söndag 30 oktober 2011

Heliga Härliga Söndagsvila...

 Vaknar utsövd i nymanglade lakan, sovrumsfönstret står på glänt och det är sommar. En magisk vind har dragit fram i mitt hem under natten och låtit Allt falla på plats, varje rum och vrå andas frid och välstädad Lycka. Nybakat bröd och färskpressad apelsinjuice till frukost. Hela dagen är min och lugnet är mitt sällskap. Allt får ske i min takt. Dagen är lång och bjuder endast Vila, Vederkvickelse och på detta en salig middagsslummer i en knirrande hammock utanför mitt underbara timmerhus med utsikt mot Kilsbergen...

Eller hur det nu var. Det kanske var höst. Grått och lövfallande blött. En annan slags vind tycks ha dragit fram, där inget är på sin plats. Frukosten går inte till historien, och dagen är redan naggad i kanten av lite för stort energiuttag de föregående dagarna i skavande kombination med dålig sömn. Lugnet är inte mitt sällskap. Snarare Hacke Hackspett. Den där på julafton ni vet.  

Nej, förlåt, mitt älskade barn - du kan ju inte hjälpa att du har energi så det räcker för ett helt folkligt uppror. Kommer du någonsin ha behov av stillhet? Jag vet inte. Men mitt i alla upp-och-ned-konster i etagetrappen fick jag för en gångs skull fånga dig utan miner och grimaser, och vi skrattade gott, trots allt, som vi ju alltid lyckas göra, fjärran från mina drömmars lugna dagar... Som en av de mest tongivande (högljudda!!) innevånarna i mitt Pernilla-land dyker du ju upp här titt som tätt, till din egen förtjusning ;) 
Gårdagen var härlig för oss båda, du på bio-kalas och jag på en härlig scén med bilder och sånger och berättelser från de berg jag kommit att förbindas med på djupet och höjden. Och till detta; en härlig publik och givande samtal, infallsvinklar, för hur vi tillsammans skall kunna stärka skyddet för våra markers historia, här och nu. Hoppfullt och inspirerande.  Men nu längtar jag till de där lördagsaftnarna när farfar tog fram krattan och kammade grusgången framför Hälsingetorpet, och Nåde den som fördärvade de helgade linjerna under Söndagen. Vilodagen. Eller - det är väl inte ränderna jag saknar. Men en dag av ICKE-aktivitet. Den fanns nog där av en anledning. På den sjunde dagen behövde till och med Gud vila. Gud och jag. Men inte min son. Ack nej. 

 På tal om Hackspett; en dag påväg till Tysslinge (se 14/10) fick jag en ovanlig syn; en stor svart fågel med röd tuppkam flög rakt över vägen framför bilen. Spillkråka. Hackspett. HÄFTIGT!

Hittade dessa två bilder på nätet. Letade Spillkråka, och detta är en som  Karlstads Ornitologiska förening har ringmärkt. Snubblade över finfjärilen, citron, ett vårtecken från Bygdeskolan. Tack för lånet!


Mmm...Hittade en smula söndagsro ändå; Lyssna och njut av annan Pernilla och Paulina här:
http://www.pernillaandersson.com/kajsas-udde-koksversionen-pernilla-paulina-palmgren/
Här är så skönt att bara stilla sitta - när kvällen gör så vackra visor själv / ALF HAMBE

fredag 28 oktober 2011

VALLAREKONST och Livets Väv

YES!!!!!! Ville bara leka lite med en vallristarbild, som kontrast till maskinristarförödelsen nedan... Så fyllde jag i med färgstreck på ett ställe... Det har talats om spindlar, det har jag hört. Förstorade och såg spindelkroppen, med sina ben, men sedan... ännu fler ben? Nej, en SPINDELVÄV!!!!!!!!! Upptäckarglädje av högsta och djupaste sort. Delar den med Dig, hastigt och lustigt.
Men OBS OBS OBS detta är ingen akademisk precision, jag har bara kluddrat på några minuter.
Detta skall göras grundligt och genomtänkt framgent, är det tänkt. Som vanl. är P med för upphovsrätt.

OCH JAG SER PÅ VÄVEN OCH UPPFYLLS AV TANKEN... ORDEN SOM CHIEF SEATTLE SKALL HA YTTRAT PÅ 1800-TALET, INFÖR ÅSYNEN AV HUR DEN VITE MANNEN FOR FRAM MED DEN NATUR HANS FOLK VÖRDAT SEDAN URMINNES TIDER... ORD SOM EKAR SANNA OCH KLARA ÄN IDAG, OCH MANAR TILL EFTERTANKE:

Människan vävde inte Livets Väv. Hon är blott en TRÅD i den.
Vad helst hon gör mot väven, gör hon mot sig själv.

torsdag 27 oktober 2011

BEDRÖVELSE // Förlåt oss våra Maskiner...

Vad ska man säga? Och HUR? När hela kroppen bär på en olust, obehag, istället för den vederkvickelse och påfyllning man brukar få efter en vandring i markerna. Det hade inte behövt vara så. Men det Är, och ... jag saknar ord. Får ingen lust alls att skriva, förmedla, för det är så idiotiskt sorgesamt och onödigt. Men hur som helst; i två av Kilsbergens vallristarområden har man nu gallrat skogen med maskiner, och därefter kört ut virket med ENORMA tunga maskiner som gräver oläkbara djupa sår i markerna. Det är för surt i markerna, och maskinerna är inte avpassade efter den miljö de skall röra sig i. Det kallas skogsbruk, men det är missbruk. Som en gigantisk upphackad potatisåker, istället för en levande livsmiljö med stigar och lämningar från dem som gick Före. MOT alla rekommendationer kör man med band och kedjor på, som ofta krossar, annars helt skär sönder de stenar som mycket väl kan innehålla vallristningar. Eller som bara skulle kunna få fortsätta finnas i sin miljonåriga form, så som de skapades, innan Maskinerna brakade längst in i skogens mossklädda finrum.

Här hittade jag tidigare okänd vallristning på en sten som undgått maskinens krosskador och illristningar med en centimeters marginal
Vi är där för att leta upp några av dessa Vallristningar, men beskrivningen vi fått utgår från stigen, och stigen, den urgamla, är ju helt krossad, söndermosad, utraderad för evigt eftersom man I REGEL lägger basvägarna (maskinvägarna) PÅ de gamla stigarna, inte intill, parallellt, eller i en egen fåra, nej, tvärs över de livslinjer som berättar för oss om livet här, vandringarna, och kring dem, kolbottnar, vallristningar, minnesstenar, fångstgropar... Stigar är berättelser. Stenar bär på berättelser. Man snitslar in de vallristningar man känner tilll (de flesta är ännu inte upptäckta, men finns strax ikring, det VET man!) utan marginal, maskinen kör sönder stenen i ytterkant, det går inte att se om det var vallristningar innan maskinristningarna kom, för evigt dittvingade på en sekund, av obetänksamhetens mästare. Människan av Idag. Så jävla futtigt och oförsvarligt. Vi kan inte ens hitta stenarna, för de är begravda under berg av grenar och sly som man lämnat kvar i spåren av de oproportionerliga, olämpliga, ändamålsvidriga åbäken som människor i framtiden kommer ställa sig totalt frågande inför. En skam. Det finns vinter. Det finns tjäle. Det finns något som heter respekt och varsamhet. För att inte tala om Sunt förnuft, som Oren Lyons lyft fram i tidigare inlägg här... Och jag kommer att tänka på Maria Westerbergs egen tolkning av en gammal bön, som ramar in detta ödesmättade sorgestråk i vår tid. Hon kallas även Vildhjärta och har gjort en fantastisk bok. Ni kan läsa orden här nedan, samt se dessa länkar på min blogg:

http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/underbara-vildhjarta.html
http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/det-finns-en-plats.html

På slutet gick det inte ens att gå i dessa spår. Här påväg ut mot vändplanen före Lisselängen.

 O c h   j a g   t ä n k e r . . .

Vallristningarna, med sina symboler, årtal, initialer, tankspritt klotter och vävar på vävar av människohand, blomvaser i kurbits, kyrkan i Kil... Och så Maskinristningarna.
Dessa, så obegripliga. Omöjliga att tolka. Lika planlösa och irrande som den generation som lämnar dessa spår. Eller sår. För det är skillnad på vad vi gör, med fötterna på jorden, eller instängda i en hytt med Mix Megapol. Som om naturen inte var levande.
 M A S K I N R I S T N I N G A R       

onsdag 26 oktober 2011

Bildvisning

 Har du märkt att om du klickar på en bild får du fram ett vackert bildspel? Ny funktion. TIPS:  
KIKA GÄRNA IN HÄR (KLICKA PÅ LÄNK) http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/pa-aventyr-i-finnmarken.html
ELLER KANSKE http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/det-finns-en-plats.html
SJÄLV GILLAR JAG http://pernillastund.blogspot.com/2011/09/solrok-och-sjalavard.html
OCH ÄLSKAR JU DESSA http://pernillastund.blogspot.com/2011/10/alskade-backar-och-berg.html

Vad har jag gjort idag?

Vad har jag gjort idag?
Hmm... Det kan man fråga sig. Två ledtrådar här. Och då hade jag ändå tvättat händerna i en bäck. Hemligt uppdrag? Kanske det!
Allt jag kan säga är, att idag var bergen Blå.

  På Stenbrofallskärret växte tranbär. Surt, sa Evert, och tog för sig av det röda.

söndag 23 oktober 2011

Älskade bäckar och berg



Bäckar bäckar älskar jag. Sköna, livgivande, porlande, vindlande, lekfulla, hemlighetsfulla,
färdandes, i ständig rörelse, med klarhet och klurighet, en livsström som går rakt in i hjärtat.



E v i g a   Å d r o r   a v   L i v s k r a f t   o c h   S å n g

Vi vandrar i vallristningarnas spår. Bäcken leder mig djupare in i skönheten. Dolda rum öppnar sig...

Där ovan är himlen klar och blå. Vi färdas vidare - dagen går i ristarnas tecken. Mot Lisselängen, Hultafallskärret, branter och rågångar, och där spelade spelman Glys naken i extas, ja det minns min vägvisare ännu hur Erik berättade. Och så ett besök just där vargen just var på besök...

Härlig dag, härligt sällskap, och vacker skymning där slätten möter bergen...
Lagården gäspar med dåsig blick.

Har redan sett sina glansdagar och förlikats med sitt öde.

Skönt med det befriande operfektas charm!
Ser du rådjuret som tittar på mig? 




Nu tar jag bloggpaus tills jag möts av en härlig kommentar från någon av alla härliga läsare här!

fredag 21 oktober 2011

Vallristarskogen

Fick en känsla av att jag skulle besöka vallristningarna vid bäcken, på väg till Bocksboda i Kilsbergen. Först var det vädret som lockade, men så kom den där tanken. Om jag skulle hälsa på? Det var ju ett tag sedan sist. Hade ingen aning om vad som pågick där (eller; aning var väl just vad jag hade, men jag visste inte varför!) - nämligen gallring med jätteskogsmaskiner, som lämnar djupa, regnpölsblödande sår i markerna. Hjärtat i halsgropen... De har väl inte kört över ristningarna? Djupa spår, skavda stenar, travar med timmer, sårig mark... Leriga skor, undran och målmedvetna steg. Tack och lov. Fornminnessnitslar. Just här har de största maskinerna inte kommit fram. Men Ack, så nära, och andra djupa spår över hällen intill. Där det finns en vallristning finns det fler. Och här är den största kända fyndplatsen. Småträd med snitslar nedsågade mitt inne i fyndområdet... hur ska de då se vart de skall vara varsamma? När allt det nedhuggna sedan skall forslas ut? Vanligen röjer man sly på gamla torpgrunder, men för vallristningarna är varje skydd i form av vegetation en förutsättning för att surt regn inte skall hinna sudda ut de uråldriga budskapen - en process som går alltför fort, och som redan fortgått på många håll, med skrämmande resultat. Ingen har tagit fram riktlinjer än, kring hur vi skall handskas med detta arv.


