onsdag 7 augusti 2013

Berättarkonsert vid Finngården Rikkenstorp, Dan A-veckan


































JA, så stod man då där enligt konstens och drömmarnas alla magiska regler. Första gången jag var vid Finngården Rikkenstorp var med en resa som Kilsbergsstugans vänner anordnade. Jag var inte den enda som gick med hakan på vid gavel över allt det vackra och gamla och tillvaratagna här... Vilken PLATS! Förra sommaren var vi här på Dan Anderssonveckan och hade även bokat in Sofia Karlssons konsert i Ludvika. Med mig hem fick jag ett frö... Ett tankefrö... Tänk att få medverka där och sjunga och berätta om de Kilsbergsöden jag funnit, om kolarlivet och spelmännen och allt det där som gripit mig så. Och tänk; just så fick det bli!
Efter lite turer hit och dit blev det faktiskt både Rikkenstorpdag och deltagande i Dan A-kavalkaden i Grängesbergs folkpark, som ni redan sett här i bloggen. 350 betalande hade sökt sig den gamla finngården där marknadsknallarna bildade flank vid sidan av publikslänten med utsikt mot gård, sjö och berg...


Ja, sjön ser man också, mellan gården och bergen. Vid och vacker, heter den ändå Lammitjärnen i typisk Finnmarksanda. På bilde nedan ser ni utsikten från lite längre upp, där Rökstugan är belägen. Llite till vänster i bild syns ljudkillarnas lilla lastbil med en skriande zebra pålångsidan. En lite märklig bildkomposition i detta landskap, där annars fåren är de som sätter liv i markerna med sina trivsamma bjällror.









Bilden här påminner om de finska magiska ristningarna man kan hitta på fähus och annat i Finnmarken, och får symbolisera den brännande sol jag fruktade denna dag. Jag, som blir som överkokt spagetti i hela systemet av för mycket värme och sol skulle sälja mina böcker på Finnmarknaden hela dagen och hade ojjat mig lite över exponering i timtal. Vid regn kunde ju dessutom böckerna fara illa värre. Bord skulle man ta med själv, och eventuellt tak likaså. Tillsammans kläckte jag och Mats snilleblixten att ta med två ihopfällbara bockar, en lastpall som bordsskiva och så solparasollet från stugan i bergen!

När regnet dessutom började strila lätt under Spelmannen, min sista låt, var det extra välkommet att ha ett både sol-och regnfritt krypin att landa under för resten av dagen, som ju bara hade börjat. Mitt lilla "bokläger" tog jag kort på vid morgonens uppställning, och parasollet täckte både böcker, nyfikna köpare och den sjungande försäljerskan bakom "disken". Jag var tvungen att lägga in en publikbild från nätet så ni inte fattade direkt att sol/stjärnbilden ovan var just parasollet nedan...



Ensamt blev det inte heller - så många otroligt trevliga besökare och köpare och vilka fantastiska TIPS jag fick ta del av, gällande detta med ristningar, som ju kommer sysselsätta mig det närmsta året. Det har jag väl inte riktigt "sjungut ut om" på bloggen här, men det kommer... Många fina möten och kontakter och böcker som spred sig mot Uppsala, Sandviken och jag vet inte allt. Även kära återseenden; Flera kom fram och tackade för min lilla del i Dan A-kavalkaden kvällen innan. Det betyder mycket att veta att sången hittar hem till dem som tar emot!

efter pausen - pedagosiskt invävd i programmet med syfte att folk ska språka med varandra och röra sig i området - var det gruppen Koloniens tur att krypa upp på den lilla flak-scenen. De anlände lite sent men fick snart igång stämningen med sin egenartade musik, fylld av stämsång och budskap om ett enklare liv och solidaritet. Ett brödrapar, en kusin och närmstgrannen i skogen bildade trupp och trotsade vädergudarna. Regnet var visserligen efterlängtat i de torra markerna - det rådde vattenbrist på gården och ingen hade dushat på många veckor (dock badat får man förmoda :) men ju mer det höll i sig och tilltog ju mer tunnades publiken ur, även om den var både tapper och entusiastisk länge. Mellan varven hölls paneldebatter på scenen med Göran Greider & co, om arbetarförfattarna och dagens födointag/matindustri/konsumtion. Det fanns fika i lagårssalen och underbart god mat till försäljning, antikvariat, museiutställningen och så själva gården förståss, med sina vyer och vandringar och byggnader. Alla med sin egen karaktär, charm och själ.

Men kanske är Rökstugan ändå vackrast, där den tronar i övre änden av ägorna, med sin sagolika vy. Därinne i dunklet, som endast är upplyst av ett enda brinnande ljus i en lykta, sitter en kvinna och spelar på en Kantele. Jag som haft mitt psalmodikon på visning under dagen fick flera gånger frågan om det var en kantele. Nu fick jag höra det stämningsmättade stränginstrumentet i denna uråldriga miljö...
...innan vi lämnades ensama att reda vår bädd. När bilden ljusas upp framträder en tavla ur dunklet...

Men hur det nu kom sig att vi skulle få tillbringa natten i detta grånande pörte, hur kvällen och festen avlöpte och hur själva rökstugan ser ut för den delen - det får jag visa er när tiden skänks.

Nu ska jag ut och sprida budskapet om konserten i Hidinge kyrka, och tackar alla som hjälper till :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar