fredag 8 september 2017

Dalaresan 2017 del 4 // "Mindfulness" på Foskdalsvallens fäbod


















Äntligen går min "reseskildring" vidare! Välkomna!

Hm. Egentligen borde första bilden vara kolsvart natt, med en pannlampa som lyser i mörkret. Fäbodmannen Stig, som mötte oss vid vårt okända mål, norr om Särna, långt uppi Dalarna, efter många timmar i bil från fäboden i Skallskog, långt nedåt Leksand. Klockan var en bit efter midnatt när vi ankom, och vi visste att vi var framme, för när man kom till en gård med massa skällande hundar hade man åkt för långt. Fäbodpigan Lina, som var mitt resesällskap och helt ny bekantskap sedan kvällen innan, hade säkert inte tvekat att hoppa ut och gulla med hundarna i natten, djurälskare av oändliga mått som hon var, men nu var det andra kreatur som väntade, om inte alltför många timmar, när det var dags för mjölkning på den nya fäboden och arbetsplatsen närmaste tiden för henne, och besöksmålet för mig, av en "tillfällighet" som framgår av tidigare blogginlägg. Vi fick varsin bädd i en liten stuga någonstans i kolmörkret och stupade i säng.
Tack gode gud att vi var framme och hamnat rätt!
HUR rätt kunde vi väl aldrig drömma förrän vi vaknade och slog upp våra blågrå nästa välsignade dag...














Vi visste fortfarande inte riktigt vad fäboden hette, eller knappt var vi var, men vi var HÄR! Och det var FANTASTISKT!!! Lerigt - javisst. Blandat med "diverse" (koprodukter, ni förstår kretsloppet här). Det hade ju regnat stadigt denna sommar. Grisarna hade swimmingpool/gyttjebad och vi hade öppen spis - idel Lyx! ;) Och på tal om lyx/pool - en vacker å forsade fram utmed hela fäbodvallen och förhöjde hela platsen och upplevelsen. Vad mer kunde man önska? Tja... Frukost, härligt sällskap...

...och massvis av upplevelser i fäbolivets tecken skulle serveras generöst till de nykomna gästerna, visade det sig. Det enda jobbiga var kanske att man fick lite ont i armen av att gå å nypa sig jämt å ständigt...! Nä men Jo, men det VAR faktiskt så!!! Fast då kunde man sticka in huvet i min bil och andas djupt, för att komma ned på jorden och bort från alla härlighetskänslor (hänvisar till den suspekta odören vid avfärd från Skallskog). Då ville man bara nypa sig i NÄSAN istället kan jag lova, och strax förklara. Baksidan av ko-gåvorna, kan man säga (dock ej bokstavligt, dvs dynga).

Men en sak i sänder. Nu tar vi Fäbo'morgon vid Fjätervålen!















Nehej då var jag ändå bara TVUNGEN att tjuvstarta med en så Underbar bild på "Fäbo-Stig" vi bara såg en glimt av i mörkret natten innan, och lilldottern Olivia, som vid det laget sussade sött. Ursäkta mig - men
BLIR man så här söt av Fäbo'mjölken eller vad ÄR det?!? (Syftar ej på "piratpappan" nu - inget illa ment Stig! ;D )
 














Det visade sig alltså att det redan FANNS en fäbopiga på plats. Men hon kanske behövde några år på tillväxt... Så Liten hon såg ut när hon stod där utanför fjöset! Den första människa jag fick syn på den första morgonen, när jag kröp ut ur vår lilla stuga ett par timmar efter pigan Lina, som väcktes för frukost innan mjölkning och alla ko-bestyr. Rena sovmorgnarna för henne jämfört med Skallskog, där det var uppstigning 05.30 och frukost först EFTER morgonrajd i "fäjset".  Men å andra sidan mycket mer att göra, och snart vart hon ensam med allt arbete!



Här fanns dubbelt så många kor, i två fjös, samt kalvar, getter, kaniner, grisar, höns, hund och katter.

Lilla Olivia var kavat som få! Helt Kolugn kring alla kor. Men med getterna var det värre! 















När den lille söte som man fött upp med flaska blev för närgången skrek hon i högan sky, så pappa fick improvisera lite getterapi där i fjöset mitt i morgonmjölkningen och inskolningen av den nya pigan. Sedan gick det bra!
 
















































Hage sedd mellan fjöset och vår stuga. Underbar vy! 


















