måndag 30 december 2013

Livscollage // Årsringar // Kavalkad: Glimtar längs min väg

Något tekniskt underverk utger jag mig inte för att vara. Snarare tvärt om! Men nu hade Google hittat på något jag inte riktigt förstod, och presenterade dessa fullspäckade bildkartor över mitt liv! Jag ser Ernst, Kolar-Helge, älglegor och lucia, lofthus och Spel-Pernilla och ingivning av Gårdsjötorp...


Dä ä svandans och näver, ishjärta och fjärilen i kolarkojan, massdrivor av virke, kammarorkestern och söte sonen, Boris under överhänget och jag som blir filmad av TV i Lockhytteskogen, samt Jag och Sven vid Liselänga... Min Bok som kom på riktigt, förevigad i en riktig Bokhandel :) Hollywoodskylten och Peter Karlsson med de blå grodorna, Ransäter, Ramshytte ängar, Dalkarlsbergs visfestial, Berättarladan i Sunne, Vildhjärtas pinnkonster, sparken i blomsterängen och Gud Vet Allt!























Kantele i Rökstugan, Dan Anderssonkavalkad, Radio Boulevard, Kusin med fotogalleri, bokmässan i Göreborg och vallristarknivarna med älgspaning och Mjölkboa om vartannat...

Man tror man lunkar på. Får nånting gjort då och då... men så ser man, i backspegeln, att Hej va dä går!!! På ett enda år... Jag tar med lite till, min änglaunge och hölasset farfar drog mig på i Hälsingland.... och knyter ihop 2013-säcken med en belåten suck! Migrän och annat elände till trots.

Och Sami sitter på Everts spark och pimplar på Bocksbosjön, på det varma goa renskinnet.
Mina tankar går till dem Båda.

lördag 28 december 2013

Naturspel, torparliv och svunna tiders Pernilla

Det finns vårstädning. Å så finns det Livsstädning. Livsröjning. Sånt där man bara tar sig för vid vissa tidpunkter i livet, när omständigheterna påkallar sådant tilltag. Detta är jag mittuppi. Jag röjer och rotar och bombarderas med "brev" från det förflutna, projektplaner, tusen tapeter, indianminnen, kollegieblock x 100, papper på längden och tvären och bredden, man vet aldrig vad man ska konfronteras med. Och så sitter hon där. Lilla oskyldiga Pernilla, i sitt ensliga torp i skogen, på bild i Nerikes Allehanda. Urklippet är redan bleknat... Och redan DÅ var bilden gammal. Den togs när jag hade gjort en kassett med sångbok (HÖR bara, rena stenåldern!!!), och kom till användning när jag skulle visa mitt "naturspel" Sång Dans och Strid på Felan i Wadköping, i samband med en folkmusikkonsert; Dubé med vänner. Och jag tänker.... Man tror aldrig att man en dag ska blicka tillbaka på sig själv och tänka att man såg så ung och oförstörd ut. En dag kanske jag sitter med en bild från detta NU och tänker detsamma, rynkad av åren och alla dess prövningar... Ändå tror jag att vi liksom är alla åldrar samtidigt. Att Pernilla i Stjärnhusen och Kilsbergen även innehåller Hollywood-Pernilla, Irisgatan-Pernilla, Vibytorpar-Pernilla, Tjusebo/Kåvi-Pernilla, Kanada-Pernilla, Stockholms-Pernilla, Hårdrocks-Pernilla och Hockey-Pernilla, för att klämma i ordentligt. Ja, något hockeyess har jag aldrig varit men helt galen i sporten på landslagsnivå. Numera botad.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ 
Jag minns det där halsbandet... Det är en valtand i genomskärning, från Grönland, där jag besökte min inuit-sångar-vän. Det var speciellt och betydde så mycket för mig. Tröjan med den ylande vargen från Klippiga bergen, jeans med applikationer och lappteknik, mandelan i bakgrunden (från Las Vegas av alla ställen!) och så madrassen jag sitter på. Min pojkvän var budhistiskt/Tibetanskt inspirerad och hade ett stort bord med jättekorta ben, varför man satt på madrasser med kuddar runt omkring, intill den lilla vedkaminen i vardagsrummet i torpet vi hyrde av Getingebergs gård, där jag bodde i fyra år av vandring och sång i skogar och årstider och evig natur. Jag bör ha varit runt 27...
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Tänk alla tusentals pärlor jag pärlade där genom vintrarna, på min vackra indianska dräkt... Nu hänger den här, snett bakom mig, många livsresor och erfarenheter senare. Alla stunder bär jag i mig.

onsdag 25 december 2013

Nu är det jul här i vårt hus... Å så lite härlig vinterjojk!

ACK å VE! Pepparkakshusen var slut på affären - ni vet de där färdiga byggsatserna som man "bara" ska sätta ihop med illande livsfarligt hett smält socker och få det att inte vingla och rangla åt alla håll, samt dekorera med allsköns ätbart - om än ohälsosamt - jox. JA. Detta var enligt sonen en Absolut Livsnödvändighet för oss att ha denna jul. VIS av erfarenhet och dessa byggnaders oemotståndliga lockelse, bestämde jag att vi gör det på själva Julafton, så finns det garanterat kvar och kan BESKÅDAS på själva Julafton. Bra så långt. Och så en sista liten sväng till affären innan stängningsdax, dan före DAN. Nä. Slut! Jaha. Så det blev till att baka eget pepparkakshus på själva julafton, och det blev till att designa det helt själv från scratch. Det blev en kolarkoja. Kanske den första i sitt slag? Jag gjorde även byggsats till en indiantip, som ännu väntar på slutmontering och dekoration. Kanske blir det till Nyår... Har även inhandlat en sån där lång tjusig tändare, nu när barnet blivit lite större och man har gömt alla tänddon i alla år så man aldrig hittar dom. Alltså; Juleljusen lyser, inte över krubban och jesusbarnet men väl över kolarkojan, här i stjärnhusen på vintergatan där jag bor. Julefriden har äntligen lägrat sig. Och jag får anas ut...    (MOBILFOTO)


Här en liten julbonus; favorit i repris, inkl snösubstitut. Lyssna och vaggas i den vita tystnaden...

måndag 23 december 2013

En Varm, glittrande My-isk Julhälsning förmedlar jag till Er!

Alla förgyller vi livet här i vintergatan på våra olika sätt. Då menar jag inte själva Vintergatan jag själv BOR på, utan den svindlande vintergatan vi alla lever i, som en del av. Iallafall. Min vän My. Poetisk dansare och livsutforskare som stänker sina stjärnfall runtomkring sig så man blir både yr och glad ibland. Hon har en blogg. Jag kidnappade och dekorerade helt enkelt ett av hennes fina inlägg som postades för några dar sen och vidarebefordrar dessa fin-rader till Mina bloggläsare, samt tipsar om Mys blogg: http://myradmark.blogspot.se/. Om du klickar på bilden här ovan ser du den större.

söndag 22 december 2013

God Helg tillönskar jag Er alla...








Låt inte julklappsberget skymma sikten för den där rofylldheten som gärna ska infinna sig dessa dagar... Kanske den gör det, om vi SJÄLVA infinner oss, i den där lugna andan som får oss att landa efter allt och hämta kraft för nästa år och allt som där väntar. Idag har jag suttit med kyrkböcker från 1700-talet, som fick bli ett H. E är noterna till min Äkta barn som framfördes i Kils kyrka, L:et består av folkmusiker från trakten, G är bergsvyn från härom veckan och så har vi ön på Bocksbosjön som bär fram det där fina ordet. God. Hur använder vi det ordet egentligen? En God bok. Mmm.... I God tid. God nog. Godmodighet. Ett av de finaste orden jag vet. Det önskar jag er också! Godmodighet. En sann gåva. Ge den till dig själv, och ta dig tid att ringa till någon du inte talat med på länge. Det är guld värt, i båda ändar. En God gärning, för både dig och den du sträcker ut din hand till genom vintermörkret och tidens jäkt. Landa. Mjukt. I Godmodighet. Och sträck lite på dig! Var glad att du är Du.

fredag 20 december 2013

I otakt med Big Bang Theory // Insnöade

Senaste veckan har jag hamnat i otakt med en liten kvällsritual. Jag har inte fått till det med the Big Bang Theory, som jag ofta pinar mig vaken för att se efter klockan 23 (värmer upp för julrim!!). Så himla befriande med helt insnöade karaktärer, som lever helt uppfyllda i sitt eget universum. Sin egen värld. Sin ybernördiga hyperhängivna kärlek till sådant som för många verkar barnsligt och omoget. Men så finns en aspekt till. Att världen inte skulle ha hälften av alla tekniska framsteg och genombrott i forskarvärlden, om det inte vore för alla dessa insnöade genier. Aspergers syndrom i kvadrat. Att HELT inte fatta sociala koder och inte ALLS spela på folks olika strängar för att vara till lags, kan vara ytterst befriande att se och få hänge sig åt en liten stund till kvälls. De kammar hem drivor med priser och har lyft torrisarna till en helt ny status. Min son kallar mig Kilsbergsnörd. Det må så vara. Med lite Big Bang humor i lagom dos. Har ni missat kan jag rekommendera att prova! Kanal 5, om ni har. Hej! (Hm... serien utspelar sig i Los Angeles. För alla som bott där i brinnande ökenklimat blir det lite väl otrovärdigt att alla fyra gossarna - gossar i övre 30-årsåldern - bär lager på lager på lager av kläder, bokstavligen, medan den bröstopererade grannrösen oftast vimsar runt i så lite kläder som möjligt. Men annars; bra bra!)

tisdag 17 december 2013

Inför julborden // Aladins magiska dragningskraft...


