måndag 30 april 2012

Någon slags frid...

...infann sig igår, som en skänk från ovan. Inte förrän man plötsligt finner sig mitt uppi den, verkligen upplever en inre frid och ett levande varande i ett annat slags ljus, klarhet, inser man hur långt ifrån denna frid man ofta befinner sig, i vardagens vedermödor och krångel och jox. Underbar känsla, att vara i och njuta. Solen lyste in genom en tunn broderad blå slöja, ett löfte om varmare tider, ljusare utsikter, öppnare himlar, enklare varande i naturen och det Stora Utomhusrummet som om sommaren blir Vårt. Läste ett fantastiskt reportage i DN om storskogen som blir till virkesåker, fortsättning idag. KÖP!!! Kanske lättnaden delvis också låg i det faktum att någon faktiskt SÅG och TOG TAG i det som moler som en sjukdom i markerna, ett utarmande av kyrkorummet, vår älskade Natur. Där också vi påminns om vår innersta natur, och kan hitta tillbaka till ett Underbarare Vara. Idag har jag mycket att göra, så att alla drömmar som växer och frodas kan få Liv. Alla de där stegen, från Vision till Verklighet. De är tusentals till antalet, och inte alltid så lockande. Men den större drömmen tränger igenom i vardagen och färgar den, ger den uppdrag att klara av, bit för bit, och varje dag är en möjlighet att komma närmare målet. Men det Egentliga målet är ändå att finna den där inre friden och låta den genomströmma alla stunder vi har på denna jord. Låt oss ha en härlig dag!

fredag 27 april 2012

Den första åskan... // Magiska band

Tänkte på honom igår. Ja, mer än tänkte... Det händer väl en handfull gånger om året, att tankarna och stämningarna dras till just denna gestalt. Lite senare hördes den första åskan denna vår. Detta år. Just då satt jag vid datorn och reflekterade mest över om jag skulle stänga av den eller inte. Inte förrän senare på kvällen, när jag talade med en vän, kom vi in på åskan som gått. Och då gick det upp ett ljus... En häpen Pernilla, inför livets alla märkvärdiga synkroniciteter. Han är åsksångare i den stam där jag levde på prärien. Och när den första åskan ljuder om våren, bestämmer medicinmännen datum för Åskmedicinpipans öppningsceremoni och uråldriga, heliga dans...
Band som vävs av sällsamt stoff sträcker sig över världar och jordar och tider och berg. Från folket vid Klippiga bergen, till Kilsbergskanten, där rovfågeln svävade härom dagen, som en kröning av en ofattbar värdefull dag. Jag är Här, men ännu Där. Och några av oss förenades för alltid.

onsdag 25 april 2012

Expedition Lissestigen // Gå på vatten

I söndags gick en 86-årig man vilse i Kilsbergen. Fem polisbilar tillkallades, och han hittades med hjälp av spårande polishund, oskadd, men lite nedrampad i surdrog och elände ända bortåt Lutmossar´. Det var en man och kvinna som ofta vandrat stigen mellan Lisselängen och Hyttebacken, som så många andra. Den äskade stigen, som förstördes vid avverkning och på kalhygget helt suddats ut. Enligt köpekontrakt 1878 var detta en "utkörsväg" från Lisselängen till den "stora vägen" som gick via Hyttebacken till Dalkarlsberg. Folk som brukade vandra där, säger att den var så vacker. Evert säger att sådana gamla vackra stigar var mångtaliga i bergen förr, men nu finns knappt ingen kvar. Folk har vandrat här och gråtit. Sagt; aldrig mer. Så jag hade länge tänkt att göra markägaren uppmärksam på eländet, och nu fick jag anledning. Stigar är minnen, som ristats av dem som gick före. Stigen kantas av kolbottnar och kojruiner, den stryker nära Bocksbomossen med sina forna torvlador varav vilka endast en finns kvar - och inte så länge till...

