onsdag 31 augusti 2011

Skogaråa, sångerna å ja


Hej i väven! En liten glimt om vad som händer i mitt Pernilla-land. Igår var det rep med musiker inför kolmilespelningen i Lockhyttan. Så härligt att höra mina sångskapelser iklädda vackra strängskrudar! Älskar ju mina sånger, och även de andra alster vi skall framföra, så klart. Förutom några av Freddys härliga låtar, blir det Stilla ro och nära, Duvemåla hage, Jag väntar vid min mila... Vid förra milan, för två år sedan, stack en av kolarna till mig en dikt, skriven av en Albert Sundin (ej släkt-ing till mig, vad jag vet) på 1930-talet. Han hade hälsat på i kolarkojan hos gubben Winter vid Ramsjön, just i trakten, och i många härliga verser fullkomligt frossar han i hela den mystik och folktro som omger livet kring milan. Jag tonsatte den av bara farten, och så fick den heta Tusen Milors Land. Igår var första gången jag fick höra den med instrument. Mörk står vinternatten över Kilsbergsskogens torp och tjärnar, som ett dystert sorgedok... Men i skenet i från brasan sysslar gamle bolagskolarn med sitt kära kaffekok... Vakat har jag många nätter, ensam i den mörka skogen, under långa tunga år... Medan vinden susat sagor och mitt öga fångat syner ifrån gläntor, berg och snår... I kolarkojan, heter dikten från början. Än idag är vissa av Kilsbergskolarna noga att lyssna efter varsel och tecken, om något är på gång att ske med milan och hon behöver tillsyn i natten. Förr sade man att det var Skogaråa som knackade på kojdörren, och var det större fara, kunde hela dörren flyga upp! Ännu står hon där, vakandes och hemlighetsfull, den trollska skogsdamen som Gunnar Backlund sågat fram ur en rotstående fura, ett stycke in i skogen bakom kolarkojorna. Om du söker dig till milan nu i september får du möta henne, och dessa sotiga, språkarglada kolare - och säkert mej! Men idag väntar potatisar som skall grävas upp i Hyttebacken och till kvällen skall milan risas.
¤ ¤ ¤ ¤ Ha en härlig dag! ¤ ¤ ¤ ¤

söndag 28 augusti 2011

Skogens och själens toner


Vårbäck i Kilsbergen; Livet, och musiken, strömmar över hjärtat. Renar.

Ibland får man stiga in i en värld som skapats - och i detta fall återskapats - av en ordkonstnär. En äkta Storytell-er. Det gjorde jag i sommar, och jag vill bjuda in även er i denna förunderli-ga skapelse. Boken heter Hjärtblad och är skriven av Aino Trosell. Finns i pocket nu. Den skildrar en fattig dal-kullas liv utifrån 1870-talets Malung, på ett vis som får mig att häpna, och ibland skratta rakt ut, i sin fyndighet och fullkomliga inlevese, karaktär och helt överväldigande känsla. Tonsäker-het. Hör bara, hur hon skriver om kulningen, när huvudpersonen Hulda skall invigas i fäbolivet:

"Marit håller täten, tätt följd av skällkon. Hon lolar så att djuren ska höra riktningen ifall de inte hör skällan. Hulda, som går sist, tycker om denna sång - lolningen, kollringen - sången som ofta är utan ord, men stark och klar, den hörs långt. Ofta sjunger gättarna dessa höga toner nästan mer för sin egen skull än för kräkens. De fyller upp skogen med sina mänskliga stämmor och ibland hörs andra gättare sjunga, i andra kohopar långt borta. Kullorna kan höras långt över skogar och berg tack vare denna starka och frimodiga sång. Någon gång kan sången också uttrycka sorg.
Att kvinnorna på detta sätt får vråla ur sig, råma, skrika, galna sig och ändå i en form som ingen har något emot. Rösten, själens spegel, är den det? Tungomål från över tusen år sedan, och Marits lolande så starkt och vackert, bortanför och större än henne själv. För själv är ju Brus Marit bara en vanlig gammal käring."

Jag blir stum. Och förstår bara inte, hur hon kunnat fånga denna känsla, hela dess register, om hon inte själv frambringat sådana toner över skogarna? Kanske har hon det. Eller så är hon en shaman, som kan skifta form och förflytta sig in i andras medvetanden, fånga upp det där outsagda och sedan; sätta ord på det. Bringa det tillbaka till denna verklighet, och bryta detta bröd, dela denna upplevelse, utlevelse, med andra. Dess essans. Jag är ju en av dem, vars röst sliter sig loss och far ut över nejderna, så fort den får chansen. Frihet! Jag måste vidga mig, sträcka mitt medvetande långt bortom allt vad ögat kan nå, frambringa det som finns djupast ned i själen, i sinnets yttersta räckvidd och sfär, bli Ett med allt omkring. Det synliga och det osynliga. Och ändå; tydligare för mig själv. Att jag Finns på denna jord. Allt som är Jag. Så var fallet i Finnmarksnatten, och i Vildhjärtas magiskt befolkade skog. Att våga vara större än sig själv, omsluta och innefat-tas av hela den Natur vi i grunden är en del av. Sprungna ur samma väldiga källa. Samhörighet.

Det är det där ordlösa, där man får möjlighet att uttrycka allt detta som går Bortom orden. Så är det även med den indianska, ordlösa sången - och förresten även Jojken! När jag vandrar i dessa marker, är det sådan musik som föds, strömmar ur jorden, genom mitt väsen. Och här hemma, i mina svenska skogar, blir det folkton. Den tongång och stämning som sjunger i VÅRA marker, i VÅR folksjäl. Urkvädet som uppstår, när stråken möter strängarna, när livet läggs an mot det väsen som är vårt, och vi vibrerar i samklang med Allt som är. Uttrycker, beblandar vår stäm-ma med de skogar, som genom århundradena har ljudit av människans musik.  T i l l s  n u .

Fransar på en indiansk pip-påse. Del av en väggbonad (foto) på Ransäters spelmansstämma, och sol på kudde från Ikea.                          
Senare möter Hulda en ung och inbunden spelman, som skapat en låt till henne. Han slår sig ned på en vilsten och låter musiken tala, där hans egna ord inte räcker till, eller vågar sig fram...

"Redan de första tonerna träffar henne som ljuvliga spjut. Och hon upplever åter förvandligen, att han blir en annan, en härlighetens man. Den vemodiga melodin stiger till att börja med som en fin dimma. Den sprider sig och får henne att rysa. Hon vill dansa, hon vill gråta. Naturen omkring dem vidgar sig till en påkostad festsal. Musiken tar plats, tar över allt, uppfyller varje vrå i denna lilla skog. - - - Melodin byggs på alltmer, blir kraftfullare, skönare, den genomströmmar henne, han är en mästare i känslor när han spelar! Om han ändå kunde spela jämt, då skulle hon kunna älska. Kunna älska själva honom! För det han har inom sig. För det heliga han egentligen känner och är, Lissmyr Eriks innersta väsen, hans själ."

Aino Trosell. Vem är du? Hur kan du veta exakt hur jag känner? Hur det är att bära på världar
av musik, som Är den man Verkligen är, bortom allt vad ögat möter och tror sig veta?  T A C K !

lördag 27 augusti 2011

En dag i "indianbyn"

På en äng utanför strängnäs står dessa tipis. På sommaren är de hem för indianentusiaster, och en träffpunkt för många.
Prickar upptill är stjärnor. Rakt fält nedtill = prärie.
 Idag var det dags att ta ned tipisarna i "indianbyn", som den kallas. En vid och solig äng utanför Sträng-näs där människor med gemensamt intresse för Nordamerikas ursprungsfolk sedan 70-talet samlats och förenats kring detta tema. Själv hittade jag hit 1993, men sedan dröjde det många år tills jag åter-vände. Vid en första anblick kan man tro att det är folk som "gillar att klä ut sig till indianer", men tar man sig tid en stund så inser man att här finns något mycket unikt och värdefullt. Nämligen en varm, enkel hjärtlighet och öppenhet, kontinuitet och faktiskt, godmodighet (ett så vackert ord!). Barn som vuxit upp i byn på somrarna, får egna barn, och nu finns tre generationer som på detta enkla, jordnära vis hittat ett sätt att umgås, där friluftsliv, hantverk, eld och hjärta är navet. Knytpunkten. Man flyttar altså ut på sommaren, och lever tillsammans, äter, samlas kring brasan och utbyter tips; hur gör du det där pärlbroderiet? Hur gör man en dräkt? Vad betyder den där symbolen? Så småningom smög sig även andliga läror in i sammanhanget. Byn är öppen för besökare vissa tider och man anordnar marknad m.m. (http://www.indianbyn.nu/). Jag såg fram emot en dag med arbete i det fria, men snopet nog var de flesta tältdukarna nedplockade när vi anlände strax efter lunch. Jaha, det blev till att sitta och språka, köpa egenpärlade örhängen av Mia, ta del av varandras krökar på livsvägen, beundra Simons trumma, retas med Rolle, grilla och äta, bära lite smått... Visst kan det vara härligt att omge sig med dessa vackra boningar och utsmyckningar, men för mig är det främst människorna som drar. Igenkännande ansikten, gemensamma minnen, skratt och även någon tår, om det råkar behövas. Alla är välkomna och man gör det från hjärtat, inget annat. Det är väl därför de har kunnat finnas kvar här så länge, även om lite stormvindar har blåst när andra klivit in och velat kommersialisera och domdera. Missat kärnan, det där genuina, som inte alls handlar om att härma, utan om att Vara. En äkta mänsklighet - helt enkelt, men ändå jättesvårt på många håll. Tack för en fin dag!

Det enda som saknas på ängen är skugga; solen bränner obarnhärtigt. Och så brasa på det! :)


Simon, 13 år, hittar en väst i förrådet som passar perfekt till honom. Tarja visar sin fina älvfjärilstatuering. Nästa alster blir en martall!



Utsnitt ur stora tipi-bilden ovan. Drömfångarna har väl Rolle gjort - han gör Allt och lite till, mkt fint.




 Som vanligt är uppläggningstiden helt vajsing här... "Indian time" ?!

fredag 26 augusti 2011

200 danssteg på ängen :)


Glimt av denna fredagkväll. Klicka på bilden nedan så kan du vandra längs stenmuren i tanken...

















Yes! För 16 dagar sedan öppnade jag försiktigt och lite blygt blog-grinden på glänt, och strax därpå var det fritt fram för fler att stiga på. Nu får vi fira 200 besök i detta lilla Pernilla-land! Tack alla, som tittat in och tagit del av mitt knåpande här :) Jag skrev att det kanske skulle bli sång och musik - så då tar vi väl den här http://www.youtube.com/watch?v=y8tM-U4c5PM som jag gick och sjöng på ikväll bland de grönskande bergen - efter en vandring till det ståtliga vattenfallet vid namn Höga forsen, med en hemlig kavaljer :p (inte så hemlig för er som vet var jag brukar hållas). 
L y c k l i g . Tranan på mossen, råbocken vid Getdalen - alla var vi nog rätt så nöjda med livet just ikväll... Du får gärna sprida bloggen vidare om du känner någon som du tror kan finna något av värde här  ¤ Ha en härlig sommarhelg! Och lyssna och njut av den vackra Duvemåla hage :)
Som Karl-Oskar tar sig till Kristina i sångens hage, gläds jag att Ni har letat er fram till Min lilla äng!

torsdag 25 augusti 2011

Härlig indiansk musik !

Under året 1998 levde jag hos Svartfotsindianerna i Kanada, på prärien intill Klippiga bergen. De är ju bortom myten, indianromantiken och allt vad de flesta tror - och detta gäller även musiken. På mitt reservat fanns det både band som spelade blues och country! Men det mesta var så klart tradi-tionell indiansk musik och pow wow sånger. En av mina favoriter när det gäller Trumgrupper, eller Drumgroups, var Red Bull Singers; Cree-indianer från Saskatchewan i Kanada. Och glöm det där "Redbull ger dig vingar" (energidryckreklamen) - eller föresten; glöm det inte! Detta Red Bull ger dig vingar, om du är av rätta virket! Hade denna kassett länge. (Ja ni hör ju bara på formatet; kas-sett! typ tidig stenålder). Kanske ska förklara att trumgrupper är de som spelar på Pow Wows nu för tiden, altså stora danssammankomster med inslag av tävling i olika kategorier - även om det främst har en social funktion, och man väver in många ceremonier, som Give Aways osv. Tusentals indian-ska sångare och dansare reser runt och deltar i dessa Pow wows, skapar minnen och kärlek... 


Bilden tog jag 1993 på pow wow hos Tewa-folket i Taos, New Mexico i USA. Dansen hölls vid foten av deras heliga berg, där en buffelhjord annars betar. En bit bort finns stammens traditionella by - pueblo - med lerhus i gyllene ockra och turkosa detaljer, byggda i flera våningar, i terrasser.

Många indianska sånger innehåller inte ord, utan mera läten, som ändå är bestämda - weyo haya heya haya - och ibland klämmer man in några ord. Så finns det ju den "moderna" indianmusiken, med full instrumentering. Buffy Sainte-Marie - sångerska med indianskt arv - har spelat in en låt som har blivit en riktig "indian-hit". Ibland drar jag på den på youtube, för en liten nostalgitrip tillbaka till Kanada (Darli´n don´t cry... when I go back to Canada). Sedan kom jag på att det är ju Red Bull Singers som sjunger, altså står för det mer traditionella indianinslaget i inspelningen! Ett kärt återse-
ende... Hur som helst; var så god att lyssna (och ge den moderna versionen lite tid, den växer!)





http://www.youtube.com/watch?v=2Bh0hudN5vY  http://www.youtube.com/watch?v=T_NWPDb6rjM

Jag tycker de är upplyftande! Och kan drömma mig tillbaka en stund till det humoristiska, sårade och kämpande folket jag en gång levde bland. Känslan. Och Gode Gud, Allsmäktige Skapare, Vävare av Livets Väv; jag hoppas jag än en gång får sitta runt trumman bland dessa stämmor och sända ut en röst som svävar i ett sammansmältande Allt. Eller, som de flesta av kvinnorna, stå ett steg bakom i cirkeln och höja allt en svindlande oktav. Bidra med det feminina, skapa denna magiska helhet... Släppa allt, och tillsammans ge sig hän. Det, kan jag sakna, så ytterst innerligt, när jag lever här. Det är jag ödmjukt glad och stolt att få ha varit med om, vid dessa danser. Jag skriver orden... ler frånvarande... och tar med mig tanken in i drömens värld denna natt. ¤ ¤ ¤ ¤  Sov gott!  ¤ ¤ ¤ ¤  Och Dröm Sjungande Vackert  ¤ ¤ ¤ ¤

Nedre fotot: Ted Whitecalf. Red Bull Singers och Buffy Sainte-Marie spelade in sin låt ihop 1995.
Vill du beställa musik finns de på Sweetgrass Records.

onsdag 24 augusti 2011

Milan, Hästmannen och en sanndröm

Kils hembygdsförening i tagen. T v stybbhögen som skall täcka milan sedan den risats. Kolarkojan tittar fram. Sami på flaket.
Ett kvällspass vid kolmilan i Lockhyttan i småstrilande regn. Tretton gubbar, två gummor och två barn. Vi tog ris i skogen som milan skall täckas med, så att stybben ligger kvar. Fredagen den
9 september på kvällen skall hon tändas, och dagen därpå väntar invigning med bygdens spelmän, kolbullar och fika. Äntligen! Milröken sitter kvar i "skogshuggarjackan" som värmde mig vid milan i Hällefors, och snart är det dags även här. Så kan en onsdagkväll se ut för en kvinna med de Blå Bergen i blodet! Och så hem och umgås en timme med Hästmannen på TV. Snart kommer Kokvinnorna. Kära nån. Snart finns inte händer som vet hur allt det gamla arbetet skulle utföras, med markerna, redskap och djur. Årstiderna - alla med sina göromål. Något går förlorat...
På hemvägen stannar vi och dricker vatten hos en yngre "Hästman" i Klockarhyttan, som faktiskt använder sin Nordsvenska hingst i visst skogsbruk och även kör hjulrivan om sommaren när det hässjas hö. Ja, livet går vidare, och i viss mån det jordnära livet som så när har trängts bort. Tack och lov för varje strå av människans förbund med jorden, skogen och alla dess väsen.





Ett litet PS: Jag har haft en liten sanndröm! För många år sedan kunde de vara både dramatiska och omskakande, kopplade till medmänniskor jag stod nära. Så härom natten drömde jag att Evert i Hyttebacken - min egen lilla "hästman" utan tomteskägg och numera, utan häst; den underbara arbetskamraten Tindra han lovprisade senast i går på Alla de Vis!! - hade skjutit ett litet djur, som inte var en vessla men en slags... ja, jag kunde inte förklara det för min son, men försökte. Några dagar senare, altså igår, hälsar jag på där i bergen, ställer bilen och vandrar längs sjön genom en svärm av solskimrande trollsländor, förbi den porlande "skvallerbäcken" och väcker vännen ur middagsluren. Sedan kommer jakthistorien. När han visar mig bytet faller munnen på vid gavel.  Exakt ett sådant djur jag drömt och försökt förklara för min son!  Evert blev lika upplivad som jag själv. Detta var väl för märkligt!! Och vad var det då för djur, som jag inte kunnat förklara? Jo, en mink. En årsunge. Därav storleken, och mitt bryderi med artbestämningen. Evert har en kull ekorrar som bor i ladan och där gick den och snokade. De kan också gå hårt åt flodkräftorna, som är så sällsynta, ja, i stora delar av landet utslagna av pesten, men i bäcken vid Hyttebacken finns både flodpärlmussla, laxöring och flodkräftor kvar. Och nu får de chans att finnas lite till.

En liten märklighet, som bara liksom
kom som en liten påminnelse om att
livet ÄR magiskt och vi VET inte allt.
Och tur är väl det.

¤  ¤  ¤  Godnatt  ¤  ¤  ¤

En liten sång om tacksamhet

 Tack för alla fina tillrop om detta mitt lilla Pernilla-land!  Många har förmedlat att det är svårt att lämna kommentar. Klicka bara på ordet kommentarer så kommer det fram en ruta där du kan skriva det du vill. Sedan klickar du på "välj profil" och tar alternativet "namn/webadress" en bit ned. Där fyller du i namn och mejladress. Klart! Din mejladress syns inte i bloggen. Får du någon tanke är det fint om du vill dela med dig! Hur som helst; när ett och annat inte verkar vara som det borde, finns ändå mycket att vara tacksam för. Här en liten visdomsglimt ur den odödliga filmen Dunderklumpen! :) http://www.youtube.com/watch?v=bMH037ktP5k&feature=related

måndag 22 augusti 2011

Det finns en plats...


Det finns en plats man nästan inte trodde fanns.
Det finns en människa på denna jord man nästan inte trodde kunde finnas.
Platsen och personen smälter samman till något lika himmelskt som jordiskt.
Lika trollskt som fyndigt, lika ödmjukt som kaxigt. Drömskt. Verkligt.
Wowigt, i brist på andra uttryck. Eller så... Följ med!


Om man följer hjärtat hittar man dit.
Ja, först tar man sig till en plats mellan Arvika och Sunne, och så tar man av
mot Vildhjärta, samt följer alla hjärtan längs grusvägen tills man når fram...



Här, omgiven av små höhässjor och skog och tidvis betande får, bor en kvinna som lever
i en värld befolkad av väsen och visdom många idag är fjärran ifrån. Denna plats...
Man går där och tror att den nästan inte finns. Man stiger in i ateljén, skrattar och blir tårögd, luktar på skapelser ingen annan än denna kvinna kunde ana dolde sig i den krokiga pinnen längs en bortglömd stig. Hon väcker dem till liv. Trollar fram dem med sin kniv och sina sinnen. Täljer. Förtäljer Skogens Saga, samlar korgarna fulla och vandrar rakt in i våra hjärtan med sina kluriga, illmariga, gränslösa skapelser. Fyller ett tomrum. Befolkar och berikar. Med Absolut gehör.


Jag förevigar dom inte - åtminstonne inte dem i ateljén. De är liksom eviga ändå! Ni får söka er hit, beställa boken... Men några glimtar tar jag ändå med mig hem. Ute i det fria låter hon oss nämligen möta flera av de karaktärer som fötts ur hennes skogsfingrar och virvlande vattenflöde av inspiration, intuition, indignation. Å vargens och skogens vägnar. En röst. Sträv och len, på samma gång.


Själva skaparnästet, också det som taget ur en saga, finner vi ett stycke längre in i skogen...
...och jag tänker; Käre Gud, lås in mig i denne snickerbo! Minst en vecka Tack!








K r o n a n   p å   v e r k e t

blir en afton med Västanå Teater i Berättarladan; Gösta Berlings Saga.
Färgprakt, polskepuls, galenskap, gemenskap, Selma Lagerlöf... Har ni inte varit där, har ni missat ett underverk. Jag sitter där och tänker; kan det vara så här fantastiskt i himlen?
Och Magnus Stinnerbom på fiol och allt möjligt - bara en sån sak!



M A G I S K T !





Puss och Kram

till Livet !


lördag 20 augusti 2011

Underbara Vildhjärta !

Tur att alla inte är som alla andra. Någon som verkligen är ett unikum, och ser det unika i varje liten krokpinne, samt trollar fram både humor, attityd och sagor därur, är Maria Westerberg - eller som hon egentligen heter; Vildhjärta! Våra vägar möttes för länge sedan, och för en tid sedan korsades stigarna igen, på ett väldigt vackert och märkligt sätt. Har ni inte köpt boken har ni missat något av det bästa på jorden. Nu finns en film om denna skogsvisa dam. Du kan se en liten bit om du går in på http://www.hanser.se/ och skrållar nedåt lite. Där kan man även gå vidare till hennes hemsida. Nu måste jag snart dra mig dit, till hennes ateljé, timrade lilla rike i Värmlandsskogen.
Åh! säger jag bara. Åh ! ! !  ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

tisdag 16 augusti 2011

På äventyr i Finnmarken

I denna koja slumrade jag under fullmånen härom natten...
Om du klickar på bilden blir den större och härligare!

Det är knappt jag tror det själv, men bilderna talar sitt tydliga språk...
Under min lördagsmorgon i Trollsländans tecken, knåpandes med bloggen, kastade ödet till mig en
tråd som jag hade den goda känslan att fånga upp och - i samverkan med den Stora Planen -
väva till en överraskande och oförglömlig helg. För detta tackar jag min Lyckliga Stjärna!
M e n   i n g e t   a v   d e t t a   h a d e   h ä n t ,   o m   i n t e . . .
Ja, om inte vad? Det får ni reda på i slutet av tråden!

Hur många är vi inte som längtar efter enkelheten? Närheten till naturen och våra egna tankar. Och kanske därigenom - till varandra? Vi begav oss norrut i länet, tills vi nådde Hällefors, och så vidare till Silvergruvan, där man sedan 27 år tänt en liggmila varje sensommar på en plats kallad Hagen. Här väntade oss främmande miljöer och människor, som nu efteråt känns allt annat än främmande. Det är väl märkligt, hur man hinner bekanta sig under dessa former...


Vi har lyssnat på levande musik och ätit nygräddade kolbullar - en ljuvlig slags pannkaka med fläsk. Sedan får vi ta del av arbetet och kunnandet, konsten och karaktärerna vid milan. Sonen tar av sig barfota och hänger sig åt den svarta stybben, vilket föranleder ett besök i den vackra bäcken strax intill, i en liten dalgång. Det är sandbotten, vi spanar på ekorrar, hackspettar, kopplar av...