Vi låter "lillpigan" introducera det andra fjöset också...





där Stig fortsätter att inviga Lina i fäbodens rutiner och djurens alla egenheter, så han ska kunna lämna över "ruljansen" och ge sig i kast med höbärgningen där hemma. Synd att hennes mobil har havererat, annars är det bra att fota "kom-ihåg-bilder" och skriva in där. Lite annat än förr! ;) Jag försöker att inte störa så de får koncentrera sig på sitt. Lina hade väl inte sovit många timmar och låg väl även efter med sömn efter sin "vidlyftiga" utflykt från Skallskogs fäbod till pridefestivalen i Stockholm helgen som var, där hon för första gången i livet tagit sig fram på högklackade skor - i 7 timmar (!!) - fjärran från de färgglada träskorna på Land Alices förstukvist. Eller de glatt prickiga gummistövlarna som på denna fäbod skulle uppge sin sista suck.

















Stig bär mjölken till kallkällan tror jag, där den ska hålla sig sval tror jag. Jag är liksom så uppe i de vackra byggnaderna och de blåa blomstren och har nog redan tänkt tanken att det vore ren och skär galenskap att åka härifrån idag; Denna plats kräver mera tid och utforskande!
Allra helst Varande. Att bara Finnas här ett slag, och låta livet ha sin gång.
Andas en stund, bland dessa fjäll, i denna värld.












I stora stugan med mjölkkärlen på väggen som syns på bilden ett stycke ovan blir det "Lockfika" om ett slag, en slags andra frukost. Då ska jag få bekanta mig med Stigs mor Sonja. Men först ska djuren släppas ut på skogsbete!


Hunden Trixa
snor runt som en tätting överallt och måste leva det Optimala Hundlivet. Alltså Drömlivet. För en Hund. Helt fantastiskt, slår det mig, gång på gång.
























Kor och getter från de båda fjösen styr stegen mot den vackra lilla timmerbyggningen jag just stått och beundrat och fotograferat nere vid vattnet och bron. Trixa hänger med, med liv och lust!





















































Från bron ser man fjället bättre. På andra sidan vattnet drar korna vidare...
















Fjället man ser är Städjan (officciell bild från Idre Fjäll). Lina säger att hon ska ta en vandringstur varje dag mellan morgon- och kvällsbestyr på fäboden. Jag blir vackert grön av avund.




Fäbodliv
är väl boskapens motsvarighet till sommarlov?

























De sista eftersläntrarna makar sig iväg över vattnet. Några getter tvekar men stiger ned -

utom en, som krånglar sig ut genom grinden på bron, lyckligen ovetandes att den spelats in med sina kamrater i min zoom H2a vid dagens vallsläpp. Men nu är morgonkonserten slut!
















Jag är fortfarande saligen ovetande om var jag är på denna jord. Saligen ouppkopplad och faktiskt till freds med att jag inte får tag i "trädristar-Rolf" så jag kan dra upp mina fortsatta resplaner. Utan istället får infinna mig i Livets Större Plan, som oftast överträffar våra egna.


Någon vecka tidigare hade jag mer eller mindre förtvivlat tänkt att jag skulle behöva ta mig till Norrland och sätta mig på ett fjäll för att komma bort och få perspektiv på allt. Lugn och ro. Rymd och distans. Miljöombyte totalt.
Jag tänkte aldrig på att fjällen fanns i Dalarna.

Än mindre att jag skulle hamna på en FÄBOD i Dalafjällen!



Nu väntar Lockfika inne i den större stugan, och snart ska andra komma IN genom grindarna, som familjen slår upp varje tisdag och torsdag eftermiddag under sommaren för besökare som vill få en glimt av fäbolivet. Men nu stänger jag grindarna för DETTA inlägg och fortsätter i nästa, med alla härligheter som väntar. Och lite "ohärligheter" också (min "cliffhanger" om bilodören). Men mest Härligheter.

återhörande alltså!

tisdag 29 augusti 2017

Dalaresan 2017 Del 3 // Cowgirls i Skallskog och vidare äventyr!





























Ja nu var jag tvungen å blomma ut lite i hej vild kreativitet... och lekfullhet, vilket sannerligen behövs ibland, på denna knaggelväg kallad Livet. Detta för att inleda den tredje passagen i mitt lilla Dalaäventyr och dess bloggskildring med en "dragbild" som det kallas i tidningssammanhang (men i form av collage här då).
Och så har vi Land Alice i tre olika skepnader; på förstukvisten i "vardagslag", nedan i boskapsskötartagen samt högtidsklädd (dräktbild fr Leksands kommun vid högtidlig invigning av Skallskogsrundan 6 juni 2017).
Vi ser även dekorationen på spiselkransen från berättarafton kvällen innan...