Ack ja... vad säger man? Tillvaron kan behöva "lättas upp" ibland - även på viktfronten kanske (där fick jag till det!!) Är det inte bikinibantning som media prånglar ut så är det efter-jul-bantningskurer. Här lite inspiration :)

måndag 16 december 2013

Mangrannt vid smyginvigning trots gråväder // Gårdsjötorp

Regn på väderkartan. Julen står för dörren. Ändå är det dax. Det har annonserats och man vet väl inte riktigt hur många som skall trotsa regnet och uppförsbackarna och ta sig upp till det återupplivade gamla Kilsbergstorpet med omgivande byggnationer. Men Folk blir det! Redan innan utsatt tid är storstugan full, skor och stövlar flockas vid dörren och kring de andra husen står klungor av nyfikna. Vi ska vara inne men får istället dra ihop invigningsdelen ute, med kommunbiologen Mats Rosenberg uppflugen på en stol vid förstukvisten där det nedeldade huset har ersätts av ett nytt. Att döma av åtgång på lussebullar och pepparkakor var det omkring 200 personer som ville stilla sin nyfikenhet och bli invigda i vad detta ställe nu har att erbjuda. Jag fick frågan på volley dagen innan; kunde jag berätta något, och sjunga? Jo det kunde väl gå. Blev motigt med megamigrän på morgonen men den lättade, liksom dimmorna över bergen. Det blev min Lisselängasång om det närbelägna granntorpet, och enl önskemål Dan Andersson; Julvisa i Finnmarken, med allsång minsann. Så tog ickebesläktade politiker Björn Sundin över talarstolen (märk väl) och sen var det klippt! :) Invigt alltså. Själva gårdstomten, Leif Troeng, som ju slitit under flera årstider med arbetslag från Vuxam, lurades också upp och visades upp som den kontaktperson han skall vara för bokning och annat, när det gäller raststuga/samkvämsarrangemang i Gårdsjötorp, med anor från tidigt 1600-tal.


Jag har tagit övre bildraden med folksamling och stol och bildkombinationen här på slutet.
Mats (ej Rosenberg) har tagit resten med mobil.

lördag 14 december 2013

Adventsfika och Pernillasång när Gårdsjötorp smyginvigs! Förgyll din julklappssäck med en klapp som värmer länge!



Många har väntat och undrat. Det har varit på gång men skjutits fram, och nu hann vintern före invigningen. Men invigning blir det ändå, inför den Riktiga, större, som lär ska komma i vår. Jag talar om Gårdsjötorp, som kommunen har köpt in och ägnat mycket tid och kraft åt. Resultatet kan man beskåda nu på söndag, då man officiellt slår upp portarna för första gången. Detta för att visa vilka möjligheter som finns, med stugbokning och övernattning för friluftsälskare och skidåkare, kan jag tänka. Och nu blev det klart att jag själv kommer delta med lite Kilsbergssång och någon vintrig Dan Anderssonhymn! Detta Kilsbergstorp ligger ju inte långt från mitt kära Lisselängen, men den forna vägen däremellan är inte farbar idag, varför man får ta en ordentlig lov över slätten för att komma dit. Frösvidal, mellan Garphyttan och Närkes Kil, är inkörsporten uppåt. Alla som hittar fram bjuds på adventsfika :)


Bilden tog jag vid hembygdsgården i Frötorp - Lilla går´n, som Kils hembygdsförening sköter om.











Jag har min bok Blå Bergens Sång med CD i folkton till försäljning, som du kan få signerad och fint inslagen till jul om så önskas! 







Med denna som sällskap kan mången dunkel vinterdag och kväll förflyta, när du får följa mig på Upptäcktsfärd i tid och rum i Kilsbergen.

torsdag 12 december 2013

I mörka natten i midvintertid... // Ljusbärare






































Må du mötas av Ljus och Värme på din Väg
Må du lysa upp dagen för någon medvandrare
Må du lyfta blicken mot stjärnorna ibland
Och minnas ditt Ursprung, din Sanna Natur


Alla bär vi på en Dröm,
ett Ljus. En Ledstjärna,
ett guldstänk i vårt hjärta att förgylla
världen med.


Alla vill vi nog innerst inne sluta upp bakom någon som kan lysa vår väg. Någon vars visdom och inspiration kan ta fram det bästa ur oss, och säga oss något om vem vi vill bli. Vara. Om vi bara... kunde komma förbi det där sökandet efter Något - som Alltid är med oss. I Evighet. Amen.











































Vi Undrar så... Vad FINNS inuti det där paketet? Det där livsmysteriet som är inslaget med obegripligt mönstrade papper och krusade band. Vad döljer sig där inne? Vilken är skatten, gåvan, vi alla är ute efter...? Och kommer vi någonsin att finna den? Få öppna och se? Ja, jag tror det. Men inte när ni tror! - - - Kanske är det först när vi går mot Ljuset, som det hela kommer bli uppenbarat för oss, som en bengalisk eld på Livets Arena... där många tror sig veta alla spelregler.



































Och jag vill säga dig... Följ ditt inre ljus. Se det ljusa i dem du möter, och har deras ljus slocknat, berör dem med din låga, och låna dem en gnista, av Medmänsklighet.
Välj att vara en Ljusbärare.

PS: Bilderna tog jag när femteklassarna på Rostaskolan bjöd på luciasånger och stämning.
Den strålande vackra Lucian heter Christina.

tisdag 10 december 2013

ÅRETS KLAPP: Ge bort en Upptäcktsfärd i tid och rum . . . i ord, ton och bild: Blå Bergens Sång. Köp direkt av mig!


Ja - så här kan det se ut om du köper din bok direkt av mig, signerad, inslagen och klar! Jag slog in några när jag skulle till Kils hembygdsgård och ville även vara preparerad inför mitt besök hos SPF Kilsbergsbygden i Garphyttans folkets hus nu på torsdag... Tycker det är roligt att skapa i stort och smått - här har jag t ex använt tapet och så lite godsaker som dekoration - även om det kan vara svårt att ta sig tid. Du vet säkert att om du köper min bok med cd i bokhandeln får jag ungefär en 20-lapp i slutänden, varför du hemskt gärna får köpa direkt av mig. Du når mig på 0762 - 29 29 17 eller pernillasundin@hotmail.com och jag kan meddela att större delen av den första upplagan om 2000 böcker och skivor har redan gått åt, så PASSA PÅ!!! Separat CD: 150 kr.



Nu på torsdag finns jag med mina böcker vid Garphyttans folkets hus kl 13
fram till 15, då jag skall sjunga och berätta för SPF Kilsbergsbygdens stora Luciasällskap.

lördag 7 december 2013

Julstämning i Lilla går'n // Närkes Kils Hembygdsförening



Snön kom i lagom tid för att bädda in den lilla hembygdsgården i Frötorp, som faktiskt HETER Lilla Går'n. I bergen låg hon 15 cm djup, men på slätten var det betydligt blygsammare. Mashallerna glimrar inbjudande, en lykta står vid porten, och man stiger in i ett gammalt bondkök där värmen slår emot en. Skapar dimma på kameralinsen... Här finns inget indraget vatten. Ingen elsips. Men damerna kan. Vet hur det går till. Det rörs om i grytor, läggs upp och pyntas, dukas, domderas (jodå, det görs det också på sina håll) och man känner att Julen har tagit ett litet kliv över tröskeln, in i den tid som nu nalkas. Ljusen behövs. Kanske allt ståhej likaså, så man glömmer hur mörkt och kallt och krångligt det är. Majken står vid spisen. 89 år. Inte är det någon som passar upp på henne, nej hon kan själv och kan allt, kan jag tro. Lennart och jag har lite annat för oss, ute i uthusen. Vi letar bomärken. Hittar diverse inristningar... efterlyser dem även hos folket som har knökat in sig i den lilla lilla gården, vid tre långbord som sedan blir sångbord och det blir julklappsauktion och jag far hem. Tar med mig en smula jul. Som en snöflinga på min axel, som tindrar och smälter, tills nästa landar... 


fredag 6 december 2013

Ullmjuk himmel och människans hårdhetsspår på jorden

Den sista dagen, som lovade ljusnande skyar och snöfria marker, utan alltför mycket köld. En sista dag i bergen, vigd åt barmarkssäsongens vallristningsändamål. Varthän vill hågen föra mig? Vad är det som lockar och drar, just idag? Vad är det som vill göras, ses, upptäckas, förevigas??? Jo. Jag känner det tydligt. Det är den där ristningen där någonstanns, som jag aldrig har råkat, men som lär finnas, är utsatt på kartan... Idag ska jag leta mig dit. Det är bara så. Lite karsk är man alltid; klart man kommer hitta den! Ser framför sig en välordnad sten som ligger och "skiner" i markerna, redo att avtäckas och upptäckas. Men nä - det är ju sällan just så. Faktiskt nästan inte alls. På ditvägen steg dimröken ur bergens dalgångar, och människan ritar sina randiga eltrådar över bilden, som alltid. Just där, där det är som vackrast. Så blir det en avstickare till övre Blankhult, där kommunens arbetslag röjer fram helt oanade vyer, som kanske kan öppna sig än mer... Magiskt! Men jag, jag ska ju dit. Vart det nu är. Packar mina vallristarsaker. Hink, borstar, vatten, sittunderlag, karta och lite av varje. Sen är det bara att stoppa ner några kilo envishet också, och så ger man sig av. Pustar uppför backar, klaffsar misslynt i långa djupa skogsmaskinspår, tittar på solen (nej ingen kompass) och lyssnar efter vattendrag. Hm... xx meter x om ägogräns och xx m x om dålig bruksväg (70-tal) och xx grader hit och dit, det är branter och elände och skrovliga stenar som tittar fram i stort sett överallt, för att inte tala om alla dom som är helt inbäddade i mossa! Suck. Det är bara att kravla sig ner under vindfällen och utmed halvstup fram till vägen och börja stega - hur man nu gör det, uppför. Ringar in platsen mer och mer. Brasan i stugan drar, men ristningen desto mer. Kanske hölls jag en och en halv timma, innan jag fann det jag sökte. Fann det som varit registrerat i flera årtionden, utsatt på kartan, och ändå... överkört. Av dessa eviga maskiner.


Man tror inte det är sant. Vill inte tro sina ögon. Så är livet i skogen idag. Kulturlämningar eller ej. Vallristningar, bokstäver, tecken, några hundra år gamla, smulas sönder i ett naffs, om det vill sig illa. Om man inte bryr sig om att ens vara varsam med de fynd som GJORTS och som finns UTSATTA på alla kartor. Här ett av tre kända fynd i ett stort område... Så har jag då funnit min plats, och slår läger därvid. Avtäcker stenar, skönjer mönster, budskap... undrar... ett möte över tidens vida gap. Ett möte med en tid där dessa monstruösa maskiner skulle ses som en skräckhägring, om något. Den levande folktrons tid. December. Det är kolartider. Mörkret sänker sig, och jag tänker på alla ensamma män, som mötte detta mörker under veckor i skogen i förflutna århundraden. Bäst att bryta upp innan det blir kolsvart så jag hittar till bilen. Belyser ristningen innan jag ger mig av...