Grodrommen frodades i de djupa pölarna där den gamla stigen en gång gått.
 Vikers AB var genast med på noterna och mötte upp på förmiddagen. Tillsammans med Evert - den sista och enda som vet exakt vart stigen gått - gick vi hela vägen från Hyttebacken till Lisselängen. Över den stora kalytan (det var där den äldre mannen tappat bort sig och kommit vilse, åt fel håll) fick Evert visa vart stigen hade gått, jag hade med röda band och vi vässade tillfälliga störar som slogs ned utmed stigen där banden knöts. Likaså kolarkojor märktes ut. Sedan, från Styrbjörnastenar och fram till Blankebron hade man behövt ha kanot vissa sträckor :p, då dagens tunga skogsmaskiner grävt djupa spår. Såhär skulle det inte riktigt bli, det förbryllade Vikersfolket, och nu skall det bli ändring - till lycka för alla dem som ännu vill vandra denna stig, och alla dem som i framtiden kan tänkas vilja vandra här, när historien om Lisselängen med omnejd blir än mer känd, genom mina bilder, berättelser och sånger. Gott!

Vädret var vänligt och dagen mycket givande. Evert själv var ju skogshuggare för Viker ända till pension, så de tre skogsherrarna vävde tanketrådar kors och tvärs över det skjutfält de känner in i minsta vrå, som det tycks. Vid Lisselängen hade jordkällaringången rasat in helt, sorgligt nog. Vi tittade på Änga-Kalles forna odlingsmarker där storskogen nu susar vackert (och på dyodlingen inte så vackert) - men hur länge till? Skog kan mätas i pengar, men det finns även andra värden som måste vägas in. En månghundraårig historia har sin hemvist i dessa berg. En historia jag så innerligen vill ta tillvara. De hade hittat vargspillning och det har noterats att skogsfågel (orre och tjäder) kommitt tillbaka i större tal, efter en stor nedgång. Vargen tar räv och grävling, som i sin tur tar skogsfågel, så där kan vi tacka vargen, även om älgen på långa vägar inte verkar räcka till för både gråben och "tvåben".

Vissa dilemman går inte att lösa, men stigen tycks räddad och även annat avhandlades, som får ses som framsteg när det gäller att tillvarata en av de vackratste avkrokarna på jorden, enligt mig :)


Ett svanpar ruvar vid Bocksbosjön, vilket inte hänt under torparvännens långa livstid. På hemväg i Norrgårdsbacken kom en räv över vägen - det har jag aldrig sett på dessa år! Tussilago och blåsippor stod som spön i backen, och närmare Klockhammar tog vitsipporna över med sitt vita täcke. Över Klockhammars gård svävade en enorm rovfågel. Vikersfolket trodde sig ha sett en berguv på morgonen...

 Ja, det är inte bara själva skogen som är en rikedom, utan även det liv som rör sig däri. Inklusive vi! :)

(Å lilla kära sneda smedjan i Getdalen hade fått sig en törn i taket. Räddningsaktion inledd även där!)

söndag 22 april 2012

H j o r t r o n d r ö m m a r . . .

Jag frestar med en del ur ett uppslag i min kommande bok,
som skapades idag... Bilderna är mina, men skörden
en annans. Dock blir vi fler som får njutan den såhär :)

Kuriosa: Jag har tagit ALLA dom här bilderna! säger jag lycklig och stolt till min käre lille son. Näe, då ringer ja polisen! svarar den svårimponerade och återgår till TVn.

lördag 21 april 2012

Han andas genom tiderna // Och hjärtat bultar än

Ord. Skapade i formlösa själadjup. Formade i sinnet, i munnen, i strupar, till toner, i snart hundra år... Vimmelkantig av alla irrgångar och genomskärningar i den för mig inte så länge sedan helt okända Finnmarkspoeten, drar jag ut på de sista sidorna i biografin. Dan A hade säkert bloggat idag! Jag hör den högstämde svågern med högtidligt vibrato. De där gubbarna som låter som de sitter lite hemtrevligt i svart, välansat skägg. Och så någon hemsk dansbandsversion (saxparty 11!!!), lite skränande och skenande varianter som svajar och vinglar hit och dit... På Spotyfy kan man göra en resa utan dess like. Men jag landar likväl i Sofia Karlssons ljungklädda vaggande bädd, där bosokisträngarna klingar som träden i skogen, skapar djup och stämningar i alldeles förunderlig enkelhet och självklarhet. En blundande njutning. Jag väntar... vid min mila, borde jag väl tillägga, att den musikaliska tidsresans huvudtema var. Ibland önskar man att man läst fler av dikterna före mötet med melodierna. Om bara för att se vilken tonskrud de i MITT hjärta ville ikläda sig. Och det är ju inte så bara. Han andas genom tiderna, han som dog av att andas i ett förgiftat hotellrum, mitt i språnget genom regnvåta tvivelnätter. Dog faktiskt på min sons födelsedag, upptäckte jag. Då och då, stöter vi på varandra, längs livsvägen, denne Dan och jag. Ja, han inte bara andas, han rör sig genom tiderna och skogarna, ter sig levande i nuet. Kanske tack vare att han var så ytterst levande i sitt eget nu, och lät det genljuda av flydda tiders stämningar, möjliga himlars horisonter och den brännande skälvande kärleken. Allt det där som också andas, än idag... Och jag är en vandrerska, som stundtals beträder dessa landskap i mig själv. Där möts vi, såväl som i en orangefärgad bok, med ett omslag som är en HELT annan, HELT fantastisk berättelse (kanske till nästa bok...) ¤


Här en ögonblicksbild från en annan mila, vid namn Pernilla... som revs ut... i Kilsbergen...

torsdag 19 april 2012

Svindlande tankesprång i soffhörnets vrå

Har så länge längtat efter att dras med i en bok, in i en annan värld, ett persongalleri som väntar runt hörnet bakom varje vardagsstund, mellan teckenprydda sidor. Fiktiva öden, som omväxling till mitt verkliga. Bokmässan borde ju vara en god förutsättning för sådant förverkligande - men det blev något helt annat än jag tänkt. Bland annat denna vildkaluffsade Göran Greider, Dalademokraten, Finnpoetsuttolkaren... eller ja, Dan Anderssonkännaren i allafall (hans biografi därom.) Jag är ju långtifrån någon sådan. Vildkaluffsad måhända, men i annan skepnad. SKA man verkligen borra sönder varenda detalj ur en människas liv och gärning, undrar jag...? Vi måste vara varsamma om drömmen, värna det som rör sig i dess formlösa marker, men även våga pröva den, låta den framträda mot verkligheten och dess klangbotten (nej du har inte hamnat på Kultursidorna i någon dagstidning!). Det är nog lätt att svärma för Dan Andersson och hans verk, hans karga vilda ordmagi. Men ett annat helvete att VARA en sådan kluven, längtande, överfylld person med så begränsad tid och utsikt att förverkliga allt som rör sig precis bortom vanlighetsmänniskans uppenbara synfält. Det där glöms ofta bort. Ingen vill väl egentligen vara poeten. Den lidande. Men vi vill ha konsten. Musiken. Vandraren och Spelemannen. Vi vill spegla våra liv i dem, ta del av dessa budskap från det ogripbara fjärran, vandra med dem i landskap som målas av konstnärssjälens alla färger och uttryck, toner och känslighet, genom en ofta smärtsam hudlöshet... Vi är många som rör oss i detta skapandets gränsland. Men helst skall man ju vara en sjuhelsickes expert på att trolla fram projektbeskrivningar och ansökningar om ekonomiskt stöd för de drömmar som bågnar strax under ytan. Den egna, och det kollektiva, där kulturbäraren likt en fiskare fångar upp strömningar som går många förbi, men påverkar alla, på ett eller annat sätt. Oj vad jag skriver. Fastnade för en bild från i somras, i Finnmarksdelen av VÅRT län, vid en kolmila jag skrev om i annat inlägg. Vi dricker det vatten som omger vår barndom. Färgas av känslor och stämningar, ovillkorligen. Tänk, vilket ansvar - att ha ett barn. Att låta leva, låta formas, låta prövas och låta Vara. Precis så som det är ämnat att bli. En livslång strävan - och kanske bara menad att vara så?

En av alla tankar som virvlar runt när man färdas genom Finnmarksskaldens världar så här i soffhörnet och i mjuka sängen: Tänk om Dan A föddes på gräddhyllan i Täby, med milsvida ekonomiska möjligheter istället för de milsvida fattiga men på folktro och sägen så rika finnskogarna... Vem hade väl suttit i en koja och drömmande framtonat hans kväden idag? Inte jag.

