måndag 6 november 2017

Påväg till Hällristningskonferens i Tanumshede 7-9 Nov





























Årstiden kunde ju varit härligare, men härligt ändå att komma iväg i höstrusket (eller just idag en fin dag som sveper förbi utanför tågfönstret) och djupdyka i stenristarvärlden med dryga 30-talet fornvårdande deltagare som arbetar med ristningar i stenar och hällar på olika vis. Hittade en kollega redan på anslutningståget Göteborg-Tanum som tänkte som jag; skönast klara av långresan dagen före, när schemat blir späckat och öronen ska vara på skaft (eller brukar det vara ögonen? ja vi kör både ock).

Tre nätter på världshuset, nya digitala tekniker och rön ska avhandlas, arkiv ska utforskas, en fältdag blir det (vi ber till vädergudarna) och sedan är man fylld av intryck som förhoppningsvis förhöjer tillvaron ett bra tag framåt, med nya tankar, ideer och "grepp". Kontakter och utbyte, och framför allt slipper jag tjata sönder bekantskapskretsen om mina kära ristningar - här finns folk som förstår tjusningen fullt ut, att detta är Livet - och Lite till ;) Så nu får bergen vila lite, utan mej. Och jag kanske lite vila, men pa annat vis. (Fast nu på tåget kunde jag inte låta bli att göra detta collage med bilder på temat. Roligt det med! Bilderna är framgooglade via huvudarrangörens namn: Svenskt Hällristningsforskningsarkiv, å lite trix å fix)

tisdag 31 oktober 2017

Dalaresan Del 6 // Fjällfäboden, kolbottenkalas och vallebarn



Jaa... Var var vi nu? Jo, norr om Särna, i Dalarna, vid Foskdalsvallens långfäbod, där vi just stått och blåst i näverlur uppe på Högägga och barnen sedan sprang ned och dök upp vid den övergivna husklungan långt där nedanför (se inlägget Dalaresan del 5). På bilden nedan är det hustaken som skymtar i grått längst till vänster



På nästa bild syns hustaken bättre, och närmast i bild även Foskan, där den rinner fram



















Jag tog mig ned dit lite senare också, för att få en närmre titt. Ett av husen hade Länsstyrelsen iordningställt som raststuga för länge sedan. Nu ska Stigs bror renovera upp det så de kan hyra sovplats till vandrare. Vid en skyltad parkering kan man läsa att just fjället Städjan inspirerade Richard Dybäck till nationalsången Du gamla Du fria (baserad på en gammal folkmelodi) samt att den sydligaste samebyn har sina renbetesmarker i trakten.







































Trätak 
av kluvor






















Tillbaka vid den ännu BEBODDA och BRUKADE fäboden hittade jag Lina sittandes på en bänk utanför den större stugan bland diskade mjölkkärl, gosandes med en Kanin medan de större djuren var ute på vifft.















Lina är både ko- och kaninkramare, dvs lite mjukare än TRÄD(kramare). Själv har jag visserligen haft dvärgkanin uppkallad efter favoritgruppen Noice (Nojsen) i mina yngre år och ett till lika dalande försök, och TRÄD i all ära - vad vore livet utan DESSA?!? - men även TRÄ; jag kan helt ärligt bli alldeles kär i ett åldrat, väderbitet trästycke, dörr, väggyta... Det naturliga åldrandet. Det levande materialet. Tidens gång...

 I kvällningen kommer korna hem från sitt bete i Dalafjällvärlden... Olivias gungställning och bil vittnar om nutid






























Skällan klonkar. Grindar knirrar och knarrar.
Leran klaffsar. Dialekten klingar. Djuren räknas in.
Fyller båda fjösen, där de skall gå till nattvila, liksom människorna straxt, för att orka upp snart igen.


Så har ännu en dag på fäboden flytt, som så många före denna, genom år och ådror av liv





Morgonstund har Guld i mund



...å lite annat i gödselrännan förståss...
Men dä va ju OCKSÅ guld värt förr, har vi lärt oss!

