söndag 28 april 2013

Omslagsflicka: Turkos som Kilsbergsslaggen // Magisk dag!

Pernilla vid smedjan i Vallby, Närkes Kil, med egenmålat psalmodikon. // Foto: Håkan Risberg
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

"Daaagen är kåååmmen" sjunger änglakörerna - och inte för att häda, men efter fyra och en halv månads väntan var det med skräckblandad förväntan jag öppnade lördagens Nerikes Allehanda och fick fram helgmagasinet Latte. Mycket riktigt. Där sitter jag på själva framsidan. En bild som jag lätt kan leva med - och det är ju inte alltid :) Öppnar eländet (information för Utsocknes folk: Närkes Elände kan lokaltidningen råka få heta i dessa trakter ibland, utan ont uppsåt) och avlider icke heller vid nästa åsyn; det stora uppslaget. Jag blundar mot solen. Fotografen knäpper. Journalisten skriver, och musikrecensenten betygsätter min Kilsbergsboks vidhörande cd i sin gudatron; ¤ ¤ ¤ ¤ !
BILDINFO: Dom hade klämt in ett litet vilsekommet ord mitt i allt, men fingerfärdig som man är, är det borttrollat här...
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Men vänta nu; står det inte Pernilla Sundberg ovanför de där fyra fina stjärnorna i betyget? Ska det nödvändigtvis gå troll i allt som har med Kilsbergen att göra? Kan ju tyckas logiskt, historiskt sett, med troll, just där, om ni förstår... Hur som helst. Suck. Är det för Närkeaktigt att gnälla över sådant, när man ändå fått fint betyg? Men då är det ju fint om det står mitt namn där också, framhärdar jag lite halvhjärtat, till ingen nytta. Vad kan man göra? Man kan bara tacka Gud att hen inte trollade fram några av de där trippelextra dubbelhakorna som även den klenaste människa kan ståta med på bild (se bara förra veckans Latte) eller en väldigt fåraktig min. Nu låter det ju som jag är helt utseendefixerad, men så är icke fallet. Kanske mer åt andra hållet, men jag tycker det liksom skaver när utsidan skall representera det man har på insidan. På mittuppslagets stora bild hade jag solen i ögonen och blundade någon sekund. Klick! När vi vinkat adjö och jag hoppade in i bilen, mötte mig en lite väl skarp krigsmålning i backspegeln; ena ögat hade fått någon soltår och ovan vid smink som jag är hade jag dragit ut det till ett svart kattstreck som väl såg ännu sämre ut då det bara var på ENA ögat. Japp, det får man bjuda på, tänkte jag, härdad av livet som man är.

































(NU FÅR DEN TRÖGLÄSTE URSÄKTA MEN HÄR BRISTER JAG UT I ETT SMÄRRE KÅSERI)
- FÖR DEN NYTILLKOMNE LÄSAREN KAN OCKSÅ TILLÄGGAS ATT JAG INTE BRUKAR BLI SÅ LÅNGRANDIG -

