onsdag 30 oktober 2013

Svindlande givande dag // I have a Dreame







































Migränsvit en vecka snart, med en enda dags uppehåll :( Hävde mig iväg uppåt bergen ändå - det fick väl ge med sig, och det gjorde det, till sist. Skulle avtäcka en ristning som skulle få torka i det gynnsamma vädret, inför täckning med specialmaterial över vintern - ordination från stenkonservator. Så skulle fyra förstorade A4-papper knåpas ihop till en enda bild på hårdpapp och baksidan fick prydas av samma motiv, från ett annat håll. Norrgårdsbacken, som den såg ut för snart 100 år sedan. Sedan tog jag den till Gatfallet, backens startpunkt, och fick dit hela laget från Vuxam som sedan några saliga veckor tillbaka rensar upp och gallrar mellan Bocksbosjön och vägen så det blir så grannt som i forna tider, nu sedan dispensen äntligen blev klar. Häpna beundrande blickar; var det verkligen samma plats? Jo, en pittoresk skrantbacke med hölada och järsgårdar, sluttande slåtterängar och så Norra gården tronande på toppen, med vida utsikt mot de blånande Hälleforsbergen, Bocksbomossen, och den ringlande trollska sjön... I HAVE A DREAM. Att vägen skulle bli så fin är det många som drömt om. Men Min Stora Dröm Består; att någon gång få raka ren den där Norrgårdsbacken från skräpskog och öppna upp för forna vyer och tidlös människokärlek till det där undersköna, vackra, som kallas N A T U R . Vem vet... Drömmar kan slå in! :)



Ovan: Utdrag ur min bok Blå Bergens Sång. Om du klickar på bilderna kan du se dem större.
Det är alltså samma plats som överst, sedd från motsatt håll, dvs utsikt från Norra gården i Bocksboda.

Ja, kunde min bok med sina ca 1350 bilder på 512 sidor och 24 sånger bli klar, så kan allt hända! :) Bäst som jag stod där kom nya pistmaskinföraren på inskolning - han som ska preparera skidbanan som korsar denna fagra vy. Innan avfärd hade jag lyckats förmå en gammal Kilsbergskännare att nedstiga i källaren för att frammana de bilder på vallristningarna som kan finnas där. Så blev det värmande brasa och lunch i stugan, en stund av stilla ro och landning i livet medan solen stilla silade in genom fönstren och drömfångarens väv skymtade fram bland blommande växtgirlanger. Upp igen! Ut på skjutfältet, till en sten som behövde ses efter. Ringlande vägar som aldrig tar slut. Far jag vilse får jag ringa torparvännen. Finner det jag söker. Gör det jag ska, och styr hemåt igen...






















...med denna vy för ögonen. Ett stopp vid Höga forsen. Ett annat vid en annan sten. Ja, ristarsten så klart. Och så kyrkstenen, som bäddas in med lite luftighet ikring inför kommande regn och riktig vinterbädd. Kan inte låta bli att speja efter stenen i Getdalen som sägs försvunnen. Lämnar några papper till kartritarstjärnan som är till skogs - kanske får han någon ljus idé. Svindlande givande dag skrev jag i rubriken, och det har att göra med vad som hände när jag kom hem, men det är liksom lite för svindlande för att pränta ner här och nu, bara så där. Så ni får nöja er med det. Svindlande :) När ett plus ett blir... typ 45!!! Och allting öppnar sig.

söndag 27 oktober 2013

Hällristningar dokumenteras i Bohuslän


Vallristningarnas betydligt äldre släktingar, Hällristningar från bronsåldern, förekommer så rikligt i Bohuslän att man nästan inte ser någon ände på dokumentationsarbetet. Tur att jag inte bor där - otroligt roligt men känns ändå bra att mitt "ristningsrevir" är betydligt mindre. Här använder man sig av en teknik som lämpar sig på de släta hällarna, och jag planerar in studiebesök till våren, både till Tanum och kanske på lite andra håll. För den gemensamma nämnaren är sten, ristningar, biologi och vittring, symboler och kommunikation, förutom just; Dokumentation. De från fordom lämnade spår, och vi hjälper till att bevara dem, för framtida generationer. Jag har fått så många strålande och spännande uppslag gällande mitt vallristararbete i Kilsbergen så man får nästan nypa sig i armen, och säga till sig själv på skarpen att inte hållas mer än nödvändigt. Det är ju så roligt! Och i alla möten längs vägen uppstår tankar, tillförs kunskap, väcks en insikt... Jag älskar denna resa! Denna Upptäcktsfärd i tid och rum, som alltjämt går vidare.