Sami provade slafen i kolarnas koja, men vi fick flytta in i en annan


Här ska vi lyssna till brasan och mysa utan tv, vaggade av vinden och allt som dagen gett


K v ä l l e n   s m y g e r   s i g   p å . . .  Milan skall skötas och matsäck ätas.
Folk stannar till för att språka en stund. Det skrattas och berättas på ren dialekt.


En eldstad tar form, som skall hålla milvakten varm under natten


  Inbodda i kojan och inpyrda i milrök börjar vi känna oss som hemma. Detta är nu vår lilla värld.

Nej, jag har inte fått storhetsvansinne - P / text syns i bilderna för att skydda min upphovsrätt.

Historierna börjar landa bland träden och mossan. Fullmånen stiger upp och skänker ett sällsamt sken. Vi tar en promenad, och ser milröken smyga över nejderna, längs bergen och i stråk bland träden. De pratar om varg, de har mött den på nära håll, både en och annan, ska vi veta.
Kolarmästaren går till vila en stund, medan nytillskottet, "den där pöjken", som de gamla säger,
fast han är 45, gör sig redo för en natt av vaka. Vi har bäddat i kojan så gott det går,
men nog blir det hårt på träbritsen. Elden behöver ses om, annars kommer kylan snart krypande. Snart sover gossen, men mamman ligger och vänder sig, sneglar ut på månen och milan
och vill egentligen inte sova, men tröttheten är så lockande skön...


Fenixlykan lyser inbjudande i fönstret i natten, men inga påhälsningar av skrömt eller annat dyker upp. Tack och lov - det fick räcka med de där övernaturliga berättelserna som frodades på stockbänken hela kvällen. Den ena värre än den andra, och sanna var de också, till största del - det visste man bestämt. Till slut fick jag dra iväg med den nyfikna ungen, som ju redan är mörkrädd. Trådar från tider bakåt skall i tider framåt bli till stoff i min bok, men nu.... vila...

Och det blir morgon, och det blir samspråk, mer historier, från han av Dan Andersson-släkt, och du som sjöng så där härligt i natten, kan du inte sjunga för alla innan ni far? De talar om kulningen. Ekot, som famnade rösten och bar den långt över bergen i kvällningen och nattens månsken,
är inte detsamma på dagen, inte alls. Men visst. Jag sjunger en stund innan spelmännen från Värmland stämmer upp, om kolare och de Blå Bergen, och ännu en nygräddad kolbulle serveras innan det bär iväg mot Bredsjö och Finnstigen, där det vankas naturteater.
Där skall så ännu en mila tändas i kvällningen, innan vi far hemåt...

Och här kommer mitt svar. Det som möjliggjorde denna helg, i Finnmarkens tecken.


Vissa bokar upp sig till tänderna i sina kalendrar. Jag har funnit det vara långt mer givande,
att istället hålla det öppet, här och där. Inte peta in mer än nödvändigt. Det är nämligen då, som det där oväntade, det som är bättre än vi själv kunde planera och föreställa oss i förväg,
får utrymme att ta plats och manifesteras i våra liv. I det stora, så väl som i det lilla.

Jag vaknade med mina Trollsländetankar, kastade en blick i lokaltidningen på datorn och råkade se en liten rad i ett fält jag annars inte fäster mig vid. Där stod något om en tjärdal i Hälleforstrakten. Gick in på Hällefors turistinformation via datorn och fann att det vankades teater i Finnkulturmiljö (till skillnad från FINkulturmiljö - fast Finare enligt mej!), milan skulle tändas och så där i krokarna; Silvergruvan, jaha, den milan har man ju hört talas om. Just tänd? Musik och kolbullar... Tänk om man till och med får övernatta i kolarkoja? Jo, det fick man. Allt det där andra, solens spelande strålar, människorna och deras berättelser, den vida naturen och minnen för livet - det bara ingick.