Skaparen hade ändå varit nådig. När NA plötsligt hörde av sig och ville göra intervju, utvecklades en väldigt intressant effekt i mitt ack så icke fototörstande anlete; en slags röd extraläpp ovanför den vanliga, som inga salvor kunde bita på. Jättesnyggt. När man för en gångs skull bestämt sig för att bita ihop och svälja fotograferandet, som en del i att få nå ut med sin gärning. Eländet lyste lika rött var dag i tre veckor, men sedan blev det avbokat och ombokat, och jag återfick min normala mun. Hur vet man då att det äntligen är dax för den Stora Fotodagen? (Ni kanske börjar fatta att jag inte älskar att bli fotograferad). Jo, man lägger sig kvällen innan med ett plötsligt utbrott av ungdomlighet; en illande kvissla slår ut på ena sidan om näsan, beredd att överglänsa allt av intre utstrålning. Tack.
Men här sitter jag och dillar om de mest banala ting, när min debut-cd blivit recenserad och typ nästan hyllad. Mysko att läsa att jag blivit inspirerad av gamla inspelningar av Kilsbergsfolk och tagit avstamp i mitt låtskrivande därifrån. Det är ju jag som har spelat in dem; jag har inte suttit i något dammigt arkiv och spunnit loss till raspande röster från svunna tider. Det är bara Svens inspelning av sina föräldrar jag inte gjort. Och nog tycker jag att Gunnar Hjorths fantastiska hantverk förtjänar ett omnämnande, så fint som han lyckats med musikproduktionen och ljudbilden! Att några kända namn finns med är gott och väl, men kanske än mer intressant att jag plockat in två jazzmusiker som skapar en stor del av stämningen på skivan med kontrabas och piano... Man kanske skulle ta och göra en egen recension? ;) Äh! Jag är glad att den omnämndes till slut. Och för 4 stjärnor =)
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Lördagen fortsatte i förunderlighetens tecken. Solen lyste - bara en sån sak! - så M och jag for ut till Karlslund för en skön långpromenad. Nere i dammen kokade vattnet av grodor som frenetiskt försökte finna varandra i vårens kärleksfröjd, med det säregna mopedljudet skorrande över den glittrande vattenytan. Vi hade fått för oss att det var glassväder, men både Herrgården och Tekniska kvarnen var stängd. Svartån bjöd på skummande formationer, och vid en gammal uthuslänga lyste träalgerna illande gröna. Vi tog bron över Fallena och rundade uthusknuten vid Långkatekesen när jag stannade upp och tittade en extra gång. Det är så märkligt så jag knappt tror det än! Ja, där står Sven från Lisselänga med sin rollator och dotter från Stockholm med make! Det är sannerligen inte många dagar på året han kommer ut till sitt forna sommarviste, som numera är hembygdsgård (ena hälften), och dottern hade jag inte träffat sedan boken kom ut. Det blev ett kärt och mycket förvånat möte från båda håll! Jag hade ju ringt Sven en stund innan vi gick, utan svar. De hade sett i tidningen och var så glada. När vi fått prata av oss och knäppt lite kort skulle de hemåt och vi traska vidare mot stadens hägrande glassförsäljare. Men si Roland, som har hand om stället, hade hört mina skämtsamma klagovisor och sa; Glass? Det har vi här!


¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤









Man blir förundrad när allt tajmar ihop sig så där magiskt - och då tänker jag inte främst på glassen. Att de var där, och att de skulle åka just när vi gick förbi, annars hade jag aldrig tänkt att det var Sven och dottern som parkerat där, och vi hade missat dem. Gott att känna den innerliga glädjen min bok föder, och höra den från många andra, förmedlad vid dessa mänskliga möten. Och Eva-Lotta sa så fint, att hon täkt på den blåskimrande Kilsbergsstenen när hon sett mina kläder och halsband på fotot i tidningen. Den som jag hänförd samlade som barn, och som glimmar i stenruinerna vid faderns gamla barndomstorp i bergen, som jag skildrat i ord, ton och bild i mitt utgivna verk. Den färg som alltid närt mig, från Indianerna till Kilsbergen... med dragning åt turkost. De orden landade mjukt i min själ, så som detta möte, denna dag. Tack för att du delar den med mig :) I bilden ser jag livets outgrundliga mönster och synkronicitet. Samverkan. Dragningskraft. Allt vi inte vet, men är en del av.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ 

Sist tänker jag,
att en dag finns
inte Sven mer.

Tänk att jag fann honom - och att han levde! 84 var han. Märkbart äldre idag. Fyller 89 strax. Tänk allt som vårt möte inneburit... Min bok, mina sånger, min kärlek - som jag ju hittade i den närmsta bebodda stugan bortåt Lisselängen, till Svens obeskrivliga förundran och stora, sanna glädje :)






Alla bilderna knäppte jag denna dag



¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar