lördag 31 december 2011

Silverberg i guldljus // N Y Å R S G L I T T E R

Vart far man när tankar tynger, och frågor söker svar? Jo, mot bergen så klart! Silverbergen, visade de sig vara, denna årets näst sista, frostbitna dag. Frösvidal och upp mot Gårdsjön, sedan till fots...


 Följande tre bilder har jag lekt lite konstnärligt med. Resten är som vanligt.
(Förutom första tältkåtestörbilden och räddningsbojen, vilka färgats om...)








Man måste pröva nya stigar! Hämta nya vyer, intryck...

Ty en dag som börjar med huvudvärk och tandläkarbesök är inte fullbordad, kan ha mer att ge...


Att Leva är att Riskera
att uppleva det Svåra

N a t u r e n   ä r   m i n   l i v b o j




Att Leva är också en Möjlighet
att vandra i ljussstråk av hoppfullhet
J a g   k a n   a l l t i d   v ä l j a   a t t   s e   n å g o t   v a c k e r t


Jag når fram till två tältkåtestommar och tänker i efterhand... 









¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤







( P L A T S   F Ö R   T A N K A R . . . )





S a m t l i g a   b i l d e r   t a g n a   f r e d   d e n   3 0   d e c e m b e r   2 0 1 1

fredag 30 december 2011

Böndernas Underverk

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

För er som hört mig framföra folkmusik i något Kilsbergssammanhang är kanske denne filur inte helt obekant. Så här ser Anders ut när han äter korv vid Lisselängen, på skidtur, men ikväll är han med på TV, i 2:an kl 19.00:

 En musikalisk roadmovie som följer tätt i hälarna på de nyskapande musikerna Anders Norudde och Lennart Gybrant när de reser till spelmansstämman i Bingsjö. Accepterar folkmusikfantasterna som besöker stämman att man ändrar i musiken eller är det bäst att hålla sig fast vid det gamla? Filmen är gjord av Peter och Glenn Lund, efter en idé av Claes Gabrielsson (som även står för foto).  

Även i SVT2 1/1 och SVT24 11/1
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

torsdag 29 december 2011

Oväntat farväl

Denna endaste bild tog jag i dag, med en regndroppe, som en tår, på linsen...

Det gångna är som en dröm
och det närvarande förstår jag icke

Så stod det på din vägg. Ord av Dan Andersson. I dig levde det gångna, som en dröm.
Min dröm var att få ta del av denna dröm. Att få vandra i din kunskaps och erfarenhets landskap.
Jag fick möta dig två gånger, och vi talades vid några fler. Hade så mycket att se fram emot.
Det var som att möta en själsfrände. Och är man lite egenartad står de ju inte som spön i backen... Skall försöka smälta och inse, bli sams med tanken, att du inte längre finns här. Att någon ena ögonblicket kan delge sina tankar och ord, och i nästa stund ta steget över till andra sidan. Både du och jag vet att det inte är slutet. Vi talade om det. Jag visste bara inte, hur nära denna övergång du själv var kommen. Nu är du där, och jag är här. Tacksam att vi möttes, är jag. Och jag förstår, till en del. Du var en del av det gångna, och var främmande för den tid som är nu. Men med dig försvann något värdefullt. Ändå har jag något kvar, som jag vet att värdesätta, innerligen.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤  Tack för stunderna  ¤ ¤ ¤ ¤ P ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

onsdag 28 december 2011

Magiska vänskapsband // Att kula sig en vän

Bilden är lånad från internet och föreställer fäboden Ransbysätern i Värmland, på 450 meters höjd, 7 km upp i skogen.
Här kommer en nyårsgåva till er alla. En berättelse, och en påminnelse om att
Livet är magiskt, och är så mycket mer än vad vi kan förstå.

En gång för drygt 10 år sedan, stod jag i en skog i Värmland och kulade ut över nejderna. Detta för att jag bara inte kunde låta bli. Jag var och hälsade på vid vildmarksbyn Eden, ett litet skogsparadis med timmerkojor för övernattning och en stor timrad hexagon för samkväm och stämning. Jag sökte mig ensam ut i skogen, för att få släppa loss livsandarna lite, och altså sjunga ut över allt detta vilda, vackra. Döm om min förvåning, när en uppsminkad tjej i högklackade stövlar knakade fram ur snåren och uppenbarade sig vid min sida! Ni har säkert hört att man kan kula på kor och kritter, men aldrig hade jag hört att man kunde kula fram människor, rätt ute i vildmarken! Jo minsann, hon undrade om man "kunde få en lektion". Inte för att hon såg ut som någon skogsmänniska direkt, men förklaringen låg i att hon guidade runt en vän på besök från London, och hade därför piffat upp sig lite extra. Till vardags arbetade hon annars som fäbostinta vid Ransbysätern, ovanför Sysselbäck! Det märkliga i det märkliga var, att byn närmast vildmarksbyn där vi var, hette Ransbysätter! Jag såg nog lite dumstirrande ut, men gav iallafall en lektion. Sedan välkomnades jag till fäboden, och gjorde slag i saken. For dit upp och övernattade, tillbringade tid med Maria, fjällkorna och "Killinggänget", som jag raskt döpte en lite burdus ungdomsliga med killingar. Helt overkligt faktiskt. Att man kan hitta en vän på ett sådant vis!

Året därpå var jag höggravid och befann mig i hennes säterstuga högst upp på berget, vid tiden för fäbodens årliga lilla spelmansstämma; Utmarksmusiken. Maria kom vandrandes från bebyggelsen nedan och frågade om jag inte kunde delta i invigningen, genom att kula. En kvinna skulle kula där nere, bland folket, och så kunde jag väl svara här uppe, så fick det bli en slags... dialog? Ja tack! Så utan att någonsin ha träffats öga mot öga, fick vi strax bekanta oss genom kulandets klingande, mäktiga tongirlanger...

Så inleddes min vänskap med en fäbostinta, som blivit en viktig person i mitt liv. Och det är något ovanligt, magiskt, med vår kontakt. Vi hörs inte ofta. Det kan ibland t o m dröja några år. Men det märkliga är, att när hon väl ringer, så är det exakt den dag jag har tänkt på just henne, eller när jag ringer, är det exakt den dagen hon har talat om mig! Kusligt, men härligt, och fullständigt oförklarligt. Dessa magiska tecken visar oss att det finns ett band, och att vår vänskap finns där av en anledning. Maria har under tiden överlevt svår cancer, jag har själv haft mina stora bataljer och prövningar, men alltigenom finns det där bandet, och så gott som varje år, blir vi påminda om det magiska i detta - och Därigenom, det magiska i själva Livet.

Som igår. Vi hade inte hörts sedan vårvintern. Nu kom tanken på min vän, så jag satte mig faktiskt vid datorn och googlade på hennes namn, för att eventuellt få en vink om vart hon hölls just nu, och med vad. Vi har båda rört oss i världen, och haft värdefullt utbyte av de djupaste tankar. Hittade faktiskt en blogg med bara ett enda inlägg, som var äldre än vår senaste kontakt. Läste varje ord och ägnade vännen mina tankar... Sedan, när jag giick ned till undervåningen, såg jag något långsmalt, rött, på hallgolvet. Märkligt. Vad var detta? Jo, ett ovanligt format, litet avlångt kuvär, innehållandes ett guldglänsande kort med varma kramar och lyckönskningar för det kommande året... Hälningar Maria!

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

tisdag 27 december 2011

Blåklintsblå sommardröm

Stormen rasar och dånar i fönstren. Mörkret härjar, i ett ingemansland. Varken vinter, vår, höst eller sommar. Bara Väder. Oväder. Jag drömmer mig bort till grönskande blåklintsfält vid de Blå bergens fot. Tar ett strå och lägger mig på rygg, tuggar tankfullt på änden medan molnen berättar sin evighetssaga. Andas Frid. Blundar och somnar. När jag vaknar är boken klar, livet leker och sommaren är här för att stanna. Och i verkligheten var jag ju där, för bara några månader sedan...

måndag 26 december 2011

Julträdet i Stadsparken // Pippi Långstrumpsyndromet

Uj uj uj va rar en Närking kan va!
I vår fina stad finns både en och två Karl Bertil Jonsson, som nu för femte året i rad smyckar träd och buskar i Stadsparken med julklappar till den som upplever sig behövande. Rena Pippi Långstrumpsyndromet! Sjävl hedrar jag Pippi genom att nu och då göra en okonventionell städinsats där borste framförs med fotföring. Jag kan också tillåta mig att måla min omgivning, uthusdörrar med mer, på ett väldigt frisinnat vis. Pröva, vet´ja!

