onsdag 30 maj 2012

Så ska det låta! Som att sätta ned fötterna i djuuup mossa...

Så här ska det låta, sa jag till spelemännen idag, och visade denna bild. Samt den här nedan. Som att sätta ned fötterna i djuuup mossa. Jan Johansson-marker, fast inte de där hetsigaste irrlåtarna, nej de där innerliga, Visa från Utanmyra, Visa från Rättvik... Fast nu mina låtar. Visor om bergen. För nu är det tid... tid för det där hemska och härliga; tid att förverkliga det man så länge drömt, och burit på, i sitt inre. Vet inte om ni kan förstå hur bävande det kan kännas, detta att liksom ta steget in... in i DEN delen av processen. Så oåterkallerligt och definitivt, från dröm till verklighet, kalendrar och inspelningstimmar, dynamik och beslut, känsla och salighet, kraxighet - nä, inge sånt! Bara häpnadsväckande enkelt och flödande lätt. Idag möttes kontrabas och piano och jag. Johan, Christer och Pernilla. Vi kände och klämde på sju låtar. Tre av mina egna, en efter Glysen, en med Dan Anderssonord, och två som många hört, fast i ny skepnad. Uj, man blir rent vimmelkantig av lycka när man får höra sina inre toner i det yttre! Kär i sina låtar, och ÄÄÄLSKAR kontrabas gör ju jag. Så trevliga musikanter och nu är vi där, på randen av något som skall finnas kvar... alltid. Som jag själv skall lyssna på, och drömma vidare till. Kanske liksom ni... Tänk vad man hittar på. Ska dä va nödvändit, tänker jag alltid när jag ställt till det så att jag skall åstadkomma något av värde, kliva ut och fram och här ska ni se, här ska ni få, det här hade jag tänkt att komma med här och nu, på denna scén, i detta rum, vad det än är. Man hittar på. Får väl skylla sig själv, och tacka sig själv, lite om vart annat! Samt inte minst; sin Lyckliga (skogs)Stjärna.

tisdag 29 maj 2012

Smörblommeland // K R A F T P L A T S

Så vackert var det idag, när jag kom till paradiset bland bergen. Hela slåtterängen var stinnkilad (=fullproppad) med smörblommor, och ur smörblommehavet reste sig hässjevirke och två skönblommande små knotiga äppelträd. Ser ni? Jag är ju fortfarande utan min kamera... Jag ställde bilen vid Ryggsjöbroa och vandrade längs sjön, som glittrade som aldrig förr. Märkligt! Så många gånger som jag sett den, i så många dagrar och årstider... Fastkedjad vid datorn hela dagen hade jag äntligen slitit mig loss för att göra en forskarsittning med experten himself, det var bilder från hundra år tillbaka och människor och platser som skulle identifieras. Nog lyckades vi med många alltid! Och så var det ved som skulle köras in; staplas på den gamla järnvagnen och så hävas i "kast" inne i logen. Skönt att få röra på sig! När jag kom hem kände jag smaken av gran i min egen andedräkt; hade äntligen fått årets första granskott som jag plockat längs grusslingervägen utmed sjön tillbaka till bilen, det friska och c-vitaminrika, härliga. Satt där i bilen på den asfalterade parkeringen och log för mig själv över detta märkliga; att jag har med mig något av bergen och skogen hem, både i ande, känsla och i kroppen; rörelse, trötthet, skönhet för min blick och så dess fysiska beståndsdelar, granskotten, som skänker kraft till mitt väsen och smälter samman med mig själv. Indianerna talar ofta om begreppet Kraftplats. Jag har funnit min. Och den har funnit mig. Tillsammans rör vi oss i en egen värld, ett samspel där både musik och bilder, världar, uppstår. Förevigas, frammanas... hyllas, på olika vis. Jag drog in djupa andetag, fyllde mig med mosssens säregna doft. Kände dess svalka påtagligt i mina näsborrar. Livet är Nu. I Precis Varje Stund.

B I L D E N   Ä R   E T T   U T N S I T T   F R Å N   Q W I L L W O R K M O T I V E T   N E D A N

måndag 28 maj 2012

Rendezvouz // Återseenden


Den översta tekniken är qwillwork; färgade piggsvinstaggar som indianerna dekorerade med innan de fick pärlor (som nedtill)
 
Oj vilken kameraabstinens! Men jag fick knäppa några bilder med Tarjas lilla makapär i lördags, och förevigade dessa gladlynta vänner och deras egenhändigt ihopknåpade dräkter. Nä, den manliga indiandräkten är gjord av en vän förresen. Hur som helst; i indianbyn i Strängnäs träffar man både kreativa människor och diverse egensinniga figurer som tar ut svängarna på en äng som är inramad av indiantipis med en stor eldstad och samlingspunkt i mitten. Lördagens marknad / rendezvouz (världsrekord i svårstavat!!) blev av det lugnare slaget - och inte mig emot. Nisse i hatten :)

Korrigering: Nu meddelar Tarjavännen att bildkavaljerens händige vän skapat hennes dräkt också! Men hon kan hon med! ;) Å så kan jag ju tillägga att det där svarta är hästhår - inget annat!

Nu har jag valt inspelningsstudio! =)

Jajjamensan, och det blir i anslutning till de Blånande bergen som besjälar den musik som skall spelas in. Vi börjar vilken dag som helst och så får det trilla på under sommaren, i lite olika konstellationer. Trevlig tekniker med egen studio i Fjugesta som dessutom blev mkt inspirerad av tanken att vara med på detta. Ett härligt plus i sig! =) Så nu har jag gnidit min psalmodikonstråke och kännt på lite låtar... Sammankallar mina musiker och låter resan börja... resan in i ett musikaliskt landskap som aldrig har funnits, men som snart blir Verklighet. M A G I S K T !

Några Dan Anderssonstrofer har trillat ned på jorden (nej ja hitta dom insnärjda i en seg brinnande ljungbuske är väl mer korrekt, fast ändå inte) och blivit till en bidande vallåt, som igår fick smälta samman med underbara bilder... Att vara Skapande är i sanning att vara Levande. Även om man - som denne Dan - redan "gått hädan"... Jag har fått fram fantastiska fakta om vallaretraditionen i bergen, med dess musik, ska sägas.  Overkligt härligt och helverkligt häftigt!! 

 ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
  

 Återupptäckte denna låt härom dan i bilen... Så vacker. Hon kommer över ängarna

En stund vid bäcken // Mors dag

På lördagen blev det äventyr i Indianbyn i Strängnäs. Sami fick ta med en kompis och mamma satt mest i svalkan under trapper-camp-canvastaket och pysslade med utfodring av barn samt sociala små samspel, återknytningar och nedvarvad bara-vara-tid. Söndagens Mors dag blev väl vad Mors dag egentligen borde vara; en överaskande lugn och trevlig stund med mitt barn vid bäcken. Ja, inte bara en! ;) Lunshen åt vi där ute i gröngräset; grillade ribs, potatiskroketter och finsås minsann, och så på kvällskvisten supergoda tunnbrödrullar gratinerade i ugn, med Alfapet och fågelräknartävling och gymnastiska övningar från barndomens tid, när lillen var liten och mamman kunde få honom att sväva över marken med allehanda knep. Nu blev det mest skratt. En lugn stund med mitt barn är lika vanlig som smultronblom på julafton. Det går liksom inte att tvinga fram. Det kan bara infinna sig - om det vill. Och det gjorde det :) för Lycklig mamma. En Sann Gåva.
 BILDEN TOG JAG HÄROM DAN. LITEN BLIR SÅ HIMLA STOR!!

söndag 27 maj 2012

Blinka lilla stjärna där // Nu är du HÄR!

Det är inte alltid som Äkta kvalitet och djup och stjärnrymd i rösten är det som bär ända fram. När jag hörde Loreen på Idol 2004 kände jag direkt att detta var en stjärna utöver det vanliga. Och det låg i rösten. Känslan. Uttrycket och de små nyanserna. En sann sångarbegåvning utöver det vanliga. Och jag tänkte; Nä, det här kommer aldrig Sverige upptäcka och uppskatta fullt ut. Sorgligt nog.

Det tog 8 år. Men nu har det hänt. Nu har den lilla stjärnan som blinkade i mitt vardagsrum lyst upp hela europa med sin euforiska Sång. Ett gott tecken för mänskligheten! Bortom ytligheten.

fredag 25 maj 2012

Dj Mossberg, Noraglass & dialektmysterier

En barnfri heldag och liten hemtraktsturné; först undersöka inspelningsstudio i Fjugesta (svalt och skööönt!) och så lämna kameran där av misstag för att snirkla vidare längs Kilsbergskanten på timmertorpjakt (gjorde ett storslaget fynd och har fått lite deckarledtrådar som skall följas upp ang mkt mkt till åren komna ägare) och så upp till Nora för en Präktig, Sagolik strut med underbar Noraglass, för att sedan stiga in i Kilsbergsoraklets Rike; Åke Mossbergs fotoaffär. Hur var det nu igen - ingen semester på 37 år? Eller något liknande hemskt rekord. Här finns trilliontals med bilder och - vad många kanske inte vet - LÅTAR; Åke stoltserade med 40 000 sådana i sin vad det nu heter, liten makapär som han snurrar på och fram kommer de mest obskyra alster med allehanda mystiska artister genom tiderna. Mina bilder är från två andra besök ska väl sägas, men passar bra idag. Uj uj uj. Inte för att vara makaber, men man borde verkligen forska på hans hjärna vad gäller minneskapacitet - och hur skall eftervärlden klara sig utan honom?

Det blev Sofia Karlsson, bergslagsgittarristen som spelat med ABBA, magskratt till bykomikern och  Flackföregångaren Rune Johansson och så en tandlös brilliant dialektkonstnär från 70-talet. Kringelkrokar hit och dit i både släktforskararkiv och i låtarkiv. Åke kompar glatt på munspel i c, till Alla låtar i Alla tonarter. En konstart bara DET! Lite vimmelkantig klarar man bragden att INTE äta en till ljuvlig Noraglass och tar sikte på vännen Mys backstuga vid Pershyttan. Stugan hittas, men inte vännen. En liten visit vid kolarkojan också, där milveden ligger barkad och torkar inför höstens trivsamma milröksinsvepta gemenskapsstunder på ljugarbänk och i eldens sken.








































Vill be Maj att hejda sig lite, det blir bara junijuliagustiSEPTEMBER helt plötsligt och man hinner inte med. Men efter sommarn väntar milan, tack och lov. Det är en evighet kvar... låtsas vi.

onsdag 23 maj 2012

Koltrastens sång // Kvällsandakt

Koltrastens sång är en kvällsbön vid mitt fönster
Den ställer inga frågor. Den söker inga svar
Den bara Är, i sin sång, så som också jag vill vara
Omgiven av den natur jag känner och älskar
Ett fulländat ögonblick, när intet fattas

Det är väl det, som är Lycka? Jo, så är det nog...
Så enkelt och gyllene, så avskalat Underbart

Så glad att du bor här vid bäcken, liksom jag
Så glad för dina lyriska broderier i majhimlens svalka
Dina trevande hoppfulla strofer av skönhet
För det du ger, liksom också jag vill ge...

För en gemenskap, som rör sig, bortom allt
Och ändå, innerligen, Här och Nu.

tisdag 22 maj 2012

Guld och gröna skogar // Musikinspelning Hääägrar !!! =)

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Jaa, nu är det ju sant och verkligt och jag har hunnit smälta det en stund. Att jag äntligen fått projektmedel så jag kan gå in i studion med några väl valda musiker och föreviga de sånger som skall medfölja den nybakade boken...! Knappt man tror det är sant, så länge som man har kämpat. Jag. Inte man. Och nu har jag guldet i min hand; friheten att få skapa något som skall vara kvar för evigt. Fånga något formlöst och sammanföra toner med bilder och ord, för dig och många fler. Läskigt men högtidligen härligt och jubelroligt. Smäller högre än prinsessdop och all sköns pompa och ståt. Guld och gröna skogar. Och jag har satt potatis hos torparvännen i bergen. Legat och vilat lite i slänten bakom jordkällaren, under himlen, bland lingonriset och solsurrande insekter. Skrattat befriande, och varit glad för livet. Det som är Nu. På fredag inspekteras en möjlig inspelningsstudio och veckan därpå prövas två musikanter... Och rapsfältet hade stigit i sin gyllengula nyans när jag for hemåt med jordiga händer och stillhet inom mig. Nu är det dax... Mina jordnära sånger skall frodas liksom potatisen vi satte idag, och till hösten blir det skörd. Stora fång av stråkar och musik, som skall mastras och pressas och läggas i plastfickor som klistras in i min älskade, stora fina bok. Blå Bergens Sång skall hon heta, och döpas med friskfantastiskt vatten ur Bäckmansmores bäck! Bergakungen själv är hedersgäst. I vardagslag här kallad torparvännen - och alla andra vänner. Då skall vi fira!
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Udda glädjespridare går till attack !

Idag när jag handlat nybakat bröd och strövade hem i den ljumma majmorgonen hördes en röst på andra sidan gatan; Nej men hej, va snygga kläder du har, va fint dä var! Jag blickar yrvaket ned på min grå enkla klädnad till jeans och sommarsandaler. Vi sågs ju i affären här om dan, ja, vi kanske ses igen! Jaha, ler man lite förvirrat. Det var ju ingen catwalk jag rustat mig för innan min lilla migränpromenad direkt. Psykisk sjuk, tänker väl de felsta. För vem går fram i kvartersaffären och med storögd beundran säger, rakt till en levande person; Vilket härligt hår du har, det är Jättefint!! Ingen vid sina sinnes fulla bruk, tänker man. Samma tilltuffsade, frimodiga dam hade ju en annan period frågad med intensivt angelägen blick; vet du vad klockan är? för att i nästa stund spänna ögonen i nästa offer vid fruktdisken och brista ut i exakt samma fråga, sugen på en pratstund, mer än på vattenmelon eller annat som var målet för medkonsumenterna.
Men tänk att det skall behöva vara/tolkas som psykisk ohälsa, detta att gå runt och helt ohämmat sprida komplimanger omkring sig, mitt på blanka tisdan i den grådisiga vardagslunken. Märkligt, egentligen! I så fall är det nästan så man önskar att det vore lite smittsamt. Om så bara för att lysa upp för en liten stund, vilken form av hårstrån eller klädkreationer man än bär upp för dagen. Det är liksom inte det som är grejen för den udda glädjespriderskan. Hon Är, därför tar hon sig friheten att urskiljningslöst bombardera sin överrumplade omgivning med sprudlande, välmenta, ibland helt grundlösa komplimanger. Vilt vågat! säger jag.
...och komemr att tänka på den första tiden på sångskolan i Hollowood. Hur jag blev helt ohälsosamt skeptisk till alla översvallande komplimanger efter ett första, bävande scenuppträdande. Vad var detta? Trodde de jag var DUM eller något? Att jag liksom skulle gå PÅ det där? Tendensen höll i sig, och medan veckorna gick fick jag slutligen konstatera att det inte rörde sig om en långsökt sammansvärjning för att lura en stackars blåögd svensk. Så ovana är vi vid med-glädje och starkt uttalad uppskattning bland kollegor i vårt välkammade land. Sedan kan man tycka att de går till överdrift, de där frejdiga amerikanarna, men man vande sig iallafall. Och när en ny liten skock med svenska lycksökande sångfåglar gjorde entré i skolan terminen därpå, var det samma vaksamma skepsis som mötte mina översvallande komplimanger, som nyss varit ristad i mitt eget helyllesvenska anlete. Tror dom jag är dum eller? Nej. Det är bara fråga om lite härlig livs-pepp och äkta uppskattning, om än serverad lite mer lättvindligt än i vårt traditionella konsumköande lagomjanteland. Befriande! ;)

lördag 19 maj 2012

TACK FÖR IDAG // Majfin lördag med kolmilefest

Här ett litet lapptäcke från min dag. Återkommer med mera härligheter från nuet i maj i vårens fröjd

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Nehej, kunde visst inte låta bli att plita ned några rader innan äventyrerskan skall sussa för natten! Det blev äventyr i närheten; Karlslund och så södra vackra böljande Kilsbergen. Mer om det i morgon. Men kära du, TRYCK på bilden här intilll, och stig in i en vårgrönskande djungel, så som vi gjorde idag - och många med oss. (Däribland fyra älvfigurer som lajvade på ön!)
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


Hej igen! Ja, ni ser, det blev grillning och solsken och "fiske" med egentillverkad håv ;)


Råkade glömma att jag som älskat ljudet av forsande vatten inte tål sådant i längre doser pga min tinnitus. Så kom migränmonstret som ett plågsamt brev på posten, typ räkningar och påminnelseavgifter gånger tolv, och det blev att krypa ned under täcket och blunda fram till medicinunderverkan. Tvivlade på att resten av dagens övningar skulle kunna genomföras...


...men jag återuppstod som genom ett Underverk och for i stilla kvällningen mot södra Kilsbergen och Dormens hembygdsförening bortanför Mullhyttan, där det vankades kolmilefest med kolbullar (försök hejda mig från att ta mig till kolbullarnas förlovade möjlighetsland!) och visning av ett nytt bildspel med musik, som ett minnesmärke över "den sista milan" sade hembygdshövdingen Roland i telefon. Men så lätt kommer de inte undan! Sådan kunskap får ej gå i graven, och har man ej folk till en 10-11 käppars mila som kolar i tre veckor, kan man göra en mindre! Ja... jo... dä ä klart, tyckte kolarhövdingen själv. Och jag som gjort en sång till nästa bok och skiva; "Milan vid Hemsjön" (vilken ligger i närheten och också besöktes, se nedan), baserad på en dikt av en stugbyggare i trakten. Klart att traditionen måste få leva vidare! Om än i anpassad form...























































































Stort festtält med dragspel och värmlandshistorier som framkallade ständiga skrattsalvor. Samarrangemang med Lions, Fjugesta. Det slog mig åter igen hur underbart vacker denna trakt är! Rent förtrollad... När jag i fyra år bodde i Viby, tog jag mig oftast till bergen från detta håll, och hade Fjugesta samt Östansjö/Vretstorp som närmaste civilisationscentrum. Festen hölls vid hembygdsgården med kolsäckar till försäljning inför sommarens grillstunder. Jag smög mig iväg till själva kolbottnen inne i skogen vid en susande bäck, och tassade vördnadsfullt runt bland mildoftande härlighet. Det finns inget som denna mildoft! Kojan var annorlunda, med "eldstadskroppen" utanför själva träkojan. En annorlunda kross, och så fint kojan låg där på skogskullen! Jo, här blir nog en lagom stor mila inom en lagom avlägsen framtid, tänker jag! Det är väl som med barnafödande, sa jag till kolar-Lasse - som väl inte fött några barn men väl vaktat fyra milor här sedan 1987, gått på kolarkurs i Härjedalen/Jämtland samt fick lära sig konsten under skogvaktarutbildning i ungdomens dagar. Jag utvecklade min förlossningsteori; Direkt efteråt säger man "aldrig mer", men så småningom förtränger man det värsta i processen och gläds åt resultatet. Och resultatet i vår tid, är inte kol, utan
kunskap, gemenskap, tradition och en stund att hedra alla dem som levt sitt liv i sot och milrök i våran vackra nejd.

fredag 18 maj 2012

Heliga berg och salighetens kärr

Matförgiftning istället för folkmusikkonsert igår men nya tag i dag. Viktigt möte som bådar Gott för det jag så länge sökt bygga upp. Därpå en lunsh i Lekhyttan, så mystigt och trivsamt ställe! Ringlade mig fram över bergen på friare vägar och på radion skulle man ta sig an temat Heliga berg i programmet Människor och tro. Det passade bra som sällskap och komplement till min färd i tanke och natur. Visste att jag ville åt Suttarbodahållet, men bergens vägar äro outgrundliga :) och Tacka för det; jag älskar att finna nya platser, överraskningar, nya dimensioner av det man redan känner.

Mosselandskap anas inne bland träden, vidare, vänder, och vidare igen... Är himlen på jorden? Mitt i skogen? Ja, det blåa blänker där inne mellan träden, fast det inte är ett vattenland. Det är Bäverland!




