måndag 30 januari 2012

B L O G G P A U S // Jag lämnar grinden öppen

  ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤  
En dag i augusti bestämde jag mig för att pröva detta att skapa en blogg. Det har varit en väldigt berikande upplevelse, och som alltid finner jag stor tillfredsställelse i att skapa. Drygt 4700 "pernillastunder" har det blivit, dvs så många sidvisningar har ni klickat fram under tiden. Det blir många besök! :) Och inte bara från Sverige, faktiskt. Från början hade jag nog tänkt mig att det skulle bli ett större UTBYTE, dvs att det skulle komma tankar och kommentarer tillbaka, lite mer av dialog istället för "monolog". Det är alltid roligt att se hur många som varit inne, och toppnivån är väl dryga 80 personer på en dag. Men det blir också väldigt anonymt och ogripbart när det bara är en siffra i en kolumn. Som väl framgått av mina inlägg har jag en hälsosituation som är mer än prövande. Samtidigt sammanställer jag mina dokumentationer om Kilsbergen för att kunna dela med mig i bokform och på skiva, vilket i många stycken är som att bestiga berg... Passande liknelse va! ;) Hur som helst har jag bestämt mig för att ta en paus från bloggandet, tills vidare, till förmån för annat som behöver min uppmärksamhet. Men jag känner mig mycket lugn och trygg med att  jag lämnar er med en UPPSJÖ av bilder och tankar längs min väg, inlägg genom härliga årstider, för er att återupptäcka och återbesöka, om väntan blir för lång... Det kommer jag själv göra, för dessa sidor har givit mig mycket glädje. Hoppas det varit likadant för er. Så får ni väl kika in nu och då och se om jag återupptagit skapandet av mitt Pernilla-Land. Alternativt kan ni prenumerera på inlägg - då märks det när det kommer igång. Kommentarer som lämnas här kommer som mejl till mig. Jag lämnar grinden öppen...
  ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤  

 Lev väl! Och varmt välkommen åter längre fram...

K A N S K E   K A N   Ä V E N    I N F O    D Y K A   U P P   O M   M I T T   P R O J E K T   H Ä R

söndag 29 januari 2012

En dag som denna behövs inga ord




. . . . . . . . . . . . . . . .

...bara tankar

som får dröja sig kvar

vid en solnedgång

över Bocksbomossen




...och ingen vet vart räven tog vägen. Sist sågs den styra kosan mot Lisselängen...

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

B i l d e r n a   b e h ö v e r   l u f t ,  

r y m d   a t t   a n d a s ,  

r u n t i k r i n g
 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .



Genom frostiga rutor kan livet te sig Vackert. En bild att bli lite överraskande kär i, för mig!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

A n d e t a g . . .    D r ö j a   s i g   k v a r . . . .   V i l a   i   s t u n d e n   o c h   S k ö n h e t e n
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .



Bilderna är märkta med P för att markera och skydda min upphovsrätt.

F r u s n a   f i n g r a r   t o g   d e s s a   b i l d e r  :)

Lyckliga hjärtat for sedan vägen hem...

fredag 27 januari 2012

Vi ses bortom bergen



Så Glad är jag
att få ha träffat dig
Att Livet fann en väg
för oss att mötas
Glädjen behåller jag
och bär med mig




Jag har förändrat färgmättnad och ljusnivåer i bilden något i efterhand








































En gren har fallit, men gammelträdet längs hemvägen står kvar ännu en tid.
Jag fryser men fylls av värme, och gläds över mötena
och sången jag fick sjunga, som en sista hälsing, utan ord.
Bara levande, innerliga toner av tacksamhet
till bords med dina fränder, i all enkelhet




Du kom från en tid med slädar vid grinden
Du gick före jul, och begravdes idag
När vi ses bortom bergen vill jag höra dig spela
Till ditt tvåradiga dragspel ska jag sjunga och le

Kanske Dan Andersson stampar takten?

torsdag 26 januari 2012

Jag är en Skogsstjärna // S J Ä L V K Ä N N E D O M

Kilsbergen, 2007. Första året med min kamera. Jag kommer aldrig läsa manualen...








































Jag är en Skogsstjärna, har jag förstått. Skulle aldrig orka vara Carola. Eller gå i kostym hela dagarna heller, för den delen. Nej, jag trivs bäst på skogens stigar, och allra helst däremellan, i mossan. Som skogsstjärnan. Det är i skogen jag vill sjunga min sång. Jag sjunger skogen, och skogen sjunger mig. I skogen är man alltid Sedd och Förstådd. Som en tondöv indiankvinna sa till mig en gång; Moder jord älskar min sång! Jag älskar att vandra i musik - de tonlandskap som lever i mig. Att låta min stämma färdas och klinga bland allt det vilda och vackra omkring mig. Allt som är Liv. Det är aldrig lika njutbart, innanför fyra väggar. Under tak. Publiken är stenarna, och alla skogens väsen. Det förundrar mig ibland. Att De hör Mig. Ekorren, korpen, fjärilen... om fjärilar nu hör? I annat fall KÄNNER de min sång. Vibrationerna. Detta är för mig, att Vandra i Skönhet.

Jag är skapad för att sjunga i skogen.
Där är redan drömmen fullbordad.
Där är jag en Skogsstjärna.

onsdag 25 januari 2012

Jag väver en väv // Att skapa en bok

Där mitt hjärta finns, finns också det som betyder något särskilt för mig. Vad skall det betyda för andra? Det vet inte jag. Inte detsamma som det betyder för mig. Vi har alla vår egen relation till platser och människor. För mig har jag funnit en plats, som är Ovärderlig. Jag närmar mig bergen, närmar mig dess folk och historia, dess skogar och bäckar och ristningar och sånger. Jag Ser dem, på mitt sätt. Upplever dem, med Mina sinnen. Med MIN livshistoria som canvas. Målar dem i mina egna färger, när jag fånger dem på bild, återger dem på sidor som snart skall spridas och vara för Alla och en var. Den som vill. Det vi möts av, är en verklighet. Det jag skapar, är en återspegling. Ett återsken. Liksom bilden här ovan.
Jag är vattnet, i vilket bergen, dess boningar och sägner speglas.
Formen blir lite annorlunda, det blir mjukare i konturerna, och fram träder själva Andan av bergen. Andan av platsen. Så tänker, känner och hoppas jag. Jag väver en väv, och den är Oändlig. Intrikat. Finns inget mönster.  Det skapas efter hand. I ett samspel mellan mig och verkligheten, mitt inre och det yttre, alla skeenden som pågår, möten som uppstår...
Sedan är det timmarna, dagarna, åren och minutrarna, där allt man vaskat fram ur tusen
och åter tusen olika stunder och källor - ibland rent osannolika, till synes omöjliga - skall bindas
samman, falla på plats, höra ihop och bli till ett flöde, en tråd från det förflutna, rakt in i hjärtat.
Och ni undrar; När kommer boken? Och jag svarar; Den kommer när den är Klar.
Och under tiden, LEVER jag. Det är faktiskt en sensation och prestation bara i sig!
Under rådande omständigheter...
Dag för dag för dag för dag, blir den vad den Ska.
KAN inte Bli, på Något Annat vis.

tisdag 24 januari 2012

Av Jord är du kommen

Tiden rinner och tiden går. Vi lever på jorden, men glömmer ofta, att vi ÄR av jorden. Tillhör naturen. Av jord är du kommen. Allt på denna jord, bidrar till vårt uppehälle. Vår livsmöjlighet. Till och med krypena och maskarna i jorden gör ett ovärderligt arbete, som vi aldrig tillkännager. Vi tror vi är bäst. Men vi är Ett med allt detta.
Vi är en del av jorden, och jorden är en del av oss. När vi så begravs, uttalas orden. Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Jag vill vara jord, medan jag är Levande på denna jord! Jag vill känna släktskapet och föreningen med den natur jag älskar så. Jag vill låta den forma mig och bli följsam för de element som är primära för vår sanna levnad. Vill hamna i takt med helheten, med jorden, med mitt inre. Jag bara säger det. Innan också Jag läggs i jord, som så många nu.

Earth my body, Water my blood, Air my breath and Fire my spirit... sjunger de vise.
Och imorgon ska jag berätta i Ånnaboda, om min väg från indianerna i Klippiga bergen till dessa våra Blå.
Jag tror att allt egentligen började på den där lilla ängen, för länge se´n. Bilden som synes här nedan...

måndag 23 januari 2012

Flickan på ängen // Tiden som går

Från Då till Nu - en Evighet av Liv
Då, vid Lillänge, Hälsingland, var det
farfar som gick med lien


Nu, är det jag, vid det kära vackra Hyttebacken

 ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Släktled kommer, och släktled går.
Men blommorna är alltjämt de samma...

söndag 22 januari 2012

Månsystrar // Se Din Dröm







































Sisters of the moon. Månsystrar. Så heter denna målning av Charles Frizzell.
Jag vaknar med värk, den hundrade av hundra och åter hundra dagar.
Letar sånger som kan bära mig. Hittar bilder, som kan öppna mig, för Allt det, som jag Innerst är.
Och jag vet. Jag har tänkt det. Jag skall dela med mig av min Månsysterväv. Klanmoderväg.
Det får bli här. Får vävas samman med den livsvandring som detta lilla fönster mot världen visar.
Men tills dess, skall jag bara vila i denna bild, och allt som den säger. Allt som den bär.
Den vet ett och annat. Om just vem Jag är.

 M a - t s o i - s e - p i n - s k i - a k i

Det finns en indiansk sång
jag brukar lyssna på. Brukar sjunga.
Jag vet inte vad orden betyder,
så jag har gjort mina egna;

Se din dröm
Se den lysa klar
Lysa underbar...

Och Klar är ju både Tydlig och Fullbordad ;)

fredag 20 januari 2012

Skuggor i ljuset

 
Jag vandrar till de gamla
som inte längre Är
I vattnet speglas himlen
och träden formar ordlös konst
Ett hjärta skymtar fram...
Och kylan kramar benen
och vandringen är lång
Jag vandrar genom tiderna
där många före gått
Tar stegen ned i jorden
en trappa leder fram
till skatter som finns gömda
Jag tar dem i min hand
Och sidorna de talar, ja
de sjunga rent utav!
Och spelemannen blundar
och drar sin serenad
Och snus och kol och ramsor
och botemedel hemskt
Och mänskoöden glimma
och sorgerna de mumla
Allt medan vattnet rinna
i Svartån från de berg
jag söker lära känna
med underström och blänk

Jag är i Saxons arkiv
och hämtar guldkorn till min bok

Bilderna tog jag på vägen dit. Den övre lekt med, den andra som den är. Samma träd.


Och så hittade jag ju en syster, som jag förr bara hört namnet på. Maja Forsslund. En folklivsnedtecknare som var nästan övernaturlgit verksam i länet. Aldrig har jag sett hennes ansikte förr, men nu vet jag att hon föddes på senare hälften av 1800-talet och levde till 1967, tror jag det var. Lärarinna och en stor kulturpersonlighet, hemmahörande i Kopparberg men med långt större räckvidd. Finngården Rikkenstorp i Ljusnarsberg hänvisar till hennes nedteckningar - och jag som trodde hon var från Örebro, då hon gjort så mycket härikring. Det var hon som sade, och andra har sagt det, att tecknar man ned folkminnen får man mycket sorg, då "de kära gamla" är till åren, och träder ifrån... Henne skulle jag vilja träffa! Man får väl göra hennes bekantskap, bäst det går, så här på efterkälken... Inväntar information från Ny Kopparbergs Bergslags Hembygdsförening.

TACK och lov för dessa eldsjälar, från förr och  nu, som väver den väv som är vår historia. Utan den skulle vi vara både frusna och vilsna! För att inte tala om Rötlösa.

onsdag 18 januari 2012

Rötter, identitet och Verklig Framgång

Livsträdet växer, dag för dag. Det vi gör räknas. Det vi gör, skapar ett grenverk av erfarenheter, ett rotsystem av tillhörighet och förankring, i en plats, bland människor, i våra relationer... På en vandring i bergen hittade jag detta naturliga P, skrivet av en levande rot. Jag blev så glad! För mig var det ett tecken på att här hörde jag hemma, här fanns mycket för mig, och jag själv hade även mycket att bringa, ur hela min livslånga ryggsäck av ervarenheter, som fört mig hit, till denna plats, till den jag är idag. Beaktat att vi alla har en begränsad tid på jorden, så räknas varje dag. Inte att GÖRA något, varje dag. Men att VARA, den vi är, och följa den innersta rösten. Dela med oss av det vi kan och förmår, och se, i sanning Se, alla dem som berikar vårt liv. Så möts vi, för att skiljas... och en gång mötas igen. Förhoppningsvis har vi hjälpt varandra på vägen, och delat stunder som är av betydelse. Av värde i hjärtat. För hjärtat är Allt.

 Jag kom att tänka på en definition av Framgång, som i lika hög grad är ett "recept för livet":

 To laugh often and much  Att skratta ofta och mycket
 To win the respect of intelligent people and the affection of children
 Att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet
 To earn the appreciation of honest critics and endure the betrayal of false friends  
 Att förtjäna uppskattning av ärliga kritiker och uthärda falska vänners svek
 To appreciate beauty  Att uppskatta skönhet
 To find the best in others  Att se och finna det bästa i andra
 To leave the world a bit better, whether by a healthy child,
 a garden patch or a redeemed social condition;
 Att lämna världen lite bättre, om det så är genom ett friskt barn,
 en trädgårdsplätt eller förbättrade soiala förhållanden
 To know even one life has breathed easier because you have lived
 Att veta, att åtminstonne ett liv har andats lättare, tack vare att du har levat
 This is to have succeeded  Detta är att ha Lyckats 

    ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  Ralph Waldo Emerson  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤   

 1803 - 1882

tisdag 17 januari 2012

Ännu ett avsked...

Med tungt hjärta, delar jag med mig av detta, dagen efter att det skrevs.

   ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤   

Och vi vandrade över ismarkerna, och vi såg några rader till minne av vår vän. Strax intill, ännu en. Och vi sa, nu får det inte vara mer. Men det var mer. På samma sida, som vi inte sett. Och jag sa till min vän, att nu ska jag åka till Arne i Damsäter till veckan. Och Han får inte gå bort på länge nu! Nej, inte fler. Men budet kommer. Han var redan gången. Han med. Och det är svårt att förstå. Det är en person man alltid bär med sig, med glimt i ögat och en rikedom av kunskap och liv. Kanske möter han nu dem han så ofta tänkte på. "Det är många man saknar", sade han, första gången vi möttes vid kolmilan i Lockhyttan. Det blev det första av många möten, och jag känner mig stolt som var så omtyckt - ja han sa det ofta - av en sådan härlig person! Ett arv bär jag med mig, och hans ord och bilder kommer att pryda min bok, här och var. Han gick, också han... Mot de blånande bergen han älskade så. Lika vida som dem, lika svårt är det att förstå.












   ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤   

Jag tog bilden en dag efter att jag hälsat på Arne och Gun i Damsäter (klicka för större bild)
Se även http://www.pernillastund.blogspot.com/2011/10/indianerna-de-gamla-och-jag.html

Jag vill åter igen påminna om Tomas Andersson Wijs fina sång Blåa Berg. En refräng att vila i...

söndag 15 januari 2012

De vandrar vidare...