Visar bara ett "hugskott", en liten "sidglimt", som hastigast,  för att i framliga tider lägga fram det jag funnit på lämpligt sätt. Håller på det lite... En stund i evigheten.



Jag tittar upp och hoppar till. Skriker till, för att vara ärlig. När blicken i hastigheten fastnade på en mörk skepnad längre bort såg det EXAKT ut som en mansfigur som stod och lurade vid hjulspårssåren. Blir skrämd av mitt eget skrik, och tänker med ÄN större förståelse på kolarnas många gånger skenande fantasi där i bergens milsvida mörker. Därmed inte sagt att ALLT kan avfärdas som sådan! Sjunger högt för mig själv, om slädar vid grinden, för att känna mig lite mer omgiven av mänskligt folkligt sällskap, innan jag sliter mig och letar mig ner i dunklet över kolbottnen där Glysen spelade naken och utmed Hultafallskärret fram till vägen och bilen. Äntligen! M möter upp med sin pickup på avtalad plats, och tillsammans vandrar vi rakt ut i det svarta igen, på jakt efter bergens mest skimrande pärla, för att belysa, lyfta fram, och häpna... Så vackert! Och såna Bilder! En vacker dag får ni se :)

tisdag 3 december 2013

Bergen drar på sig sin silverkappa...

Vintern smyger sig på, obönhörligen. Sällan välkommen, efterlängtad. Särskilt inte av mej. Bilden är från promenaden med Helene i lördags och kan jämföras med den i ett tidigare inlägg, från samma plats. Isen ligger tjock, växtligheten har fått ett hölje av frost, som förebådar det som komma skall. Vargavinter? Barmarksvinter? Förödelse och toppbrott??? Ingen vet. Vi vet bara, att vintern kommer, och det gäller att härda ut. Ta vara på den inåtgående perioden, och hämta kraft för vårens efterlängtade ankomst.

söndag 1 december 2013

Ljuva toner från Ransätersstämman 2013 // Digerpolskan!!!


Klicka på rutan i nedre högra hörnet för helskärmsläge

Åh vad jag älskar Freddys Digerpolskan! Kompositionen, hans strängaspel och så Helene Névers fantastiska spirande flöjtspel. En vän har hjälpt mig lägga upp det på youtube (Mats har filmat m mobilen) och en vacker dag ska jag väl lära mig själv. Inspelningen är från min konsert på Ransätersstämman i somras, 2013, en milstolpe för varje sjungande, musicerande människa som har letat sig in på folkmusikens vindlande stigar. Nästan lite ofattbart att det verkligen skett! Jag tyckte det var så fint att få passa på och bjuda den stora varma Ransäterspubliken på just detta alster, nu när jag hade Göran "Freddy" Fredriksson och spelkvinnan Helene på plats. Publiken svällde och mot slutet, när alla låtkurserna i diverse logar tagit slut, fyllde de hela öppningen och ut på tunet... Ett väldigt fint minne för mig! Igår hade Helenes sambo Pehr Falkenström med kollega låtkurs i församlingshemmet i Närkes Kil, och vi passade på att bjuda upp dem båda till stugan i bergen, där låtklippet spelades upp, efter en vallristartur med ficklampor i mörkret, där hittills dolda världar och hemligheter trädde fram...

Pehr och Helene har en trio med Freddy, Krakelur, som nu kommer ta upp tråden lite mer aktivt framgent.
Bland annat kan du höra dem på det folkmusikaliska eventet Folk at heart omkring årsskiftet. Alla tre hörs även på min skiva till boken Blå Bergens Sång.



 Här hittar du mer info om Helene och alla strängar hon har på sin lyra: helenenevers.se 










Här är vi alla som spelade ihop; Johan, Freddy, Jag, Helene och Blomman. Kolla länken här! KLICKA: http://pernillastund.blogspot.se/2013/06/i-varmland-kan-allt-mojligt-handa-och.html
 DU KAN KÖPA MIN CD PÅ NÄTET HÄR:  http://folkmusikbutiken.se/artister/pernilla-sundin 

onsdag 27 november 2013

Vi letar oss fram...

...genom livet och tillvaron. Tänder lyktor i mörkret, söker kasta ljus... Skingra skuggorna. Ändå är de ibland där för att hjälpa oss, fast det oftast inte känns så. Men i vallristarfallet är det ändå så - jag måste våga mig ut i mörkret, för att belysa dessa flerhundraåriga spår, och därigenom få dem att framträda. Har jag tur får jag med mig en sällskaplig själ, som kan hjälpa till att lysa, utforska, en liten glimt av vårt gemensamma arv. Det har blivit många mörka stunder i skogen nu. Man sneglar på himlen... jo nog är det väl någe ljus en stund till...? för att ändå finna sig ensam i mörkret, under tusentals stjärnor och minnen, som kanske, eller inte, väcks till liv där i bergen... i det svarta susande havet av skog... (Men vilka bilder jag har fått!!!!!!!)





Man kan för all del lysa innan mörkret faller också, som igår, när jag begivit mig till Blexberg och i trevligt släptåg bakom en lokalkännare av rang letade mig fram över halvfrusen ungskogsmark, bäckar och täta gransnår, till den stora hällen vid mossen där vallarna under ett århundrade lät knivarna tala. De tonar bort, dessa budskap, som viskningar... för att snart försvinna helt. Det andra fyndområdet hade skarpare spår, fyllda av mångtydighet. Jag säger inte mer än så... Tills vidare :)




måndag 25 november 2013

Fokus, energi och lite Jädrar Anåda!! // Piikani nation


En ny dag och en ny vecka. Saker som behöver tas tag i, som ligger "ovanför mitt huvud", och bortanför min fattningsförmåga. Hur svårt kan det va!?!?!?! Att kvickna till och engagera sig, infinna sig, bidra med sin kunskap och föra processen framåt? Så mycket roligare när man förenas kring ett ämne som engagerar. Jag öppnar youtube och skriver in namnet på den stam jag levde hos ett år. Där jag kämpade och försökte bidra med det JAG hade att ge. Och där jag fick den ofattbara, förunderliga ynnesten att vara "on the drum". Få slå sig ner. Få greppa en tumpinne. Få sätta foten under den stora trumman och förenas med den kraft som föds ur gemensam eld, närvaro, KRAFT. Kom igen!!!!!!!!! Har man bara en leadsångare är halva flygturen säkrad. Ni behöver bara hjälpa till. Skapa ett gensvar. Låta sången och budskapet lyfta. NU!!!


Jag skickar en röksignal... Smoke signals! Har du inte sett filmen så Gör Det! Den ger en levande inifrån-inblick i indianlivet av idag. Rörande, smärtsam och otroligt komisk (indiansk specialitet). Själv tror jag jag såg den i Kanada på bio, mest omgiven av indianer... Låten hör till upplösningen, slutet, där askan blandar sig med den dånande forsen och alltings liv och början går ihop... Ulali heter kvinnogruppen som framför sången. Jag älskar att sjunga deras musik. T ex Mother... (Låten tar fart ungefär 4 min in i klippet, när berättelsepartiet från filmen, som ej är med här, tar slut)


Här hitta jag en vilt vågad KÖRVERSION av detta stycke filmmusik, med blandad etnicitet.

lördag 23 november 2013

Rensa och röja och Livet öppnar sig // Praktik & filosofi

Det är samma gamla hjulspår. Samma gamla vrår. Men ändå - något nytt! När man väl tar sig i kragen och förmår sig att röja ordentligt, strukturera, öppna upp, finna ytor, omdisponera, organisera... Ja, vad mycket det ger tillbaka! Bilden av hur det öppnat upp sig vid Bocksbosjön sedan röjningen där, får symbolisera hur det öppnar upp sig även här hemma, när operation röjning tar vid på allvar. Uppdatera allt man har, urvuxna barnkläder och bortglömda knäskydd för sedan länge glömda rullskridskoturer, unge blir storunge och mamman har många projekt under sina vingar, genom tiderna som gått. Vad vill vi ha kvar? Vad tjänar oss, och berikar oss, IDAG? Allt det andra kan vi slänga, skänka, avskiljas ifrån - för att komma närmre oss själva. Den vi är JUST idag, och vill vara framgent. Samma hem, men nya synintryck. Samma vandring, men andra vyer, öppningar, möten, med den natur vi trodde vi kände. Var så hemvan med. Allt kan bli nytt, i ett transformerande, uppklarande, förklarande ljus. Det ljuset kan vi alla välja att vara med och skapa.

  Eftertanke; Och bloggen - vill jag ha kvar den...? Hm.... Vi får väl se...!  

onsdag 20 november 2013

40 000 Pernillastunder på bloggen!!! // Två års reflexioner...

Ja i natt hände det. Ni besökare gjorde att mätaren tickade upp över 40 000-sträcket och det får man väl fira, trots en äntligen utebbande migränattack och mycket annat man har krånglat sig igenom denna dag. Bilden tog jag här om dagen utanför Vedlunds, den lokala handlaren i Närkes Kil, men då jag inte har någon knallrosaröd färg i min inre skala, så som rödkolshuvudet eller vad det var i rabbattlådan jag förevigade, har jag låtit datorn trolla för att frammana MIN färg. Blå, som i de Blå Bergen... med stråk av värme, gulaprikos solnedgång över vida fält, så som på mitt bokomslag. TACK alla besökare och vänner i väven! Jag välkomnar er att följa mig vidare på denna upptäcktsfärd, av tankar och bilder längs min väg.

tisdag 19 november 2013

Sång- och berättarbesök Torsdag kl 19 // STF Karlskoga



































Hm... Det där blev inte så värst "läsvänligt"... Klicka på länken istället för tydlig text/info:
www.karlskoga.se/STF/Pernilla Sundin Hur som helst är jag inbjuden till Sveriges mest aktiva STF-lokalavdelning, vad gäller spännande och digra, välbesökta program. Svenska Turistföreningen alltså, som lockat mig till Karlskoga för att dela med mig av mina upptäcktsfärder i tid och rum i de berg som ligger mellan Örebro och Karlskoga. Alla är välkomna, 60 kr inträde för ickemedlemmar, och boken finns så klart till salu under kvällen, kanske för den som vill skaffa en fin julklapp och dessutom passa på att få den signerad?
Väl mött i Karlskoga folkhögskolas aula!


lördag 16 november 2013

...och nästa dag kom vargen...

Jag skrev ju det, om min skymningsstund med kyrkstenen. Att vargen kunde ha ylat. Och ja, nästa dag visade den sig. Vid en stuga nedom Bocksboda. Jo... Lite svårt att förstå, att det faktiskt är så. Det hjälper nog knappt att se den. Man måste nästan höra den där månskensserenaden... Sången... Nån gång.

onsdag 13 november 2013

Gonattsång för Kyrksten' // Bergsprängare och kolarbesök

ÄNTLIGEN kom verkligheten ikapp den där stora gula solen meterologerna haft på väderkartan de senaste veckorna men bara flyttat fram... Denna utlovade sol ville äntligen infinna sig och det var dags för Stora Kyrkstentäckardagen. Samtidigt var det dax för den första projektrapporten. Dagen innan blev det redovisningsbesök och kvitton i stan, och sen upp i bergen med regnvåt luft, för att rensa i vegetationen kring stenen, enligt stenkonservatorns instruktioner. Omväxlande jobb jag har! :) Ännu mer omväxlande blev det när jag knappt hann börja täckningsarbetet idag, förrän det ringde på mobilen. Det var en bergsprängare som satt och ljög i torparvännens kök, och det gick inte att återkomma (jag var rädd om dagsljus), nä-ijj, och han hade köpt min härliga bok, och idéerna skuttade i stora stim genom luren. Man hålls ju och lägger ner ledning längs vägen vid sjön, därav bergsprängarbesöket. En stund senare parkerade han sitt egensinniga ekipage nedom kyrkstenen och drog igång en slags stå-upp-show där vid väggrenen. Trollade fram både det ena och andra ur flaket, ville visa, och titta här, ja han kolar, har kolarkoja, men även en på jul...? Nej på hjul!! Ja, kära nån. Jag var mer inställd på rådgivande telefonsamtal med stenkonservatorn i Tanumshede, men gillar människor som fångar livet och tillfällena när de bjuds :)

Pssst... Bilden fick en rolig skugga! Över ett tidningsurklipp om kolaren himself,vilket väl får symbolisera allt som sjuder och bubblar där inne i det där kolarhuvudet från Tivedstrakten. Klicka så ser du bilden större, som vanligt...


Back to work. Två olika specialmaterial i två skikt vardera skulle klippas till, jämte ett yllefiltlager på 5 mm. Allt efter kyrkstenens naturliga former, och så lite nedvik men ändå luft, och så tätt men inte tajt (???) och man blir lite matt. Hade med mig ett tyg som jag bredde ut över stenen och på så vis fick jag mått och form, någorlunda. Sen in i stugan och klippa till, och så snilleblixten att lägga ihop lagren enligt konstens alla regler där inne på bordet och klämma ihop dem med klädnypor. Sedan ut på stenen och få till det fast det nästan inte går. Stenar är liksom inte skapta för vinterkläder (liksom hundar inte är skapta för hundkläder btw) och alla lager måste vara fristående. Det pustades och bökades och klipptes och ordnades tills jag stod mer på huvud än på fötterna. Mörkret föll. Månen steg upp. Bäcken porlade. Vargen ylade inte, men kunde ha gjort. Till sist var mästerverket klart och jag fick packa ihop. Får väl återvända i dagsljus och inspektera samt finjustera...


























Fakta: Kyrkstenen avbildar Kils kyrka i en ristning som upptäcktes omkr 1890, under ett tjockt lager med mossa. Sedan 1956 har man larmat om att bitar lossar, men hittills har ingen gjort något. 2006 blev det kalhygge kring stenen, och sedan dess har vittring och lossning eskalerat. Genom periodisk täckning kan man mildra åverkan och sedan söka restauera ristningen så gott det går.

måndag 11 november 2013

Kolarminnen i Klockargården och koboterskans klänning

Under lördagen passade jag på att kika lite på materialet hembygdsföreningen har förvarat i Klockargården, och gjorde några riktigt roliga fynd! En klok gumma, ko-boterska från 1800-talet, dök upp med vidhörande historia samt foto med en klänning som dessutom finns bevarad! Jag hade noterat hennes existens som hastigast, den skymtar förbi i min bok i samband med den vidare kända Ekersgumman, så det var roligt att hon behagade stiga fram ur historiens dimridåer och förvaringsskåpens dunkel! Och så var det detta vykort, från Värmländska Gräsmark. En toppig, konformad kolarkoja, som den förra OK Milan hade, och liksom dem min vän Slåttergubbens storkolare till far brukade resa i Born, vars ruiner vi sökte oss till en vinter. Texten tycks dock lite vilsekommen, vad gäller tiderna på året för de olika sysslorna - men bilden är härlig och talar än!

söndag 10 november 2013

Den Blå Tråden gick i mål i Kils kyrka // Underbart!!