Jag hoppar ur, beundrar deras verk, klättrar och rör mig bland speglingar och rotvältor. En stor fördämning... Så slår det mig. Igår förde jag in min text om bävern här. Och idag fick jag möta dem som aldrig förr. Synkroniciteten är livet är synkroniciteten... Bävern är symbol för arbetsförmåga, idog strävan och arkitektur/konstruktion, att ha en vision och att bygga den, gren för gren för gren för gren, steg för steg för steg för steg. Just som jag gör. Och just idag tror jag, att jag är i land. Att mötet skall bära frukt På Riktigt. Det verkar så. Och bävern håller med :)

 Och jag letar mig fram till Tores kärr...


...där han ej längre bor. Finns. Kan ta emot, som nyss...


Våren sjunger i hela hans skog. Och jag sjunger med den.
Vandrar i vår sagolika höstvandrings spår... Den jag inte ens vågade andas om här...

 Och mattor av vitsippor badar i sol. Mossan är så grön att man vill äta den, det friska!



Din morfars skog, din levnads mark, som länsstyrelsen ville göra naturreservat av men sedan inte hann med...



Säljskyltar. Skall det avverkas? Än så länge är bävern den enda som fäller dina träd...



...vid dammen du grävde, där du tvättade, liksom din kära, strävande, sjungande mor.



















Och jag vandrar och tänker
och sjunger dina marker.
De marker som kanske strax
är ett minne blott.
Här sådde morfar svarthavre.
Här stod en lada...
Dina ord ekar ännu i mina öron.
En relation till varje grop, varje sten.
Ett minne i varje vrå
av dessa dina berg.
Vid stugknuten växer förgätmig ej.
Och jag glömmer dig Aldrig.
Det finns ingen chans.


 M e n   e t t   e n d a   å r   t i l l ,   k u n d e   v i   v ä l   f å ?

torsdag 17 maj 2012

I N D I A N M I N N E N // En annan slags himmelsfärd

Idag bjuder jag på en längre berättelse, som jag verkligen känner djupt för. Jag skrev den just i anslutning till Kristi himmelfärdsdag, en gång för flera år sedan. Som en del i min "assimileringsprocess" efter mitt år hos Svartfotsindianerna skulle jag försöka klämma mig in i det "vanliga" samhället, och hitta en inkomstkälla där jag inte behövde ösa ur hela min själ. Idag känns det lätt surrealistiskt, men jag fick iallafall jobb på en skoaffär intill den stora affärsgallerian utanför staden, där kommersen pågår, vardag som helgdag. En livserfarenhet av många ;) Just denna säsong var det modernt med indianinspirerade kläder; det var lite småfjärdrar, fransar och pärlor som gällde, även för gemene man. Berättelsen tar sin början inne i butiken Gallerix.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ Varsågoda, här är min sanna berättelse, reflexion och
gestaltning av att befinna sig i två världar samtidigt. Inuti.

    U P P H O V S R Ä T T E N   T I L L H Ö R   F Ö R F A T T A R E N   /   P E R N I L L A   S U N D I N   
 
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Kristi Himmelfärdsdag, Sverige.

- Har ni frimärken här? Till Kanada?


Jag står i köpcentret och ler lättat när mannen i kassan plockar fram det jag börjat ge upp hoppet om att finna denna röda dag. Överallt i stan var allting stängt. Det var bara här som köphysterin pågick i full skala.

- Det blir två stycken. Sexton kronor, tack.


Mitt leende stelnar till i en förfasad min.

- HAR ni inga andra?


På de små lapparna sitter en naken karl i vild njutning, spelande på sin fela mitt ute i forsen.

- Nej, tyvär, det är allt vi har.


Jag brister ut i skratt, men inte utan vånda.

- Herregud, hon kommer dö i en hjärtattack! säger jag, men tar snabbt tillbaka mitt uttalande. Inget fick hända min älskade Grandmother.

Jag står en stund och tvekar. Hur skall jag förklara för mannen i kassan att den Gamla Kvinnan som skall få mitt brev tillhör ett indianfolk som är så pryda att de ändrar kanal på TV´n så fort någon dristar sig till en puss i rutan? Ett folk som nu för tiden snarare klär på sig än av sig innan de till äventyrs tar ett dopp i floden.

Jag kunde se dem framför mig. Först postföreståndarinnan, Vivian Shirt. Hon skulle säkert visa upp den syndiga försändelsen för alla som kom förbi hennes lilla krypin i stamhögkvarteret den dagen. Och så de anhöriga, de som med all säkerhet skulle bli tvungna att öppna och läsa upp brevet, eftersom synen svikit den Gamla Kvinnan på äldre dar. Ja, synen ja! Sannolikheten att hon kunde urskilja den skamlösa varelsen var ju minimal, när jag tänkte efter.

Tankarna svepte vidare och jag såg framför mig hur vi i Sverige kryper in i nyandliga indianska svetthyddor utan en tråd på kroppen – män och kvinnor, huller om buller. Jag hade suttit i Piikunifolkets mörka, heta, väsande kupol, iklädd en av Eva Bad Eagles specialsydda ceremonisärkar i blommigt, tryckt tyg. Jag kände mig mer än lovligt fånig när jag travade iväg från hennes lilla tipi till den väntande hyddan, sedan jag valt mellan randiga och stormönstrade skapelser och bytt om till det mest otantiga alternativet. Jag ville ju för allt i världen inte bryta någon kulturell etikett.

Svartfotskvinnor badade i regel inte svetthydda, men det gjordes undantag, och då fick man vackert krypa in i en av dessa hemmagjorda kreationer. De räckte ända ned till fotknölarna och utgjorde ett litet tält i sig. Jag satt där i mörkret och tackade Gud att de inte visste hur det gick till på andra breddgrader, men misstänkte att andarna och de som såg i det osynliga inte lät sig luras. I den spirituella världen går inget att dölja.

Samma känsla hade jag haft i Cheyenneindianernas svetthydda. När deras gamla Heliga Kvinna med avsmak berättade hur några andra indianer tog betalt av vita tillresanden och fick dem att ta av sig KLÄDERNA innan de steg in i Moder Jords heliga livmoder!! Att ta betalt i pengar för ceremonier visste jag var fel enligt indianska seder och bruk - gåvor och donationer var mer brukligt - men det andra var knepigare. Jag tyckte tanken på sätt och vis var fin, att man steg in som man föddes, men här både skrattade man åt och tyckte lite synd om de vita som lät sig luras så.

Jag sneglade på Näcken och försökte se honom med blidare ögon. Kroppsdelarna lyste vita mot den mörkare bakgrunden. Jag suckade. Skandalen skulle vara ett faktum.

- Det är konst, försökte mannen i kassan.

- Hm, sade jag bistert, men blev åter full i skratt. Det skulle ändå inte vara första gången jag blev tagen för lite underlig i deras kretsar. Minnet av den tyskfödde psykologen som arbetade i reservatet fladdrade förbi. Hon som badat naken i den lokala dammen och för evigt blivit hedersmedlem i "The Awful Men´s Society", Svartfotsmännens imaginära skämtsällskap. Jo, lite fick man väl bjuda på.

- Jag tar dem, sade jag, och hoppades på att humorn skulle segra. För visst var Niitsitaapi, The Real People, riktigt pryda av sig, men de var också de största humorister jag någonsin stött på.

Jag slickade den intet ont anande nakenmusikanten på baksidan och tryckte fast eländet på min heliga försändelse. I kuvertet fanns ett paket cigaretter, Camel Lights, den finaste asken jag hittat. Det hade tagit mig sju år att komma över min värsta indianromantik, och jag hade successivt gått över från påsar med traditionell indiantobak – Kinnick kinnick, som i själva verket inte alls var tobak men som användes som sådan – till vanliga paket med lös tobak och så nu, denna stora dag, helt enkelt en ask cigaretter. Men som sagt, den vackraste jag kunde hitta.

Den Gamla Kvinnan röker inte cigaretter. Tobaken, som främst röks i ceremonipipan, är en symbolisk gåva, och indianerna ger den i alla former, oftast bara några askar av det mest simpla cigarettmärke. Det är tanken som räknas, brukar man säga, och här är det verkligen så.


¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Jag gick genom den väldiga affärsgallerian med sina fontäner och rulltrappor och McDonald´s och folkhoper. Någonstans i detta myller skulle det finnas en brevlåda. Och tack vare min ingivelse idag, och kassamannens små nakenbilder, skulle min hälsning nå fram till den heliga Soldanskvinnan som levde på prärien intill Klippiga Bergen där jag själv levt och lärt för inte så länge sedan, just i tid för vårens stora Pipdans.

Jag hade hört den första Åskan för några veckor sedan, en kväll när jag låg ensam i mitt hus på min grönskande kulle i det avlägsna Norden. I den stunden var jag tillbaka i ett annat hus som stod ensamt på den väldiga slätten, endast omgivet av vildhästar och prärievargar och miljontals stjärnor.

Det var när den första Åskan hördes om våren som Medicinmännen satte datum för öppnandet av Åskmedicinpipans Knyte. Så hade den Gamla Kvinnans man gjort i alla år, men nu var det sonen som tagit över. Den Gamla Mannen, som fötts i en tipi längs floden vid något folket kallade Wolf Flats för nästan hundra år sedan – ingen visste riktigt säkert när det var – var ännu i livet när jag levde hos stammen. Tillsammans hade det Gamla Paret haft hand om de heligaste knytena och Soldansceremonin. De hade fört språket vidare och bevarat kulturen genom alla år då den var förbjuden och ceremonierna gick under jorden. Vi hade suttit otaliga gånger i deras kök och kommunicerat med det urgamla teckenspråket och en blandning av engelska och Blackfoot. Jag hade burit hans sweetgrassfläta och fjädrar till ceremonier och samlingar, men nu var han borta från denna jord. Den Gamla Kvinnan var ensam, och jag visste att hennes ensamhet kändes som störst just nu, i Åskmedicinpipans tid.

Hon tog mig som sin dotter, som indianerna gör. De kallar det adoption, men jag kallade henne ändå alltid Grandmother. Jag menar, om jag varit hennes dotter hade hon fött fram mig vid dryga 55 års ålder, och även om hon under sin livstid fött elva barn, varav tio fick leva (ett bra tal som hon var stolt över) var detta en bedrift som inte ens en Soldanskvinna klarade av. Hon brukade säga; Jag har elva barn. Tio är indianer och en är en Napiaki (vit kvinna). Hennes namn är… Och så sade hon namnet som hon gett mig den där första kvällen. Namnet som hennes syster burit, och som jag nu fått överta.

Jag banade mig fram bland reklamskyltar och klädställningar, i jakt på den där postlådan. Tänkte att ingen av dessa människor hette annat än Annika och Rolf och Sig-Britt och Jenny. Ingen gick runt med ett brev till en gammal underbar indiangumma som bad sina böner på sitt språk för dem när de skickade lite tobak, om det så var själva Näcken som fick hälsningen att flyga över världshaven och himlarna för att landa i hennes torftiga lilla kök i försommarens kväljande hetta. Där jag tillagat hennes egensinniga små måltider och styrt rullstolen förbi de välbekanta hindren: den Gamla Mannens stol, soffhörnet och badrumsdörren på väg in till sovrummet.


¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Närhet. Ibland uppstår den, i minnet, i stunden, i hjärtat och i tanken. Hon är gammal nu. Så gammal att hon kanske redan stundvis har glömt bort mig. Livet är så fullt av trasiga människor, missbrukande barnbarn och alkoholiserade familjemedlemmar, konflikter och problem i de vita människornas kölvatten, som de Äldre skall ta hand om, råda om och försöka förbättra, när de själva är sjuka och förnödenheterna knappt räcker till. Att då göra plats för en främmande flicka i sitt hem och sitt hjärta, dela med sig av ljuset i ögonen och visdom och skratt – det är den rikedomen som får mig att gå oberörd bland vårens senaste mode i tusental och åter tusental, cerist och khakifärgat (indianmode också gu´bevars: mönstrade kantband och fjädrar och fransar och pärlor ingen av dagens modelejon skulle iklätt sig mot betalning för bara ett år sedan), utan att känna mig fattig som inte har råd att styra ut mig som alla andra i den här janteparaden vi rör oss igenom i vårt likformiga land.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


Jag har råd med två små konstverk av en naken flodkarl, och jag tänker på bäcken, den lilla ån, som ringlar sig fram förbi kullen där jag bor. När jag går där om kvällarna och ser vart bävern farit fram, är närheten lika nära som ensamheten. För vem kan jag möta på vägen, som har dansat i Bäverknytets ÖppningsCeremoni? Som varit en av de sju kvinnor som imiterat bäverns rörelse liksom sju kvinnor har gjort hundra år tillbaka och åter hundra, i samma steg, samma rörelse, till samma sånger och med sådan… djup vördnad för livet, som inte faller bort i uppblåst högtidlighet eller egennyttigt självförverkligande. Som bara är en upprepning av den eviga bön det innebär att vara välsignad med en kropp som lever på jorden i den oändliga väv där allt hör samman och skapar en balans vi människor ingår i. Som bävern ingår i.

"...en upprepning av den eviga bön det innebär att vara välsignad med en kropp som lever på jorden i den oändliga väv där allt hör samman och skapar en balans vi människor ingår i..."


Hur ofta går någon förbi deras hyddor och arbetsplatser med en känsla av vördnad och igenkännande? Vart har samhörigheten tagit vägen, den vi känt med allt levande och varandra, i det stora och det lilla? Sorgen är den, att ju närmare man kommer sig själv och kärnan, platsen där man upplever den totala samhörigheten, ju mer avskild känner man sig från stressade helgdagsshoppare på ett knökfullt köpcentrum i en stad i ett land, tusen och åter tusen mil från en av de svåraste platser på jorden, där något av det vackraste jag upplevt finns.

En sista blick på den lidelsefulla spelmannen, och plötsligt är det en annan man som träder fram. Lika mört hår, men inte lockligt, utan rakt, och långt, hängande över ryggen. Fiolen är utbytt mot en flöjt, men tonerna är lika lockande, melodin lika förförisk. Jag tänker på andra brev och längtansfulla rader och förtrollande hägringar dansar för mitt inre medan jag spanar efter lådan bland alla bankomater och returburksnedkast och allt vad det är.

Om jag postar brevet idag är det framme innan nästa helg. Säkert är det då det Gamla Parets Åskmedicinknyte öppnas, och det vore fint om det hann fram till dess. Om jag fanns med i den Gamla Kvinnans tankar, när jag nu inte kan finnas med i tältet under dagen, beröras av sångerna, ta del av festmåltiden och lyssna efter Åskan som alltid gör sin närvaro påmind. Men tänk om det är nu till helgen, redan i övermorgon? Då hinner brevet och tobaken inte fram, tänker jag där jag kryssar mellan ljusa människor i platåskor och sneglar efter någon väggklocka, måste hinna äta något innan de stänger och så var det det där mötet med chefen…

Men så saktar jag av på stegen. Det spelar ingen roll när postverket tömmer brevlådan på röda dagar och hur tiden fungerar i våran hektiska värld. I den stund som jag tänkte på henne, skrev till henne, betalade för den blå kamelasken med tobak i Pressbyrån och skrattade och våndades över Näckens osedvanligt oblyga scénkostym, var kontakten redan upprättad. Ändå låter man sig luras av tidsgränser och nummer i almanackan, glömsk av att vi människor inte kan styra över allt.

Indiansk tid.

 
Många var de gånger jag slet mitt hår över indianernas milt sagt lättsamma inställning till tid. Man kunde vänta i timmar på att någon människa skulle dyka upp eller en ceremoni skulle börja. Och när jag äntligen insåg att man inte behövde ha ont i magen om man var försenad eller inte alls var dömd att på liv och död vidhålla alla överenskommelser (vad som helst kunde ju dyka upp däremellan som förändrade läget), ja då var mitt år hos indianerna till ända och det var dags att packa ihop.
Visst, jag hade storstilade planer när jag anlände med mina drömmar och förhoppningar, illusioner och ambitioner. Och jag hade fått lära mig mycket.

Men det största av allt hade jag svårt med än idag. Att inte ta mig själv och allt möjligt så blodigt allvarligt.

Det var därför jag tackade Skaparen för de där nudistporträtten som hoppat fram denna hopplösa dag när allt tycktes vara stängt och igenbommat och omöjligt på grund av en himmelsfärd som Kristus förmodas ha gjort en dag för två tusen år sedan. Befriande bilder som gjorde allting möjligt.

Jag släppte kuvertet och alla mina löjliga föreställningar om hur man skall vara och göra och framstå och uppfattas i den statliga gula lådan som enligt tabellen redan hade tömts klokan 14.00 (sön- och helgdagar) och kände mig förunderligt lättad. Leende vandrade jag genom det helgöppna köpcentret. Inom mig kunde jag höra den Gamla Kvinnans skrattlystna röst.


Sokawpi.Det är bra.



Pernilla Ma-tso-aki

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

The Old Man och The Old Lady är den finaste titeln man kan bära hos Svartfotsindianerna.
En senior som innehar helig kunskap och har haft ceremoniella uppgifter i stammen, blir en Elder,
men alla de gamla har av tradition en särsklid plats av respekt i samhället.
MIN STAM heter också PEIGAN, PIIKANI, PIKANI, PIKUNI och NIITSITAPI


Upphovsrätt: Pernilla Sundin. Texten får inte användas utan författarens medgivande.

onsdag 16 maj 2012

Utklädningsglädje, Tysslingetips och folkmusik

Amerikadag i skolan och hattävling påbjuden. Käre sonen ville som vanligt "go all in" och klä sig som indian från topp till tå (samt helst sova i hela ensambeln natten innan), men detta gick nu inte, enligt skolans regler för dagen. Lite cowboyinspirerat kanske, eller "halva cowboy, halva disco" som han själv konstaterade, när jeansen och de nya turkosa skorna kompletterade dagens outfit. Jajjemän, detta är så nära ni kan komma temat "dagens outfit" i denna blogg!! :)











Å tänk så stor en liten söt-parvel blir...


Och så ett tips för dig som vill utforska Kilsbergskanten och alla dess kulturutövare mm;  Imorgon torsdag, Kristi himmelfärd, är det Tysslingedagen, som breder ut sig allt mer geografiskt! 

 KOLLA HÄR:  http://www.tysslingedagen.se/ 

 Och så blir det intressant konsert med min spelkompis Freddy framåt kvällen:


Bland vallåtspolskor och änglasång
Musikgudstjänst i Ödeby kyrka. Kristi himmelsfärds dag,
torsdag 17 maj kl 18.00. Göran Fredriksson, Margaretha Karlsson och Jörgen Stenlund tolkar svensk folkmusik
på fiol, bouzouki och gitarr. Hjärtligt välkomna!

tisdag 15 maj 2012

Visa mig Vägen // I N T U I T I O N

Se Din Dröm
Lysa Klar
Lysa Underbar...

Insvept i ett bidande huvudvärkstäcke sträcker jag mig efter något givande i mina samlingar. Bilder längs min väg. Finner denna. 1993. Pow wow i Taos, New Mexico, sydvästra USA. Och jag är så glad. Den gamla Arappahoe-Eldern visar mig att jag har en inre Vägvisare, och den är Visare än alla scheman och almenackor. Är så glad att jag funnit den. Intuitionen. Den starka. Den vägledande. Det behövs. Inte lätt, i dagens samhälle. Hittar bloggar där folk (kvinnor) tar kort på sig själva i vardagens alla ögonblick, stirrar in i kameran mot en tilltänkt mottagare. Själv ägnar jag mig åt en annan slags självreflexion. Att se på sig själv, i det inre... Jag blir full i skratt - tänk om jag skulle pröva det där någon vecka? ;) Ta kort på alla mattalrikar och mig själv i flygande fläng på resan genom livet. Resan... som för mig är något Helt annat.  En inre resa, i det yttre.  DEN resan är den mest spännande man kan ge sig ut på i livet. Och den resan leder hela vägen hem. In, till den vi i sanning är. Närmare, är iallafall målet. Och stirrar man utåt för mycket, är det lätt att tappa bort sig - både vem man är och vart man ska. Ledning... Hela världen tycks behöva en inre ledning och yttre kraft, som visar på de Stora drömmarna, som är större än alla konsumtionsillusioner. Det fashinerar mig, i detta skede i livet, hur den "inre" och "yttre" vägen och världen så magiskt kan vävas samman. Vävaren är större än hela väven. Indianerna kallar denne för det Stora Mysteriet. För det är ju ingen Han. Varken Fader, Son eller något annat hane-aktigt. Det är essansen av ljusets skapande kraft. Och om vi hittar förbindelsen, till oss själva och denna outgrundliga magiska källa, kan vi följa mönstret, planen, som finns utrönad för var och en. Stygn för stygn, tråd för tråd, väver vi vår livssaga. Genom skuggor och ljus. Genom Allt.

måndag 14 maj 2012

Ovälkomna sängkamrater / I graven finns ingen tinnitus

Var eviga kväll får man trängas med den där jävla störiga Tinnitus i sängen. Aldrig får man ligga ifred, för sig själv. Måste lära sig att skärma av, vara uppe tills man stupar och lättare kan fly in i drömmarnas värld. Och så vaknar man, allt för ofta, med nästa eländes jävlighet till sällskap i sängen; Migränmaran. Spirande, smygande, ovillkorlig. Göra morgonrejset ändå med bångstyrigt barn, och så till sängs i två timmar i väntan på medicineffekt. Ja det är ju för jävligt när jag tänker på det, vilket sällskap man skall behöva stå ut med i sängen!! Somna i den enes vedervärdiga famn, och vakna med den andre, fast man Verkligen inte bjudit in Någon av de hemska tu! Jävla helvetes skit, får man unna sig att svära ibland. Och så Enastående mamma dessutom (dvs klara allt själv utan en mer eller mindre delaktig före detta hälft i leken), så man ibland MÅSTE vingla iväg till affären, så det finns mat på bordet, fast man framstår som en drogad sluddermaja som dessutom har smärtläten för sig och låter som en sinnesförvirrad patient på permission. Säga till sig själv i fruktdisken; inte låta, sluta låta, men det låter ibland att ha så helvetes ont. Nu börjar det släppa. Och jag gräver fram en bild från igår, när en Kilsbergskännare visade mig några gamla gravar i skogen. Jag ser på bilden och tänker... i graven finns ingen tinnitus. Där är det äntligen tyst.

lördag 12 maj 2012

SPIRANDE LIVSKRAFT // Min Älskade Nejd

 Ingen dag kan värderas, förrän den avtecknat sig
 i hela sin Skönhet och Vidsträckta Möjlighet

   Varje dag bär på en gåva. Det är upp till oss att ta emot den.  

. . . . . . . . . . . . . . .  G L I M T A R   A V   M I N   L Ö R D A G  . . . . . . . . . . . . . . .

fredag 11 maj 2012

A M A Z I N G // L I V S K Ä N S L A !

Den Stora Fiolsofen Mia Skäringer har uttryckt det så fint, på värmländska å allt. Dä ä väl inte ja som ä uuuööverkänsli, dä ä ju dom som ä Underkänsliga! Japp! Jag tillhör altså den priviligierade skaran som verkligen Känner. På gott och ont. Genom ljus och mörker. Lite opraktiskt ibland kanske, men Herregud, här skulle inte bli ett skapande grand gjort, som det heter, om det inte vore för denna "Känslobegåvning". Liksom vädret har skiftat på hela skalan idag har väl jag hängt med, något sånär. Dock ej bidragit till nederbörden :p Men jag tror det är bra att påminna sig om det där ibland; känslolägen är övergående, liksom vädret i allmänhet. Lite sällsynt stiltjedag som mynnade ut i kreativitet, fick något Väldigt Bra gjort och något praktiskt uträttat, fick boka in ett strålande möte och blev till råga på allt bjuden på bio! =) Ute stormar det och alldeles nyss bjöd himlen på denna vy (se ovan). Jag känner livet, och har en alldeles egen barnledig fredagkväll. Och just i dag tror jag Danny sjunger om mej!



PS: Danny spelar faktiskt fiol också! Fast inte här... Uppåtkick iaf! :)

torsdag 10 maj 2012

På tal om efterhängsna karlar... // KÄNDISSKVALLER

Min son gjorde mig uppmärksam på en intressant kvällstidningsrubrik i kön på konsum igår. Ja, inte för att man vill skryta, men vi har ju ändå en del gemensamt, jag och den där fotomodell-marcus-schenkenberg. Båda har bott i Hollywood. Nä, sen kommer jag inte på någe mer. Nu talar iallafall tvättbrädan ut (usch det där lät förringande, tycker jag!) i Aftonbladet om känslorna för den lilla sångfågeln. Ja, en fågel av en helt annan art än jag själv - men ändå! Jag solar mig i glansen och satsar på att göra som den kände charmören; Gilla Pernilla!  
(Den där andra Pernilla har visst en egen blogg som hon kallar Pernillas värld. Nästan härmvarning där! :p Men annars är de nog rätt så olika, våra tankar och bilder längs livets väg. Och själv kommer jag aldrig dansa rumba i paljetter i Let´s Dance, tack å lov. Nåra haltande polskevarv i Teaterladan på felan får räcka, utan surmagade jurypoäng. 169 färre par skor också. Minst! 

Så kul att ni är så många som drösar in här dagligen! :)

Famntag / att hitta den Rätta / Förhållande i balans

Ja, denna bild väcker många tankar för en filosoferande djuping som jag - bortsett från det där uppenbara med att kyssa en groda och vänta sig finna en prins. Inträffar ytterst sällan, får jag påpeka. Sedan tanken på närhet och kroppskontakt; för grodorna är det inga problem, det är bara att ta för sig när tiden är inne. Som människa kan man ju inte gärna plaska i väg till närmaste vattensamling och kasta sig över första bästa exemplar av det motsatta könet, hur okomplicerat ett sådant upplägg än syntes vara. Och så är det det där symboliska, som bilden väcker. Minnet av en relation, där den lille mansfiguren liksom kröp upp på ryggen och tänkte sig att bara hänga med, utgå från den jordiska kvinnans styrka och förmåga att navigiera sig i världen. Men allvarligt talat; skall man behöva BÄRA sina friare till paradiset, sagolandet, vattensamlingen där det Underbara kan få ske? Näe. Då skuttar man hellre ensam i frihet!

tisdag 8 maj 2012

Författarverkstad vid bäcken i vårsolens famn

Efter en hel vecka utan migrän fick jag två dagars pina, som dock tonade bort med hjälp av medicin. Eftermiddagen tillbringades vid bäcken, där jag plöjde igenom min vittomfattande bok. Det är några övergångar och struktureringar som återstår, och som man kan roa sig med i väntan på musikinspelnings-pengabesked.