Berikas igen; http://www.pernillastund.blogspot.se/2011/08/pa-aventyr-i-finnmarken.html

tisdag 17 april 2012

Väl valda ord // Dan Andersson

Det jag älskar, det är bortom
och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar...


U R   D I K T E N   O M K R I N G   T I G G A R N   F R Å N   L U O S S A

Outsägligt vackert - outsägligt ofattbart


Musik tar vid, där ord inte räcker tilll.



E n   l i v s n ö d v ä n d i g   M a g i .

S H A M A N E N   A V   I D A G

Välsignat, mitt i allt.

Och ändå rör den sig någonstans där bortom...



N Ä R   D E T   Ä R   S O M   M Ö R K A S T ;

V Ä N D   D I T T   H J Ä R T A   M O T   L J U S E T

O C H   V I L A   D Ä R I



Bilderna har jag hämtat från en video till samma låt, som finns på youtube, och satt ihop.

¤ ¤  T a c k   f ö r   l å n e t !  ¤ ¤

söndag 15 april 2012

Vinterstämning i indianbyn mitt i Sverige

 
R o l l e   J u o t e   t o g   b i l d e n   n ä r   h a n   ö v e r n a t t a d e   i   t i p i n   n å g o n   v e c k a   f ö r e   j u l .

Här kommer en liten glimt av indianbyn i Strängnäs i vinterskrud. Vi brukar åka dit någon gång på sommaren och sitta runt brasan, prata med trevligt folk, äta tillsammans och kanske ta en tur på hästen. Roligt även att hålla igång kunskapen om hur man reser en tipi, även om det skiljer sig åt bland många stammar. Indianbyn, som egentligen heter Sioux indian club, är en förening där hängivna indianentusiaster huserar på en stor äng där man reser tipis och lever lägerliv, ofta utflyttade hela sommaren. Då är stället också öppet för besökare. Jag hittade byn sedan jag kom hem från USA efter mina första "indianmöten" 1993 och led av "indianabstinens". Sådant intresse kan ju ta sig många olika uttryck. Andlighet, miljötänktande, hantverksaspekten, livsstilen eller något annat. Alltid hittar man någon man har något gemensamt med, och det som gäller över lag är att det vimlar av riktigt genuint trevliga människor! Föreningen har funnits ända sedan 70-talet, och de som en gång var här som barn är nu här som vuxna med egna barn. Kontinuitet är ju annars bristvara i nutiden, tänker jag... Här har vi också hittat en fatastisk extramorfar till Sami! :) Guld värt.

fredag 13 april 2012

BOK-KICK på Bokmässan i Örebro, Conventum Arena!

Man sitter på sin kammare. Kanar över isar och pulsar över mossar. Laddar kamerabatterier och brottas med ansökningsblanketter, våndas och kysser sina älskade farväl (kill your darlings ni vet) och så plötsligt skrider man in i en Bokens katedral och vimlande arena, där det faktiskt bli verkligt och roligt att visa glimtar, en försmak. Bekanta sig med Örebro läns författarsällskap där man väl snart kan gå med, språka med Dan Anderssonsällskapet och konstatera att just i sommar gäller det att ta sig iväg på Dan Andersson-veckan, man får lite vargtips och nya musikinspelningskontakter och så framför allt; skåda en liten notis i det Fina Bokförlagets Bås; Blå Bergens Sång, upptäcktsfärd i tid och rum, planerad utgivning hösten 2012 Votum/Gullers förlag. Härligt! En vitaminkick och ett litet avbrott i ensamarbetet och det långdragna tragglandet. Och titta noga på bilden - vilket fint sällskap jag hamnar i! Votum & Gullers förlag ger ut vackra present- och fotoböcker om Människa, Kultur och Natur. Ni ser själva; Hästmannen, Kokvinnorna, fotografen Tore Hagman, Ikon-natur-skribenten Stefan Edman med flera. Kära nån. Och för att inte tala om det trevliga bokförlagsfolket, som till stora delar bjuder på härlig värmländsk dialekt, då de delvis är stationerade där. Min bokpåse blev TUNG; Dalkullor, Där ingen kan tro att någon kunde bo gånger två och så... Får väl träna lite på autografen till nästa år ;) då min bok förhoppningsvis kan signeras och glänsa vid de andra mästerverken på hyllan.

Bokmässan har flyttat från slottet till Conventum arena och pågår hela helgen, arrangerad av ABF. Många intressanta semi-
narier bjuds, och jag tog del av ett mycket givande och gripande sådant i dag. Får återkomma om boktips/författarnamn.

FÖRRESTEN: Igårkvällse (Kilsbergska) blev jag nykär i min bok; det är ju som ett förhållande som går lite upp och ner. I grunden djup och äkta kärlek, men det kostar på ibland. Man är så "inne" i den att man bara ibland kan uppleva den lite "utifrån", och då blir man yr av lycka och häpnad, sade hon som vanligt helt befriad från lex Jante.

Hm. Ny tycker förlaget att det vore väl perfekt att släppa boken till nästa Örebromässa, 2013. Och mitt höstinlägg där jag flaggade för boksläpp vid mässan detta år har fått dryga 250 klick (fast det senare står att det dröjer). Hm hm. Vi får se hur det blir. Bokmakeri är en lång process, i många led. Och i mitt fall altså även skivinspelning. Å så är man lite "halt å lytt" mitt i allt. Men ändå en stjärna bland alla andra stjärnor i vintergatan. Jag bor ju dessutom på den jordiska motsvarigheten :) Vintergatan i Rosta, där nu våren nalkas.
Äntligen! (och det säger jag inte för att antyda något Nobelpris i litteratur :p

torsdag 12 april 2012

N A T U R S K R I F T // Projektbeskrivning

Under barken döljer sig en berättelse.
Det är den jag fångar upp. Lockar fram. Känner av.
Under ytan, under höljet, finns spår liv. Spår som går de flesta förbi.
Jag vill tolka dem. Stryka med fingertopparna.
Fundera och drömma om de fördolda liven.
De som oftast glöms bort. De som verkat i det lilla,
som är det Egentliga, Stora.
Min bok är en översättning, från naturskrift till alfabet.
Jag vill tyda de stigar som skapats i markerna av Dem som gick Före.
Följa i deras spår. Låta vinden som sjöng för dem, också sjunga för mig.
Genom sångerna, tankarna, tonerna, och livsådran,
som bultar levande däri.
 Blå Bergens Sång, är dess namn.

Idag skall jagj få möta en gammal kvinna som föddes bland dessa berg. Kanske fårorna i hennes ansikte
berättar nya historier, att ta tillvara, tyda och väva in i min väv... Det är Nu eller Adrlig. Den sista, levande länken.
F Ö R H O P P N I N G S V I S  vet hon något om den Kloka Gumma jag spårat upp...

tisdag 10 april 2012

Ö P P E N H ET

  Jag vill bara säga, att Allt är möjligt. Och den Möjligheten är STÖRRE än Alla omöjligheter. 

Indianfattigdom och pinsamma plattityder

Ett mirakel har hänt. Indianernas (de verkliga, nutida) erbarmliga situation har uppmärksammats i svensk media, nämligen på tv4-nyheterna. I USA syns de inte ens i statestiken, de är helt enkelt förtryckta längst ned i "den vite mannens" undermedvetna, där de för en tynande, katastrofal tillvaro som går de flesta förbi, då man bara intresserar sig för den romantiska versionen med vind i håret och det där, ni vet. Bra, tänkte jag, och knapprade fram inslaget på nätet: http://www.tv4.se/1.2603974/2012/04/09/stor_fattigdom_bland_usa_s_indianer men hjälp, det börjar pinsamt när reportern presenterar "si-jo"-indianerna vilka kallar sig själv Lakota och av fiender Sioux, vilket uttalas ungefär so. Inte si-jo med betoning på slutklämmen, JO. De har hittat en smula av verkligheten men klamrar sig ändå fast vid myten; en yngling som kommer till tals presenteras som "Fläckiga hästen" vilket får en gammal indian-tjänarinna (eller vad man skall säga, en som vistats i deras glimtvis sköna men ack så bistra verklighet) att kvida inuti och leta efter skämskudden. Han heter ju Mitchell, står det sedan. Spottet Horse i efternamn. Altså hette den äldsta manliga släktingen i hans släkt Spottet horse i tilltalsnamn när de vita kom och registrerade alla indianer. Släkten tilldelades den äldstes tilltalsnamn som efternamn och så fick de sig tilldelat något kristet namn ur bibeln i förnamn. Om de på reservatet hörde att han kallades Fläckiga hästen skulle de kvida på golvet av skratt, för humor har de som tur är, tonvis av. Micthell kanske är en av få unga som även har ett "andligt" namn, som han fått av någon vördad elder. Men det står inte i något myndighetspapper, och det är ytterst osanolikt att det är just Fläckiga hästen. Och det skulle inte falla en enda vanlig/verklig indian in att presentera sig med det namnet i en TV-intervju och inte i många andra sammanhang heller. Så där kulturklantkrockigt och klyschit blir det altså när den "vita" världen skall titta in i den "röda". Men att de flesta heter Fasanrumpa, Lilla mustachen eller något annat oromantiskt, det vill man nog helst inte veta. Seriös Amerikakorrespondent eller ej.

