onsdag 27 november 2013

Vi letar oss fram...

...genom livet och tillvaron. Tänder lyktor i mörkret, söker kasta ljus... Skingra skuggorna. Ändå är de ibland där för att hjälpa oss, fast det oftast inte känns så. Men i vallristarfallet är det ändå så - jag måste våga mig ut i mörkret, för att belysa dessa flerhundraåriga spår, och därigenom få dem att framträda. Har jag tur får jag med mig en sällskaplig själ, som kan hjälpa till att lysa, utforska, en liten glimt av vårt gemensamma arv. Det har blivit många mörka stunder i skogen nu. Man sneglar på himlen... jo nog är det väl någe ljus en stund till...? för att ändå finna sig ensam i mörkret, under tusentals stjärnor och minnen, som kanske, eller inte, väcks till liv där i bergen... i det svarta susande havet av skog... (Men vilka bilder jag har fått!!!!!!!)





Man kan för all del lysa innan mörkret faller också, som igår, när jag begivit mig till Blexberg och i trevligt släptåg bakom en lokalkännare av rang letade mig fram över halvfrusen ungskogsmark, bäckar och täta gransnår, till den stora hällen vid mossen där vallarna under ett århundrade lät knivarna tala. De tonar bort, dessa budskap, som viskningar... för att snart försvinna helt. Det andra fyndområdet hade skarpare spår, fyllda av mångtydighet. Jag säger inte mer än så... Tills vidare :)




måndag 25 november 2013

Fokus, energi och lite Jädrar Anåda!! // Piikani nation


En ny dag och en ny vecka. Saker som behöver tas tag i, som ligger "ovanför mitt huvud", och bortanför min fattningsförmåga. Hur svårt kan det va!?!?!?! Att kvickna till och engagera sig, infinna sig, bidra med sin kunskap och föra processen framåt? Så mycket roligare när man förenas kring ett ämne som engagerar. Jag öppnar youtube och skriver in namnet på den stam jag levde hos ett år. Där jag kämpade och försökte bidra med det JAG hade att ge. Och där jag fick den ofattbara, förunderliga ynnesten att vara "on the drum". Få slå sig ner. Få greppa en tumpinne. Få sätta foten under den stora trumman och förenas med den kraft som föds ur gemensam eld, närvaro, KRAFT. Kom igen!!!!!!!!! Har man bara en leadsångare är halva flygturen säkrad. Ni behöver bara hjälpa till. Skapa ett gensvar. Låta sången och budskapet lyfta. NU!!!


Jag skickar en röksignal... Smoke signals! Har du inte sett filmen så Gör Det! Den ger en levande inifrån-inblick i indianlivet av idag. Rörande, smärtsam och otroligt komisk (indiansk specialitet). Själv tror jag jag såg den i Kanada på bio, mest omgiven av indianer... Låten hör till upplösningen, slutet, där askan blandar sig med den dånande forsen och alltings liv och början går ihop... Ulali heter kvinnogruppen som framför sången. Jag älskar att sjunga deras musik. T ex Mother... (Låten tar fart ungefär 4 min in i klippet, när berättelsepartiet från filmen, som ej är med här, tar slut)


Här hitta jag en vilt vågad KÖRVERSION av detta stycke filmmusik, med blandad etnicitet.

