lördag 30 juni 2012

Arne Carlsson i Damsäter // M I N N E S S Å N G


Första gången vi möttes var vid kolmilan i Lockhyttan, 2009. Kortet tog jag faktiskt just denna gång, trots att jag kände mig lite blyg (är inte sådär framfusig som många kameraoperatörer annars verkar vara...) och det är jag själaglad för idag. Arne Carlsson finns det många. Men Arne i Damsäter finns det bara en av. Helt klart. Det var nästan med vördnad man omtalade denne lokalhistoriker, bonde och hembygdsentusiast, med kunniga och trevliga hustrun Gun vid sin sida. Vi fann varandra, och jag blev lovad ett besök på det berömda Damsäter, där Arne genom livet samlat på sig mer än ett märkligt ting från vår brokiga historia. Ja längtar redan! sa Arne, som var bra på å sprida värme omkring sig. Mig höjde han alltid till skyarna*, du ä dukti, sa han, och jag kom till baka, gång efter annan, med mina frågor och funderingar. Någon gång tryckte jag på inspelningsknappen, och i dagarna har jag hört hans kära stämma, så som igår. Han är en sådan som man liksom trodde skulle finnas Alltid. Som Ronja-Röverdotters Skalle-Per. Och det gör han faktiskt. Han kommer inte blekna bort. De knallblåa glimrande ögonen, den nyfikna, resliga gestalten som lika gärna kolade milor som slog med lie och spann historier i kolarkojan med själsfränden Edvin Isaksson - de som båda hade arbetat bakom hästen och delade så många minnen, för att inte tala om upptäcktsfärder i bergen. Han var liksom 57, fast 87? Det gick inte riktigt ihop. Stroken tyckte han inte om. Vi var ändå glada att få ha kvar vår Arne, men till sist blev han hemkallad ändå. Det är knappt jag tror det än idag. Född i Kil och senare hemmahörande i Axbergstrakten, var han minnesmästare och ankare i TVÅ hembygdsföreningar. Den sista ringde härom dagen och bad att få ta med min minnessång och bild i nästa 5-årsskrift. Glad blev jag! Och delar med mig av den även här. Det är en sång jag gjorde och framförde på minnesstunden efter hans begravning. Melodin skapade jag först till någon diktvers av Greta Adrian, men det passade så bra till Arne och hans livsgärning. Hans härliga, oförglömliga, trygga person.
Vila i frid? Nej, nu är det full fart på språklådorna och historierna bortom de blånande bergen, där Arne och Edvin lär ha återförenats! =) Säkert har de redan hunnit intervjua både Bergslagskungen och Bäckmansmora, Prosten Wahlfisk och Lappa-Pelle. Tills vi ses igen skall jag göra mitt bästa för att bära fram de blå bergens historia genom mina ögon, min stämma och mitt hjärta.

  Tack för stunderna!! 

* I bemärkelsen av upplyftande och tveklös, prestigelös peppning. Han gladdes!

fredag 29 juni 2012

Mmmm... Goa Lissegubbar! =)

 Ja, det finns faktiskt några förvildade jordgubbsplantor kvar, från den tiden då Lisselänga var bebott. Men jag säger nog inte var de är! En frestare med mobilkamera befinner sig just nu öga mot öga med de goda gubbarna - hoppas han sparar ngn till mig... Sedan har det alltid varit gott om smultron - det bästa med sommaren för mig! Som är och förblir en riktig smultronunge =)

torsdag 28 juni 2012

Orrspel, koskällor och röster från förr

Japp. Då har studiomästaren packat ihop och dragit till fjärran länder med sin motorcykel, och jag hoppas han kommer hem hel och hållen, så skivan blir klar! :p Nu väntar tre veckors "övrigt pyssel" för mig. Lyssna igenom tagningar och dona med det som vi gjort hittills, kontakta säregna musiker för lite konststycken här och där i inspelningsfas 2, samt framför allt sitta och gå igenom och vaska i gamla och nya inspelningar av Kilsbergsfolk som berättar. Sådant jag samlat in från olika håll och omvandlat till hanterbart nutidsmediaformat. Sedan har vi alla mina egna inspelningar, både i intervjuform samt på strapatser ute i markerna. Några strofer kommer glimta fram mellan låtarna på skivan, annat serveras i slutet - om det blir någon tid över vill säga. Många låtar blir det...


Sedan är det koskällor och hästpinglor, bockhorn över Bocksbosjön, nån ska spela Vevlira, Moraharpa och Klarinett och så blir det ett veritabelt "spelmanslag" som skall spelas in "live" i ett gammalt kapell på landsbygden om ngra dar. Eh, just ja, sen var det sommar och sol och ngn slags lättjekänsla som gärna får infinna sig...  Jag känner mig som en musikalisk drömfångare som går runt med håven och skall svepa in allt som skall vara med på skivan, för att sedan röra ihop det i min magiska gryta, med lite formler och känsla, samt mkt planering, struktur och harmoni. 
Igårkvällse (som man säger i bergen) kom ett efterlängtat orrspel svävande, som skall förgylla min skiva. Mitt eget från Kartlamossen blev det för stort avstånd till för bra inspelning, och det där från 80-talet på Åsamossen lät nog lite för "skranglit å ranglit". Ja, som ni ser. Jag hålls. Och andas där emellan - samt vilar i migränvaggan:). Det artar sig...

Bilderna är från Kilsslätten en kväll i maj, sedan jag sjungit och berättat hos "Närkes skogsflickor"

tisdag 26 juni 2012

Doktor Krall, Migränmaskinen och Magiskt Vatten

Ni som följt min blogg har ibland fått se mig "vada" i migränträsket alltför ofta. 2-3 veckor i sträck, sgs varje dag, när det är som värst. En av er lämnade en kommentar, ett tips om en "chi-maskin" som skulle vara bra mot just migrän, som jag kunde få låna. Hm... Lite skeptisk till ordet maskin i kombination med människa, altså skulle ngn slags MASKIN kunna lindra, motverka, mota bort, detta envetna monster? Men ja, man är väl beredd att prova det mesta. Sagt och gjort. Jag for dit - det var ingen vild främling, utan vi hade råkats ett par gånger i bergen - och fick lägga mig i den välsignade apparaten. Altså, det är en liten "box" kan man säga, med urgröpning för vristerna. Man lägger sig på rygg och låter fötterna vila på den lilla makapären, å så börjar den vagga. Den gör en rörelse när man sätter igång den, som liksom sätter hela kroppen i rörelse, som en vågrörelse, och det är en mycket märklig, men rätt härlig känsla. Chi, är altså kinesernas (?) benämning på livskraften, som kan stoppas upp och blockeras och orsaka obalans. Det är samma kraft man "frisätter", släpper fram, med hjälp av akupunktur. Man kan själv välja hastigheten och bör väl inte ligga jättelänge. När man stänger av infinner sig en mysko känsla, som kolsyra i hela kroppen. Frälst från min skepsis lånade jag hem underverket i någon dryg vecka - och nu har jag införskaffat en egen. För hör och häpna; sedan jag började med denna, morgon och kväll, har jag inte haft migrän två dagar i rad en enda gång, altså ingen "migränperiod", och mkt mer sällan. Det har kommit när jag har gjort för mkt dagen innan (är ju inspelning nu med allt som hör till och viss anspänning likaså, i kombination med en grundsituation som är milt sagt prövande) och även andningen känns bättre, blodcirkulation, tja...faktiskt hela jag. "Maskinisten" själv kallar sig skämtsamt för Doktor Krall, men det finns en koppling i denna saga som är minst sagt märkvärdig, ska ni få se...

Ni som följer bloggen har säkert också hört talas om "Bäckmansmora", den kloka gumman, botekvinna och jordemor, som bodde vid Lisselängen och som är med i min bok. Det fanns i krokarna en bäck som man kallade Bäckmansmores bäck, men ingen var väl helt bombsäker på vilken denna var. Dock har jag fått fram en källa, som hänvisar till att hon läste sina formler och "kastade knyten" vid en bäck som rann mot norr (särskilt magisk), och bäcken har också ett "vanligt" namn. Ambitiös som jag är, bestämde jag mig för att spela in denna bäck och ha den med på skivan, i anslutning till hennes sång. Torparvännen, olympisk mästare i lokalkännedom in absurdum, räkna raskt ut att det fanns bara EN plats där denna bäck hade någon fallhöjd, dvs gjorde några ljud ifrån sig, och dit skulle vi ta oss, bestämdes det. En granne som har stuga där uppe gjorde oss sällskap. Det var tio år sedan vägvisaren var där sist, och då gick man över en stor kalyta, som nu hade vuxit upp så det var hart när omöjligt att ta sig fram. Bilden ni ser ovan är när vi nästan är hemma igen, och visar MOTSATSEN till den terräng det i huvudsak rörde sig om. Själv var jag blöt halvvägs till knäna av alla surdrog, och knotten festade som aldrig förr, men fram skulle vi. Sedan var det bara att försöka få tyst på den pratsamma och skojfriska torparvännen, så min zoom H2a (som för övrigt tagit sig ett rejält dopp i vallristarbäcken men som torkat upp och återuppstått - ett himmelskt mirakel i sig!!!) kunde spela in bäckljudet. Men när jag skulle slå på den hände ingenting. Slut på batterier!?!?!?! Prövar igen. Inget liv alls. Micklar ett tag och den blänker till; skriver see you later i displayfönstret och slocknar igen. Tandagnissel. NÄR ska jag lyckas övertala vägvisaren (en yngling på ngra å 80) att ta mig hit igen? Det var ju ingen "söndagsprommenad" direkt, även om det nu var söndag. Och hitta kunde man inte, om man inte var "urinnevånare", det stod klart. Men si, bäcken kanske hade någon särskild kraft ändå - eller var det Bäckmansmora själv som grep in? För plötsligt så fungerade den ändå, och jag kunde samla in det strömmande, magiska ljudet sedan mitt sällskap lyckats avhålla sig från fniss och hyss ett stycke bort. "Halleluja-moment"! En suck av tacksamhet och tillfredsställelse.

Tillbaka vid Lisselängen, törstande som efter en 30 dagars ökenvandring, kastade vi oss ned till den svala bäckfåran där bergens godaste vatten flyter fram. Den stora Kartlamossen ligger i närheten, och sedan renas vattnet genom en väldig grusås, och så springer kallkälleupprinningarna - minst sju - fram i denna bäck, där min sagesman Sven så ofta lekte som barn. Grannen Mats har med en utfällbar mugg och vi går laget runt. Man blir ett år yngre för varje klunk säger torparvännen, medan jag sörplar vidare ur mina tacksamma händer. Mitt migränhelvete började 2006 och har tilltagit i frekvens allt sedan dess. Hade jag haft möjlighet att besöka Bäckmansmora, som tyvär varit död i 100 år, hade jag kanske blivit botad. Men är det inte märkligt då, att lindringen från denna helvetesplåga, skulle komma bara ett stenkast från hennes forna hem? Från just Mats, som äger "Lymans stuga", närmstgranne med Änga! Det var så det var. Så märkligt och svindlande. Bara genom mina klagovisor på denna blogg! Själv hämtar han alltid vatten vid Lissebäcken och tar hem till stan. Han kallar det Paradisvatten. Och torparvännen SJÄLV, han bor ju däri. I paradiset på jorden, bland de blånande bergen, som gett mig så mycket.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Bilden överst i inlägget är från platsen där jag spelade in den kloka gummans heliga bäck. (De vita prickarna är ängsull, som i bergen motsägelsefullt nog kallades svartknöpp, altså knopp) Jag lekte lite, mitt i allt allvar, alla "mästerverk på riktit" som man måste åstadkomma nu, i studioinspelningens tid. Och igår fiskade vi fram ljudet av bäcken i studion, och jag sjöng hennes sång, till ljudet av denna välsignade bäck. Klok-låten. Så kan det gå till, när min dröm besannas!

. . .   S T E G   F Ö R   S T E G   F Ö R   S T E G   F Ö R   S T E G  . . .

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

söndag 24 juni 2012

Halva skivan inspelad! // S E S S I O N G L I M T

Ja, faktiskt; 11 av 22 låtar är infångade i grunden, och ska bara smyckas ut litegrann med lite stämsång å sissodär. Första halvlek avklarad med andra ord! Känner mig lyckligt lottad som fick tag i just dessa musiker; Johan Sandlund och Christer "Blomman" Blomberg, som spelat både "vitmossa" och "takdropp" (mina musikaliska instruktioner) med samma hängivna tonglädjesprång och djupsinnigheter som letat sig fram över tangentbord och kontrabassträngar tillsammans med mig och min sång. Kom hem och "avkreativiserade" mig med detta lilla konstverk. Den alltigenom lyhörda och ljudnördiga ljudteknikern Gunnar Hjorth höll i kameran. Han äger. Både studion och över huvud taget - samt spelar även lite strängar på skivan! Allt som allt en hög spelnivå i kombination med välgörande låg humornivå. Tack så långt!  ( C o l l a g e   m   m i t t   t e x t p a p p e r )


(Det där med Skogstrio kom lite spontant bara i stunden)   Observera Johans gyllene skor!


Lite trixit: Johan ser Blommans nacke, Blomman ser ingen och ej heller jag, som står allena i källaren! Här ser ni iallafall en glimt av allas våra "arbetsstationer" i det lilla huset, en tvärgata från Vallgatan! =) Passar ju bra med mina vallåtar och hela bokskivans tema...

Ramel, Adolphson & jag // Förtroenden & ordsmideri

Ja. Så sitter jag då här, och regerar i min egen lilla musikvärld. Altså skapar, formar, det som skall födas och Bli till. Det mesta är egna låtar, andra är uppsamlade, gamla, från bergen. Ibland har jag hittat någon dikt som jag tonsatt, men det händer också att jag blir "överfallen" av en kär gammal låt med helt ny text. Dvs egna ord. Får man göra så? Tja, jag försöker undvika att hejda den kreativa processen. Men skall man göra något AV det hela, så får man vackert be om lov. Det var nervöst. Man går ju inte liksom och tror att man kan göra redan hyllade pärlor av nationalskalden Olle Adolphson och klurmästaren Povel Ramel BÄTTRE. Absolut inte. Men... att göra något annat av det, som redan fötts, i en annan konstnärssjäls ordsmedja, tongalleri, i tider som nu nästan är svunna... Bolaget var tveksamma, men, salighet och glädjefylld häpnad; De efterlevande sa ja, sedan de läst mina texter och begrundat denna frimodiga förfrågan. Gott så. Men som sagt. Nu är det dax. Skarpt läge. Ska liksom bli vad det skall vara. Man ska inte överskatta sin egen betydelse, men heller inte underskatta människors kärlek till redan existerande och i folksjälen inristade verk. Jag tar av mig skorna och kliver försiktigt in i deras heliga marker, tassar på tå, tar ett skutt då och då. Tillåter mig att vara mig själv i deras musiklandskap. Med tacksamhet. Ett Förtroende.

lördag 23 juni 2012

EN SKÖN MIDSOMMAR

Få se nu...

Jordgubbar
Kylklampar
Tanka
Grusvägar
Irrvägar
Dalkarlsbergs smedja
Dräktvisning
Filtmumsning
Lekar
Upptäcktsfärd
Lövat Kilsbergstorp
med skratt och historier
Matintag
Gökvissellektion
Bära ved
Svettas
Knottjävlar
Vattenkrig
Hundglädje
Kvällsbad
Blötunge
Kakfrossa
Godsaker
Plocka ängsblommor
Prästkragejakt
Sätta blommor på graven
och en midsommarsång
Låtar på radion
Kliande ben

Midsommar i Sverige
2012

( Foto: Sami vann två godishalsband :)

fredag 22 juni 2012

(= G L A D =) M I D S O M M A R !

...önskar jag med ett litet spontancollage jag hittade från en annan midsommar. Skall försöka känna lugnet och tidlösheten, locka fram grodan inom mig och skutta fram i glädje och hopp :) över sju järsgårdar - eller hur var det nu?
Rep igår men fri som fågeln i två dagar.
Måste gå barfota!

Eller "bassOOOta, som systerdottern Natti sa. Även Jårur istället för rådjur =) Här en annan favorit, signerad vännen Helenas lilla Emmy: Pyckelniga! Istället för nyckelpiga då...

torsdag 21 juni 2012

Samvaro på en sommaräng // A k v i l e j a t e r a p i

Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön / Å träden ä så fina å marken ä så grön...
Särskilt vid Garphyttans Nationalpark! Jag skulle ta mig från studion i Fjugesta till ett litet äventyr i Kloka gumman Bäckmansmoras spår, men blev infångad av akvilejans stjärnformade särart längs den järsgårdskantade grusvägen. Klättrade in och slog mig ned. Försjönk i naturens förunderliga former. Så sällan man bokstavligen landar... i allt det vackra, tar sig tid att ta in...


Jag är Jag och Dom är Dom. Men vi är också ett sjungande Vi...
Och det är Juni. Juni. Juni. En skimrande, löftesrik, förbiflyktande stund, i hjärtat av sommaren och det ljusa Norden.

måndag 18 juni 2012

Det gamla är det vackra... // och dagarna därpå

Av kärlek till det gamla lever jag idag. I charmen hos det sneda och vingliga, finner jag det perfekta. Det tillrättalagda, retusherade, ger mig ingenting. Lever inte alls. Bär inga spår, av det som Är Liv.

  Sagoplatsen fann jag vid Fjugesta, efter vår inspelning idag. Målad av mig och skaparen =) 

 PS: Såhär härlig lät musiken idag - som på bilden!

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

En ny dag (tisdag) men jag vill fortsätta att mötas av denna frisinnade frodighetsbild i mitt Pernillaland! Så jag skriver bara lite tillägg här... En dag av livsnödvändig nedvarvning, inför en morgondag i studion igen, då med gitarr, mandola och sång. Som tur är behöver jag bara sjunga ;) och hålla i alla trådar förståss - det är ju jag som skapat de sånger som nu skall förevigas, på något av alla de sätt som är möjliga... Lekte med tanken inför ett uppträdande på höstkanten, där jag skall ta med ngra musiker från skivan. Vad ska man kalla sin lilla varierande orkester? Blå Bergens Harmonier finns redan, folkmusik, men Blå Bergens Borduner måste ändå ha varit först, minst 26 år se´n, och folkmusik där med. Och så jag med mina blåa sånger från och om bergen... Pernilla &... Blå...dårarna? :p Nej, förlåt. Blåklintarna? Ni vet väl att klint betyder höjd. Blåklockorna - han på gitarr hade en första gången vi sågs. Runt ögat altså. Nej. Hamnar bara på villospår. Några förslag? Nu vet ja! Linberedning... där finns ju blånor? Låter nästan som nornor... lite magiskt och väviskt! Ja, som ni kanske märkt hittar jag vid behov på egna ord när det faller sig. Pernilla och Blånornorna? eller BlåNornorna. Men vänta, det blir ju som Peter Karlsson och de blå grodorna!?... Sedan blir det väl prippsreklam nästa - ni vet; Blå blå vindar och vatten / Dina färger var blå! / osv. Eller kanske läggdax nu. PS. Blånor är de där lite kärvare stumparna, som man tar vara på. Det tycker jag om!

Inofficiellt tillägg: Nehej, jag lyckades inte slita mig från detta tankespår trots allt, och ju senare det blir, ju sämre förslag... Men det sämsta - och lite internationella - har jag inte berättat. Pernilla & the sinners. Ngn som fattar? SinnerSTEN tänkte jag på då, altså den vackra blå/turkosa/gröna slaggstenen, biprodukten ur bergens hyttor. Inte aktuellt. Pernilla & blåmesarna =) men då vill ingen vara med och spela. Och karlar är de ju också, förståss. Så Pernilla och Blåkullorna faller ju också bort. Men DET vore väl annars fyndigt, både med tanke på Blåkulla (blå bergen och folktro) och kvinnfolk/kullor, då. Ja, som ni märker urartar bara detta. Man kan ju göra som Hedningarna (musikgruppen) och döpa sin skiva till &. Lite kärvt sådär. Altså bara ett tecken. Pernilla & %?

Godnatt.

(Detta skrivet i sömnen; ett förslag som  v e r k l i g e n  suger! Appropå ett tidigare botaniskt inlägg om blomsterarter på en slåtteräng i Kilsbergen: Pernilla & Blåsugorna? Ridå.) Zzzzz...

lördag 16 juni 2012

"Livet Blir Till medan vi Lever det" // Visdomsord

Såg ett avsnitt av programmet "Där ingen skulle tro att någon kunde bo" denna regnlördag. Den lugna rösten och de vackra vyerna är ett välbehövligt avbrott från andra "skrän- och skräpprogram" och reklambombardemang... Norge är verkligen rikt på storslagen, vördnadsbjudande natur - som en gång var en del av själva Sverige. Votum & Gullers förlag http://www.votumforlag.se/ som skall ge ut min Kilsbergsbok, har gett ut två fina böcker som kommer ur denna så älskade programserie. Bara omslaget till första boken (syns på bilden här) är något man liksom vill "dricka", ta in i hela sin varelse som ett stop med livgivande klarhet, för att bli ett med denna skönhet... :) Ensamvargen Ola Braanas är huvudperson för dagen - en mångmiljonär som lever ute på en ö i havet, där han i närheten även har restauerat en hel kulturbebyggelse utan ekonomisk vinning. Han menar att pengar i sig är ett överdrivet fenomen i förhållande till lycka. Det är istället förhållandet till barn, natur och kärlek som ger livet verklig mening och innehåll. Han har skulpturpark, musikfestival och fastslår:  "Det är bättre att du lägger dina pengar på KULTUR - på något som varar - än att du spelar bort dem på börsen". Röstar dessutom blått visar det sig... En mkt lämplig ledstjärna för lite vilsekomna konsumtionsförvirrade krafter i samhället, tycker jag. Han delar även med sig av en dikt han skrivit, som är mkt talande och fångar tidsandan de senaste hundra åren. Den heter Mot centrum, men handlar om hur vi i själva verket dras BORT från vårt inre centrum och varandets naturliga, livsrelaterade hemvist, tänker jag:

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Långt bortanför verkligheten
som lysande drömslott om natten
ligger städerna

Som en dammtuss till en dammsugare
dras människan till centrum -
detta verklighetsfrämmande monster
där ingenting skapas men bara förtärs

Så dras vi ut ur verkligheten

medan allt det äkta;

havet, fjället och skogen

upplevs som hotfullt
utanför lyktstolparnas pärlrad


¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Visserligen skapas något i städerna, men det stimulerar främst intellektet, och utgår sällan från våra VERKLIGA behov. Det kan ej heller livnära oss fysiskt, som biologiska, jordsymbiotiska varelser...

Det som först fångar min uppmärksamhet är något han säger redan tidigare.

Livet blir ju till medan man lever det.

Det finns kraft i dessa ord! Och kraften tillhör oss, om vi tillkännager den, tar den. Vi kan inte påverka allt, men vi har ett ovärderligt inflytande över vårt EGET liv. En svindlande tanke!

____________________________________________________________________________

INSIKT: Det jag gillar så med bloggen är att den OCKSÅ "blir till", altså formas, utifrån det där Livet man lever. Den blir liksom en liten summa av vad livet bjuder, på denna brokiga, livsvals-stig.
____________________________________________________________________________


LÄNK TILL PROGRAMMET: http://www.svtplay.se/dar-ingen-skulle-tro-att-nagon-kunde-bo

fredag 15 juni 2012

Vad är det som växer på ängen? // Barnaröster

Hudkex, midsommarblomster, smörblomma... och så fem flickor från Kils barnkör. Allt detta härliga kunde man skåda på den vackra, vildvuxna ängen intill Kils kyrka idag. Ett litet mirakel när man tänker efter - för två dagar sedan visste jag inte hur jag skulle få tag på några rara barnaröster till en inspelning på skivan - det är en sång jag kallar Lisselängabarn, och jag själv är ju långt ifrån något sådant, nu för tiden. På lite kluriga vägar fick jag tag i kyrkomusikern i församlingen, Matts Norman, och han trodde nog att det gick att fiska fram två familjer med sångglada barn i varierande åldrar. Sagt och gjort; vi träffades i kyrkan och jag berättade lite om livet i bergen, och barnen det handlade om. Kyrkorummet bar de vackra stämmorna, och de sjöng så fint! Årets första sommarjobb, dagen efter skolavslutningen! Gaget blev en varsin (för mig rätt barndomshelig) extra stor plopp o en klubba, samt ära och berömmelse i hela socknen på sikt, kanske! =) På skivan till min bok kommer ni altså höra två syskonskaror: Elvira och Josefin Jonsson, samt Deborah, Lovisa och Miriam Bokenblom, 8 - 13 år. Det sista kortet här togs i kyrkan och ä ihopklistrat med vildblommeprakten mittemot Vedlunds affär. Tjejerna tyckte sången skulle passa bra på nästa skolavslutning =) Ja, nu sprider de sig, de små sångerna, allt eftersom...
 Tack snälla barn, för att ni förgyllde min skiva med era fina röster!

torsdag 14 juni 2012

Jordiskt men Himmelskt // Inspelningsrep

Käre Gode Tid. Så vackert det kan låta! Mina låtar, som letar sig fram genom andras fingrar, strängar och känslobanor, lirkar sig ut i ett betongrum som i musikens klanger förvandlas till Skog, Mossa, Allt som hör hemma i vårt Nordiska landskap. Ja, så här lät det. Som på bilden här (som jag trollade ihop av bara farten efteråt, på lite lek). När vi repade inför inspelning kommande vecka. Låtlistan ser ni på notstället. ZoomH2an i mitten fångade upp magin. Jag svävade hem.

   STIG IN I DEN MAGISKA VÄRLDEN GENOM ATT   KLICKA PÅ BILDEN OVAN!   

( Så här såg det UT. Men det LÄT som ovan! Himmelskt, men Jordiskt. Med doft av mylla. Och på matlagningsspråk: Mina sånger gifte sig med deras instrument :)

tisdag 12 juni 2012

Gråtglad utan tårar // T A C K S A M H E T

Jag vet att jag är med och styr. Att det är jag som sitter där framför skärmen och klurar och skapar, omformar, känner in... Men ibland, när det landar, och blir det det skall bli, blir jag bara så... Helt förundrad och förstummad. En sällsam känsla. För det är något mer. Det är något magiskt när trådar vävs samman, för att skapa en bild av ett liv, som träder fram, sida för sida, ord för ord... Det är som att plocka blommor på en äng. Delvis är det så. Att man går där och plockar, strosar, i all skönhet. Men delvis - och "störstadels" - är det ett himla slitjobb där man ger av sig själv till det yttersta. Och så kommer det där ogripbara... Nåden, den där gåvan, och man sitter där, helt överväldigad och ödmjuk inför det stora man får vara med om. Vara del i. En sådan dag var det idag. Och det kändes i hela hjärtegrunden, som Änga-Kalle uttryckt det en gång =)
Här var hans fosterdotter piga. Hon är också en del av denna sannsaga. Den berättelse jag knyter ihop.

måndag 11 juni 2012

YES!! Svärord. YESS!!! Svärord // Egentligen Läggdax

På nedervåningen hojtar vuxna karlar (kommentatorer). I ett annat land springer andra vuxna karlar, miljonärer, och petar boll. Pulsen stiger i hela europa när det vankas fotbolls-EM, och familjens yngste medlem tar tillfället i akt och åberopar typ Barnkonventionen, för det är väl en mänsklig rättighet att vara uppe halva natten om Sverige spelar fotboll? Iklädd för små pyamasbyxor med tre kronor på, sverigetröjan och en till, vid ev ombyte. Ack ja. Brukar hålla mig till sammandragen innan det hettar till. Var faktiskt svårt galen i hockey under många år, dvs landskapamper då, men sen gick det över... Härlig känsla att ha något Världsviktigt att se fram emot, brinna för, bada i fontäner för... men där går min gräns. Fast en plaskande tur i bäcken kan jag nog tänka mig ändå, om det blir medalj. Man är väl patriot! :)


Nej, nu ska vi ha ett pedagogiskt samtal om det där med svärord innan vi ber gonattbönen (värst vad jag är vitsig idag!?!) Gonattbönen ikväll lär väl lyda; Men SNÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLA MAMMA JA MÅÅÅÅÅÅSTE SEEEEE NÄR SVERRRRRRRIGE SPEEEEELARRRR!!! I Jesu namn. Amen.

 Ja, Gud har HELT KLART humor. Annars skulle Hen aldrig orka!!
    ¤ ¤ ¤ ¤   Å inte jag heller för den delen. Gonatt!    ¤ ¤ ¤ ¤   

söndag 10 juni 2012

Älska Jan Johansson !! // Skogens harmonier


Jag jobbar och sliter, alltmedan jag hoppas min basist och pianist ligger bakåtlutad i mjuk mossa under svindlande trädkronor och drömmer om Jan Johanssonska musikaliska landskap (vilket var deras hemläxa;). Den utländska entusiasten som lagt upp detta på youtube skriver; The harmony of the forest lies somewhere in between minor and major.. Dvs Skogens harmoni ligger någonstans mellan dur och moll... Och vi har förresten just en sådan låt, efter Glysen, som både går i dur och moll, vilken en viss Paulsson har döpt till Skogspolska. Härlighet. Skulle kunna skriva i timmar om hur mkt jag älskar dessa basgångar, dessa med sådan totalkänsla och essensualitet (nytt eget jättejättebra ord!!) nedtryckta tangenter av svärta och renhet, det ljusa och mörka (tänk pianotangenterna här altså). Nej stopp jag hade ju annat att göra, men under tiden som jag gräver och tröskar i mitt bokmaterials oändliga stoff skänker jag er en stund av skoglig lycka, i musikalisk harmoni. Bara för att jag råkade gräva fram den, mitt i mitt andra grävande... Ha en härlig JJ-stund!

fredag 8 juni 2012

På rymmen från skrivargrottan!! // Skrönor och sensationer

Näej, Eje Isaksson ska inte baka ( i sitt baktråg) - å JA, skulle inte jag vara liksom fastkedjad vid datorn denna ärade helg, slaviskt hängiven uppgiften att fullborda min ärade bok?!? Hm... Mystiskt. Hur har då dessa bilder kommit till mitt i allt?? Förbryllande. Kan dä ha varit så, att jag satt hela förmiddan å plöjde igenom hela härligheten, konstaterade att jag ju faktiskt gjort "klart" (med modifikation) det mesta, dessutom fått tag på en flygande textilexpert på Dalarnas museum och rett ut ngra dräkter på unika bilder ur en samling från Getdalen, och sedan drabbades av AKUT TRÄSMAK!!!!
Jaa, detta scenario är mycket möjligt. Gick visserligen ut å köpte en tidning och prommenerade, men träsmaken var ihärdig och efter en del mejlande kors och tvärs följde jag en stark inre instinkt som sa; ta din inspelningsmakapär, sätt dig i bilen och far till Eje Isaksson vid Lilla Mon! Jag skulle ju som sagt skriva iordning det där vallarekapitlet, och så var det lite historier som han berättat, om när han hjälpte Lisa vid Lisselänga å hässja hö, å när Änga-Kalle berättade om de gråtande tomtarna han haft förbarmande med, och så det där rafflande dramat när Svea och en annan Kilsbergsmora hade (inofficiell) sångartävling på examen i skolan tills taket formligen krackelerade av anspänning och våldsamma tonutbristningaar. Ingen uttrycker sig så härligt som Eje. Borde man inte ha det inspelat? tänkte jag och fick fatt i´n på trån. Jo, det gick bra å komma. Och vipps så var träsmaken botad, och fem timmar senare for jag hemåt med glödande solnedgång i ryggen, obetalbara skrönor i inspelningslåddan och bilder av baktråget från 1600-talet där Eje låg som liten knodd (!) på vinden i Tomasboda om sommaren. Dä ni!!!

Men dä bästa av allt... får jag nog ta imorgon. OM jag eventuellt skulle råka få någon mikropaus i mitt Storstilade Uppdrag vill säga. Vilket nog kan garanteras. Suss gott!!! :)

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

T I L L Ä G G ,   2   D A G A R   S E N A R E :

Uj vilken Cliffhanger jag lämnade där!! Men har jag lyckats hålla mig från bloggeriet och håller i Pernilla-tömmarna så hon inte avviker från bokplöjningen mer än nödvändit. Framåt går det!

In i skrivargrottan

Nu får det gärna regna hur mycket det vill, för nu har jag låst in mig i "skrivargrottan" över helgen för att söka slutföra min bok. På 500 sidor är det ett och annat som ryms, och skall hamna i rätt ordning, och stämma med verkligheten, mm mm mm. Men detta är nu inte min största uppgift. Rå-ordningen är klar, det är bara några passager som skall till, lite som jag väntat på för att få rätta förhållandet till det som skall skrivas. Och så är det hela kapitlet om djurbotekonster, vallaretradition mm som skall ställas i ordning. Jag har ju liksom upptäckt mer och mer om denna, vallarebiten, vilket också kommer avspeglas på skivan som nu skall spelas in, men lite ska jag också vänta med tills jag gör min stora djupdykning in i vallristningarnas mystiska rike längre fram... Här har ni mig iallafall. Whish me luck! Så jag kan koncentrera mig mer på musikinspelningen i sommar. Sedan är det väl 100 detaljer till som skall kollas och slipas och stämmas av... Hellre det än ett hastverk fyllt av felaktigheter, antaganden och storvulna friheter man kan ta sig, när man inte borde, då det faktiskt handlar om verkliga människor. Så jag gör som Sköldpaddan. Sköldpaddan Äger!!!


 På bilden har vi bergen härom dan... Å här sitter jag å bloggar!!! Tillbaka till den Stora Planen!!

onsdag 6 juni 2012

Blåsuga, mandelblom, kattfot å blå viol // Slåtterängsfröjd!

Ibland får allt det vackra inte plats i ens bröst, i ens kamera... Ändå är det så magiskt att man kan fånga en bit av den skönhet livet bjuder, och förmedla den till andra, och till sig själv ;) som ett ljuvt sommarminne, eller en aprillyrande snökurarstund i en liten stuga bland bergen... Men nu blommar slåtterängen i nämnda berg; och med den ett otal växter som varken jag eller torparvännen känner till namnet på. 




Darrgräs, tjärblomster, mandelblom, kattfot, prästkrage, jungfrulin, blåsuga(!), daldocka...

Vi hälsar på, för jag vill fånga smörblommefröjden nu när jag har kameran igen, och den gamle vill undersöka vad räven hade för sig i morse ute på kullen på ängen... Så vi slår följe, jag och min vårskuttande son - nej, förlåt, SOMMAR är det väl visst?! Rättelse; min året-runt-skuttande son :p







































Och jag tar de gråtvackraste bilderna på detta sagolika torpställe som jag någonsin tagit. Eller fått. Det värker i bröstet när jag ser dem, och jag spar dem, som så många andra, men tar med en liten rolig från slutet iallafall... Lev länge lev länge lev länge lev länge! tänker jag... Och ler mitt i värken.


 På grindstenen stod torparvännens farfars far, storspelman, och spelade en gång!

Turen med ekan tar vi en annan dag. Nationaldag? Jo, faktiskt =)

tisdag 5 juni 2012

Låt himlen regna ur sig // D A G B O K

Vaknar. Förbereder. Äter. Skriver. Samlar ihop. Färdas, till de blå bergen, för planeringsträff inför De Blå Bergens Dag som skall firas i september. Ljuvligt god Ånnabodalunsh. Många idéer. Kolbullar-Hästridning-Skogskarlar-Busslaster-Tältkåta å vad ska du göra, Pernilla Ström? Nytt artistnamn tydligen. Vad den där strömmen kom ifrån vet jag inte. Skämtade om min elektrifierande karisma, men föredrar ändå det gamla vanliga; Sundin. Tja, kanske en fin liten konsert med fina musiker i den fina stora resturangen med brasa och älghuvuden och varg (vet jag iallafall att det finns) å lite annat.

Så slingrar jag mig en bit nedför berget till en länge saknad vän, som inte är där. Men han kommer! meddelas i mobiltelefon, så jag umgås en stund med regnvåta midsommarblomster och beundrar ängen innan den skall slås och blomsterprakten skall förvandlas till hö. Det är en pärla bland bergen, kurande under ett skrovligt klippsprång, vilandes på århundraden av kolstybb - överallt där jorden blottas är den svart. Vi sätter oss och dividerar under takdroppet på en trapp, där både björk och tall har trängt sig upp mellan trappstegen. Det är ju inte hans ställe. Han bara rår om det, till det yttre; själva jorden och grödan och så maskinerna som skall sköta det hela. Gammeldags, men han kan. Jag skriver inget namn för han vet väl inte vad en blogg är, å inte är han glödande ivrig att få synas här och där heller, så mycke vet ja! Men vi sitter där å språkar, och jag njuter av bergslagsdialekt från Born. Fadern var storkolare, och jag bearbetar skämtsamt den storhänta jordnära vännen och lockar med att milan i Pershyttan ju tänds till hösten... Nä. Men nåra höns skulle man ha! Ja, hela stället skulle han ju ha, om det fanns någon rättvisa. Allt var väl klart för köp när en annan bjöd över, så det är ett "udda" äktenskap detta; en man som inte äger sitt ställe, och en ägare som aldrig är där. Men det går. Växer potatis. Ur uthuset sticker en egensinnig skorstenspipa ut genom fönstret; Ja ja älldar i kamin!

Jag far vidare och knackar på hos Leif Troeng nere i Nyttorp, och hur denna blid blev så suddig å eländig är ett mystierium! Icke desto mindre får den pryda denna sida, i all sin enkelhet :) Leif, som mest hålls med arbetslagen vid Gårdsjötorp dessa dagar, bjöd på dubbla Alvedon och en trevlig pratstund med en vilt spinnande katt, och jag for vidare mot nästa mål; Lekhyttans lilla trevliga matställe där jag beställde in dagens kulinariska utsvävning och satte upp ett litet temporärt "kontor" för en djuplodad sommaranalys vad gäller inspelningsschema, tidsåtgång, musikanter som far kors och tvärs och 22 låtar, hur ska det bli... Det åskar och regnar men maten smakar bra. Å så vidare till Fjugesta för en sittning med inspelningsmäster, kalenderbesvärjelser och massa praktiskt prat. Med min psalmodikon i famnen sätter jag mig åter i bilen men hindras på hemvägen av otaliga fantastiska tavlor utanför bilfönstret. Å hur kan man skriva så mycke text om en så´n här "flyta-runt-dag"? Tja, bara för att man hadde lust. Har en blogg. Får liksom. Och för att slippa tänka på eländigheter som härjar på horisonten vad gäller ett och annat, men jag hoppas att morgondagens skyar har ljusnat. Åtminstonne de jag tänker på här. But what can you do. Just have faith.


Och så kom jag att tänka på den här låten nu i aftontimmen. Så den får sjunga för både dig och mig:


Och ibland är det upp till någon annan och ibland måste man lita på att den gör det som är bäst på riktigt och så få rman bara hålla i sitt hjärta, utgå från detta, sin inre sanning och övertygelse. Tro att man är God nog. Och ta emot det Livet vill Ge. Lita till det. Att det sker som ska ske. Till det bästa.

Och dom finaste finbilderna spar jag till en av mitt hjärtas böcker, för framtida skönhet.

söndag 3 juni 2012

Spelmansstämma // S I G G E B O H Y T T A N


Spelmansstämman vid Siggebohyttans magnifika bergsmansgård
hölls traditionsenligt på söndagen, trots ihärdiga regnskurar från en ständigt skiftande himmel. Ösregn när jag lämnade Örebro, men när stämman var slut bröt solen fram. På något märkligt sätt känner man sig RIK när man nalkas detta överdådiga träpalats. Tanken var väl att imponera på omgivningen, men idag är Siggebohyttans bergsmansgård ett gemensamt kulturarv, förvaltat av Länsmuseet, och således tillhör praktverket var och en av oss länsbor! Det är nästan så man blir högfärdig. I vanliga fall myllrar det av spelmän och spelkvinnor i buskar och snår, under bar himmel, men sådan var inte denna dagens inramning. Den stora logen slukade tack och lov skaran av regntrotsande entusiaster, som kommit från när och fjärran med all sköns instrument.

Tryck på bilden här nedanför så får du se den i all sin härlighet :) Junihimmel över bergsmansgård.


Till en början var det allspel med utvalda låtar, samt en överraskningslåt, vänligt framförd enligt min önskan. Allspel - dansuppvisning – uppspel – buskspel löd programmet - men buskarna var lite för blöta för just buskspel, om man ska vara ärlig. Gyttorps folkdansgille fick upp värmen med sina virvlande danssteg i vackra dräkter och jag fick knäppa med min efterlängtade kamera, som nu återbördats!






En av karlarna hade rent av sytt sin dräkt själv! Ni vet väl att det är sämskade älgskinnsbyxor som gäller. Ingen av männen hade förskinn, som i Dalarna, men förskinn - dvs ett slags praktiskt och tåligt skinnförkläde - var i allra högsta grad flitigt använt av manfolk i dessa nejder.



Så var det uppspel; en yngling på säckpipa briljerade och så blev det några andra konstellationer. I en paus mellan störtskurarna passade jag på att ta mig till den mysiga cafébyggnaden, där det vankades viskurs på loftet samt kaffe med dopp, förståss. Gott sådant! Jag hade ambitionen att knyta kontakt med lite väloljade musikanter på diverse udda instrument till min inspelning, och fick till några lyckträffar, tror jag.
Vid smedjan invid landsvägen myllrade fåren i sin hage, och i dikesrenen hade midsommarblomster, smörblommor och lupiner slagit ut. Torvtaken spirade ännu rätt så välkammade, men blir väl mer vildvuxna vad sommaren lider.

Vill du fira Midsommar på det mest storslagna traditionsenliga vis skall du göra som så många andra och ta dig hit till folksjälens högtidsdag!










Utanför mitt fönster smattrar regnet mot rutan i mörkret. Men jag vet att lupinerna stämt upp till sommarfröjd, fjärilarna har vecklat ut sina vingar och jorden grönskar så magiskt igen. Återfödelse.