Visst kan det bli fint när det ljusnar i skogen efter gallring, men vid de djupaste såren hänger ett stort och tydligt band. HÄNSYN NATURVÅRD. Maskinerna dånar på avstånd. Det finns ju en till stor häll som är översållad, längre uppåt. Tar mig dit, men dit når inte arbetet här, som det synes. Ringer kors och tvärs och försöker nå fram till dem som vet. Lyckas, fast det är fredag eftermiddag!


Här satt vallebarn, eller kanske kolare, på 17- och 1800-talet och ristade. Kanske till och med tidigare. Och jag tänker... Kan man inte spara de största, värsta, tyngsta, mest otympliga, natur-ovänliga maskinerna tills det är tjäle och fruset? Tills markerna bär? Som torparen och skogsarbetaren sa till mig. Han själv använde hästen. Sedan kom det maskiner. Det var väl bra. Sedan kom det större maskiner, och ännu större, och FÖR stora, för tunga, och nu ÄR det inte bra. Det är inte okej. Man kan inte "förvalta" skog på bekostnad av den naturliga vegetation och miljö som finns runt omkring. På bekostnad av urgamla stigar. Och jag tänker; vallristningarna finns i ett SAMMANHANG. Jag har sett kollagren i marken. Den vänlige skogskonsulenten, som märkt upp så fint, berättar om en kolarkoja strax intill. Och jag ber att vi får medel och möjlighet att kartlägga dessa lämningar, innan maskinerna drar fram på nästa plats. För Kilsbergens unika hällristningar är långt ifrån upptäckta, och upptecknade, överallt. Och jag vill ha kvar länken, berättelsen om denna skog, dessa berg, och de människor som en gång levde och drömde här.
V E R K L I G E N .






Jag frågar mig; Vad lämnar VI för spår?

torsdag 20 oktober 2011

Hösttanke

Hösten är en tid av nya möjligheter. Avstamp, nya tag, djupa andetag... Klarhet, frihet, nyskapande förväntan. För min del kunde tiden gärna få sakta ned nu. Jag har så mycket att uppfylla, fullborda, sondera, förlösa, ordna med och förverkliga... När vi behöver tiden, tycks den hasta förbi. Naturen är i förvandling och så är vi. För mig är hösten en födelsetid, och det är nyfikenheten inför vad som skall födas, som förhöjer hela känslan. Förväntan... Men just denna höst; en oerhört stor förväntan på just; mig själv. Slår mig ned under trädet på bänken och låter tankarna gå långsamt en stund... Firar föränderligheten, i mig och i allt. Det är trots allt; den bästa tiden. Tiden av Förändring och Förväntan. Tiden, när drömmarna skall nå marken och bli till Verklighet i våra liv.

tisdag 18 oktober 2011

Det gick upp ett märkligt ljus...

Hm... När jag skrivit det där om Oren Lyons i förra inlägget, gick det frampå kvällskvisten upp ett ljus... Ett märkligt samband. Sammanhang... Jag har alltid fashinerats av de där sammanträffandena i livet, så kallade SYNKRONICITETER. I väntan på nattens drömmar lät jag tankarna vandra... tillbaka till Lysvik, där vi möttes första gången. Det var den första Native American (som de helst vill kallas) jag träffade, efter mitt år hos Svartfotsindianerna 1998. Då... 2001... var det någon slags bygdevecka i byn, och Oren fick äran att  TÄNDA EN KOLMILA!  Ja, just det. En kolmila. Sedan fick han tala till folket, och jag har för mig att jag översatte. Jag fick också framföra mina sånger för publiken. Den där vildmarksbyn där vi egentligen höll till, dit brukade de bjuda in någon som sjöng Dan Andersson-låtar, berättade föreståndaren, med nästan något religiöst i blicken. Salighet och hänryckning... Men det där sade mig ingenting. Hela denna ådra i vår svenska historia var helt enkelt inte upptäckt än, för mig, som varit så upptagen med att upptäcka Nordamerikas Indianer och deras Fantastiska Kultur. Men vad har jag gjort sedan dess? Jag hade i och för sig redan bestämt mig. GRÄV DÄR DU STÅR. Inga fler drömmar och äventyr bortom horisonten. Nej! Det blev en film om svandansen vid Tysslingesjön, och så småningom, projektet om de Blå Bergen. 2009 var det så dags. Nästan som en initieringsrit... Ett elddop i det svenska kulturarvet. JAG fick tända kolmilan i Kilsbergen, som döptes till Pernilla! Indianäventyraren hade hittat hem, och märkligt nog, utan att jag någonsin tänkt på det, var det faktiskt en Indianhövding som visade vägen :)   Det kallar jag sammanträffande!  