Ja, Lina hon mockade i fjösen, medan jag mockade i bilen, kan man väl säga. Kattsand. Som skulle suga åt sig den eländiga mjölken som spred sin vedervärdiga doft i mitt annars så trevliga färdmedel. Denna dag kom Lotta, en kvinlig fäbodbrukare, förbi för några timmars sällskap, vilket var sällsynt för lillpojken där, som bara hade sin mor där och någon gång ibland pappan som kom dit. Lofjätåsens fäbod låg 2 km från farbar väg, med getter (och tydligen en del björn också). Ättiksprit! kom man fram till att jag behövde prova iallafall. Det kunde ju bita på dålig lukt i kylskåp t ex. Jo, Tack. Det var bara det att då stank ju hela bilen av DET eländet sedan!!! Ack å ve, denna jädra kattsand och ättika och surnad mjölk...!!! Jag hade föredragit att mocka åt korna i fjöset, i stället för att böka runt i denna bil. Men hon måste ju för i hela friden bli farbar igen, så jag kunde ta mig vidare på resan. Denna dag, var det tänkt. Men då råkade Lina mjölka ur, så jag inte kunde spela in mjölkningen som jag skulle. Näpp, dä får bli en natt till! sa Stig. Och inte mig HELT emot! :)
Välkomna alltså till en ny, spirande heldag bland folk och fä vid Foskdalsvallen!
Barnen släpper ut kalvar och getter



När det gamla och nya
skär sig litegrann...

Här, en enkel, vacker bild. Och en väldigt ovacker ilsket knallgrällgrön SLANG mitt i allt. Frestande att "trolla bort", men istället blir det tvärt om. Jag smyckar den. Låter lekfullheten bära iväg, det är söndagsvila och då får man väl unna sig att hitta på sådant som inte ALLS måste bli gjort, men gärna vill bli gjort ändå, om man är med och fångar upp vad som kan lura i kreativitetshörnen i livet. Och det ena ger det andra och så var det klippt... kan man säga, till en annan sorts skildring i bild (se upp! :) )

ABSOLUT utan ambitioner på "smakfullhet"!
Men hörrni - är inte själva LIVET så där; det kommer in nån ful grej som inte passar in alls men man får göra det bästa av det och kanske det rent av har någon funktion. Slutfilosoferat!
Nu ska djuren lösas och släppas ut för dagen!

















































Alltså detta sköna gäng! Storkusiner handskas lika vant med lillkusin som med getter och kalvar. Det är galonisar och leopardmönstrat och fluorescerande gult, men tar man bort färgen så blir det tydligt, att dåtiden är precis just här, bara iklädd lite andra kläder. Och andra livsmöjligheter. Nymodigheter.






Och så den där tanken som är så lätt att lura sig med. Det VAR ju inte svartvitt förr. Nä. Naturen var lika färgrik då, himlen och blomstren och utsmyckningar, så långt man förmådde. Även klädedräkter hade stänk av färg och inslag av skönhet.



Denna morgon skulle barnen gå vall med djuren ett slag, dvs slå följe med dem en bit, som man gjorde förr, så jag kunde få vara med och spela in miljöljud vid vallgång. Att ta lite kort fick komma i andra hand (och det syns, blev väldigt suddigt!) Man slog inte bara följe så klart, man styrde ju korna till det bete man önskade för dagen, vid den tiden rovdjuren var i stort sett utrotade. Innan dess fick man så klart valla dem dagen lång. Hur som helst såg jag storligen fram emot denna händelse och upplevelse! Att i sakta mak få skrida fram i markerna till skällornas sång och kornas levande infall och vallebarnens samspel eller åthutningar eller vad det nu kunde bli.



Men nu blev det så att korna i sin iver satte av i högsta fart på stigen mot Högegga när vi passerade den, istället för utmed forsen, som man hade tänkt, så hela alltet inleddes med en lite panikartad utryckning där vallbarnen fick springa upp och försöka överlista och mota ner korna åt rätt håll igen. Det lyckades med alla utom en, som väl fick hitta hem så småningom.


På rätt spår! Jag hade en mindre suddig bild men tycker denna är mera levande. Kan väl tilläggas att det väl blev lite flås från undertecknad på inspelningen när man skulle hänga med i svängarna över stock och sten (mest sten). Det var en himla fart, och ett himla sjå för de små att få hopen dit dom ville.




"Rômpa" kallades kornas svansar i Kilsbergen förr.
På tal om "utsikten" på denna bild... ;-S

















Här är det inzomat värre, för jag var redan på efterkälken med inspelningsjox och allt. Alltså jag fick försöka gå försiktigt och tyst fast de drog iväg i högsta fart, så inte mina stövelklaffs skulle spelas in, och då hann ju kohopen och vallebarnen komma längre fram. Sen fick jag galoppera i fatt

 - för att hinna knäppa någon mer bild och få med lite ljud innan korna försvann ut i bushen  på egna äventyr. Därav fortsatt lite suddiga bildknäpp, hade fokus på LJUD.


















Vår lilla vallgångstur innehöll iallafall mycket mera "action" än vad jag hade tänkt och trott! Och ändå fanns det inga vilddjur som kom och ställde till! Som Sonja skulle berätta om nästa dag...

Vallebarnen vände hemåt medan jag dröjde mig kvar och lyssnade på skällorna på avstånd, blandandes sig med ljudet från forsande vatten. Andas in... Ta in... denna plats och allt som hänt. Kula lite grann, i den fuktiga luften som bär stämman särskilt långt.










Hemma vid fäboden fanns det djur kvar som skulle ut.
(Här på en bild jag gjort om till lite "ritad".)


Ett par timmar senare var barnen i full färd med att leka i kalvhagen med alla kalvarna, vilket man kan göra på många olika vis! Man kan välja ut en varsin och ha "renrejs", springa ikapp och hållas, och under leken lär man sig även om djurens sinnelag och hanteringen. Men barnen hjälpte även till att mocka.






















O C H   D A G E N   G Å R










Framåt 17-snåret kommer den första ko-madammen...





















... hemskridande med svällande juver. Suktande, ovanligt "ullhårig" kalv tar emot. (En slags korsning var det visst.)












Medan Stig gräddade ett särskilt sorts pannbröd i öppna spisen i vår stuga som förberedelse för en lokal delikatess tog barnen in kalvarna från hagen, vilket kan vara ett äventyr i sig!










En större kalv har hamnat på fel sida stängslet och på andra sidan diket. Timmy får försöka få över den på rätta sidan, men det är lite kruxigt. 
 












Far och Farmor säger sedan att man ska ju alltid gå bakom, inte framför. Eller var det tvärt om? Men man får lära sig både genom att höra/se hur man ska göra, och att pröva själv och se hur det går, i lek och "allvar". Timmy lyckades!








































Sen blir det äntligen dax för Kolbotten! Som inte är botten utan toppen!







Detta är alltså Särnas "nationalrätt". Fläsket steks i panna, och när det nästan är klart tillsätter man mesmör. Blandningen lägges i bröd som stekts över eld, och så rullar man ihop det hela eller viker ihop och lassar in i munnen, enkelt och bra, utan bestick. Stabbigt men smarrigt! Själva fäbopigan som behövde extra många för att orka med allt jobb, suckade och skulle stå sig länge...

Jag vet inte om doften kändes ända till Lofjätåsens fäbod, eller om de bara kände det på sig (som man gjorde förr, innan mobiler - och täckning!), men det var väl denna dag som Lotta kom med lillpojken, har jag för mig.



Efter kolbottenkalas var det dax för lite kattungekalas. De små liven huserade i en liten låda hos sin kattmamma inne i större stugan där festmåltiden just avnjutits. Men snart var männiakoungarna igång med sina kalvrejs igen! Tjejkusinernas pappa, Stigs bror, hade kommit förbi och barnen förhandlade sig till en extra natt i fäbo'land. Timmy skulle få sova hos dem i den stuga de hade en bit bort, och jag och Stig åkte dit sent i kvällningen och hälsade på, efter att han tagit sig en "fäbodush" och fått på sig lite mera "civilkläder".


Dagar och nätter går, människor man för några dagar sedan aldrig hört talas om är hur naturliga inslag som helst i ens tillvaro och umgänge - det tycker jag är helt fantastiskt fint med att vara människa!



Men imorgon finns ingen återvändo. Då är det dags att resa vidare. Och du som återvänder hit får följa med på den fortsatta färden! Dalaresan 2017, i vallgångens och (sedan) vallristningarnas tecken. Vilken dag som helst...

söndag 22 oktober 2017

S Y S T E R S K A P // Foskdalsvallens fäbod







































Det är mörkt där inne i fjöset. Det får bli kon som står närmast dörren, för att ta tillvara dagsljuset. Mjölka lite för hand, föreviga med bild och kanske lite ljud. Spenvarm mjölk mot emalj. Bilden är tyst. Men så var inte stunden.

Och Systerskap? Det var pigan Linas kloka ord, vid fäboden i Skallskog.
Jag får återkomma till dem. Till bandet kvinna-ko, genom historien.

söndag 8 oktober 2017

Dalaresan 2017 Del 5 // Liv, Lur och Lockfika vid fjällfäboden




















Välkomna tillbaka till vidare äventyr på Foskdalsvallens fäbod i Älvdalen, med en liten visuell försmak av vad som väntade i kvällningen; Timmy 8 år blåser i näverluren och lillan Olivia 1,5 förundras.



Vi ankom natten innan och har släppt ut djuren på skogsbete i förra inlägget, efter mjölkning och invigning i alla bestyr så pigan Lina kan ta över ruljansen och ägaren Stig fara hem och bärga hö närmaste tiden. Vi har vaknat upp i en drömvärld - det är så vackert, och så obegripligt att vi båda har hamnat just HÄR, helt plötsligt. Pigan från Skallskogs och jag.



Inte hade JAG tänkt mig att ta mig så långt norrut på min Dalaresa. Men här är vi nu, med en ymning källa av levande kulturmiljö att ösa ur och berikas av. Både personligen, och för egen del även för projektet där hemma, där vi sätter in Vallristartraditionen i Kilsbergen i hela dess bortglömda, mångfacetterade sammanhang.

Där blir ljudupptagningar en del i att levandegöra markernas historia.







Nu när kor och getter har letat sig iväg över de fagra nejderna vankas det traditionsenligt "Lockfika" i stora stugan där Stig och barnen huserar med mor/farmor Sonja, 85 år. Lockfika är den måltid man intar sedan man fört ut djuren en bit mot dagens bete, eller som oftast nu för tiden, släppt dem för egen betesgång.

Lina hade fått veta under vår hastigt påkomna uppfärd kvällen innan att hon inte behövde proviantera, då mathållet skulle ingå i uppdraget här i Dalafjällvärlden. Även jag hade ju dragit ett värdefullt strå till stacken, i form av själva fäbopigan då, som fått åka med - så bra hade allting löst sig, på alla sätt.


Här har vi då ålderdamen i egen hög person, på bädden i köket invid den fantastiska lofttrappan den hädangångne maken snickrat, som så mycket annat. Tillsammans har de även åstadkommit 8 barn, varav Stig är det yngsta, och han själv har åstadkommit två. Det är lite svindlande hur tidsepokerna möts, eller krockar, i just den bilden på farmor Sonja; under sängen skymtar barnbarnet Timmys hoverboard, en nymodighet väl ingen kunnat drömma om när Sonja själv var barn på fäboden.





















Efter Lockfikat är det plötsligt dax att kärna SMÖR!  Jag hinner precis få igång inspelningsmakapär för att fånga det i stort sett helt förgångna ljudet som en gång var ett så vanligt inslag i allas liv. Det slår mig direkt hur rogivande ljudet och rytmen är. Stig rör sig från sida till sida. Ett pulserande hjärta. Kunskap. Som snart dött ut?


























Hemkommen till Kilsbergen berättar torparvännen i Hyttebacken att smöret alltid skulle tvättas med så kallt vatten som möjligt. Så han och brorsan fick alltid hämta vatten ur källan vid Säkratorpet när det skulle tvättas smör, inte en gång i veckan men ungefär. Se där, vad små pusselbitar som hoppar fram efter snart 10 års samspråkande om det ena med det sjuttifjärde! :) Behöver jag nämna att det så klart var hemkärnat smör som bjöds till frukost och Lockfika? 




















Eftersom det idag var "Fäboddag" och öppet för besökare mellan kl 12-16 rörde Stig ihop en smet som han skulle grädda "Jönnbröd" av i stugan där vi sovit. En lokal delikatess man var mycket stolt över. Den kan beskrivas som lite matigare våffelaktig och äts med smör och mesmör, lämpligen ihopvikt på mitten. GUD så gott!!! Detta blev dagens middag. 

Precis lagom många besökare droppade in och strosade runt. I större stugan kunde man köpa sig kaffe och en bit av Sonjas hyllade vedspis/ugnsbakade sockerkaka, som icke kan beskrivas i ord. Med ägg och smör från fäboden, saftig och frasig på en och samma gång... Tung och varm. Lite som en mazarin.


















Förutom Fäbodbesökare har två andra barn dykt upp - det är Stigs brorsbarn, tvillingar och kusiner till Timmy, hemtama på fäboden och i full färd med allt mellan himmel i jord. Allt som oftast kånkande på lillkusinen Olivia, som ALLS inte behövde sova någon middag. Stig är gudfar till en av dem eller båda, och lystrar därför till namnet Gu´far, vilket lät högtidligt på något vis. Som en hederstitel (vilket det ju Är, när man tänker efter). Gu'far hade en ljudlig stämma och bjöd på sång på Älvdalsmål. Innan jag visste ordet av hade jag råkat lova barnen 100 kr om de kunde lära sig en JÄTTELURIG vallvisa jag hade kokat ihop. De blev dock inte avskräckta, utan satte genast igång att träna! I bakre rummet låg pigan Lina och vilade och hade så gott åt våra övningar sa hon senare. Det var ju tur det!







Det var inte vilken sång som helst. Texten hade jag hittat bland folkminnen i VÅRA trakter, men utan noter, så melodin var ett (sär)eget påfund. Det var Skogaråa som sjöng den när hon vallade sina getter. Och det passade ju bra, för här har barnen hand om kalvar & getter! Men jag hade inte gjort det lätt för dem - stroferna hoppade och krånglade lika ostyrigt som getter till sinnelag och hyfs. Så jag trodde nog att jag skulle avgå med slanten i behåll. Särskilt som jag väl skulle åka vidare idag. Hur det gick? Ja det får ni se!

När dom nu ändå ligger där på bilden å viftar mä fötterna kan ja väl berätta vad som framkom när jag senare intervjuade den lilla vallebarnaskaran. En gång blev Timmy så hårt trampad på foten av en ko att han fick en blånagel. Och när kusinerna sov över hos varandra, skavfötters, hittade en av flickorna Timmys blånagel i sitt långa hår! Som hade lossnat under natten...


Ack ja. Djurskötsel och vallgång är inget för veklingar! Stig själv hade blivit sparkad i skrevet så det svartnade, både rent fysiskt i regionen och för ögonen, så fäbosäsongen blev lite förskjuten i år. Men han var nöjd med 2 barn och hade inte besökt någon vårdcentral, för han kissade ju inte blod iallafall. Och DÄR lämnar vi detta!


















Utanför stugan bröt solen fram då och då, men inte så länge att lermarkerna torkade upp...

















...så det var ett evigt klafsande mellan de olika byggningarna och grindarna. Och var det inte kattungar så var det kaniner som blev klappade. Grisarna var det väl ingen som gullade med direkt. De hade iallafall torrt i sitt lilla krypin, även om själva hägnet liknade mer en swimingpool av lera. Och på tal om svineri - jag får väl lägga in eländet om odören i min bil då. Detta med mjölk från kor är inte bara underbart och frisk... 


















"Gråt inte över spilld mjölk" säger man. Men JO-HO-O DÅ! Om den är utspilld, t ex i en BIL!!! För det stinker något så eländit att det kan ingen TRO!!! Och jag som trodde pigan Lina hade packat med sig något mysko från fäboden där det ej fanns dush mm, när vi for uppåt här. Men insåg till sist att jag i villervallan när jag i brådska i sista stund kom loss och KUNDE åka iväg på Dalaresan 4 timmar innan Berättarkvällen i Skallskog började inte hade tid att stanna när korken på ett mjölkpaket försvann och det hade visst råkat rinna ut... HU och BLÄ och HELVETE!!!!! Skulle jag åka vidare i den hemska "doftkapseln" på min underbara färd?!? Kattsand! föreslog Stig. Jo, ja, kanske. För att dra till sig eländet. Fortsättning följer... Men åter till gyttjebad. Nej förresten, vi följer med barnen ned till deras egna uppfriskande bad, i den vackra ån som rinner utmed fäbodbebyggelsen... med fjället Städjan i bakgrunden.






















Jag lägger in en beskrivning från Länsstyrelsen om fäboden mellan fjällen Städjan (i bild) och Fjätervålen:

Texten är gammal, liksom raststugan som nämns, i den andra, ödelagda fäboden, på andra sidan Foskan.
Dock planerar Stigs bror att rusta upp den så folk åter ska kunna övernatta i stuga där.






















Jag befinner mig vid en guldåder och Nej, det är inte vettigt att lämna den än. Det vore roligt att fånga ljudet av mjölkning utan surr från agregat, insupa platsen lite mer och fånga upp allt som här rör sig bakom varje knut, Trädristar-Rolf lokaliserades till sist medelst uppsträckt mobil på en viss liten förstukvist där det var täckning och vi skulle nu hålla kontakt, så gott det gick, för att sammanstråla framåt. Och min BIL behövde ju bli "beboelig" ("be-åkelig") igen innan det var ens humant att hoppa in i den och fara vidare. Jajjamensan, jag fick stanna en andra natt, och laddade upp min arsenal av aparatur vid andra fjöset och gjorde plats på minneskorten genom att föra över filer till datorn vilket kändes minst sagt surrealistiskt i den omgivningen :)
















Kalvar och getter hemma i hagen väntar på komammor på vifft... Jag har bilen på vädring med dörrar och baklucka på vid gavel och måste hålla uppsikt så det inte blir "getkalas" där inne! Ovanpå allt elände...
Getter är ju kända för att knapra i sig det ena och andra och ta sig in på alla möjliga och omöjliga ställen.























I folkminnen har jag också funnit, att vallebarnen kunde avläsa tiden på dagen med hjälp av formen på getens pupill. Även fårens.



Det ÄR ingen "retreat" direkt, även om jag hade "mindfullness" i förra bloggrubriken, för om man lägger sig i slafen en stund eller bara "lullar runt" och "somrar" sig lite i största allmänhet missar man genast något upptåg eller intressant.




















Men har man sån här fin vy från sin säng är det svårt att låta bli att hålla sig lite där också!







I en liten byggning pågick något som nästan verkade som en liten andaktsfull "ritual". Jag smög mig snabbt närmare och hann fånga en glimt av pågående pigundervisning; Här i överbyggda kallkällan hade mjölkkärlen stått på kylning så grädden stigit och nu separerade man den för hand med slev.


Friskt härligt vatten är så klart till välsignelse, men om jag inte minns fel tog sig Stigs mobil ett dopp däri...




Om Stig var med i Bonde söker fru skulle han få en så HÄÄÄÄR hög hög med beundrarpost och friarinnor! Säger han inte. Nej han förklarar nog något om fäboden och jag råkar bara få syn på hur tröjan (oaktat reklamen) matchar färgerna i träet bakom axeln och huvudbonaden så det blir spontan fotosession, och när jag utbrister att han kan få bilder till sin "dejtingsajt" får jag det största smajlet (inte med här dock! ;) ).

Jag trodde en typisk "Stig" nu för tiden var i 50-60-års åldern men denne Stig är blott 43! Och nu när vi ändå är inne på "presentationen" kan vi tillägga att han arbetat på dagis och som kock, och möjligen något med skidlift? (inte otippat i dessa trakter) vid sidan av djurhållningen och fäboderier. OCH icke att förglömma, så har han haft hår ned till MIDJAN! Det kan man icke ana nu under hättan, men så var det. Och det hade sin musikaliska förklaring. Yes. Vi skådar en fäbobrukare med musiksmak av hårdare slag. Hårdrock helt enkelt. För min egen del är det preskiberat, brukar jag säga (jag tillåmä UTÖVADE slikt!!!). Men kanske har vi rent av varit på samma konsert i Stockhom och stått å skränat i vår ungdom... Fjärran från vallåtar och lockrop.
























Och sen kom brorsdottern bärande på söta lilla Olivia och kameran älskade motiven, liven, stämningen och allt!