lördag 23 november 2013

Rensa och röja och Livet öppnar sig // Praktik & filosofi

Det är samma gamla hjulspår. Samma gamla vrår. Men ändå - något nytt! När man väl tar sig i kragen och förmår sig att röja ordentligt, strukturera, öppna upp, finna ytor, omdisponera, organisera... Ja, vad mycket det ger tillbaka! Bilden av hur det öppnat upp sig vid Bocksbosjön sedan röjningen där, får symbolisera hur det öppnar upp sig även här hemma, när operation röjning tar vid på allvar. Uppdatera allt man har, urvuxna barnkläder och bortglömda knäskydd för sedan länge glömda rullskridskoturer, unge blir storunge och mamman har många projekt under sina vingar, genom tiderna som gått. Vad vill vi ha kvar? Vad tjänar oss, och berikar oss, IDAG? Allt det andra kan vi slänga, skänka, avskiljas ifrån - för att komma närmre oss själva. Den vi är JUST idag, och vill vara framgent. Samma hem, men nya synintryck. Samma vandring, men andra vyer, öppningar, möten, med den natur vi trodde vi kände. Var så hemvan med. Allt kan bli nytt, i ett transformerande, uppklarande, förklarande ljus. Det ljuset kan vi alla välja att vara med och skapa.

  Eftertanke; Och bloggen - vill jag ha kvar den...? Hm.... Vi får väl se...!  

onsdag 20 november 2013

40 000 Pernillastunder på bloggen!!! // Två års reflexioner...

Ja i natt hände det. Ni besökare gjorde att mätaren tickade upp över 40 000-sträcket och det får man väl fira, trots en äntligen utebbande migränattack och mycket annat man har krånglat sig igenom denna dag. Bilden tog jag här om dagen utanför Vedlunds, den lokala handlaren i Närkes Kil, men då jag inte har någon knallrosaröd färg i min inre skala, så som rödkolshuvudet eller vad det var i rabbattlådan jag förevigade, har jag låtit datorn trolla för att frammana MIN färg. Blå, som i de Blå Bergen... med stråk av värme, gulaprikos solnedgång över vida fält, så som på mitt bokomslag. TACK alla besökare och vänner i väven! Jag välkomnar er att följa mig vidare på denna upptäcktsfärd, av tankar och bilder längs min väg.

tisdag 19 november 2013

Sång- och berättarbesök Torsdag kl 19 // STF Karlskoga



































Hm... Det där blev inte så värst "läsvänligt"... Klicka på länken istället för tydlig text/info:
www.karlskoga.se/STF/Pernilla Sundin Hur som helst är jag inbjuden till Sveriges mest aktiva STF-lokalavdelning, vad gäller spännande och digra, välbesökta program. Svenska Turistföreningen alltså, som lockat mig till Karlskoga för att dela med mig av mina upptäcktsfärder i tid och rum i de berg som ligger mellan Örebro och Karlskoga. Alla är välkomna, 60 kr inträde för ickemedlemmar, och boken finns så klart till salu under kvällen, kanske för den som vill skaffa en fin julklapp och dessutom passa på att få den signerad?
Väl mött i Karlskoga folkhögskolas aula!


lördag 16 november 2013

...och nästa dag kom vargen...

Jag skrev ju det, om min skymningsstund med kyrkstenen. Att vargen kunde ha ylat. Och ja, nästa dag visade den sig. Vid en stuga nedom Bocksboda. Jo... Lite svårt att förstå, att det faktiskt är så. Det hjälper nog knappt att se den. Man måste nästan höra den där månskensserenaden... Sången... Nån gång.

onsdag 13 november 2013

Gonattsång för Kyrksten' // Bergsprängare och kolarbesök

ÄNTLIGEN kom verkligheten ikapp den där stora gula solen meterologerna haft på väderkartan de senaste veckorna men bara flyttat fram... Denna utlovade sol ville äntligen infinna sig och det var dags för Stora Kyrkstentäckardagen. Samtidigt var det dax för den första projektrapporten. Dagen innan blev det redovisningsbesök och kvitton i stan, och sen upp i bergen med regnvåt luft, för att rensa i vegetationen kring stenen, enligt stenkonservatorns instruktioner. Omväxlande jobb jag har! :) Ännu mer omväxlande blev det när jag knappt hann börja täckningsarbetet idag, förrän det ringde på mobilen. Det var en bergsprängare som satt och ljög i torparvännens kök, och det gick inte att återkomma (jag var rädd om dagsljus), nä-ijj, och han hade köpt min härliga bok, och idéerna skuttade i stora stim genom luren. Man hålls ju och lägger ner ledning längs vägen vid sjön, därav bergsprängarbesöket. En stund senare parkerade han sitt egensinniga ekipage nedom kyrkstenen och drog igång en slags stå-upp-show där vid väggrenen. Trollade fram både det ena och andra ur flaket, ville visa, och titta här, ja han kolar, har kolarkoja, men även en på jul...? Nej på hjul!! Ja, kära nån. Jag var mer inställd på rådgivande telefonsamtal med stenkonservatorn i Tanumshede, men gillar människor som fångar livet och tillfällena när de bjuds :)