Var var vi nu... Jo, bland Skallskogs fäbodar, just hemkomna efter att ha vallat korna ett stycke i morgondimma och svävat hem i salighet (talar för mig själv men nog även för andra) över sådana gåvor på jorden; att få njuta dessa syner och ljud i vår tid. Det är sannerligen ingen självklarhet! Utan Alice och hennes medsystrar och bröder vore det redan en omöjlighet. Så vi får Tacka dem varmt, och följas åt på vägen!



En riktig arbetsmorgon kräver en riktig frukost. Hillevi har kokat gröt som ätes i träskålar, medan djuren förser sig ur naturens skafferi bäst de kan och vill och tar sig dit dagen för dem. Det börjar bli svamptider, som lockar och drar... Men det får visa sig framåt kvällskvisten var de dyker upp vad det lider. Själv lider jag inte Alls. Man har rent av möjlighet att krypa till kojs och blunda en stund (det är jag inte ensam om, fäbofolket lurar efter morgonpasset), kika på bilder och i böcker, dividera och filosofera...





Här ovan en bild från Alices omtalade Sillaftnar, med betydligt fler gäster på fäboden. Nu är vi bara mor, dotter Hillevi, 2 pigor och jag.

Pigan Lina
(ni kanske minns hennes
fina träskor från första inlägget
- ja jag har någon märklig förkärlek
för prydda träskor! och har här fått låna en ÄNNU härligare bild!)
bubblar av kotankar och livfulla berättelser.



Att vara piga och heta Lina är ju smått välsignat
av självaste Astrid Lindgren liksom (EeeeeeeMIL!!!! ni vet), och innan dagen var slut skulle det visa sig att Linas och mitt öde var sammanlänkat på ett sätt ingen av oss kunde ana. Låter dramatiskt, men det var det faktiskt, fast på ett bra och härligt sätt! När livet överraskar som bäst, kan man säga.



Käre gud, Emil får mig ju osökt att tänka på min egen käraste hyssige snickerboeunge där hemma som jag ju nu skulle koppla av litegrann ifrån var det tänkt... Hujedamej!








Lina hade nyligen varit med i tidningen. Ett helt uppslag!

"När Lina mötte nr 0745 gick kärleken inte att hejda"


står det om
den kobenta hjärtevännen; kalven Saga :)











Det händer väl inte så ofta att man träffar en ung människa som talar så passionerat om en KO, eller ens en ung människa som HAR/har haft en ko. Just en KO liksom!?! Jo, men Lina verkar se på kor på ett helt eget vis, och ändå på det vis som kvinnor gjort i årtusenden före henne. Så samtalet på förstukvisten i solen vindlar sig fram och jag knäpper bild för att kunna läsa tidningen senare och ta vara på tiden Här och Nu.































Men bilderna blir ju så små å  suddiga så jag har i efterhand fått botanisera i hennes digitala "album".
Det liknar ingen annans, kan man väl lugnt säga. Håll till godo!














Jag har blandat de båda korna som ni kanske ser. Mor och dotter - blir Lina ko-mor och ko-mormor då? ;)














Hm... jag växte upp med att läsa tidningen "Min HÄST" och drömma om en häst, i förrådet borde väl gå, tyckte jag. Men vem skulle väl komma på tanken att lansera tidningen "Min KO"?!?

Det var nog så att Lina ville ha en häst men fick upptäcka att det gick lika bra med en ko. Ja kanske rent av bättre, på lite andra sätt!
Det är ju lite som Emil och griseknoen fast väldigt väldigt mycket mer, om man ska knyta an till tidigare tankesprång ;)































Från Linas Facebook:

"Minnen från förr: Någon gång i mars 2012 tror jag efter ett lektionspass som var i salen precis över ladugården så jag drog ner och gosade med Saga. Det var första gången hon somnade i min famn."




Ja, herre jösses, när vi satt där på förstukvisten och allt så fattade jag väl inte i vilken omfattning hon omfamnat detta med kärleken till en ko, och vilka egensinniga eskapader hon var förmögen till och utvecklat i gemenskap med just... en ko, eller två. Och ändå var det MEST obegripligt ofattbara för Just mig: Bilden med Ko-kransen!!!!!!!
































Jag som i mina efterforskningar funnit ett folkminne i våra trakter, där vallflickan vid midsommar band en krans av varje sorts blomma hon kunde finna, som skällekon fick bära när man gick hemåt på kvällen. Jag, som ägnat långa tider åt att finna någon ko för att iscensätta folkminnet för bilder till vår portalskylt, men de flesta är avhornade, hade sökt längre bort och lirkat, men till sist funnit på närmre håll trots allt, väntat in midsommar men blåklockan var på gnällen att den hängde med, lyckades knyta en sådan krans och träda den på trenne kohuvuden - till kor som var vana vid människor, vilket behövdes, som jag inte hade tänkt på. Och så langar någon fram en tidning med en sådan ko-krans-bild?!?!?!? Och det var INTE utifrån folkminne, nej det var för att Lina firar alla högtider med sin ko. Men ÄNDÅ! Förunderligt, och kanske ett litet tecken i sig...




Nej nu får vi slita oss från förstukvisten och Linas både värmande och stundtals ko(!)miska bravader ett slagOckså JAG skulle ju iväg på vidare "bravader" var det ju tänkt! Jag skulle träffa Rolf Lundqvist, som i 30 år inventerat ristade träd i Dalarna. 


















Här ovan syns han i Dalarnas museums årsbok som Alice hade. Vi kom i kontakt för några år sedan, men hade ej haft tillfälle att stråla samman. Så nu var det på tiden! Jag hade ju länge velat uppleva denna form av kulturarv i vallristartraditionen, även om vi inte i Kilsbergen har belägg för att ha haft ristade träd.

Hade mejlat inför min tripp, men han var ju så analog att han oftast inte läste mejl eller sms fick jag höra sedan. Fick till sist tag i honom på telefon dagen innan avfärd, och då var han precis i färd med att åka hem från en längre vistelse vid Lillhärjåbygget, en fäbod i Härjedalen i väglöst land, med utgiven bok på samma förlag som min Kilsbergsbok! Gården på fjället  // Lillhärjåbygget Sen skulle det passa bra med utfärd. Men då gick det inte att få kontakt! Trots att jag laddat både mobil och powerbank den lilla (o)heliga stund aggregatet brummade. Vad göra??? Det var ju liksom nu jag skulle VIDARE.


På Andra håll fanns folk med andra bekymmer. Förr kommunicerade man fäbodarna emellan med näverlurar. Nu finns det Facebook! 

När Lina "pigade" i Skallskog redan 2015
Jajjamensan. Hillevi hade loggat in på mobilen och sett att en kollega var i nöd, det sista höet behövde bärgas på hemgården men ingen fanns att ta hand om kor och mjölkning på fäboden så länge. Det var bara ett av alla ämnen det småspråkades om i det fina augustivädret. Kanske var det på tal redan kvällen innan. Och hur det var började det talas om att man kanske rent av kunde avvara Lina, nu när kalvarna fick gå å "pappa" (dia) och man inte hade så mycket mjölkning här. Och dubbla pigor. Jo, men kanske det! Ja... fast hur skulle det gå till? Det låg verkligen inte i närheten, förstod man. Kanske tåg till Mora? Och upphämtad där? Ja, kanske! Lina hade inget emot arbete, TVÄRT OM! Och RAKT ingenting emot KOR, som ni väl förstått. Man fick väl se. Man ringde och kollade lite. Klurade vidare... medan jag gjorde detsamma i mitt stilla sinne. Jag skulle ju vidare, men fick inte tag på Trädristarnestorn, märkligt nog. Då kanske jag lika gärna kunde åka till den där andra fäboden och ge pigan Lina skjuts? Så fick jag ju se den, och kanske fick tag på Rolf dagen därpå, för vidare färder och planer. Jo, så fick det bli! Men först ville jag vara med och hämta hem kornanu när det ändå var dax. Men var FANNS dom?



















Jo, hos Alice gick det till så att folk
i bygden brukar RINGA framåt eftermiddagen och säga vart de fått syn på skocken! Och då tar man helt sonika bilen dit och ser till att de styr hemåt. Lite motsats till morgonens stämningsfulla vallgång kan man tycka, men en inblick i fäbodbruk av idag.

Själv tyckte jag även det påminde om hur det var när jag bodde på indianreservatet i Kanada och vi var på jakt efter familjens förrymda hästhjord i pickup över prärien!

Här kände korna igen Alice bil och motorljud och brukade vända hemåt direkt när de blev varse vem som var i antågande. Men vi hoppade ur och språkade lite med kohopen ändå, och kom fram till att Lina skulle valla dem fram till grusvägen och jag slog följe, medan den andra pigan skulle blockera en annan väg så vi fick dem åt rätt håll.


























Det var så vackert där vi for, och vackert där vi går... 















Alla vyer, natur, gamla visten och byggningar...























SOM jag Älskar denna bild! Ett skimrande ögonblick...


Men strax därpå har "kuuna" överlistat fäbodfolket och dragit iväg åt fel håll ÄNDÅ! Rackarns gäng det där.

Så kan det gå. De får väl gå å beta å dra ett tag till, tänker man och åker hemåt så jag och Lina får packa ihop. Vi får en vägbeskrivning till vårt för vår del okända mål, som visar sig inte helt lätt att följa, och ingen av oss har sett själva målet för färden på någon karta (fanns bara en över Leksans kommun) eller har uppkoppling. Linas mobil har havererat, han som har fäboden har dålig täckning men hans gamla mor kan det visst gå att ringa, om man nu har täckning SJÄLV och mobilladdning vill säga, vilket vi knappt hade. Och det började redan bli kväll, och resan skulle ta sin tid. Att det var 20 mil hade jag nog inte uppfattat. Ej heller över 3 timmars körtid pga småvägar... (om man hitta rätt!)




När vi stuvat in det sista och slog igen bildörrarna tyckte jag det inte luktade alltför härligt i bilen. Vad kan en fäbokulla ha med sig för mystiskt i packningen? undrade jag i mitt stilla sinne, men tänkte att det får man väl ha överseende med. Att det kunde lukta ett och annat. (Det fick sin förklaring längre fram...) Vi skulle bese ett hus med knottallpelare och mötte då Alice med pigan som nu skulle få hem korna ordentligt. När vi sedan kom ut på asfaltsvägen stod Alice i väst för att säkra kornas övergång i trafiken. Det var det sista vi såg av Skallskogsvännerna. Ja, alla var ju nya för mig sedan gårdagen, och dit vi skulle var idel okända människor och öden, än så länge... Men pigan Lina var ju trevlig och gemytlig på alla sätt och vis. Hon deklarerade dessutom att hon hade KÖRKORT, så jag kunde få lyxen att sitta brevid och njuta av vyerna! Det hade jag väl aldrig trott när jag begav mig mot Dalarna!




Hm. Det var bara det att det faktiskt inte märktes att hon kört någon gång i hela sitt liv, de första minutrarna, efter alla motorstopp och fadäser. Och inte  nog med det: de ackompanjerades av ordsalvor som skulle göra en sjöman förlägen, och få en borstbindare att rodna. Själv var jag helt rådlös; Det var inte pigan Lina jag fått med mig på färden, det var en helt annan skepnad som tagit över! Krösamaja och kommandoran framstår i jämförelse som änglar, om vi ska dröja oss kvar vid Emilreferenserna. Ska man tänka posivit blev det lite av Liseberg där i Dalaskogarna, med halv risk för livet, och inte blev det muntrare av att första avtaget missades så det blev extrakörning långt åt fel håll. Osv. Gode gud. Nu skulle jag väl knappast ha hjärta eller mage att skriva detta, om det inte i slutänden visade sig att hon rätt så snart blev sig själv igen när bilkörningen var avklarad, och ägnade följande dag åt att be om ursäkt för det humöriska roadrageperformancet som ingen människa kunnat ana lurade i de väna lockarna och älskvärda filosofistunderna vid fäbodiskbänken i Skallskog.

Haha, måste väl påminna om solskensbilden, där den flätade kransen svävade över "koviskerskan" likt en Gloria, vilken i bilen LYSTE MED SIN FRÅNVARO, kan man säga, för att vara fyndig...!


Vid någon slags civilisation åt vi på McDonalds (kontrasternas kontrast - men toaskylten påminde lite om vallristningar! ) och jag lyckades forska fram en vägbeskrivning för sista sträckan från allmän väg till själva fäboden, då vi skulle vara i Särna (närmaste samhälle, sedan vidare norrut ca 4 mil) kring midnatt och det ej fanns ork för sådant Där och DÅ (halvt sjukskriven och helt urlakad i mammahjärnan) samt mobil kunde dö. Jag tog även över ratten för fred på jorden och i vår vidare färd. Ett långt stycke gick över någon "spökväg" där det alltid hände märkligheter med radio och mobiler berättade Lina och skrämde upp både sig själv och mig. Ett tag såg det nästan ut som yrsnö i luften. Vi körde som i en film. Allt var mörker och ödslighet. Ovisshet... men nu fanns inga krösamajor kvar i bilen, tack och lov. Och förhoppningsvis inte på fäboden heller!

Det skulle iallafall bli spännande att vakna i morgon bitti och se var vi hade HAMNAT! sa vi.

(fortsättning följer alltså, om några dagar här på bloggen)