Det är inte alla barn som har en fäbod att växa upp på! Med djur och natur, lek och ansvar, tradition och kunskap, i led efter led, i generationer

 
Vilka sommarminnen skapas inte HÄR!?!

















Kalvarna är lekkamrater och ibland ställföreträdande "renar", när barnen har kapplöpning.




























Timmy klarar sig fint i tjejsällskapet och sammanhållningen mellan kusinerna är uppenbar.
























Så visst kan tjejerna få gulla lite med lillkusinen, Timmys lillasyster. Det går väl knappast att låta bli! Pappa Stig har berättat att två av hans syskon i 9-årsåldern av nöden fick sköta fäboden själva en period. Jag tänker på det när jag ser bilden på barnen här i samma ålder, och vad det innebär. Detta måste jag fråga mor Sonja om.






























Spånbergstöser: Othilia till vänster och Alma i mitten som håller Olivia.
























Pappa Stig kommer förbi och kniper en puss och kram med Olivia som verkar förtjust ända ner i de goa viftande tårna på fossingarna :)

















Fossingarna funkar bra, så små de är. Så när näverluren plockas ner från sin plats på väggen och vi ska ta oss upp på Högägga för att blåsa och locka hem djuren är det inget snack om saken.

Lillstumpan tar pappas hand och traskar hela vägen uppför bergkullen på egna ben!





















Pigan Lina har slagit följe, och när vi närmar oss toppen får vi för första gången en liten aning om var vi befinner oss egentligen... Det är förstummande vackert, och vida vyer. Nästan lite svårt att ta in. Man blir smått yr av skönheten.




Återstår att se om man blir lika yr av skönheten i näverlurandet...





HA!
Då kanske man kan tro att det är DESSA
toner som ska klinga när man når
bergkullens topp. Ack NEJ! Här är det
andra grejer som går lite före, framför den äldre
föregångaren (kommunikationsmedel mellan
 fäbodarna och ibland hemgårdarna; Luren).
Ja, för här är det ju bra täckning!
I den andra Luren.
M O B I L E N .
Så man kan passa på och få lite kontakt
med omvärden och komma ikapp.

 "Krama mig" står det på tröjan. Men nu är det inte kvinnfolk han vill locka hit, utan korna. Hur ska det gå...?


Jo visst blir det lystring! Det blir rena RUSNINGEN! Men av fäboungar, inte just KOR i första taget! ;)









Stig tog med Timmy på näverlurkurs när sonen bara var 4 år, och han kunde blåsa redan då! Men nu ska alla prova, med, låt oss säga, varierande "framgång". Och om korna kommer, är det inte för att få höra mer av denna "olåt" kanske, men nyfiket lagda som dom är kanske det ändå kan fungera som dragplåster? Stig och Timmy går det ju hyfsat för. Och jag har ju hela 4 toner i mitt näverlurregister jag lyckas klämma fram... efter att ha plågat allehanda djur i Kilsbergsskog och mark med mina gnölande, ofta komiska försök att bemästra denna till synes enkla tingest.































"Hear Fôskdal'n" heter egentligen fäboden på det lokala målet. Foskdalsvallen är en slags "försvenskning".

























Det är rena Urskogskänslan här uppe. Och överallt, denna magiska skägglav, som vittnar om att luften är frisk (vad jag förstår). Jag har aldrig i mina dagar sett en sådan "långhårig plats"! Inte bara hela trädstammar, nej, även buskagen utefter ån är helt översållade med "hårighet", som visst visade sig vara vattenväxtlighet som fastnat vid högvatten.








































Härifrån ser man en nedlagd grannfäbod stå och kura. Innan vi vet ordet av har de större barnen dragit iväg och en stund senare dyker de upp nere vid husen och tjoar och vinkar till oss!

Och... Vad är det jag hör...? ...? Dom sjunger . . . . . . ?
"Mina getter alla - De komma när jag kalla..."
S K O G A R Å A S   G E T L O C K A V I S A :) !
Dom första radernan sitter redan! Det är förunderligt ändå, att jag står här nu och hör denna sång!

Kära ni. Snart ska ni också få följa med dit ner, och på resten av vår vistelse här. Men nu är hög tid att avrunda DETTA inlägg. Välkommen åter!