Ja, det var allsången Underbart som blev kronan på verket denna premiärlördag för en tanke som blev en vision som blev verklighet i gamla Kils socken. Regnet öste ner på eftermiddagen men folket kom ändå, till alla stationer där man fick stifta bekantskap med dem som lever och verkar i denna trakt. Konserten i sig blev mycket fin, med ett variationsrikt och givande program, och en moderator som intervjudade prästen i soffan om vad han gör alla dagar utom söndagar, dragspelaren om hur många knappar det fanns och däremellan allvarligare stråk, om kvällens ändamål; insamling till Barncancerfonden. Det blev en så fin gemenskapskänsla, en känsla av en levande bygd som går samman och bjuder på alla sina talanger och goda initiativ. Att höra kören sjunga min Äkta barn var så klart magiskt, oförglömligt, och kanske är den inte "min" längre, utan... den tillhör nu alla dem som tar den till sitt hjärta. En liten skara barn framförde också Lisselängabarn, och som avslutning ser ni alla på scenen med välförtjänta rosor i en fin färgskala. När jag hämtat mig från senaste tidens "rejs" ska jag leta fram kameran och se vad jag har knäppt... och vad som knäpptes på mig när jag tvärt emot planerna ändå hamnade där uppe på scenen... Tills vidare har jag "kapat" bilden på Den Blå Trådens Blogg. Tack alla besökare och musikmakare! En blå tråd med ett rött, levande hjärta.

fredag 8 november 2013

Himmelska toner på körrep inför lördagens konsert i Kil!

Man åker ner för bergen. Har hållit på tills man stupar. Knepar och knåpar inför Blå Trådendagen på lördag, på vallristartemat. Far genom mörkret. Kompakt och höstruggigt, även om regnet slutat falla. Men så syns ett ljus i fjärran. Det lyser inifrån församlingshemmet i Kil, och därinne pågår något som är lite svårt att föreställa sig förrän man får uppleva det i verkliga livet; flera av bygdens sångförmågor har samlats för att framföra min sång Äkta barn, i körarrangemang av Matts Norman. Det är delar av gospelkören och den förra kyrkokören, som med gemensamma krafter, inlevelse och känslighet, blåser liv i den enkla sången tills den får håret på armarna att resa sig flera gånger om, ögonen tåras... och man undrar... Hur gick det här till? Hur kan något som inte fanns, plötsligt finnas, formas i mitt inre, och sedan färdas vidare ut i världen, för att i detta nu landa i dessa strupar och hjärtan och förvandlas till något större? Gripen och tacksam och otroligt förväntansfull inför lördagens konsert (se förra inlägget) där även barnen ska framföra min Lisselängabarn till fint pianospel i folklig känsla, far jag hemåt och landar inför nästa uppstigande. Dan före dan... Å så på´t igen! Hoppas vi ses imorgon lördag i Närkes Kil, Klockargården! Och i kyrkan.

PS: Det som berör mig så starkt, förutom att höra ett egenskapat verk framfört av andra, i kör, är att dessa toner och ord skall få klinga i Kils kyrka. Den kyrka där många av de utsatta människor jag följt i gångna tider, fick sten på bördan och blev kallade oäkta om fadern svek, eller lösaktig och syndfull om man stod ensam och övergiven som mor - oavsett under vilka omständigheter barnet kommit till. Min önskan är ju att denna sång skulle sjungas i alla kyrkor, i hela vårt land, som en upprättelseakt till alla dessa själar. Hidinge kyrka var först. Imorgon blir det Kil.

onsdag 6 november 2013

Lördag: Den Blå Tråden - upplev Kilsbygden. Jag är med! Vallristningar och Blå Bergens Sång i Klockargården












"Denna dag erbjuds Du besöka människor som valt bo och 
vara verksamma i Närkes Kil med omnejd. Genom att färdas 
genom vår vackra socken får Du lära känna entreprenörer, 
konstnärer, hantverkare och aktiva föreningar som bjuder på 
späckat program och inspirerande upplevelser!"

Dagen avslutas med konserti Kils Kyrka kl 18.00
Kyrkan har endast 250 platser, så för a säkerställa Din plats bör du förboka: 
019-280012 eller 019-609 00 4 4 Entré = Frivillig GÅVA till Barncancerfonden!







































Som ni ser ovan så finner ni mig i Klockargården, där jag tänkt visa några vallristarmotiv och låta besökarna spekulera och tolka och associera - säkert fångar jag upp någon fantastisk tanke som leder vidare i utforskandet av vallpojkarna och vallpigornas efterlämnade budskap.

Du kan även köpa min bok med cd i folkton; Blå Bergens Sång, och få den signerad.
EN UTMÄRKT JULKLAPP!!!
Till dig själv, dina efterkommande eller någon som skulle uppskatta det.

PASSA PÅ!! Större delen av upplagan är redan såld!!!


Stationerna är bemannade kl 10-17 och du kan samla stämplar i ditt program och vinna priser.
Jag har inte hälsa/ork till konsert efter en heldag men Kils kyrkokör och barnkör framför två av sångerna från min skiva; Lisselängabarn och Äkta Barn - den mest älskade sången av dem alla.

Julia Rosqvist guidar oss genom kvällens musik, poesi och personliga möten. 
Medverkar gör bl a:
Barn- & Vuxenkören i Kil 
Birgitta Göthberg 
Lisa Hübbinette Sundström 
Torsten Sundströms Jazzband 
Gospelkören i Kil 
Anna Sundström 
Folkmusiktrio 
Per-Fredrik Löthgren 
Julia Rosqvist 

HÄR HITTAR DU PROGRAMBLAD

VARMT VÄLKOMMEN! SPRID BUDSKAPET VIDARE!