Det är skönt att göra något "utanför boxen". Och glad blir man när folk får för sig lite egna tilltag!   Foto: Peter Kréjci, Nerkes Allehanda

söndag 25 december 2011

Min lilla ängel

Tänk att en sån liten unge kan rymma så mycket. Han är kommen av mig, av förfäder i Närke, Hälsingland och Värmland. Men också av Västafrika... Jag lyssnar på Mory Kanté, och låter mig bäras av dessa vingar. Hans himmelska musikaliska sång. Språket - man vill sjunga med men kan inte orden. Jag urskiljer Jali. Spelmannen, prästen, berättaren... Och jag urskiljer Jarabe. En person man vördar. En värdefull människa, kanske nästan en övermänniska. Med eller utan lånade älvvingar; min unge är det finaste jag har. En stormvind i ett vattenglas, en stjärna som lyser klart.

Bilderna är från julfestligheter med kusinerna för några år sedan, med utklädning, musik och paket.



Lyssna och njut... Kvinnorna gör något så vackert mot slutet. Det är toner vi inte räknar med :)
Här både syns och hörs koran, instrumentet som min sons far, också av griot/jalisläkt, spelar.
PS Härom dagen tonsatte jag en Dan Anderssondikt; I timmerkojan på Sami. Sami, som min son!

lördag 24 december 2011

Frid på jord och i mitt hem


Tänk att
¤ F r i d e n ¤
skulle leta sig
ända in
i min lilla vrå,
just när jag
behövde den så

Av alla gäster
var Den
mig kärast

¤ ¤ ¤




...och i fönstret glimmar ett hjärta

som jag hade glömt bort.

Värmdes av att skymta det

på bilden jag tog...

fredag 23 december 2011

GOD JUL !

Vad är en God jul? Stunder av ro, tacksamhet, tillförsikt, stunder av att bara vara, och stunder av för mycket After Eight. Stunder av värme, om snön yr där utanför, stunder av ljus, som glimmar överallt bland Stjärnhusen där jag bor, på Vintergatan. Många gånger har den inte varit God, just för allt som inte är som man önskat. Men det Goda tar jag tillbaka.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

torsdag 22 december 2011

Pepparkakshuset rivningshotat!

Det var nog lite VÄL optimistiskt att trolla ihop pepparkakshuset med karameller ända upp till nock en hel vecka före jul. Som en frestande hägring har det prövat vår karaktär, och för den som tittar noga är det liksom mer som en kuliss kvar... Någon eller några har helt enkelt huggit in i förtid!! Så nu gällde det att gå till motangrepp innan allt som återstod till julafton var ruiner. Därför dekorerades idag många pepparkakor med glasyr och karameller, som man FICK äta. Några fick till och med bli julgåvor med rosett :) Goda gåvor - dock ej skapade enkom av godhet. Snarare svaghet :p Fördelen med denna pepparkaksmängd är att mitt barn kommer bli snäll som ett lamm.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Sist drar jag helt otippat till med ett litet Husmorstips! Även om det nu inte är JAG som gett ut julkokboken Pernillas jul, som glänste med röda bokstäver och myspys i alla hörn, när jag letade ny kalender i bokbutiken härom dagen... Altså det här är ett mikrotips om man vill få lite julkänsla utan att baka ihjäl sig. Till och med den värsta Ungkarlen klarar av det! Och barn också förståss, även de allra minsta. Upptäckte nämligen när vi dekorerade pepparkakshuset med bl a mandelbiskvier att detta var en delikat kombo! Således föddes dessa små ätbara julstjärnor, med köpekakor, glasyr och den lilla toppen uppå. Sött å gott!

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Från Klippiga Bergen till Kilsbergen // Jubileumsår 2012

  ¤ DEN 25 JANUARI ¤  
är jag inbjuden att sjunga och berätta på temat Från Klippiga Bergen till Kilsbergen, när Kilsbergsfrämjandet kallar till upptaktsmöte för jubileumsåret 2012. Anläggningen i Ånnaboda fyller liksom ovan paraplyorganisation 50 år, och Bergslagsleden firar 30! Ett ypperligt år, således, att ge ut min första Kilsbergsbok med skiva, visar det sig!

Inbjudan går ut i dagarna, till de föreningar som har verksamhet och intresse i Kilsbergen, med föranmälan. Kvällen avslutas altså med att jag berättar om min väg från upptäcktsresande bland indianerna vid Klippga Bergen till upptäcktsresande i de Blå Bergen. En kväll att ser fram emot!