JAPP, lite gammalt hederligt jämmer från gnällbältet, får man konstatera, i självrannsakans namn :p

måndag 9 april 2012

Förlåt, spelman Glys! ( Men tack för skrattet!! :)

Att jag hade mage. Men herregud, det behövs ibland. Ett skratt så man får ont i ryggen, efter dagar av illvärk i axlar, utan munterhet. Det var ju ett rent elände - fast så värst rent var det väl inte heller. Förlåt. Men din prekära magsjuka vid Ymningstrakten har idag kommit till liv, i torparvännens stuga, med måleriska beskrivningar och din egen kommentar därtill. Uj uj uj vilka inre syner!! Mitt bland släktträd och berättande irrgångar, kom minnet plötsligt fram. Trots att han som skrev boken med Glysnamnet tog mopeden hit upp minst två gånger och fråga de två gamla pojkarna om de visste någe om Glysen. Nä. Inte någe. Men så var det ju inte. Och att det kunde ta honom bortemot fyra år att kläcka ur sig den där eskapaden för mig!?!! Ja men, förklarade torparvännen. En sån där historia kan man ju inte berätta för någon de första gångerna man träffas. Då tror dom väl vad som helst om en! Ja, käre gud. Tack för goda skrattet, och förlåt, igen, du fina speleman. Jag skall ära dig så gott jag kan. Så får vi väl se om jag kan fila till den där lilla episoden i tryckbart skick vad det lider... Men Framför allt: TACK FÖR SKRATTET!

Å här en bild på ett annat utedass i en uthuslänga i bergen, bland yrande snö på vägen hem...
Sommarens slåtterängar känns Ack så avlägsna!

söndag 8 april 2012

Vi for till Blåkulla

...alias de Blå Bergen och fick gosa med nyfödda lammungar i Suttarboda. Ujejjuj va söt man kan va!! Alla 50-talet tackorna skulle föda, eller hade fött. När de skall till å föda får de vara i ett eget litet bås, och där får de nya små liven bekanta sig med modern den första lilla tiden, innan de släpps ut i en "mamma-barn-hage" intill. En svart tacka hade fått tre lamm som hon inte var så sugen på att låta dia - de for som en liten suddig skock kring hennes ben och försökte komma till men hon gav sej inte så lätt. Lite vresig av sig - ja, får de är väl som folk är mest. Vissa är ju mera omedgörliga. Sami fick hålla lamm och klappade. Fåraherde för dagen var Leif Troeng, och det var flera påskakärringar med svarta fräknar som letat sig upp med mammor och pappor, morfäder och farfäder. Sedan ett besök vid Hjulåsen och en gammal silvergruva. Och överallt bland snön i skogen lyste blyga, blekblåa blåsippor så rart!

lördag 7 april 2012

Kära lilla nån // Lammningstid i Suttarboda

Sån söt bild som damp ned i min mejl! :) Kommunens får lammar i Suttarboda, Kilsbergen, och en av arbetsledarna, Leif Troeng, knäppte bilden. Förhoppningsvis får vi göra ett litet "studiebesök" i dagarna och få lite hjärtsmälta inför dessa bedårande syner och varelser. Ett lagom litet påskäventyr.