En dag är du en av dem
som har levat förut
i en svunnen tid

En dag, kanske länge än
(om det så dröjer...)
skall du vaggas till ro
Själen finna frid...

Jag tänker på den sången nu. Nu, när Fyra av de gamlingar jag lärt känna under mina upptäcktsår i Kilsbergen, lämnat detta jordeliv på kort tid. Tre av dem med dödsannons på samma dag. Det är mycket att ta in, och smälta... Fram träder sanningen om vår korta stund på jorden. Hur viktigt mötet är, med en annan människa. Att få ta del av det dom bär.
FOTO: Is över sjön Vikern

     De gamla vi har omkring oss, är resenärer ur en annan tid. En tid som vi yngre aldrig kan få tillträde till. Jag, som sökt kunskap hos indianfolken, minns hur en indian i Alaska ritade med en pinne i jorden, för att visa oss vägen till en medicinman som levde långt upp i skogen. Jag tänker på det nu, när jag ser bilden jag tog, där Wendel Pettersson skulle rita hur kolmilan fungerar. Det är bara drygt ett år sedan. En människa finns, och träder ifrån. Vad lämnar hon för spår?



Det finns människor som bara utstrålar godhet. Ren, genuin vänlighet. Trivsamhet. Wendel var en sådan person. Jag lärde känna honom och hans fru genom en gemensam Kilsbergsvän, och ingen kunde tro att han var 87 år. Han var kunnig med precis Allt, och prövade som 85-åring på att kola sin första mila! En provmila, av mindre slag, med kamraterna i Vikers Hembygdsförening. Jag och min son hälsade på, vid Skrekarhyttan, och Wendel satt i godan ro i kolarkojan och täljde en smörkniv när vi kom. För så gjorde man förr. Lät händerna forma saker av värde. Hur mycket formade inte dessa händer? Det sista jag vet, är en stor bälg till en smedja. Ett hantverk inte många skulle våga ge sig på, med skinn och trä och komplicerad konstruktion.
Stor som en hel karl är den väl med. Och det var ju han. Wendel. En hel karl, som högg sin ved och vandrade sina turer utan minsta motstånd. Vi gick en tipsrunda en gång och han hade både tur och skicklighet, kan jag summera! Jag har hans godmodiga stämma inspelad, han berättar om sin mormors gripande öde bland bergen...



Visst är jag glad att jag fått träffa dessa människor, men så får man också ta farväl alltför snart. Sången jag ger er här nedan, tycker jag är förunderligt vacker. Mäktig. Den heter Andetag och finns på skivan Volund. Texten är skriven av Eva Sjöstrand till musik av Jan Ekedahl. Sången framförs av Gunnel Mauritzon och Visby Allmänna sången.

Dina gärningar,
ditt ord, din tro,
vandrar vidare
i dina barnbarns blod
Så som havet bär
var våg i sin famn
famnar tillvaron
evigt människan...

 Ditt är Livet - Allt händer Nu


De båda sista bilderna är av sjön Vikern, i Wendels hemtrakt, på hemfärd från milan i skymningen.

   Tryck på trekanten och lyssna!



lördag 14 januari 2012

Ismossevandring och issymfoni // Den stund vi nu har

Jag säger dig inte vart jag ska. Jag ger dig bara några glimtar. Sparar andra, i tålmodighet...







F r å n   r ö r e l s e   t i l l   s t i l l h e t . . .

. . . me n   j a g   R ö r   m i g ,   i   d e n n a   s t i l l h e t s t i d . . .   i s m o s s e f r i d . . .

Jag säger dig inte vad jag fann. Men jag Fann det, och du Får det, i sinom tid...


Det var en dag då Allting bar. En dag som gjord för det som fick ske...





Och jag förstår... glimtvis... att det är Fullkomligt Förunderligt, det jag förunnas.

Glimtvis kan jag se, bortom all livets prövningar. Titta in, utifrån, och le...

Det jag gör, är en gåva till mig själv, och många andra... i sinnom tid.