onsdag 21 december 2011

Vi går mot ljuset


I dag läggs en Kilsbergsvän till vila, invid de blå berg där han levt sitt långa liv.
Det är tid för avsked, men vårt fick bli ett annat, i levande livet.
¤ Vi går nu mot ljuset ¤
Vintermörkrets tid har vänt, och från och med nu blir dagarna allt ljusare.
Vi går mot ljuset, och det samma gör han, som så länge kämpade med svår ohälsa,
med slutet på livet som en lättnadens räddning. Ändå käns det vemodigt, att ett liv är till ända,
som alldeles nyss var här, mitt ibland oss. Dock är det bara kroppen som tar slut.
S j ä l e n   ä r   e v i g ,   o c h   d e t   ä r   e n   t r ö s t .
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

måndag 19 december 2011

S V A R T F O T S N O S T A L G I

Ikväll tog jag en tanketur. Ett språng över oceanen, som skiljer mig från Svartfotsfolket, där jag levde under större delen av ett år. Jag tog ett språng på 13 år - så länge sedan är det som jag återvände hem, faktiskt nästan på dagen!!! Bilden här är hämtad från Smithsonian institute, och utgör ytterligare ett språng, hundra år bakåt i tiden. Med datorns hjälp har jag sökt upp de ansikten, de människor, som jag bekantade mig med under min vistelse. En har blivit pow wow prinsessa, en liten tvärhand hög sötunge har fått långa flätor och lagt ut på både höjden och bredden, kära fårade ansikten har blivit än mer fårade, och man blir glad, för varje själ som lever (utom en, om jag skall vara riktigt ärlig - det kommer ni fatta när jag någon gång i livet får tid att skriva den där boken om livet bland indianerna) för det är ingen självklarhet att man klarar livhanken i den tillvaro som är deras. Förunderligt, att jag i dag kan sitta hemma i stjärnhusen och se in i ögon jag inte sett på många år... Utan att de ser mig. Ville bara dela med mig av min minnesfärd denna afton, till er ¤

Svartfotsfolket levde och lever i Montana, USA, och på andra sidan gränsen, i Kanada, provinsen Alberta.
Ser ni att männen på bilden står invid ett vattenfall? Personligen skulle jag inte stå så nära stupet till häst!

Tystnadens och sångens välsignelse

Det blev en helg. Det blev ett pepparkakshus. Det blev en värdefull och fin stund i bergen, som jag inte kan berätta om än. Jag samlar mina skatter, och bevarar dom på det sätt som de plägar. Vissa kan få glimma här, vissa är ämnade åt framliga tider, kanske till en av mina böcker, en av mina sånger... Idag föddes en sång. Och jag känner allt mer, hur bergens folk, de som vandrade före oss, lever inom mig, i takt med att deras historier blir en del av mitt minne. Min inre värld. Så lever dom i mig, i musiken och det som formas, dag för dag, i mitt skapande. Jag undrar bara... hur länge kan man leva med tinnitus, som bara ökar i styrka, ljud som i nattens timme tränger undan själva livet, känns det som. Livsmöjligheten. Jag hoppas att det går, länge. Och att det nån gång kommer bot. Att jag åter får uppleva Tystnadens Välsignelse.



När det inte går, får man omge sig med sång.
Sånger som denna... Och i detta söka en känsla av Frid.

söndag 18 december 2011

Värmande klappar i omtankens tid

Visserligen tänker jag klapp-strejka i år (förutom när det gäller mitt barn) men jag kom ändå att tänka på ett härligt tips, så här i dessa tider. För ett antal år sedan fick jag för mig att göra något för någon okänd medmänniska, som befann sig i nöd. Man behöver inte vända blicken långt bort till fjärran länder för att finna tragedi och lidande, det räcker att t ex sända en tanke till landets alla Kvinnohus, där misshandlade kvinnor flyr undan våldsamma män, ofta med sina barn, vilka också tagit skada. Nåväl. Jag bestämde mig för att göra något, och fick på några timmar ihop en samling klappar, som jag överlämnade en stund senare. Egentligen trodde jag inte att jag skulle hinna eller orka, jag var sjuk och hade väl mycket att skylla på, men hur som helst blev det iallafall gjort. Inget hade dock förberett mig på den helt överjordiskt ljuva känslan, som infann sig efteråt. Ja, det var ett rent lyckorus i kroppen och själens alla energibanor. Något helt förunderligt fantastiskt! Så jag fortsatte nästa jul. Tog reda på vilka åldrar som fanns och skrev på olika påsar, fann glädje i att göra fint och pyntat och förmedla en omtanke; känslan av att någon tänker på Dig och står på Din sida, mitt i allt. Alla är vi bra på någonting. Laga mat, kläcka idéer, underhålla, engagera... Och alltid finns det någon i vår närhet, som behöver.

 Det är nog det finaste man kan ge - till sig själv :) Och en dag, kvan den behövande vara Du.