fredag 6 april 2012

Tant Linéa och Lyckan i Hälsingland

Igår fick jag lite påskgodis. Lite lagom - närmare bestämt dessa två små chokladdrömmar, vanligen kallade Plopp! Men för min del kunde det lika gärna stå Lycka och Ljus på de två. Det är nämligen vad de små rara plopparna betyder för mig. Och det har sin förklaring... I barndomen tillbringade vi alla somrar i vårt släkttorp i Hälsingland, mitt ute i skogen. Till stället gick det bara en hjulspårsväg med högt gräs i mitten. Ingen kiosk eller så på nära håll, bör väl sägas. Smultronen blev vår guldkant på tillvaron, gräslök till nöds... Men så fanns den Underbara Tant Linéa! För det hände i bland, att skogen förvandlades till en sagoskog, stigen till en härlighetens budbärares väg, och så dök hon upp ur intet, med sitt silvervita hår och sin oändliga, barnkära värme och välvilja som en ängels aura runt sitt skimrande väsen. Jag och min bror skuttade till mötes, men hann inte ut genom grinden, nej vi for fram mot det rödmålade staketet och Hon gjorde som den Heliga Ceremonin påbjöd; hon stack in en varsin glänsande röd och saligt blå Plopp genom spjälorna till oss sommaryra barn. Med andra ord;  L y c k a . Glad Påsk i himlen, Tant Linéa!
















...å så ännumera sommarlycka :)

torsdag 5 april 2012

Vargparet i Kilsbergen har etablerat revir

I dagens NA: http://na.se/nyheter/2.2212/1.1606732-har-ar-lanets-nya-vargrevir kan man läsa att vargparet som vi hittade spår av för ett tag sedan, nu anses ha etablerat ett revir. Reviret sträcker sig över Kilsbergen och bort mot Karlskoga och skall kallas Villingsbergsreviret, för att urskiljas från det tidigare Kilsbergsreviret, enligt Länsstyrelsen.



...Men torparvännen såg spår efter en ensamvarg härom morgonen...

onsdag 4 april 2012

Oki! Sanitapi? // Svartfots-Pernilla


Ja, så hälsar man bland Svartfotsindianerna i Kanada och Montana i USA. Hej, hur mår du?  Jag vet inte hur det stavas, för det stavas väl egentligen inte eftersom de kommer från en muntlig tradition, men typ ixsukapi, betyder Jag mår bra. Det finns ett handtecken till också. Och om man vill uttrycka något dåligt säger man Tsaa och gör ett annat handtecken.
Jag saknar mina Elders hos detta folk. Saknar min Grandmother, saknar gamle Joe som var så gott som blind och nästan hundra, men som jag kommunicerade med ändå, i en blandning av Blackfoot, engelska och indianskt teckenspråk i kombination med allmänmänsklig gestikulering.
När jag lämnde stammen sa de, att det skulle ta tio år för mig att förstå vad jag varit med om där. Men jag förstår fortfarande flera aspekter, dag för dag, och så kommer det säkert att vara, resten av livet.

På bilden syns en Svartfotskvinna kring 1800-1900-talsskiftet.

Vi lär oss ju hela tiden om oss själva, varandra och tillvaron. Min längtan var så stark, att få befinna mig bland likasinnade, där man tar tillvara nattens drömmar och låter dem vägleda beslut och handlingar i det dagliga livet. Redskap måste man naturligtvis ha, för att kunna tolka dem rätt. Men huvudsaken är att man har kontakten med sig själv, sitt inre väsen, och den större väven, där vi, varje människa, är en del i en helhet som är bortom magisk, när man ser utan de skygglappar jordelivet monterar fast på oss under barndomens öden. Matsoaki, kallade hon mig, min Grandmother. Efter sin syster. Det säger mig så mycket. Det säger mig att hon såg mig, och tog mig till sitt hjärta. Men här har jag alla mina Kilsbergsgamlingar och Elders, som jag söker kunskap hos, och går i lära hos. De ligger mig så varmt om hjärtat, och det är en sorgeblandad glädje då jag vet att åren vi får tillsammans inte kan bli så många som man önskar. Inte oändliga. Med dem försvinner en värld, som endast finns kvar i små glimtar i dag. Jag vill vara en del av den världen. Jag vill vara en brygga, en bro, in i tider som gått och kunskap som har flytt. Världar som vi i nutiden knappt kan föreställa oss. Och jag SJÄLV kan knappt drömma om vilka upptäckter jag gjort till mina böcker om de Blå Bergen. Somligt skall jag spara på, låta vänta till nästa bok. Men alltihopa lever i mig, och skall formas till en berättelse, en resa genom tid och rum i ord, ton och bild, som skall heta Blå Bergens Sång.

