fredag 30 september 2011

Över 1000 sidvisningar =) !

 Härliga ni - hur gick detta till?   
Från starten i augusti tills nu har ni plötsligt varit här och hälsat på, tagit del av mina tankar och bilder så många gånger att min son skulle kalla det Stjärnstopp! :) Det värmer ett skaparhjärta, skall ni veta. Och roligt är det, som bara den, att få trolla lite här när andan faller på. Sätta form på dagarna och tankarna som går, dela med sig och på något ogripbart sätt mötas, här i väven.
Varmt välkomna hit, skall ni Alltid vara! ¤ ¤ ¤ Pernilla ¤ ¤ ¤

torsdag 29 september 2011

Småland i Kilsbergen

Solen värmer som om hon tror det är juli. Vid Kil ser man lövträden börja skifta i guld, där i Kilsbergens grönraggiga barrskogsfäll. Ett soldis gör himlen grumlig och ljus. Jag skall på upptäcktsfärd med min vägvisare i bergen igen. Vi vandrar till Daltorpet, som övergavs för över hundra år sedan. Men länge tog man hö här, och forslade det längs en fantastiskt vacker skogskörväg, en avsats i allt det gröna, i dalen som börjar vid Gatfallet intill Bocksbosjön och övergår i Trolldalen längre bort. Trattkantareller överallt, men ingen av oss är någe för svamp. Han, för att han är urtraditionell gammal Kilsbergsbo, och jag, som brukar skylla på att jag ju är adopterad av Svartfotsindianerna, och dom äter minsann inte svamp! Just som de gamla Kilstorparna ser de svampen som komat. Han är min indian på nära håll, kan allt om naturen och djuren och det jordiska, i dessa berg. Tyder alla spår och berättar om alla skogens, himmelens och vattnens innevånare. För att inte tala om den tvåbenta varianten, kallad Människan. Utan honom hade inte hälften av mina upptäcktsfärder varit möjliga.

 
Vi förundras tillsammans vid stenmuren vid det övergivna torpet. Mängden av sten, som av människohand bänts upp ur jorden, forslats hit och lagts i stenjärdesgård, så högt som upp till midjan, och breda är de! En oerhörd ansträning, oräknerliga timmar, pust och helvete, värkande muskler och en och annan svordom, kan väl tänkas. Markerna här var lika steniga som i Småland, om inte värre! Ändå slog sig de segaste av människor ned här, bröt mark i sitt anletes svett, och frammanade ur jorden de armaste smulor som kunde räcka till livhanke för en familj, vars medlemmar stundtals dukande under i diverse umbäranden och sjukdom. Pehr föddes här, och tog upp ny mark vid Bohult ett stycke bort. Pehr var en kraftkarl, stark som få, och stenmurarna han lade under sina 50 år som enda brukare vid sitt torp, har uppmätts till 260 meter. Så förflöt hans stund på jorden. Men stenarna finns kvar, som en mossbeklädd gravvård över dåtidens möda, vilken nutidens sällan kan mäta sig med. Som avslutning på vår samvaro tar vi ett tag med nätet i sjön, så att min torparvän kan få sina gäddor vad det lider. Han blir mer än nöjd, och så väntar slätten och allt det andra för hon som så gärna hämtar kraft och kunskap i de Blå Bergen.

tisdag 27 september 2011

Den urgamla stigen


Jag vandrar med den Gamle, i spåren av ett Liv.
Ett liv som en gång levdes här, och som han, nu ensam, ännu lever.
   D E T   G A M L A   T O R P A R L I V E T   I   K I L S B E R G E N   