Med tiden frågade jag andra om de ville vara med och bidra. Lågprismagasinet, coop nära och fler ställde upp. Till och med en riktig "sockerbagare" som bjöd på fina marknadsklubbor :)

fredag 16 december 2011

Skåda min nyfödda skapelse! :)

...sade hon utan blygsel. Ty i detta land, mitt Pernilla-land, råder ingen jantelag - det ska gudarna veta! Kan inte ni som jag bli lite sprickfärdiga av glädje när något vågat kreativt projekt ni gett er på råkar utfalla till en överraskande tacksamhet (belåtenhet låter så pretenstiöst)? Med stor möda och en viss vånda, ger man sig i kast med något man nästan inte borde, för tänk om det blir fult och fel och förstört? Ja, jag har altså inte skaffat flera barn (ang rubrik) - ett som är som tio räcker bra - men jag har fått ett alldeles nybyggt instrument i min ägo, som jag nu har smyckat efter eget hjärta, i frimodig hemmafixar-anda. Fadern till underverket heter Rodney Sjöberg (se tidigare inlägg här) och är psalmodikonivrare, -kännare och specialist. Det är altså han som snickrat ihop den, enligt mina önskemål, med två strängar och ett brett "tonband" (det heter det inte) samt en slags ljudpinne som går ner i botten för att förstärka den naturliga klangen. Och nu tar jag åt mig äran som "Moder" till den nyfödda "stränglådan" eller "stråklådan" (de kallas så i norrland och jag minns inte vilket!) efter som den genom mina händer och sinne har fått en alldeles egen "karaktär". Den kom liksom alldeles naken (som den bredvid, nedan), och efter djupa samtal med skaparen själv gav jag mig i kast med mitt storstilade uppdrag. "Använd inte hästurin, dä luktar så illa" förmanade den vise, med tanke på gamla metoder, då de fattiga i bygderna skulle söka färga och skydda sina ofta hemmagjorda alster på enklaste sätt, ev tillsammans med något färgpulver.

The? föreslog jag. Ja, å kaffe använde man förr! sa mästaren. Hm... Jag bestämde mig som sagt för att skrida till verket, och gjorde det som vanligt på mitt eget lilla vis. Började lite lätt med yogithe original, den där som luktar så himmelens gott av kanel och något annat. Föga effekt. Starkare the dög inte heller, så jag blandade i kaffe och mera kaffe, samt en ingrediens jag nog är garanterat ensam om på psalmodikonfronten. Jag hade för många år sedan samlat in ett rödaktigt färgpigment i naturen vid en helig indiansk källa i bergen, som nu fick komma till glädje, tillsammans med en härligt färgad gatukrita som pulveriserades. Så småningom började jag bli nöjd med nyansen, men ville gärna ha den lite mer korallrödaktig i tonen, varför jag kvastade på lite vanlig akvarellfärg, faktiskt. Eller så gjorde jag det lite senare - det blev nämligen en lång och uppfinningrik process...


Utsmyckningen började försiktigt, med en svag färg (visade det sig när den torkade). Praktiskt! Det första jag tillförde lådan var det stora hjärtat, i någon slags grönskande girlang var det tänkt, med ljusare innandöme. Detta för att jag visst glömt bort att säga, att jag gärna ville ha utsågat hjärta så där som på moraharpor! Satte även dit två helröda, ungefär i den storlek som de brukar vara utsågade. Blåklockor... tänkte jag, och började göra några slags slingermönster ovanpå och på sidorna, och så de blåa blomstren. Blå som de blå bergen, blå som färgen i mitt hjärta, tillsammans med det där varmgula aprikosa... Så är det bara. Lite blad också kanske. Hade lite gammal hobbyfärg och vattenfärg, Rodney talade om att de använde äggoljetempera och gjorde kurbitsdekoration på lådorna i dalarna förr, så jag la till lite prickar och sandpapprade och kladdade lite till och höll på... Tills det blev som det liksom ville bli. Ser redan gammalt ut, och nött. Tonbrädan målade jag som Arne i Damsäters, och om ni tittar är det liksom "pianosättning" med svarta och vita tangenter. Över det hela en vattenbaserad lack, då terpentin löser upp färg och olja påverkar klangen. Det blev lite tomt på ett ställe, så jag drog till med ett vackert namn (Pernilla:) och en prästkrage.

 Efter denna härligt självbejakande bildkavalkad tackar jag för idag och slår igen butiken!

 OBS Den ofärgade, smalare, av norsk modell (langelejk) är till salu för 500 kr! 0762-292917
Psalmodikon användes altså förr i hemmen, även i Kilsbergen, specifikt Mellangården, Boxboda.
Traditionellt spelar man (melodi) med stråke, men även fingrar eller "slagpinne" går bra.