När den föds, skall jag ta den till mitt hjärta, så som Svartfotsfolket gör i slutet av sina böner.
Och så som bergen har gjort med Mig. Och med gesten, handligen, rörelsen, följer orden;

Kianna... Yii.

tisdag 3 april 2012

S i n n e s s t ä m n i n g


Tänk att jag har så fantastiskt mycket att vara glad och tacksam för, och ändå så eländes mycket som skaver och frestar på. Främst att sväva i ovisshet i oändliga tider, när saker som man tycker skulle ha kunnat utkristallisera sig för länge sedan, i maklig takt (och ibland ingen takt alls känns det som) låååååååååångsamt skall ta form och folk ska komma sig för. Allt har man inte makt över själv. Man kan bara välja hur man ser på och förhåller sig till diverse krux och jox. Och jag vet att det inte är höst som på bilden, men på något sätt förmedlar den min sinnesstämning. En hel del vackert, men en hel del sorg ändå mitt i allt. Helt förståeligt, men ändå. Inte helt härligt.

(Fast jag skrattade mycke på Kvarteret Skatan-filmen igår. Förlängde livet med nåra timmar säkert)
((Å så ännu lite roligare nu när Nerikes Allehanda hade tagit med vår bild stort på första uppslaget))

söndag 1 april 2012

Klimatkoreografi vid slottet // Earth hour

Jag har en kompis som är lite påhittig. Att släcka sina lampor under en timme kanske inte är någon större prestation, bara en Manifestation och påminnelse om att vi bor på ett klot som vi förbrukar genom sättet vi lever och hanterar dess resurser och naturlagar. Ni som känner mig vet att det värsta jag vet är krångligheter som kräver utrustning, och då menar jag på alla vis i hela världen. Långfärdsskridskor, kamerastativ, krångleri krångleraaa... Men fick en förfrågan att stava en liten bokstav i mörkret vid slottet, och tänkte att det kunde väl vara ett behjärtansvärt ändamål iaf! Kvart över åtta möttes vi, en liten stelfrusen trupp som lirkade oss fram till ett slottstorn i skymningen, allt medan en uråldrig dam med lykta trängde sig förbi flera gånger. Är ni här för spökvandringen? undrade hon, och det var vi Absolut. INTE!!! Sedan kom en annan uråldrig figur, och till slut ett 30-tal frivilliga lätt bleka och upprymda kandidater, som just denna mörkertimme tänkte bekanta sig med alla fasor och plågsamma öden i slottets djupa fängelsehålor. I jämförelse med detta hade vi det nog rätt så bra där uppe, ovan mark och i den Väldigt friska (läs iiiiiiiiiiiiskalla) luften. Vi tilldelades varsin blöt handduk (och den var inte varm) som vi skulle sätta framför våra tomtebloss och isfackor före och efter vi utfört vår tilldelade konst. Jag paxade snabbt O och U för mig och sonen Sami - det skulle nämligen skrivas spegelvänt för att bli rätt på bilden. Jens skulle utföra den största bravaden, och snurra i en roterande cirkel för att åstadkomma en jordglob. Två försök fotades; först med tomtebloss och sedan med isfackorna, vilket är det som syns på bilden. Jens glömde bort sig i villervallan och gjorde bara en vanlig snurrcirkel på slutet, så jag har klippt ihop de båda bilderna i photoshop för att få både jordglob och text på bästa vis. Mattias Claesson stod bakom kameran, med lång slutartid. Sedan vankades ljuvligt varm choklad på ett fik.

Bilden borde dyka upp i NA när som helst... om de har känsla för smak! :)

Sami fick göra en gnistrande final - en bild som väl symboliserar hans energinivå, rörlighet
och karismatiska utstrålning :) En naturresurs som inte går av för hackor, och aldrig lär sina.