måndag 17 oktober 2011

Inspiration, ansvar och indiansk visdom

Lördagen den 29 oktober är jag inbjuden till hembygdsförbundets höstmöte för att tala om mitt Kilsbergsprojekt och skänka inspiration för nya infallsvinklar och engagemang i att föra fram vår lokalhistoria och närmiljö. Temat för dagen är barn och ungdom / natur och miljö. Självklart blir det något musikaliskt framförande också...
Mötet är enbart för aktiva i hembygdsrörelsen, skall väl tilläggas. 


Bilden visar en övergiven Hälsingegård jag hittade på min resa i somras. Ett unikt fynd...

Sist jag var på City konferenscenter var för att sjunga på Stora Klimatdagen, i samband med att Onondagahövdingen Oren Lyons talade. En väldigt givande dag, med dialoger och mindre samtalsgrupper. Och ju fler sinnen som berörs, ju lättare och djupare landar budskapet i människan.


Första gången jag berördes av Oren, var genom TV-rutan. Han satt vid ett träd och strök med handen över vegetationen, och förklarade att varje träd var mer än ett träd, det är ett eget litet samhälle, med en mångfald av livsformer som är beroende av varandra, och som vi människor också är beroende av, kanske utan att veta om det. Bara detta med medicinalväxterna - alla är ännu inte uppenbarade för oss. Jag bestämnde mig för att jag måste träffa denne man, vilket förverkligades i vildmarksbyn Eden utanför Lysvik i Värmland, 2001. Tio år har gått, och vägarna har strålat samman flera gånger. Budskapet han bär är lika angeläget idag, som då. Lägger därför in ett videoklipp där en del av hans visdom kommer er till del. Han talar om ledarskap, vilket är i högsta grad aktuellt idag. Vilka är politikerna som styr våra gemensamma livsvillkor idag? Bland hans folk var de utvalda för sina ledaregenskaper och klokskap, inte för att de ville göra "karriär". Ingen kom undan med att vara någon annan än den utgav sig för. Dessutom valdes ledarna av Klanmödrarna, vilka altså indirekt hade högsta ansvaret för folkets väl och ve.

Det finns oändligt mycket klokskap i Six nations, sammanslutningen hans stam är en del av.
Man tar ansvar för de kommande sju generationerna i varje beslut.
Här verkar framförhållningen bara gälla det närmaste budgetåret, om äns det. Vad alliansen tar ansvar för när det gäller mänskliga rättigheter är oklart. Nej, det är glasklart, baserat på deras HANDLINGAR. Inte vad de SÄGER. Suck. Oren är idag 81 år och är professor i indianfolkens historia, han anlitas av FN och både regeringar och företag, och anser att båda är lika viktiga, då det de fakto är en övervikt där företag styr världen till stor del idag. Att dessa tar ansvar är helt avgörande. För övrigt hatar jag ordet tillväxt, och det börjar äntligen uppmärksammas hur urholkat infantilt detta begrepp är. Det finns andra värden, som först och främst måste respekteras, om vi ens ska ha en framtid på denna underbara och i människans regi bitvis fruktansvärda planet.
En stund med Oren Lyons är en bra början!