"Här ha´ Skogaråa hälsa´ på många gånger!" skrattar den Gamle, och visar mig lämningarna efter en kolarkoja, strax intill den gamla kolbotten vi just hittat. Här kolade säkert Änga-Kalle, menar han. Här växer trattkantarellen, och här har hans egen far trampat friarestigen till pigan vid Lisselängen. Pigan, som blev hans mor. Mor till Gamlingen, som går vid min sida, med lätta steg, och en inre rymd fylld av världar av kunskap, minnen, namn, på varje fläck i dessa skogar. Stigen finns på kartor och avtal för 150 år sedan. Tills för tre år sedan vandrades den i vördnad, av många som fann sin väg hit. Längs stigen breder vitmossan ut sitt böljande täcke, så mjukt och lockande att man vill ta av sig barfota, falla handlöst rätt ner i det mjuka och bara landa i naturens vida famn. Vila... Tidigare, ute på sjön i ekan, tog vinden tag, men här är stilla och vackert vandringsväder. Han skall visa mig Styrbjörnastenar. Han tror han är den enda levande som vet om dem, och dess historia. "Nu kan minnet leva i 50 år till" säger han, och syftar till mig. Vi vandrar i skönhet, som Navajofolket säger, men träder snart ut ur det paradisiskt grönskande till det bittert såriga. Kalhygget, som rev upp och förstörde den uråldriga stigen så till den grad, att de som nu vandrar här sägs gråta, och lovar sig själva att aldrig vandra här igen - om de ens lyckas urskilja den människoträdda leden, där släktled efter släktled ringlat sig fram. Går det att återställa?
Så mycket lättare att vara För-Klok än Efter-Klok, säger jag. Och önskar att jag fick vandra hela stigen fram, så som den såg ut när Änga-Kalle kolade sin mila och ynglingen bortom skogen gick och friade till sin käreste. Eller när hyttan blåste och kvarnen gick...

Snart, är det dags, för resterande
skogen, tror Gamlingen. Jag vill
inte tro. De finns ju nästan inte kvar,
de mjukböljande mossgrönskande gammelskogsbetonade marker som
en gång var talrika i bergen.
Låt oss bevara dem som finns.
Och låt ingen uråldrig, kanske
370 år gammal stig förvandlas till
vattenfyllda hål av förtvivlan och
vilsevriden kortsiktighet, penga-
hunger... Ty inga värden kan mäta
sig med dem, jag fann längs stigen,
i skogen, som ännu är orörd.









Nedan har jag lagt ihop två bilder från samma skog, helt angränsande, samma dag. Bilderna har lagts rakt ovanpå varandra, för att gestalta den förvandling som skett och strax kan komma att ske. Hur mjuka skogslandskap förvandlas till kantstötta sårskorpor, sår som det tar naturen en oerhörd tid att läka. Det sker inte i Vår livstid. Vilka är vi, att beröva kommande generationer den skönhet som utan betänklighet förvandlas till sorg?


   D U   K A N   A L L T I D   K L I C K A   P Å   D E   B I L D E R   D U   V I L L   S E   I   S T Ö R R E   S K A L A

söndag 25 september 2011

B L O G G S P E C I A L / / Kolarnatt och gryningsljus


Nu ska jag ta er med på ett magiskt dygn. Det börjar i kolargläntan i Lockhyttan och slutar på födelse-dagsvandring längs Järleån. Däremellan har det Stora Alltet skänkt mig en gåva, som jag sökt föreviga, till mina två böcker om Kilsbergen. I tre år har jag utforskat dessa berg. Intervjuat, lärt mig om gamla metoder, grävt i arkiv och framför allt, rört mig i de marker där historien andas. Och jag upphör Aldrig att Förundras!
 ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Jag anlände på eftermiddagen, när manskapet hade rivit halva milan och brett ut kolen för att svalna över natten, innan de kan packas i säckar. Tre gubbar på ljugarbänken och några till på stående fot hjälptes åt med att dra några hiskeliga historier, och jag får lära mig ett nytt uttryck. Fria å na. När någon tar över en annans fjälla. I det här fallet handlar det om far och son, och ond, bråd död. Ändå får de det hela att låta rätt trivsamt, på något vis, så här på lite håll, i tid och rum. En kolare har tagit med sig gamla bilder som jag anförtros. De sotiga skräderarna tackar så måningom för sig och far hem för att pusta inför nästa pass. Kvar blir jag och Kjell, vars kolarbror kommer förbi och en djupsinnig diskussion om kommuner och länsmusem, projekt och landsbygdsstrategier bryter ut. Vi eldar bränder, den milved som inte blivit kolad, och frampå kvällskvisten ansluter Kjells Kerstin med matkorg. Kolaren lagar över öppen eld på den murade kolbullegrillen och det hela smakar ljuvligt. Än fler samtal rör sig där i kolargläntan, medan skymningen sakta faller och kylan kryper inpå. Kjell vaktar ensam i natt, och jag skall passa på att sova över i kolarkojan. Sätter mig vid elden under stjärnorna och spelar på min ensträngade lyra, min lånta psalmodikon, och andas. Andas in vissheten om att ett helt dygn bortom tv-apparater och fjärrkontroller och parkeringsrutor väntar.
Ett dygn bortom allt, skall det visa sig...