Snälla Fina Söta Maj, kryp lååångsamt fram och dröj dig kvar länge, önskar jag! Jag vill vila i dig, med allt det goda framför mig.

måndag 7 maj 2012

You´re gonna find yourself somewhere, somehow


Vissa låtar badar i solsken och härlig känsla som skänker drömska leenden... De dröjer sig kvar och färgar stunder på jorden i sköna nyanser... Man borde tillbringa lika lång tid som i morgondushen med dessa renande, välgörande sångkaskader. Välkomna stämningen som vaggar in en i känslan av att allt ordnar sig till det bästa. Put your records on! Tell me your favourite song. This is one of mine =) Spela upp här ovan eller klicka på länken för att kunna välja storformat.
Ha en härlig dag! http://www.youtube.com/watch?v=WdtLjJq-F0U&feature=related

söndag 6 maj 2012

Gatukonst // V Å R K Ä N S L A !

En härlig dag inbjöd till kreativitet i det fria. Förvandla grå asfalt till färg och fantasi med min son och mitt eget barnasinne. Gatukritorna väcktes från sin vinterslummer och en stunds givande gemenskap mynnade ut i många leenden och idéer hos alla som passerade förbi. Säkert blir det så, så länge skapelsen finns kvar. En liten lyckoexplosion på en av vardagens raksträckor, signerad Stor och Liten :)

N Y F I K E N : Vem är Du? // Mina tysta läsare

Över 7000 gånger har ni klickat in er på mina inlägg i detta Pernilla-land, där jag delar med mig av det som ligger nära mitt hjärtat. Det vore så roligt att höra vad ni tänker/känner/reflekterar över, när ni möter dessa bilder och tankar längs min väg. Ett möte jag fortfarande hoppas på, även om jag ju vet att ni troget hälsar på, utan att lämna spår. Räkneverket tickar. Men EN besökare som kanske verkligen blev berörd eller fick ut något, är ju värt mer än alla tusen... Det blir bara siffror. Jag vill inte han någon monolog! Vill någon gång höra något från mottagaren, så det inte bara blir jag, avsändaren, som sänder ut mitt hjärtas röst i ett ogripbart cyberspace... Det ger ju något tillbaka. Så om du kan och har möjlighet, tänk på att dina egna glimtar och tankerader kan lysa upp även här! Och det blir roligare att ge av sig själv, när någon visar att den tar emot. Ett möte och levande beröringspunkt, människor emellan. ¤ Just nu blänker slingerbäcken majblå utanför mitt fönster, träden vajar långsamt för vinden och solen lyser. Jag har haft en drömnatt utan dess like, som en jordenruntresa i miniatyr. Och dagen ligger öppen för mig att bli vad den vill bli. Löftesrik.    Och ja, det är mitt solbelysta hår du ser...

Måste bara tillägga att en så härlig låt har spelat i mig i flera dar. Och det behös! Hm... Det slog mig just nu; Jag har givit den namnet Fullbordan - Ett livsverk. Jag syftar till Änga-Kalles strävsamma år vid sitt Lissetorp, men med den faller även allt på sin plats i mitt första Kilsbergsverk! :)

fredag 4 maj 2012

BLANKHULTS Friluftsgård // Nyinvigning !

Idag slogs portarna upp till Blankhults gammla skola, vilken länge tjänat som frilufts-anläggning. Nu tar Blå bergens lilla spa över arrendet och driver stället vidare med breddat engagemang och utbud, och därav den festliga tilldragelsen, då en stor skara nyfikna besökare fick inspektera de nyrenoverade, ljusa och trivsamma lokalerna. Även småstugorna hade fått en varm fin känsla och inbjudande atmosfär, textilier avspeglade den omgivande naturen och fikat var godare än gott. Men sen var det visst bara torparvännen och jag som liftade upp till Tomasboda och tog Bergslagsleden ned till Blankhult igen, i ett stillsamt duggregn. Efter minglande till levande, klingande musik bar det av mot slätten igen, där en enorm regnbåge ramade in Närkes Kil och solen bröt fram.

torsdag 3 maj 2012

Våra Värdefulla Vingar // Att ta vara på varandra



Tänk om allt man ville och kunde
togs emot och togs till vara
Tänk om var och ens största gåva
finge bli till Helhetens bästa
Tänk om allt man har att ge
värderades till sitt sanna värde
Och tänk om våra vingar
blev synliga för en stund
Då skulle du se
många fantastiska människor
och deras inre färger,
vilka är kraften som bär dem
mot sina drömmars mål

Hjälp dem på vägen,
om du kan!


För i Livets Trädgård
behövs allas våra
Fjärilsdrömmar...

Och fjärilen, enligt indiansk tradition, står för vår innersta essans och högsta potential.

onsdag 2 maj 2012

Idag har jag Bestigit Berg !

Ja, ibland är det uppförsbacke - å då menar jag inte de där fysiska, utan de mera symboliska. Men jag tog sats och gick i land med en bragd denna dag, får jag säga - med mina egna mått mätt. Phu! Kan ju inte avslöja allt här, men bjuder på skatten i svanens näste jag skrev om igår... Liksom henne kanske jag ruvar på TRE ägg - ja menar Böcker... Men NU är det Maj och den Ljuvaste tid!

OBS: Klicka på bilden för att se den större!

tisdag 1 maj 2012

En välsignad tid // L I V S K R A F T !



 H M . . .   D E T   S E R   I N T E   S Å   D Ä R   J Ä T T E R O M A N T I S K T   U T   D I R E K T . . .   N Ä E .

En Gruppkram av det mer intimare slaget bjöd grodorna i Bocksbosjön på i afton, som kronan på verket, efter en sagolikt underbar vacker och skön solstrålande majdag i frihet och naturrikedom. Förmiddagen tillbringade jag med Svartfotsindianerna, totalt fängslad av min egen nedskrivna berättelse om året där :) UJ vad spännande DEN boken kommer att bli! När Kilsbergsböckerna har krånglat sig fram med musik och allt. Hade lovad pigtjänst vid Hyttebacken, och efter en diger arbetsinsats sjösattes ekan och det blev premiärtur över den glittrande välkomnande böljan, 218 meter över havet. Torparvännen var så nyfiken på något där ute - svanparet som ruvade på ägg, vilket aldrig hänt i hans livstid. Själv var jag mer tveksam, men svanmor hade glidit ut i vattnet åt stora sjön till, och vi tog till slut en lov för att kunna kika närmare på äggkammaren... HELT otroligt fashinerande! Tre jättestora ägg, bland dun och ute på gungflyet mitt i kringelkrokasjön. Och överallt, dessa kärlekskranka grodor! Mötte en stackars hona på vägen som hade en friare på ryggen; han klamrade sig skamlöst fast och krävde tydligen att bli buren ända ner till sjön. Väl där är det bara att se efter vart det rör sig och dyka in i leken, så att säga. Stora klumpar av groda på groda på groda på groda. Mystiskt, men inte så vackert - fast ändå märkvärdigt och tja, lite... pikant och intressant på någe vis!  Och fåglarna sjöng och träden dansade i vattenspeglingarna. Och vi, vi baara njöööt!! =)