Oren Lyons är ledamot av the Executive Committee of the Global Forum of Spiritual and Parliamentary Leaders on Human Survival och en av de tongivande personerna i the Traditional Circle of Indian Elders, ett årligt återkommande rådslag bland ledarna för de stora nordamerikanska indianstammarna.

lördag 15 oktober 2011

Göljestigen

 Kilsbergens hembygdsförening skulle utföra underhållsarbete längs den undersköna Göljestigen, och jag tänkte ansluta för lite rörelse och frisk luft i markerna. Himlen var höstgrå, även om lövträdens färgkaskader gjorde sitt bästa för att liva upp vyerna. Ur dalarna steg vätan som rök - men från ovan kom inget sådant. Frostkalla nätter tar tid på sig att tina... Jag far mot Garphyttan, svänger av mot Filipshyttan och tar upp mot Havregruvan vid den gamla smedjan man just fått nytt tak på. Sinnersten - slaggen från traktens hyttverksamhet - skymtar fram genom det åldrade murbruket och skänker glimtar av buteljgrön, turkos och gnistrande blå, mot allt det gråa.



Vägen slingrar sig uppför berget genom skogen och förbi kluster av små sommarstugor. Jag har varit här förut, och trodde knappt mina ögon. 2004 gjorde man iordning leden, som i stora drag följer Göljebäcken och når sjön Göljan. Här finns också Skinnarsågsfallet - ett riktigt ståtligt vattenfall som häver sig ned för en brant och letar sig vidare längs en vindlande fåra.
 







Det är ändå

de där "små"

vyerna som är

vackrast;

förunderliga

vattenspel

överallt, och

man vill helst

slå sig ned,

bli bofast, i en 

kåta kanske.

För evigt

vaggas av

vattnets sång...


Jag hälsar på sällskapet, som redan är igång. Karlarna hålls med en bro, men längre uppåt stigen har ljungen vällt in över gångslingan och behöver tuktas. Så det blir till att rycka ljung en stund, innan vi blir inkallade för fikadax vid den fina grillplatsen - en av flera skall sägas.

Vi är inte ensamma om att söka oss hit idag - människor och sällskap i alla åldrar kommer trampandes, allt medan solen bryter fram och himlen blir blå. Jag njuter av röken och förtäring, glad att jag tog mig iväg.

 
Jag tänker inte bre ut mig i bilder här - ni får masa er hit! Och kommer inte ångra er - det kan jag lova.






För mer information kan ni gå in på http://goljestigen.wordpress.com/

Kilsbergens hembygdsförening finner du på http://www.kilsbergen.eu/


fredag 14 oktober 2011

En liten tur efter lite otur

Jag tar en tur efter tandläkarplågan. Stunder man helst hoppar över i livet... För vackert för att åka hem, höstsol och klarhet, kyla och renhet i luften. Far utåt Eker, strax bortom Mellringe. Bekantar mig med ett åldrat hus jag länge sneglat på. Vart kan mitt vara? Det där drömska, Pernilliska, som bara står och väntar någonstans. Med utsikt mot bergen, synligt timmer, eldstad, rum för vila och skapande. Enkelhet. Frihet. Stannar vid kyrkan, som är så sagoaktigt liten. Jättestenen bryter av den människolagda kyrkomuren. Mitt i allt kräver den sin plats och ber inte om ursäkt. Den får liksom bakas in i helheten, med sin jättehistoria inhyst under det tunna mosstäcket. Jag reser vidare, tar av mot Tysslinge och stannar för att vandra i skogen som är så fin. Ibland ofin, halvdöd granodling, men oftast fin, inbjudande, vildvuxen. Närmar mig bergen men sliter mig, hemåt. Vargarna väntar; det är vargkapitlet som skall arbetas igenom för slutlig form. Ha det gott!














...och kan du,

så gå ut ett slag.

Men kan du inte,

så ta en tankevandring

längs dessa mina

stigar ändå, från

dagens lilla

vända i världen.

A  n  d  a  s  .



  Jag tänker på Vildhjärta, vars ateljé hade vyer liknande denna... Men jag är glad för min, trots allt.


Och så var det
lilla hjärtat
som låg där
på stigen -
icke att
förglömma!
Sån´t ska man
ta vara på :)