Och stjärnorna lyser, bortom allt, likaså. Allting av värde framträder så mycket starkare i det fria, under bar himmel, bortanför nutidens hets och asfaltsrace. All tid blir Nu.
Samma stjärnor som forna kolare blickade upp på, lyser
över oss idag. Inatt. Jag tänker på Per Lagerkvists rader;
Och hon drömmer bland stjärnor som tusenfallt
förstora de levandes gåta... Här är jag nära de som gått
före. Nära urfolket på prärien invid Klippiga bergen, vars hem
en gång var mitt hem. Andra berg. Andra slätter... Och jag är densamma, fast ändå inte. Så svindlande mycket har hänt...

 
Jag fyller på med ved i kaminen och kryper till kojs under ett lager av filtar. Jag undrar vad gammelkolarna hade att värma sig med? De sov på granrisbädd. Måste väl ha haft något över sig också... Kilsbergsnatten kan bli kall, och kaminen är erbarmligt liten och klen, ska bytas ut till nästa mila. Ligger och läser och grunnar i stearinljusens sken. Adventsljusstake faktiskt, men någon julstämning infinner sig inte. Ändå en slags högtidskänsla. Man är på rätt plats, i rätt tid, och känner sig förunnad. Och om Dan Andersson skulle ha varit med, hade raderna för Helgdagskväll i timmerkojan väl blivit Vi ha eld, vi ha mandelbiskvier, vi ha mellanmjölk till tröst... Kjell lurar i den andra kojan. Han måste gå upp med jämna mellanrum under natten för att se efter så inte kolen förvandlas till aska, i en uppflammande eld. Kolen klingar så vackert när man rystar bland dem med kolharka. Jag ägnade en god stund åt att slå isär de som var för stora. Det knäpper i högarna, vilket tyder på värme som måste hållas under uppsikt. Jag lägger in i kaminen igen och försöker ta mig till drömmarnas värld. Fyller inte på någe mer men håller mig förvånansvärt varm under natten. En huvudvärk som hotar att bli migrän tränger fram utan nåd, varpå medicin rotas fram i kojans mörker. Just när jag domnat bort i smärtfri salighet, ringer den hemska väckarsignalen. Snooze. Hemsk signal. Snooze. Hemsk signal igen. Jämmer och pina, men jag har ju en grannlaga, länge efterlängtad uppgift denna gryning. Jag skall fånga morgondimmans dans över Bocksbosjön!

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Det är ödets försorg. Jag och min gamle Kilsbergsvän, torparen och traditionsbäraren, har vädersiat och kommit fram till att det råder de bästa av förutsättningar just denna gång. Barnvakt dessutom - jag kan ju aldrig fånga de där gryningstimmarna annars. När förra milan hade sin livscykel här, övernattade jag två gånger i kolarkoja. Den första gryningen var överjordisk, med skira vävar, orrspel ute på mossen och solens gyllene strålar, som smekte liv i hela världen ock så i kolargläntan. Sådana bilder hade jag således. Vid årets mila har ingen hört orrspel, och regnet har fallit i strida strömmar, vilket får mig att ytterligare förstå hur välsignad jag var som fick uppleva, och föreviga, den där gryningsstunden vid milan. Nu är det sjön bland bergen, hjärtat i mina utforskningar och äventyr, som skall fångas för eftervärlden, i gryningens timma.

Jag tar en lov ut mot slätten, för att få skåda bergen i morgonrodnad, och blir inte besviken. Har mött dem i alla årstider och väder, dagar och kvällar, men aldrig sett dem avteckna sig i det ljus som uppstår när dagen föds. Far uppåt, genom tysta skogar, förbi slumrande stugor. Brevlådorna, Emilalogen, och så backen ned mot sjön... Skall det bli dimma? Skall det bli så där förlovat magiskt som jag drömt i alla år? Något vitt skymtar bland träden. Och jag vet. Vet att jag har något oförglömligt att vänta. Samlar mig och stiger ur vid strandkanten, mosskanten...


Dimman är tystnaden,
och tystnaden dimman.
Allt har smält samman
till en egen värld,
ett främmande rike
jag aldrig har beträtt...

Det är samma skogs-
kontur som kantar
vattnet, mossen om-
sluter vattenspegeln
på samma vindlande
vis, men över allt
detta, och i allt detta...
en dimmjuk tystnad,
bergens andetag,
dova puls, slummer...


En enda orre upphäver sitt kullrande ljud över alltet. Andas och ljuder åter, i rytmisk intervall.
Som bergens in- och utandning . . .  Morgonens andetag. Dimman är bergens andedräkt.
Orren sjunger dess drömmar. Tystnaden ekar, väldig och ordlös, däremellan. Kilsbergssjön lever sitt eget liv, bortanför de människor som bebor och har bebott dess stränder. Ändå samman-vävd med dem. O-urskiljaktligt. Liv vid Liv, som jag sjunger i min sång En torpares paradis...

 
Bilderna är upphovsrättsskyddade


Jag följer strandkanten. Följer dagens födelse. Tar mig fram i oländlig terräng, nedför stenkantade branter och upp igen. Stillheten som förmedlas i bilderna jag fångar, är inte riktigt den som råder när man på en enda morgon söker föreviga något som egentligen sträcker sig långt bortom en kameras räckvidd. Men jag stannar upp ibland, följer dimmorna där de långsamt, förunderligt stillsamt, men ändå i ändlöst böljande, svepande rörelse drömlikt sträcker sig mot den allt blåare himlen där solen strax skall träda fram och förvandla det dunkla till guld. Det är en luftens chi-gong; Total närvaro i nuet, i tillit till det som Är och skall ske. En sensuell viskning mellan det födda och det ofödda, det kända och det okända, jord och himmel... En frihetens vattendans. Vattenånga. Värme. Sjön ligger blank, någon fisk vakar. Jag, som en yrvaken, trånande beundrare, klänger mig fram mellan gran och tall, Eld-Petters Stenar, Käringsten, Timmerverken och allt vad det heter. Det som inte står skrivet, men som de gamla berättat... Sjön krumbuktar och böjer sig för skönheten, trollar fram nya mästerverk i varje liten vik. Hjärtat hamrar. Över All Förväntan, tar jag in det som bjuds, så välvilligt, denna morgonstund. Tar emot, fångar in, bär hem i mitt hjärta och i ett litet litet minneskort.



 
   
                                             Jag är fågel, fiisk och mittemellan.

                                                     Ibland nere vid vattenbrynet,

                         ibland skådandes från klippiga höjdpersopektiv.


 ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤





Torparvännen väntar mig. Tillsammans ror vi ut där dimmorna dröjer sig kvar, för att vittja hans fiskedon. Han är bortskämd med sådana morgnar, min vän.
Ändå håller han den här för att vara den finaste, denna tid.
Glad för min skull, och nyfiken på fiskelyckan...