Bildkälla: Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar. Motiven är från Tossene.





































Stiftelsen med personal vid den sk lökebergsristningen. Tre tusen år tidigare var det andra som satt och beundrade det konstnärliga uttrycket på berghällen. I annan klädsel, med en annan tankevärld - men ändå; människor som du och jag.

fredag 25 oktober 2013

En liten glimt av Dalar(na) // Vallristarfärd

Bonden och vallristarforskaren är beroende av väderlek... Sol lovades på söndagen och det lockade och drog upp mot Dalar, som man säger i Kilsbergen. Eller DalAR, med tjockt A. En strålande dag, med frostigt landskap som passerade revy, på väg mot Grangärdetrakten strax ovanför Grängesberg, där en lokalkännare mötte upp vid det imponerande välbyggda arkivet. Där blev vi sittandes i flera timmar, botaniserande bland allsköns uppteckningar. Så uppslukad och nyfiken var jag, att det var först när vi skulle åka vidare som jag tog mig en tur i hembygdsgårdsområdet, där denna fantastiska loftbyggnad stod med ryggen mot oss, lurande på all denna skönhet och gamm'tidskaraktär.

Det är fantastiskt vilka trevliga, kunniga och hjälpsamma människor man kan stöta på, om man bara drar lite i livstrådarna och tankespåren och rör om lite i grytan. Här var det Olof Mattsson, som själv knåpat ihop en släktkrönika om 600 sidor, som var behjälplig och fyllde i med förnumstiga egna kommentarer och pekningar på diverse bygdekartor. En sådan obetalbar kunskap dessa människor besitter. De som ägnat sig åt hembygden och dess historia, egenart och persongalleri. Levande länkar i livskedjan... De som har gått vidare lever kvar i hans minne och sinne. Och efter Olof kommer förhoppningsvis någon annan... Vi lever "om lott" med varandra. Arkivet är brandsäkert men våra levande kunskapsbärare förgängliga...

Det blev nog dött lopp i trevlighet mellan 75-åringen och den yngre hembygdskollegan, som mitt på blanka lediga söndagen tog sig tid att guida oss ut i terrängen, i jakt på en särskild vallristarsten. Tryggve arbetar för ett stort skogsbolag och till vardags är det han som är ute och snitslar och markerar för att skydda kända fornlämningar samt söka rätt på dem som ännu inte registrerats. Långbent som en älg tog han täten genom ungskog och snår, och längs färden fick vi reda på mycket intressant. Dock glömde jag fotografera vår guide, men väl hans arbetsredskap, med kartlager och markeringar som gav extra vägledningar. I en liten öppning fann vi en lega efter tre älgar, men det var bara att motstå frestelsen att välta ner sig en stund och pusta vidare i det nyligen snötäckta landskapet. Vila fick vi göra på hemvägen, efter ett besök vid Saxdalens lokala pizzeria. En mycket givande dag, med FANTASTISKA fynd - som gnistrar och glimmar i mina gömmor :)



onsdag 23 oktober 2013

Det blommar i bergen kring drömfångaren...



Det är som jag säger.
Det blommar i bergen kring drömfångaren.
I stugan, som står där, trots gråväder
och regn, och löven som faller och
mörkret som kommer...
Det blommar i bergen kring drömfångaren
där den hänger, omgiven av rankor
som slår ut i rödaste rött
när det andra gör sig redo
att lägga sig till ro

Vi for till Dalarna och kom hem
till Bergena, till brasa och värme
och blommande flöjd.

Känner du till
sången om Din Dröm?
Vad vill du ska blomma
kring dina drömmars väv
Din önskan kring livets mirakel


"Om ja får stunner" säger torparvännen, så fint.
Stunderna finns, men räcker inte till, när alla vill åt dem, stretar och drar.
M i n a   s t u n d e r   ä r   A l l t   s o m   j a g   h a r .

_______________________________________________________________

I morgon blir det en stund i Varberga med berättande och sång, som jag lovat.

lördag 19 oktober 2013

Frukost med Ernst // Spirande samtal och förlösande skratt

En helt vanlig lördag. Frukost med Ernst - och 59 andra morgonpigga lokalbor, uppiffade till tänderna, förväntansfullt sorlande. Jag med min livliga fantasi hade ju lekt med tanken på sovstass och morgonrock, lite casual, så där. Men Nä. Lite motigt att ställa väckarklockan en barnledig lördag, men nöden har ingen lag, och liknande tillfälle bjuds väl sällan. Det blev fullbokat direkt, jag fick stå på återbudskö men hade ingen större förhoppning. Ville så gärna bjuda med mig en så välförtjänt person - och simsalabim ringde de och sa, att en plats blev ledig och min hedersgäst fick följa med. 60 personer tog för sig av de dignande frukostborden i Axbergs församlingshem, under en innehållsrik och kreativ kulturvecka med många inslag och arrangemang. Själv var jag tillfrågad om att hålla författarafton men var redan bortbokad. Det blev etikforskaren Anne Heberlein, som dock lämnade återbud och så blev det en annan dam. Men på lördagen var det bygdens egen Enst som bjöd till - också Han med en nybakad bok i bagaget. Matts Norman, kyrkomusiker i församlingen och vän till Ernst, förde ett samtal med huvudpersonen som såg exakt så där sprakande frisk och konstnärlig ut som i rutan. En närvaro och ett livligt, levande intellekt, ett hjärta som bankar bakom varje ord och som manar den två meter långa uppenbarelsen att bara våga vara som en ä. En får va som en ä, om en inte blev som en skulle, säger man i Värmland. Och hur skulle man bli? I en bruksort som Degerfors, skulle man spela fotboll och jobba i industrin. Inte sticka ut. Den lille Ernst hade andra fallenheter. Efter en rungande boll i huvudet vid ett föga glansfullt inhopp i en match, där han för sitt liv inte kunde lista ut vilket som var "hemmamålet" och "bortamålet", förlikade han sig med sitt öde och följde sin inre kompass - till glädje för inte bara honom själv, skulle det visa sig, i framtiden. Från att bli tvångsutdelad som sista valet på gympan, brevid tjejen med skolioskorsett, skulle han komma att omge sig med en betydligt mer eftertraktad strålglans, vad åren led. Vi fick skratta så vi kiknade. Helt osannolika upplevelser längs livsvägen bjöds vi på, jämte bröd och pålägg och youghurt och juice, kaffe, druvor och solstrålar genom fönstret. Men det mest förvånande var ändå de där framgrunnade kloktankarna om Livet. Till VAD skall vi spara all denna tid, som vi försöker tjäna in genom att jäkta genom livet, värma halvfabrikat i mikron och jaga vidare i tillvaron utan att stanna upp och Möta den vi möter, dröja kvar i stunden utan 30 blickar på mobilen och nästa språng, nästa punkt, nästa... Var är vi på väg? Och vad missar vi längs vägen? Jag sitter där och tänker att jag ska banne mig sakta ned så klockorna stannar. Bli lika trögflytande som apelns mossbelupna knotiga grenverk. VARA i den här kroppen, i det här livet, i den här stunden. I alla dessa stunder som aldrig kommer åter och kanske aldrig tas till vara, för vi är redan på väg till nästa stund, och nästa, och landar aldrig i den verklighet som är Vår. Matts hade finurliga tankar och Ernst fångade upp, sprack ut i klokskap som kanske rent av förvånade honom själv, och vi fick begrepp som "känslomässigt ofullgången", "Mental inavel" och så det bästa av allt. Alla kan bli ett Seende vittne. Till Någon. Till ett barn. Ett barn som kanske inte blir bekräftad hemma, och som signalerar att det behöver en annan vuxens mottagande av den person de innerst är. Hur mycket hans fröken betydde i skolan... Det handlar inte så mycket om inredning, men han avslutar iallafall med att förklara, att det spelar ingen roll hur perfekt det ser ut. Om man inte själv är en skön och varm person, blir det aldrig ett mysigt, välkomnande hem. Det här är ingen uppsats, men jag vill gärna plocka ner några av alla dessa tankar. Han talade om "korkmänniskorna", som bara flyter på ytan, rabblar upp lite fakta om sina lyckade barn och karriärer, utan att våga gå ner på djupet och vara Människa. Hur värdefullt det är att tillbringa tid även i de djupare skikten av sig själv och tillvaron. Och att man i ett närande hem kan hämta kraft att förändra det som behöver förändras där ute.

Om en frukost är det som ska få en att stå sig, och bidra med kraft, till en lång dag, var denna kulturfrukost något som man kan stå sig på och hämta kraft ur, under många årstider framåt.  B E R I K A N D E !






PS Matts Norman leder kils barnkör och kyrkokör, som samlar ihop sig inför Den blå tråden-dagen 9 november och skall framföra två sånger från min cd, Blå bergens sång! Plats i kyrkan bokas i förväg! Länk: Den Blå Tråden

fredag 18 oktober 2013

I lust och nöd och kanske lite död

Jag kan inte bre ut mig så mycket i bild och text för tillfället, men vill ändå klämma in en liten hälsning. Som rubriken antyder spänner detta inlägg över vida tankesprång... Bilderna är från mitt besök i Kils kyrka, där kyrkstextilier och klenoder ställdes ut under kulturveckan. En brudkrona... Alla brudar som skridit fram till altaret smyckade för livets fest, och sedan... vägen hem. Till det eviga vilorummet. Döskallen är faktiskt broderad på en av de högtidliga prästskrudarna (som säkert heter något annat) från äldre tider. Och jag snuddar vid tanken... Ska man ligga där sen? Och blir det inte väldigt...kallt?!? Om vintern och allt. För evigt nedgrävd. Nej, då låter det trivsammare med kremering. Där slipper man frysa iallafall! Men så är det ju det där bortom det jordiska. Vissheten om att vi skall lämna denna klädnad och stiga in i en annan del av existensen, där endast essansen finns kvar. Den, som vi VERKLIGEN är.Det är Då... man Äntligen... kan sluta banta! ;-P

måndag 14 oktober 2013

Dansar med älgflugor istället för vargar

Till denna idylliska vallkullemålning tänkte jag brista ut i en liten okvädesvisa över alla de älgflugor som ansätter oss människor dessa tider i skog och mark. Älgjakten börjar idag, men själv vore jag tacksam om man istället kunde rikta in sig på de mindre, blodsugande och hudnära krälkrypande slebbiga kräken som är mitt flitigaste sällskap vid mina vallristarstenar - och ofta hela vägen hem. Blä. Detta med älgflugan är ett sentida fenomen som inte fanns förr i bergen. Boskap drar till sig flygfän så jag antar att de vallare som tillbringade sommarhalvåret i det fria före mig var lite omsvärmade, och visst kan knotten vara för jävliga i början av sommaren. Igår gjorde jag mitt finaste vallristarfynd hittills (ja man jobbar söndagar om det är torra fina stenar/hällar och tar igen det en ruskdag), och ska sanningen fram skulle jag väl ligga där och dona med dessa stentavlor om de så kryllade av eländeskryp. Det är ändå vallpigorna och pojkarna jag "dansar" med!

lördag 12 oktober 2013

Tiden går men kärleken är evig // Trädminne

Det finns ett ristat träd i trakten av bergen. Trädet är åldrat, har levt många år. I dess bark har människor ristat sina spår. Ristningarna har djupnat, spruckit upp och förändrats, allt medan trädet stadigt växt sig starkt. Jag mötte det en gång, och fångade det med min kamera. Ristningarna... Ådringarna... Lövverket... Bäcken som smiter just ikring dess knotiga fot. Idag när jag tittade på bilderna så fanns där ett hjärta med P + M. Jag vet inte vilka de var, eller hur deras kärlek kom att påverka deras liv. Vet inte äns om de lever idag. Men jag är P och M är den jag fann, så vi kan väl ärva denna manifestation och kärlekstsymbol, om så blott i tanken, för en stund.

P + M = S A N T :)

torsdag 10 oktober 2013

Mats Rosenberg ersätter mig 17 okt i Nytorps bygdegård! Kommunens satsning vid Gårdsjötorp är temat för kvällen












Utan att orda för mkt om varför, så har jag av hälsoskäl och övrig belastning fått ställa in min medverkan när Kilsbergens hembygdsförening och Kilsbergsstugans vänner har sitt årliga samarrangemang, i Nytorps bygdegård nästa torsdag. Tråkigt, men om jag får ägna de krafter jag har åt det allra nödvändigaste utöver min nya tjänst (där både photoshopkurs i Stockholm och vallristarbesök i Dalarna står på schemat just vid denna tid i oktober), så räknar jag med att både planeringsutrymme, koncentrationsförmåga och simultankapacitet i hjärnkontoret återkommer, och jag har mer att bjuda på, när jag kommer igen. Min förhoppning var att kommunbiolog Mats Rosenberg istället kunde komma och inviga alla nyfikna Kilsbergsfantaster i det stora mysterie som råder kring kommunens engagemang vid Gårdsjötorp. Det har talats om invigning i oktober, men det har talats förr och än så länge vet vi inget. Roligt nog har Mats tackat ja, och kan därmed lösa alla undrande själar från de flesta frågetecknen tänker jag, samt får visa hur arbetet gått till.
Leif Troeng, bildansvarig i hembygdsföreningen och arbetslagledare för de gäng som gjort mycket arbete där och på andra håll i Kilsbergen, är en mycket duktig fotograf som alltid har kameran i beredskap och som skildrat arbetet genom sin lins . Leifs bilder, från Gårdsjötorp men även Hyttebacken, Lisselängen och kanske Ramshytte ängar, ingår i kvällens program. Jag hoppas själv kunna komma, för det är något helt annat att bara luta sig tillbaka, lyssna och ta del, än att föra ordet när man hör sig själv sjunga "där tjuren går frostig vid grind" istället för "där frosten går tjurig vid grind".. Boken Blå Bergens Sång kommer väl finnas på plats ändå, för säkerhets skull, om det nu är någon som tänkt sig köpa den, eller inte visste om programbytet. Hoppas alla kan glädjas över detta tillfälle!
Här är några bilder från mitt besök vid Gårdsjötorp förra fredagen




Leif är även den som, till en början, kommer vara "stugfogde" och ansvara för uthyrning mm.

Här finns en försmak 
av Leifs bilder: 
www.troeng.eu

Förutom de tvåbenta arbetslagen håller sig kommunen även med fyrfota sådana; håriga kossor och får, som båda gjort en insats vid Gårdsjötorp och öppnat upp inägorna med bete.I bakgrunden ännu ett timmerhus som nyss kom på plats. Inser att jag visst inte tog någon exteriör bild, förutom denna ulliga betesbild. Det och mycket mer får ni ta del av vid bygdegården, torsdag kl 19!





Gå inte in i väggen,
även om den synes timrad och gemytlig, som här vid Gårdsjötorp (urblekt upplaga).

Jag tänker ofta på Änga-Kalles visdomsord från 1953, som hörs före moraharpelåten på min cd: "Du ska akta´re så ´ru n´te anstränge're för hårt. För DÄ vinns int någe på, te å gå te ÖÖÖVERDRIFT inte. Utan en bör ta´t lungt - AAALTING lungt här i världen, för dä vinner en mest på. Å så kan en ha... tanken med. Om 'en nu irrar å stirrar, så blir dä som e surra, å en blir FÖRSTÖRD i huve"

onsdag 9 oktober 2013

Rasta å rista... // Det går knackigt på jobbet // Stenhårt!

Alltså knackigt går det ju inte, men knackat har jag gjort!

Äntligen dax för mitt "vetenskapliga experiment", på en till synes mycket lämpad sten, hyfsat slät, i anslutning till bebyggelse. Har gjort provristningar med några olika redskap, och skall se hur de åldras i elementen... Ska även prova några fler, innan själva Mästerverket skall åstadkommas; En årtalsristning från Eder undertecknad. 1711 är väl ett optimalt årtal. Raka spår. 2013 lite svängigare, men får gå det med!

tisdag 8 oktober 2013

S Ö T I N G A R . . .

Kära lilla nån. Det är inte ofta man får se dessa väsen i bergen nu för tiden, men på senare år har de dykt upp allt mer. Dock aldrig i en fyrklöver, som härom dagen. Kortet taget på avstånd men blev någe ändå. Kom å tänka på när jag var på en filminspelning i Kanada med ett gäng indianer, och när vi skulle fara hem till reservatet såg de en hjord med antiloper på prärien. De stanna och fotograferade som värsta turisterna - för så är det; djurlivet facsinerar människan och har så gjort i alla tider. Indianerna tar det ett steg längre, och frågar sig; vad kan vi lära av de olika djuren? Det är en syn som har fångat mig och berikat min tillvaro på många sätt genom olika skeden i livet. På så vis hör vi samman, och vandrar aldrig ensamma. Vår väg är kantad av livstecken, och vi lever i samklang med alla andra skapelser i väven.

söndag 6 oktober 2013

Där ingenting syns, finns något ändå...

Vart vi än vänder blicken, skriker reklambudskapen åt oss. Till och med på bensinpumpens handtag kan man köpa in sig på reklamplats! Men jag föredrar de där släta hällarna, där man inte ens kan ana att ett budskap finns, förrän man kommer riktigt nära, känner med fingertopparna, leker med ljus och diverse knep för att få fram det som ristades tre hundra år tidigare. En tid, då ögat fick vila från det vilseledande.

Med min nya kamera förevigar jag det som annars skulle bleknar bort
för evigt . . .  Minnen, från en värld, där tanken fick tid att formas . . .

lördag 5 oktober 2013

Dagens låt // En minnesvandring i bloggen // Pusta afteval


Regn och ruskväder och tråkigheter att ta tag i, men när man väl förmått sig därtill kan man andas ut, och med gott samvete låta stiltjekänslan få slå rot för ett slag... Tar ett strövtåg i bloggen, tillbaka till sommaren... Tänker att det är som mitt broderi, dessa bilder och tankar på bloggen. Något fel på dataljudet så gick in på Spotify och tryckte på "Hedniskt". Denna låt passar i höstens färgskala. Man får ta på sig hucklet å huka lite inomhus tills krafterna tilltar... Och det gör dom ju, förr eller senare - som i denna låt, framtrollad av en Degerförspöjk (med kollegor för all del) som inte heter Ernst, men behövs ändå. Lite medhårs och mothårs. Olika fason. Detta är min melodi idag.
"Pusta afteval" som torparvännen sa igår, när vi skildes åt. Vila på maten. På Livet... Sången...

___________________________________________________________________________

EFTERTANKE: Denna helg hålls det årliga internationella fältrunologmötet i Dalarna på temat Dalrunor - dvs runbokstäver som dröjt sig kvar i denna trakt ända in på 1900-talet och som bl a förekommer i sk fäbod/vallristningar på stenar och träd. Hm... CDn som låten hämtats ifrån heter Karelia Visa och är inspirerad av runosånger. Om skivan läser jag: Utomlands betraktas Hedningarna som ett nordiskt band. Sångerskorna bor i Finland och sjunger också på finska. Totte Mattsson och Björn Tollin har visserligen familjerna i Dalarna, men musikaliskt hämtar gruppen mycket inspiration från den finska folkmusiken. Även tidigare har de använt sig av runosångerna, den finska kulturens och litteraturens mest urpsrungliga uttryckssätt. Det var runosångerna Elias Lönnrot skrev ner i sitt epos "Kalevala" på 1800-talet och som också markerar starten för den skrivna finskan. Inför "Karelia - Visa" ville Hedningarna inte bara studera gamla uppteckningar. I stället gjorde hela gänget tillsammans med basisten Ulf "Rockis" Ivarsson och fotografen Mattihas Johansson en musikalisk studieresa till den del av Karelen som annekterades av ryssarna under andra värlskriget. Karelen är inte bara runosångens vagga. Under årtionden har finländarna i ryska Karelen levt isolerade och de äldre kan fortfarande sjunga de ursprungliga visorna. Området är oerhört fattigt, vilket också framgår av bilderna i skivans texthäfte...

PS Anders (Norudde, fd Stake) spelar för övrigt moraharpa på min skiva Blå Bergens Sång

onsdag 2 oktober 2013

Alla drömmars sång // Folkmusikaliskt besök i stan!

 

Tack vare mejltråden Örebrofolk får man ibland reda på lite godbitar vad gäller folkmusikaliska arrangemang. Som nu till helgen; pianofenomenet Mats Öberg med superblåsaren Jonas Knutsson och vår kanske mest kände sångerska i grenen - dessutom med påbrå från Älvdalen - Lena Willemark. Fredag i Kumla, lördag i Örebro och på söndag är det spelstuga på Hallagården i Lekhyttan.
PS Mats Ölund är en enda stor inspiration i sig. Inte nog med det sjukt makalösa och exakt avvägda spelet - han är blind OCH lider av den värsta form av tinnitus, som tidvis sätter stopp för det musikaliska utövandet. Han finns, står ut, och har underbart kul när han spelar - och det märks! Någon att fästa tanken på, när man själv känner att man drunknar i oönskade inre oljud.