I sinnom tid... och på outgrundliga, ouppnåeliga vägar - som ändå Finns.

Så magiskt är livet. Den Stund vi Nu Har.

ISPRINSESSAN // bildbevis från Jens :)



 Här har vi altså bildbevisen.
 Jag stod på skridskorna.
 På en sjö. Förra helgen. 
 And lived to tell!
 Idag kanske det blir
 sparkåkning på Bocksbosjön...
 Efter en vecka med TRE
 tandläkarbesök och andra
 otrevligheter, kan man behöva
 blåsa av sig vardagsdammet
 och få släppa in den vida
 Kilsbergshimlen inpå skinnet.
 Kanske blir det bildbevis
 även på detta?

 Den som lever får se :)

torsdag 12 januari 2012

Tack för hjälpen!

...säger jag till Leif Troeng, som lyckats bota mitt blogghuvuds märkliga åkomma :) Så nu hoppas vi att det skall hålla sig vackert och vanligt och inte spöka till det något mer! Gläds så åt att mötas av denna inramning till mitt "Pernilla-land", av bergen och ladugården, himlen och hjärtat i blåskimmervatten, Arapahoe-eldern från pow wow dansen i Taos och ristningarna jag utforskar... Det känns näst intill overkligt att jag tagit bilden själv. Sannolikt har han "lämnat sin klädnad", som indianerna säger. Sin själsklädnad, sin kropp. Och dansar vidare i andra världar... Samt skänker skönhet till denna plats, för mig. Berättar om en del av min ande, min livshistoria.

På denna sidan verkligheten...

Jag tror inte. Jag Vet. Men ändå inte. På denna sida om verkligheten, där vi går, vi som är kvar på denna jord, synes den andra sidan så overklig och ogripbar. Det är den ju också. Så ytterligt väsenskild från den fysiska verkligheten. Ändå har jag upplevt den, fått överväldigande bevis. Det är något bortom bergen, och bortom våra andetag. Det finns ett liv som fortsätter, som inte är beroende av det vi idag kallar Oss själva. Förstår ni? Att den vi är, är något mer än fötter och födelsedagsdatum, adressen och almenackan, allt det där som är kugghjul i vår tillvaro, innan den tar slut. Tillvaron i den form vi känner den. Det där som är så fjärran, så främmande och hemlighetsfullt, det har, rent bokstavligen och konkret, gripit in i mitt liv här på denna sida om verkligheten - ett faktum som gör att jag inte kan leva som om det inte finns något mer, sedan dödsannonsen stått i tidningen och psalmerna i kyrkan klingat ut. Jag VET. Men det är ändå en annan sanning, än den vi kan ta till oss som verklig, i detta liv. Det här låter säkert väldigt ogripbart för många, men tanken strömmar ur det obegripligt märkliga, att två personer som jag nyss kunnat tala med och utbyta tankar, skratt och bekymmer med, har satt punkt för själva jordelivet och gått över till en tillvaro som är fjärran från vår. Ändå är VI, på DENNA sida verkligheten, fortfarande verkliga för DEM. Det är vi här, som är begränsade. Som endast kan ta till oss det vi ser och kan ta på. Det, som bara är en bråkdel av den magiska väv som kallas Livet.

Bilden är från min vintervandring i förrgår...

onsdag 11 januari 2012

Vintervandring i Karlslund


Jag ser skönheten i hur de vissnade blommornas mörker och ljus fulländar en enkel vardagstavla. Det mörka mot det röda... Bakom frostiga rutor dröjer sig julen kvar, med tindrande ljus, medan himlen där ovan blir allt ljusare, allt längre in på dagen... Helst far hjärtat till bergen, men det går an med Karlslund ibland. Dånande fall, åldrade hus, isformationer och hammarslag från smedjan...


En lunchpromenad, i ett gränsland där kölden söker övermanna den milda väna vinter som gör vandringen så mycket lättare....

tisdag 10 januari 2012

Kojdöden, granodlingar och bloggkrångel

Ja nu har det varit lite hej å hå här på bloggen, medan vi prövar oss fram för att få ordning på kruxerierna...Ville dela med mig av två tidningsartiklar, men själva tidningen har gått upp i rök, så jag tar det ur minnet... Det ena var en ovanligt välskriven, initierad ledarsida som ägnades åt nutidens skogsbruk. Kontentan var, att den gamla bondskogen, som brukades med uttag här och var, den stod pall för stormar på bästa sätt. Bondskog och blandskog går väl hand i hand, och skogen är just tänkt att vara så; varierad, både i ålder och arter, för att bli en livsduglig livsmiljö för alla livsformers mångfald. Sedan 1950-talet brukar man kalhyggesprincipen, och planterar "trädfält" med tall eller gran. Dessa granodlingar är, förutom en sorgligt monoton och onaturlig syn, inte att likna vid en Skog. Vindarna får fart vid kalhyggena och fäller trädodlingarna i ett skogsbruk som idag är fjärran från begreppet Skog. Det är en mycket marginell del av all s k skogsyta idag som kan kallas skog. Övrigt är trädodlingar, och dessa har sällan inspirerat till vare sig sånger eller insikter om livets natur. Den där magiska väven, där varje tråd är en ton i en intrikat harmoniserad symfoni.

Sedan var det mannen som dog av kolmonoxidförgiftning i kolarkojan utanför Ludvika... En sträng påminnelse om den fatalitet och faktiska risk som det innebar för alla tusentals torpare som kolade dessa milor förr... Det var inte endast i själva milan kan kunde mista livet. Nog så många dog av den förrädiska röken som kunde utvecklas i kojan. Sedan finns det en egensinnig figur som tydligen har bosatt sig i en jordkällare i vårat län, som uppmärksammats i Nerikes Allehanda, och som har en blogg. Torparvännen tänkte just på detta, med ventilation och adekvat kunskap. Ett liv släcks så lätt... Så som Dan Anderssons, på ett hotellrum i Stockholm, sedan man rökt med cyanväte för att ha ihjäl vägglössen och inte vädrat som sig bör. Giftångorna dröjde sig kvar och satte punkt för ett konstnärskap som var långt kommet, men till åren endast var i sin linda.

Ja - så kan även braskande kvällstidning mana till eftertanke och kasta ljus över tidernas gång.
( Och då kan det väl passa med en fin lykta från Lena Hellströms ateljé i Ramshyttan! :)

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Här är Dan Andersson-dikten jag tonsatte härom sistens;

I timmerkojan på Sami

Lustigt är vid elden i becksvart natt, när vindar genom takhålet blåsa
och gripa de hoppande lågorna fatt, medan skogarna mumla och flåsa
Kölden går på smyg kring jordklädd knut och letar sig in för att bita
Hittar nog in - när elden brunnit ut kläder frosten väggarna vita

Tunga av vår möda, i trofast lag, vid flämtet från torrvedsstumpar
tills kölden går på väckning, långt före dag, vi sova på risklädda klumpar
Hård var den lott vi dömdes att få - målet - det må herren förklara!
Dimmor som driva och moln som gå, ingen kan säga vart de fara

Ammat i de fattigaste skogarnas famn, rått blev vårt liv, och mulet
Män utan vänner, folk utan namn, gnisslande kuggar i hjulet
Aldrig må vi kalla vårt öde hårt, vi som äga värme och föda!
Många äro utan och hava det svårt - fridsammast hava de döda

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

måndag 9 januari 2012

BLOGGSPECIAL // Isande vackert på Hultasjön


Blivande modell? Sami är kreativ och leker med sin huvudbonad, sedan själva mössan åkt av när kroppsvärmen steg.


Det finns ju vissa sätt man helst inte vill dö på. Typ fastna i en isvak, under isen, för att nämna en väldigt oföredragbar version av sorti från jordelivet. Jag var därför HÖGST tveksam, när vår friluftsfantom till vän, Jens, föreslog en söndag ute på hal is, på långfärdsskridskor. På en SJÖ. Det bästa sättet att undvika att drunkna i en isvak, och fastna under isen, är nämligen att inte VISTAS på någon sjöis. Över Huvud Taget.







Och Måste man absolut göra det, så skall det helst ha varit istid några månader först. Gärna ÅR. Men som ni märker av dessa bilder, hamnade vi ändå där till slut. På Hultasjön, strax utanför Lindesberg. Jag kan konstatera att jag överlevde. Om jag sedan överlever TRÄNINGSVÄRKEN efter tre timmars framfart (inte så värst mycke fart män ändå) - ja, det lär väl visa sig.

Vi var hur som helst inte de första på isen denna dag. Mats hade istappar i skägget, och berättade att han ibland var tvungen att tina upp isen med andedräkten för att ens kunna öppna mun! Stärkt av att de andra klarat isen utan några vinterbad fick jag på skenorna och gav mig av mot undergången...Nu fick man ångra julmaten och chokladasken! Sonen Sami låg väl bäst till, i fjädervikt. Han hade fått snits på skridskoåkningen och swishade runt sin stelbenta, nödtjoande mamma, som nog mest använde armkraft för att ta sig fram, de första två timmarna...

Ni hör ju på själva ordet. SKRIDsko. Man skall altså SKRIDA fram, är det tänkt. Lite svepande nonjalant, sådär. Tack vare två stavar och en vilja av stål lyckades jag i allafall undvika att ramla, till skillnad från Jens, som nös så kraftigt att han slog i backen :) I isen altså. Isen, som lät så konstigt och hade saker för sig, trots att den låg där så solid, som det synes. Men vid bäverhyddorna fick man se upp...















Tillslut var det dags för matrast, efter ett litet chokladstopp på en sten lite tidigare. Jens tillredde varm nyponsoppa, mackorna smakade ljuvligt och benen fick slappa av ett litet tag... Jens, som skaffade finkamera för något år sedan, tar sig ofta ut i elementen och hittar ovanliga infallsvinklar på både eld och is. I februari ska han vara med i utställningen Vinterspår i Lindesberg, med sina alster på biblioteket.





Sami får värma händerna kring den varma kåsan, och till sist på friluftsfantomens mage, sedan handskarna försvunnit. Försvunnit ned i hans egen ficka, visar det sig. Man sitter i en tavla och tror inte riktigt att det är sant, men vet samtidigt att benen skall bära en bra bit till... Så vi packar ihop och far vidare in i solnedgången, stärkta av matsäck och livgivande vyer...

Vackert så in i vassen! :)





Sami "chillar" lite, fjärran från den lilla inomhusrink skolan flitigt besöker varje vinter.


Vi får tacka himlen som bjöd på skönhet utöver det vanliga denna vindstilla dag...



På slutet blir det faktiskt något som liknar skär, för min del. Vanliga skridskor går väl an, men dessa har ju en lång utskjutande del framtill, som liksom sätter alla tidigare kunskaper ur spel. Nåja - någon isprinsessa lär jag aldrig bli! Men glad är jag ändå, att jag vågade mig ut denna dag. Jens hade noga genomgång med isdubbarna innan, och själv hade jag ju de spetsade stavarna. Men tack och lov behövde vi inte använda denna kunskap. Och jag kom på mig själv med att säga; "Nästa gång..."

Ja just ja - innan vi gav oss ut på isen hade Jens ett av sina experiment att genomföra; en slags silkespapperballong man fyllde med varmluft från ett spritkök för att få den att stiga mot skyn. I slutänden blev det en medveten uppeldening som "grand final" - en grand final även för detta maratonininlägg!
PS Nu lämnar jag över försöken att få blogghuvudet tillbaka i form, så får vi se vad som händer... TIPS tages tacksamt emot fortfarande. Utrymme saknas ej i webalbum. Något lurt är det!