 



  








    
    Och så en liten bildlek
(stenspegling läggs på högkant och blir till
kantband) innan vi lämnar Kilsbergssjön
    och far vidare mot nästa äventyr








 ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

 
Energiske friluftsvännen Jens har fyllt 40 och firar genom att dra ihop ett gäng som inleder med en vandring längs den vackra Järleån. Osoven och odushad kommer en lite ledbruten fotograf linkandes med träningsvärk och sot under naglarna, men salig värre. Trevliga nya och nygamla bekantskaper, och som alltid fängslande naturdetaljer i denna rika vildvuxna ådal. En av dessa blir huvudkrona :)


 













Vi vandrar och beundrar naturens alla påhittigheter, barnen stampar röksvamp och vattnet forsar över sina bredder, efter allt regn. Det är regn-skogsaktigt på sina håll, så grönt och mossigt och åldrande, i fred. Får nästan begå våld på mig själv för att inte plocka med mig en fantastisk träskapelse, men det är naturreservat. Helgat för eftervärlden, och nuets alla livsformer. Så småningom slår vi "läger" vid en stor öppen yta med flera stora grillplatser. Det blir grillning över elden och solen bränner, i slutet av september! En bäck har brutit sig loss från huvudfåran och far i strömmande slinga strax intill. Innan någon vet ordet av har 40-åringen slitit av slig kläderna och kastat sig i. Jag sa väl att han var energisk och friluftsaktig av sig? Det blev en slags Floumride, som på Liseberg, fast utan färdstock. Han far fritt, två gånger om. Tycker inte det var så kallt, men jag känner efter och konstaterar, att han nog var bedövad av kölden...

Ja, att denna sympatiske våghals har överlevt i 40 år är sannerligen värt att fira. Bara det, att han överlevde Barndomen, med alla påhitt - ibland av det mer explosivare slaget. Och då menar jag bokstavligen. Sedan är det forsränning på isflak, och så allehanda eldkonster förståss, som han lovat lära ut framåt kvällen. Det blir Eldworkshop, efter god vegetarisk matorgie med efterrättsbomber jag tyvär ej kan avnjuta, då mina personliga batterier är förbrukade för tillfället och den dånande forsen har svarvat fram en illsksint tinnituston jag trodde kom från något överladdat elstängsel när vi gick mot bilarna. Suck. Men jag får vara nöjd ändå. Jag har genomlevt ett dygn som bjudit på mycket, och nu har jag även bjudit Er att ta del av detta.

Behöver jag nämna att några livsnödvändiga lugnare dygn följde?


Ojojoj. Detta är det längsta blogginlägg jag någonsin gjort och kommer att göra. Men det var ett dygn utöver det vanliga, och jag ville bre ut mig lite extra för en gångs skull. Det kostar ju inget! Dock fick jag ta det i omgångar. I en paus från dimmornas gryningsdans dök det upp en gammal hårdrocksdänga i huvudet, från ingenstans. Gick igenom versen och lyssnade förbryllat. Varför hade denna högst oväntade sång dykt upp just nu i mitt sinne? Ingen aning. Inte förrän refrängen kom, och jag sjungit den några gånger gick det upp ett ljus. Smoke on the water. Rök på vattnet. Så sant, så sant. Ett litet mirakel i sig :) för så fyndig skulle jag väl inte vara rent medvetet. Nej, här är det det undermedvetna som är med och styr i mångt och mycket. Och en hel del annat med - som det tycks! Spännande blir det, när man vågar följa flödet och se vad livet bjuder.


   Jag är så tacksam,  och får skicka en önskning till det stora födelsedagsbarnet, att han får bli
  lika vackert grå och åldrad som trädstammen vid Järleån. Och jag med!  ¤ ¤ ¤ ¤ The End ¤ ¤ ¤ ¤



 ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