onsdag 30 november 2011

I Kloka Gummors spår

Vad kan jag säga om detta? Om denna dag, vars gåvor sammansmälte till denna bild... Jag färdas i Kloka Gummors spår. Har funnit sådant jag inte trodde fanns. Och idag, har jag avbildat, förevigat, en liten klenod, ett vardagsting, som tillhört en av dem. Hon dog för exakt 100 år sedan. Men kommer till liv, i min upptäcktsfärd, i mitt skapande, i mitt utforskande, i min bok. Vem styr detta? Var kommer alla trådar ifrån? Alla till synes omöjliga sammanträffanden, som leder mig framåt, dag för dag, in i något som är större än mig själv. Outgrundligt. Jag vaknar med migrän, med en ny tjutande tinnitus-ton i örat, som en oönskad födelsedagspresent. Men jag har bestämt mig. Gör om beslutet natt för natt. Jag tänker inte gå under. Jag tänker fortsätta finnas, vara, och uppleva det magiska som föds när jag får ösa ur min inre källa, i samklang med en djupare sådan, får vara... ett redskap, känns det som. Jag förstår ju, att jag ensam, själv, inte kan åstadkomma allt detta. Ändå får jag ta del av det, och ändå är jag en ren Förutsättning för att det skall ske. Jag vägleds av inre strömmar som flödar i vackra fåror, genom allt helvete och elände som man skall ta sig igenom längs vägen som kallas Livet. Och det är Värt det.

Föremålet är av ofärgat glas, men har förvandlats i mina händer och sinnen till detta.
KLICKA på bilden! Så kommer den fram i sin helhet och härlighet :)

tisdag 29 november 2011

Fantasi, verklighet och Kreativitet

Välkomna alla nya läsare!
...ville jag bara säga, och så skulle jag leta på någon härlig bild. Fiskade fram denna; ett frisläppt självporträtt från sjön Undens strand, där en vacker bäck hade sitt utflöde från skogen. Jag lekte med skuggan, och leken fortsatte så här några år senare, när jag satt och hitte-påade en stund vid datorn just nu. Ni ser originalbilden nedan.
Som sagt; Roligt att flera har hittat hit, det har rasslat till ordentligt på sistone och rent av dykit upp en och annan Kommentar! Sådant som värmer ett litet skaparhjärta på andra sidan väven. Tack! Har du hittat hit är du självklart välkommen att bjuda in dina likasinnade till mitt Pernilla-land. Och vet du någon annan härlig blogg får du gärna tipsa här!  Ha en härlig dag :) ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


Kom att tänka på en sång jag hört;

E a r t h   m y   b o d y
W a t e r   m y   b l o o d
A i r   m y   b r e a t h   a n d
F i r e   m y   s p i r i t . . . 
                                           Vi är av Naturen

måndag 28 november 2011

Jojk och röksignaler i Blå Bergen

Denna dag stod skriven i stjärnorna - dvs inte i någon kalender, för min del. Men djungeltrumman hade gått bland bergen; visst hade man röjt undan träden framför vindskydden vid Lisselänga? Både jag och torpvarvännen ville dit och titta hur det låg till, då ju Lisselänga ligger mig varmt om hjärtat, samt ÄR själva hjärtat i mitt Kilsbergsprojekt - åtminstonne i begynnelsen.




Leif Troeng var redan på plats i torparstugan med sitt arbetslag som skulle avsluta praktiktiden med en liten "kilsbergsturné". Så kom det sig att de hängde med till Änga, där man mycket riktigt röjt som vi trott. Men dä va ju prima julgranar, tyckte torparen - borde man inte ta vara på det? Den gamle skogshuggaren tog på sig att ordna brasa, med medhavd näver och tidning. Ved behövdes inte, menade han, och bröt torra grankvistar samt hämtade fång med ljung.



Och nog brann det alltid. RÖK gjorde det också; Leif sprang runt som värsta krigsfotografen i det bolmande rökhavet med kameran i högsta hugg. Att sedan hinna grilla korv på det hela innan det falnade var en annan femma, men det gick, det med. En kille i laget hade med musik i mobilen han ville spela upp. Världens härligaste jojk! Vi stämde väl in där vid jungelden, och provade rent av akustiken i vindskyddet. Han hade en samisk väninna och sade sig ha fångat renar med lasso (jag tyckte han skulle passa till ett sådant utomhusliv, och så gillade han ju det där med jojken).
  
Den gamla jordkällaren hade rasat in efter röjningsbesöket; överliggaren hade sjunkit ännu ett snäpp mot sin oundvikliga undergång. Vi inspekterade de blåskimrande slaggruinerna, ingrävda i slänten, och smakade på det sagolikt goda Lisselängavattnet, som springer fram ur kallkälleupprinningar i grusåsen. Efter detta blev det filmvisning i Latorp, om alunarbetarna, de sk Rödfötterna. Svartfötterna, det var Garphytteborna det - och jag som har bott hos Svartfotsindianerna! Ja, detta är sannerligen mina Klippiga berg på hemmaplan...

    Här är Sol-jojken som ljöd i bergen

 Jag berättade om Lappa-Pelles jojk, som jag gjort, till nästa bok och skiva.
Lappa-Pelle, den laglöse Kilsbergsvagabonden som bott med sin brokiga familj i stuga och sist i jordkula på Kartlaö, just i anslutning till Lisselänga; endast åtskilda av den stora Kartlamossen. Lappa-Pelle, som förvisats till Norge en period, och som där fann sig en trollkunnig Lappa-kvinna, som han tog med till bergen och till en tillvaro som skulle gå till historien. Sven har berättat, hur en av sönerna kom till Lisselänga och bjöd på "smakekaka", vilket man fann ytterst märkligt, då de varken hade ordning på sina egna odlingar eller hade råd att köpa mjöl. Tills man insåg, att säden hade familjen stulit från Lisselänga, där man just hade tröskat! Ja, ibland är det ytterst nära mellan lappmarker, indianliv och de Blå Bergen i hemtrakten... Förunderligt är väl det.



  F i n a   L i s s e b ä c k e n   b j ö d   p å   g r ö n s k a n d e   s k ö n h e t . . .

Snart ligger isen över bäcken och bergen... Den enda för dagen, var dock den spröda sorten, på vattensamlingar här och där. Och tittar man noga, döljer sig kanske ett istroll däri... Är det en tår han fäller? Får fundera vidare på det när sonen inte har kittelanfall för att få tillgång till datorn här...

Tack för idá :)

söndag 27 november 2011

Finnmark och fäbod // Stunder med Farfar

Den gångna veckan har jag under några dagar fått tillfälle / haft möjlighet / VALT att ta mig tid för något som damp ned från ovan. Eller, som snarare hoppade fram ur en påse ett flertal gånger, tills jag tog mig tid att se efter vad det var för en bok. För en bok var det. En gammal sådan.  Finnmark och fäbod  hette den. Något jag tagit vara på efter farfar, när hans sista levnadskamrat gick bort härom året. Farfar själv har varit död i många år, jag var bara tonåring när hans liv tog slut. Men än finns han kvar, i små minnen och ting... så som denna bok.
Så nu har jag tillbringat några stilla stunder med Farfar på sätt och vis; också han har ju läst boken, och också han var präst, som författaren, om än i missionsförbundet. De hade båda varit verksamma i Malung, Dalarna, och Axel Hamreus, som han hette, hade i sin bok nedtecknat särskilda minnen av sin gärning i finnbygden. Det var minst sagt drastiska och i många fall ofattbart tuffa levnadsöden som kom till liv på de stumma sidorna, som så länge slumrat i Bibbis bokhylla. Bokens ark är ojämna i kanten, mjuka och inger en säregen känsla. Säregen var också författaren, liksom min farfar. Hans hustru kallade honom äventyrare, och  det är genom de skrivhungriga äventyrarna vi andra får ta del av mången äventyr och händelse, som annars skulle vara bortom vår räckvidd. Ja, det är ju samma sak jag själv gör nu; fäster mina upptäcktsfärder på papper, för världen och eftervärlden.  Det härliga med boken är att prästen i sin kärlek till detta storslagna landskap och bergsnatur köpte sig ett stycke fäbomark och lät flytta dit en gammal fäbod, samt ett härbre som blev skrivarstuga. Där tillbringade han en månad varje sommar i 40 år, och jag tänker:  Detta är livskvalitet. Att ta vara på pärlorna på jorden, ta sig tid att bara Vara där anden fylls på och sinnena kan jubla, om än i stilla vila och ro.  Han spelade fiol och komponerade, broderar ut texen om folkmusik så det sjunger om det, och vittnar om fäbomarkernas ljud; koskällor, kullornas kulande rop och sång, som endast kan mäta sig med koltrastens flödande flöjtmusik.  Så har också jag nu tillbringat några stunder och dagar vid denna fäbod med milsvida utsikt, drickandes den vederkvickelsens dryck det i sanning är, när man tar del av någons Besjälade Berättelse. Tack Farfar! Gott att vi ses så här, långt efter din jordiska ände. Visste du att vi skulle komma att ha så mycket gemensamt? Om inte, så ser du det väl nu ;)
I avslutningsordet lämnar han platsen med dessa för mig talande rader:  Likt en ekobas man drar ut bland en orgels register skulle suset av tallarna kring fäbodstugan och dagens och nattens musik följa honom vart han gick...  Ty de platser där vår ande vistats i endräkt med sitt innersta väsen, omger oss för evigt med sin klang och sin rymd, tillägger jag själv. Pernilla Sundin. Döpt efter farfar, Per Sundin, med morfar Nils därtill. Per. Nils. Pernilla. Jag är av Er, och min son är av Mig. Men också... av Er båda! Tänka sig...

Men han är också av en Griot, en berättare och speleman från Afrika, en högrest Jali som vandrade mellan byarna, bevarandes släkternas historier och berättelser, och besjungandes dessa till sitt mångsträngade instrument. Sin Kora. Sådan var min sons Farfar. En slags präst. Kanske hade du också varit Jali om du föddes där, farfar? Lika långa var ni. Och lång kommer min son bli, efter min farfar, sin farfar, sin morfar... Och likt ekot från en mäktig orgel i sakrala rum, heliga salar, kommer stämningen av Hälsinglands barndomssomrar omge mig, vart jag än går. Som en välsignad efterklang. Ett lyckodoftande hölass - draget av dig ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

lördag 26 november 2011

Tomtemys vid brasan i Kilsbergen


Så mycket tomtar och troll det funnits genom tiderna i Kilsbergen, vore det väl märkligt om inte själve Jultomten också kunde återfinnas här. En gång om året är det i varje fall så - då bjuder Kilsbergens hembygdsförening in till en marshallkantad vandring längs den förunderligt bildsköna Göljestigen, utefter Göljebäcken. Följer man flammornas flämtande sken, når man slutligen fram till en grillplats, och det är där han håller hov, själve Kilsbergstomten - i äkta helskägg och allt. Med näverkont och en säck full av godispåsar, tar han hövsamt emot barnens önskelistor, i utbyte mot en gottpåse, medan några mer slätrakade karaktärer ser till att det blir korv grillad över den öppna elden. Glögg och pepparkaror finns också därtill. Det enda som fattas, är väl själva snön. Även om vi är flera som erkänner, sinsemellan, att vi gärna kan vara utan ett tag till. Att rusta till jul, medan gullvivor och rosor blommar, är inte särskilt vanligt förekommande på våra breddgrader.

Sonen har med sig en kompis, och dom skuttar runt en stund längs bäckfårans äventyrliga branter, i en välbehövlig paus från TV-spelens konstgjorda världar. Tur att man har en Kilsbergstokig mamma ändå!

Hmmm... Och medans köttfärsen till kvällens tacos försteks i ugnen kan den tokiga mamman hitta på att jula till bilden lite si så där... Allt för julstämningen! Nä, jag tänkte nästan hoppa över klappjakten i år. Men tanterna i hembygdsföreningen hade talat om att skaffa tomten en grå rock, istället för den knalloranga. Nu har jag ordnat det ändå, så här i efterhand :)Kilsbergstomten berättade föresten en riktig skröna - men den kanske vi ska ta när det närmar sig jul... Alla som tror på tomten: sluta läsa nu! Den här tomten hette nämligen Stig och bor i Dalkarlsberg, när han inte huserar i husvagnen vid Ånnaboda. Broms i efternamn. Så nu vet ni det! Och folk, det kom det väl bortåt 80 personer eller så, medan skymningen sakta sänkte sig över de Blånande Bergen.
Önskelista 
Hade inte hunnit skriva någon, men kanske kan mejla iväg den på någe vis, eller om tomten möjligen läser min blogg... Ett timrat hus med utsikt mot Kilsbergen, hundra år utan tinnitus och migrän, en pappa som inte vägde 238 kg (orättvisa anlag!!), en dator som inte är överfull och som FÖRSTÅR MIG, ett par rejäla snöskor, såna där man går med ovanpå snön altså, ett självstädande hem, en bil som automatiskt byter från sommar till vinterdäck, förresten en jättekort vinter också och mycket mycket längre vår, tack. Många luftiga väggar där jag kan hänga härliga inspirerande skapelser. En unge som lyssnar. Vi tar väl det så länge. Tack på förhand! ¤ ¤ ¤ ¤

fredag 25 november 2011

Lycka är...

...att vakna en morgon utan huvudvärk, efter en hel natts sömn. Och fast vinden viner och vädret är gråruggigt behöver man inte gå ut; maten finns i kyl och frys, och tiden är min, skall inte delas upp på möten hit och dit, hålltider och måsten. Lycka är att få något gjort, utan att man känner att man anstränger sig. Lycka kan också vara, att man Verkligen ansträngt sig; en underbar trötthet i kroppen. Men för mig är detta sällsam lycka - att ha en dag utan stress och utan huvudvärk som förgiftar tillvaro och humör. Livsandarna.


Livets Lycka är att mysa i hammocken på solvarma dynor med farmor i Hälsingland och gunga så det knirrar i godan ro, utan några bekymmer i världen. I väntan på fika, fia med knuff, upptäckter i skogen, smultronjakt och äventyr på logen. Sommarliv, i en tidlös tid, utan kalender. Lycka är, att sitta här och småle, nästan 40 år senare, åt denna lockiga lill-Pernilla som kikar tillbaka på mig denna gråa stormande enkla lyckodag =)

Föresten hette vårt släkttorp i Hälsingland Lillänge. Ett systertorp till Lisselängen, kan man tänka :)
Båda namnen betyder samma sak;  Den Lilla Ängen.  En liknelse jag också har för min blogg.
Mitt eget Pernilla-land... Gott att få råda över en egen liten vrå i denna värld! Skapa från hjärtat ¤

torsdag 24 november 2011

L I S S E L Ä N G A S A G A

Steg för steg för steg för steg. Miljoner miljoner miljoner med steg. Pusselbitar, initiativ, tanketrådar, faktavävar, bilder på bilder på bilder på bilder, ingen karta, men en inre visshet och koreografi. Genom lusten att skapa något, trots migrän som hjälpligt hålles stången med välsignad medicin; man tar sig an, tar upp en pusselbit, en liten skärva av kraft och ibland, när man stannar upp och tittar efter, har det liksom blivit en mosaik. En mosaik, som så småningom skall bli en bok. Trodde mig inte orka eller kunna skapa något igår, Men bläddrade bland bilder i datorn... Tog fram denna, avfotograferad i Svens album, och rätade upp, för att använda i boken. Hm. Synd att det bara finns en enda bild i färg av Lisselängen, på avstånd. Om man skulle försöka färglägga? Vet inte exakt hur man gör, men stunderna går och så blev det något ändå, även av denna dag. Ett av alla miljoner steg, på vägen att skapa en helhet, som jag kan dela med mig av, i tid och evighet. Amen. P-krusidullerna är som vanligt för upphovsrättskydd

onsdag 23 november 2011

Härlig publik på Kilsbergsträff!

På tisdagen var jag inbjuden att tala och sjunga om det forna Kilsbergslivet i Lillåns församlingshem. Det kom folk, och mer folk, och ännu mer folk, och till slut fick man rycka ut till konditoriet och fylla på i fikabrödförråden, för publiken blev den dubbla mot vad man räknat med, och aldrig förr på 15 år hade man haft sådan uppslutning på en trivselträff! Det är verkligen roligt med sådant gensvar, trots att det bara var en liten rad i tidningen inför programmet. Den Kloka gumman Bäckmansmora från Lisselängen stod i fokus, och andra livsöden kopplade till denna plats. En härlig publik blundade och njöt till synes när de tonastta ödena skulle framsjungas av Kilsbergsupptäckaren, och en av låtarna ackompanjerades med psalmodikon, som syns på bild. Länsposten var på plats, och likaså Psalmodikonförbundets representant från Karlskoga, som skulle skriva ett inslag i deras tidskrift. Som vanligt passade jag på att efterlysa minnen kopplade till Kilsbergen och Lisselängen bland publiken, och fick några spännande napp. En 90-årig kusin till Sven i Lisselänga hade tagit sig in från Lindesberg, och kunde berätta att hon minsann hade Bäckmansmoras gräddsnipa i sin ägo! Det var vargmöten och annat, jag samlade kontaktuppgifter och skall följa upp framgent. Intresset kring Kilsbergen är stort, och det verkar vara många som ser fram emot boken om min uptäcktsfärd bland de Blå Bergen! Visade ett urval bilder och uppslag ur boken, som uppskattades mycket. Roligt! Inspirerande, och framför allt; många trevliga personer att möta i höstmörkret kring denna vår fina "länsskatt" vi kanske ibland tar för givet, glömmandes dess storhet, mystik och historik. En bra dag, som avrundades hemma hos Gun och Arne i Damsäter, där psalmodikonet hör hemma. // Foto: Birgitta Magnusson

tisdag 22 november 2011

Upprättelse utan ceremoni

Igår skulle det hållas en Upprättelseceremoni för vanvårdade barn i samhällets vård. Bra så långt, att det kunde få ske, att de kunde få ta palts, bli synliga och verkliga för en stund. Men någon ceremoni var det ju inte. Inte alls, faktiskt. Det var några som höll olika tal, och en barnkör sjöng fyra sånger. Vid inget tillfälle under den en timme långa tillställningen förekom något som kan liknas vid ceremoni. Ingen symbolisk handling, inget överlämnande av något, ingen markering som blev ett ögonblick där upprättelsen skulle få ske. Talmannen talade fint, med blicken mestadels nere i pappren och i en jämn ström av viktiga ord, där själva ursäkten liksom bara slank förbi, utan att man hann förstå att det var Här. Nu. Att det faktiskt Ägde Rum. Ja, att Ursäkten för en stund fick Äga Rummet. Och jag undrar fortfarande... Var fanns ceremonin? Var fanns gesten? Var fanns Ögonblicket, handligen, riten? Vi är så vilsna i vår tid, och utan kyrkan står vi där med våra papper och några sånger och sen är det klart. Men ceremoni är något djupare. Ceremoni är ett begrepp som kan fyllas med mening, men det inbegriper också något av rit, handling, symboliskt agerande, NÅGON form av akt. Snopet. Jag, som berörts så in i själen av dessa människoöden, blev inte berörd en enda gång under tv-sändningen. Konfrensieren är TV-kändis, med färgglad kravattslips och lite underfundiga tankar. Men... åter igen; vart blev själva ceremonin av? För mig vore det rimligt att detta blev en långt mycket större markeringoch tilldragelse. Något mer än ord. En temavecka av workshops, där alla beslutsfattare och socialtjänstarbetare fick möta dem som orkar berätta, med seminarier och dialoger, ett Verkligt Uppvaknande, inte bara beklagande tal med tomma löften. Veckan kunde avslutas med en Upprättelseceremoni, där självklart stadsministern deltar, och där man gemensamt förankrat många tankar som blir till handling i en framtid som är NU, och en tillvaro där många många barn just idag lider svårt. Året därpå kunde man vara värd för en internationell komferens. Markera och lyfta detta till något mer än mörka mardrömmar som snabbt skall bäddas ner igen, med en liten slant under kudden. En alltför liten, futtig slant.

Dagen har passerat. Den kom, och den gick. Men vart tog ceremonin vägen? Undrar jag.

måndag 21 november 2011

Saker och ting // vad lämnar vi kvar?

Prylar, prylar, vart jag än vänder mig. Överflöd och onödigheter, myller av jox som tycks komma från ingenstans och belamra livsrummet. Till vilken nytta? Svårt att slänga. Tänk om man behöver. Och DEN är ju från Hälsingland (vårt släkttorp), och hux flux kommer man ABSOLUT inte ÖVERLEVA om man inte har kvar den där lilla mojängen eller halvfula tjocktröjan, och sonen kommer säkert få men för livet om vi gör oss av med den där tvåhövdade plastdinosaurien, denna en av alla oändlighetsting som tar plats och återfinns på tusen olika ställen per vecka i hemmet, bland alla andra tusen papper och pinnaler... När jag flyttade till indianerna för ett år, såg jag verkligen fram emot att Bara ha det Nödvändigaste. Vilken lättnad! Vad KOMMER allt ifrån? Hur kom det ens innanför tröskeln? Suck...  Vissa av tingen vittnar om människor som inte längre finns kvar.
Men vad ska man spara Jag tycker man ska välja det som tilltalar en på riktigt, och som man kan ANVÄNDA i vardagen.  Min faster gav mig en uppsättning vardagsporslin för säkert 20 år sedan, och jag sparar den sista koppen, tänker på henne ibland när jag ser mönstret, hon som jag saknar så evinnerligt här på jorden. Och så brickan som farmor och farfar haft, med det kluriga gamla knotiga trädet. Släktträdet. Ett motiv som är ett inslag i vårt liv, här och nu, till frukost och kvällsmys, och annars; på hyllan i köket. Det där andra ska jag nog försöka skiljas ifrån.

Jag vill ha Luft och Rymd och plats för Tankar i mitt hem. Och tanken går vidare; om hundra år, vad finns kvar av mig, här? Vad tycker barnet, och barnbarnen, det är värt att spara?
Det är inte sakerna som räknas. Det är minnet de hyser, och kan väcka, för en stund.

söndag 20 november 2011

Livets komplikationer // krångel man slipper

När man egentligen har något tråkigt på agendan händer det att man råkar sysselsätta sig med annat. Till exempel att titta på det fiktiga paret Filippa Bark och Benjamin, som väntar barn, vilket kan följas i lördagsprogrammet Robins, samt på youtube.(O)känsligt och (sned)träffsäkert skildras svårigheten i att mötas och förstå varandra, kompromissa och känna sig sedd, respekterad och tillfreds i ett förhållande med komplikationer. Komplikationen i detta fall består altså i en milt sagt oförberedd graviditet, kombinerat med en icke allt för överväldigande begåvningsnivå vad gäller kärlekens invecklade mönster och spel. Hur som helst; visst finns det fördelar med att leva på "singelkvist" trots allt! Nej, nu ska jag göra det tråkiga, medan ni får det roliga serverat här.

 Happy Sunday! =)

fredag 18 november 2011

Friarstråt

Idag har jag varit och presenterat mitt Kilsbergsprojekt på Rådhuset. Kanske var det symboliskt, att kommunstrategen bokat "lilla rummet" för detta möte... Han förklarade att det är här som par vigs, om man inte vill göra ett allt för stort ståhej av själva akten. Nu kanske jag söker ett partnerskap där flera är med och bidrar till att det arbete jag redan lagt ned kan få blomstra och spira på bästa sätt, men detta var ett gott steg! Han lovade inget, men det kanske lutar åt en slags "trolovning" iallafall, då vidare samtal skall föras med vissa instanser, från detta håll... Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar...
Bilden tog jag av ett gångjärn på en ödegård i Kilsbergskanten  // Kulturkonsulent Kilsbergen?

torsdag 17 november 2011

Mystiska hålor och Eld-Petters stenar



Jag hatar uppförsbackar
(och motvind med för den delen). Motsägelsefullt då, kanske, att hålla på med ett Kilsbergsprojekt. Dessutom är jag en riktig fryslort, och i bergen är temperaturen alltid något lägre - det fick jag känna på idag. Men varje årstid har sin skönhet, och ger man sig ut får man alltid något vackert med sig hem. Så även idag ¤

På Bocksbosjön ligger ett tunt lager av is. Det bär lite emot, men är väl som det är. Ändå en ovanligt mild novembermåne (i bergen heter månad måne) tycker Torparvännen, som väntar i sin stuga. Jag ställer bilen och går längs sjölanne, som strandkanten kallas här, fast går låter ju lite väl promenadaktigt kanske - det är ett himla klättrande och flåsande, hålor och förrädiska fällor för den oförsiktige. Det är väl förresten stenramlet på bilden nedan som kallas Eld-Petters stenar, sett nerifrån...

 
 H ä r   h a r   j a g   d r a g i t   i   l i t e   s p a k a r   f ö r   a t t   f r a m h ä v a   e t t   u t s n i t t   a v   i s e n . . .
Sjunger högt för säkerhets skull. Nä, det är ju inte för säkerhets skull - jag sjunger ju vart jag än går, vare sig jag märker det eller inte, har jag förstått. Men tanken finns där. Björnen som slagit sig ned i trakten... Inte säkert att den gått i ide än. Man kan ju alltid hoppas.

Men vad var det som brakade till i skogen? Och vad är det där för konstigt hål? Stort nog för... jag vet inte vad. Går fram och kikar. Inga fjädrar vittnar om fågelviste. Kådan har flödat i strida stömmar utmed stammen, och där inne syns resterna av ett getingbo. Kan det ha varit en björn här och rakat i sig honung? Torparvännen skrattar förnöjt när jag berättar om mitt fynd. Det var hackspetten som gjorde´t, för tre år se´n (på jakt efter stockmyror, visar det sig), och grannar ringde och trodde det var björn som rakat däri. Men dä ä nog räva, trodde torparen. Och getingar gör ingen honung. Men rävar äter geingar, gärna jordgetingar. Och fåglar äter ju insekter...


Det doftar gott av vedeldad brasa när jag närmar mig stugan, och han lägger in rejält i spisen innan han följer med för att se efter. Innan dess har vi klurat på några foton jag haft med mig, och lyckats identifiera både det ena och andra från svunna tider. Bilderna hittade jag hemma hos Sven från Lisselänga igår, och flera av dem var helt okända för mig. Mer jobb, men mer att ta av, till min Kilsbergsbok.

Så glad att jag tar mig tid med de sista som vet. Som kan berätta, om både hackspettar och rävar och folk, som en gång vandrat här.



När jag far hemåt framåt eftermiddagen har dimmorna börjat andas över sjön och lägga sig bland trädtopparna i skogen runtomkring. Solen dalar tidigt, och ger mig bilder som aldrig funnits förut. Som bara finns, i just denna stund - och så här förståss...

tisdag 15 november 2011

En stund på jorden

Sinnet vill inte vara instängt i ett värkande tinnitushuvud. Sinnet vill sväva fritt, obundet av jordiska tyngder och plågor, måsten och krångel. Telefonköer. Sinnet vill återvända till Canyon de Chelly, där Navajofolket, vars böner handlar om att Vandra i Skönhet, fortfarande vallar sina får och väver sina underbara mattor. Sinnet vill rida med indianguiden, till de uråldriga klippmålningarna längst in i kanjonens vindlande världar. Sinnet vill avnjuta solnedgången i tidlös andakt, lägga ett medicinhjul av sten, som en evig åminnelse om min närvaro på denna plats, en av mina vackraste stunder på jorden, medan Jonas spelar på sin cederfjöjt och lindar tonerna runt min längtan att vara Allt som jag är, i det rätta sammanhanget, med välkomnande ljusöppningar åt alla håll.
 ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤  Hozjone. It is finnished in Beauty  ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


måndag 14 november 2011

Över 2000 Pernillastunder :)

Jag sitter som vanligt i dushen och skriver. Inte den vanliga, blöta varianten, utan den ständiga oljudaktiga tinnitusdushen. Översköljd av elektrisk kolsyra i hela huvudet, medan de övriga missljuden drunknar i datorns fula brus. Lägg till en överjävlig maratonhuvudvärk som slagit in storstöten för andra gången denna pinodag, krydda med lite stämningshöjande tandläkarbesök och så en hyperaktiv ohejdbar ständigt låtande turbounge ovanpå allt (fantastisk sådan, men rätt omöjlig kombination trots allt). Där har ni mig! Inte den mest förtjusande personen i världen känner man sig som, just då, kan jag lova. Nä. Men desto roligare då att se, att det finns så många av er där ute i "väven" som väljer att ha en liten "Pernilla-stund", genom att hälsa på här på bloggen! Närmare bestämt över 2000 besök har det blivit på dessa tre månader:) Och det bästa av allt; era Pernilla-stunder innehåller förhoppningsvis varken tinnitus eller migrän. Bara allt det där andra, som gör livet värt att leva. Trots allt. 
 Glad att kunna dela dessa stunder, tankar och bilder med er ¤ P

söndag 13 november 2011

Till häst och fots i Kilsbergen!

Ett litet sms plingar till och så bjuder livet på en sagolik vandring i bergen nästa dag. Grått och ruggigt, men Ymningshyttan vill jag gärna besöka och flera torpruiner utlovas längs färden. Det är samling vid den upprustade gamla gården vid Sånnaboda, och på vägen dit bjuder Garphyttan på vackra dimgrå Kilsbergsvyer...

10 människor, två hästar och två hundar gör sällskap för dagen. En dryg halvmil i oländlig terräng, tre timmars vildmarkssöndag och många nya trevliga möten. Bosse Isaksson, skogskarl och anspråkslös Kilsbergskännare, leder vandringen och berättar om platsernas historia.


Vi börjar vid själva Ymningshyttan, där också den kände älgmålaren Axel Borg uppförde sitt berömda "jaktslott". Kvar på platsen finns nu bara stengrunder och lämningar efter hyttan, samt brukaregårdens lagårdsruin i murad sten.
Pia, som är granne med Roland Hyléns Sånnaboda, har lett turridningar i Kilsbergen i många år, men vill gärna veta mer om livet som levdes här förr. Efter invigningar i järnhanteringens vedermödor och processer, letar Bosse fram den gamla vägen, som väl knappt går att hitta, om man inte vet att den fanns. Naturen är vildvuxen, frodig och underbart vacker där vi går, folk, hästar och skuttande hundar. Plötsligt har vi nått fram till Åmosseberget! Här kan vi blicka ned på ett fantastiskt landskap, som överträffar sig själv, årstid för årstid. Det är vildmark, bäverland och en naturkonstnärs eldorado.


Dagens höjdpunkt kan man väl kalla detta, bokstavligt, men jag håller ändå själva helheten för det bästa! Överallt vilar fröjder för ögat, och vill man så pratar man med någon av dom som haft turen och den goda viljan att masa sig hit. Trots annonserat i tidningen är det många som går miste om dagens guldklimpar! Till slut når vi fram till den vanliga grusvägen och letar oss vidare till Norra Ledgårdsfallet. Det södra är lite bökigare, men dit tar vi oss också till sist, och här skall fikat avnjutas. Den gamla husgrunden blir en lämplig långbänk, hästarna får pusta och jag sjunger en sång om livet kring Ymningshyttan. Nu får vi veta att Bosses farmor är född i torpet här! Efter utflykten får jag följa med hem till honom och ta del av både gamla bilder och kartor, samt mumsa på hemlagat, värmande rotmos minsann! Trevligt värre. Och så får ni se stugan med farmor Ida! Som barn sprang hon ärenden åt folk i trakten, och omnämns särskilt i Greta Adrians bok.





Nu är det flera som vill upp på hästryggen! Hunden först, och så vågar både jag och själva guiden, som aldrig i sitt 71-åriga liv suttit på en häst, tacka ja till det härliga erbjudandet. Jag, för att jag även vill få möjlighet att värma upp ändalyktan. Det är barbackaridning som gäller, och det blir liksom lite vingligt - särskilt när man envisas med att ta kort samtidigt.

Hästen Klippa har utrustats med ett par avtagbara skor på framhovarna. De små, smidiga och starka Islandshästarna tar sig lätt fram i terrängen, men ibland får ryttarna gå av och leda dem genom de mest snåriga passagerna. Vår sista destination blir två torpgrunder på annat håll, och här blir vi inte besvikna. Det sista stället har två fint bevarade väggar murade av sinnersten kvar, och det ovanliga med dessa är att det är väldigt starka slaggfärger som lyser i dunklet. Färgen på slaggen är olika från olika hyttor. Här finns mängder av vackert turkosfärgade stenar, blandat med mossgrönt och skogens egen palett.
















Invid ruinen står ett ståtligt vårdträd med mossbevuxna grenar, som en åminnelse om de tidigare bofasta människornas böner om bolycka och välgång för familjen bland bergen.

Vid hemfärd bjuder himlen på ljusblåa öppningar bland molnen, och i skymningen målar skaparen akvarell över hela härligheten. Himlen är verkligen ett ständigt föränderligt canvas. Ändå oförändrad genom århundraden och årtusenden. En rikedom för fattig som rik. För dem som gick före, och för oss, som vandrade i deras spår, idag. Nu kan man kura skyming med varm choklad! Tack för idag ¤