"Att vandra ensam i skogen är en del av vår identitet"

"vilken tolerans ska vi ha för det som blott existerar för sin egen skull, utan att vara människans sällskap, dragdjur eller slaktboskap?"

Mobilfoto från vår vandring längs Göljestigen i Kilsbergen nyligen





I dagens Aftonbladet finns en krönika om rovdjurspolitiken, skogen och människan, skriven av Peter Kadhammar. Miljöminister Lena Ek vill halvera nuvarande antalet rovdjur, och menar ändå att de då har en gynnsam bevarandestatus. Detta så de inte ska störa människan och inkräkta på hennes oinskränkta rätt till eget revir. Sista delen lyder:


På ett annat plan handlar propositionen inte om vargar och kungsörnar, utan om oss. Vilket är vårt förhållande till naturen? Omvärlden? Till allt det som inte är direkt nytta, och som kanske bara finns för sin egen skull?
Och vilken tolerans ska vi ha för det som blott existerar för sin egen skull, utan att vara människans sällskap, dragdjur eller slaktboskap?
Sverige är en av jordens glesast befolkade platser. Vi har 21 invånare per kvadratkilometer.
På en lista som rankar världens länder efter befolkningstäthet hamnar vi på fjärdedelen längst ner. De flesta av oss är glada för det. Att kunna vandra ensam och ostörd i skogen är en del av vår identitet.
Jämför det med Bangladesh som har 1 049 invånare per kvadratkilometer.

I Bangladesh finns tigrar. De är utrotningshotade. Om de försvinner bör ingen bli förvånad. Människan har för vana utrota de större djuren.
Det går i dag en kungsörn, björn, varg, järv eller lo per 68 kvadratkilometer i Sverige.
Ett rovdjur på 68 kvadratkilometer.
Regeringen tycker att det är för mycket. Miljöministern anser att rovdjuren tränger ut människor och boskap.
Lena Eks proposition är inte bara ett politiskt förslag om hur rovdjuren ska hanteras. Den är också en indirekt berättelse om vår gränslösa girighet.


Hm... Är det verkligen rovdjuren som tränger ut människan? Är det inte tvärt om?

Å andra sidan satte jag mig igår i bilen just som en samisk konstnärinna skulle till att berätta om sitt gestaltande arbete, och vad gruvnäringen och prospekteringen i norr åsamkar naturen för sår. Hon berättade om sina inspirationsvandringar, som dock numera var begränsade då flera hade stött på björn i hennes tidigare vandringsstråk. Själv sjunger jag ju vart jag än går, i affären, skogen och bergen, har jag märkt -  vilket ju är effektivt om man inte vill stöta på björn. Men de får gärna finnas. Bara inte just där JAG är.





Björnen är dock för mig ett undantag - med denna ska man vara vaksam och där finns en viss fara för människan, även om det oftast krävs en provokation och konfrontation för att vara potentiellt farligt. En fara som vad gäller vargen endast är verklig i sagans värld, eller under extremt ovanliga omståndigheter (rabies/svält/socialisering med människor). Hm... Jag som tänker mig upp till Dalatrakterna för att uppsöka vallristningar, lär ju få ta med mig min sång och låta den klinga även där, så björnen kan jämka och lämna fri lejd till en människa som vill utforska sin faders födelsetrakt och sitt hemlands rika kulturarv.

tisdag 1 oktober 2013

En liten "pausfågel" // Man tager vad man haver

Hm... Datakrångel så fick fiska upp detta lilla mästerverk ur sonens bärbara... Fråga mig inte varför det är 4xPernilla, men detta är vad jag har att bjuda på idag! Stadsparken. Min mormor står där bakom. De gör ju det. De tidigare generationerna. Står bakom oss. Och vi, skall sedan stå bakom de kommande... Jag tänker ofta på min mormor. En riktig pepparkaksgumma, lika mörk i hyn som min mor. En kanelbulleunge till son fick jag - och evigt dömd är jag, att vara blekast i denna fyrklöver av släktled. Generationer. Faktum är att jag inte känner mig som en sån där "blekfis". ALLS. Jag är liksom färgad, men inuti, om ni förstår... Kanske lite brasilianskt och indianskt... eller så. Etno! :)