Pssst... Bilden fick en rolig skugga! Över ett tidningsurklipp om kolaren himself,vilket väl får symbolisera allt som sjuder och bubblar där inne i det där kolarhuvudet från Tivedstrakten. Klicka så ser du bilden större, som vanligt...


Back to work. Två olika specialmaterial i två skikt vardera skulle klippas till, jämte ett yllefiltlager på 5 mm. Allt efter kyrkstenens naturliga former, och så lite nedvik men ändå luft, och så tätt men inte tajt (???) och man blir lite matt. Hade med mig ett tyg som jag bredde ut över stenen och på så vis fick jag mått och form, någorlunda. Sen in i stugan och klippa till, och så snilleblixten att lägga ihop lagren enligt konstens alla regler där inne på bordet och klämma ihop dem med klädnypor. Sedan ut på stenen och få till det fast det nästan inte går. Stenar är liksom inte skapta för vinterkläder (liksom hundar inte är skapta för hundkläder btw) och alla lager måste vara fristående. Det pustades och bökades och klipptes och ordnades tills jag stod mer på huvud än på fötterna. Mörkret föll. Månen steg upp. Bäcken porlade. Vargen ylade inte, men kunde ha gjort. Till sist var mästerverket klart och jag fick packa ihop. Får väl återvända i dagsljus och inspektera samt finjustera...


























Fakta: Kyrkstenen avbildar Kils kyrka i en ristning som upptäcktes omkr 1890, under ett tjockt lager med mossa. Sedan 1956 har man larmat om att bitar lossar, men hittills har ingen gjort något. 2006 blev det kalhygge kring stenen, och sedan dess har vittring och lossning eskalerat. Genom periodisk täckning kan man mildra åverkan och sedan söka restauera ristningen så gott det går.

måndag 11 november 2013

Kolarminnen i Klockargården och koboterskans klänning

Under lördagen passade jag på att kika lite på materialet hembygdsföreningen har förvarat i Klockargården, och gjorde några riktigt roliga fynd! En klok gumma, ko-boterska från 1800-talet, dök upp med vidhörande historia samt foto med en klänning som dessutom finns bevarad! Jag hade noterat hennes existens som hastigast, den skymtar förbi i min bok i samband med den vidare kända Ekersgumman, så det var roligt att hon behagade stiga fram ur historiens dimridåer och förvaringsskåpens dunkel! Och så var det detta vykort, från Värmländska Gräsmark. En toppig, konformad kolarkoja, som den förra OK Milan hade, och liksom dem min vän Slåttergubbens storkolare till far brukade resa i Born, vars ruiner vi sökte oss till en vinter. Texten tycks dock lite vilsekommen, vad gäller tiderna på året för de olika sysslorna - men bilden är härlig och talar än!

söndag 10 november 2013

Den Blå Tråden gick i mål i Kils kyrka // Underbart!!

Ja, det var allsången Underbart som blev kronan på verket denna premiärlördag för en tanke som blev en vision som blev verklighet i gamla Kils socken. Regnet öste ner på eftermiddagen men folket kom ändå, till alla stationer där man fick stifta bekantskap med dem som lever och verkar i denna trakt. Konserten i sig blev mycket fin, med ett variationsrikt och givande program, och en moderator som intervjudade prästen i soffan om vad han gör alla dagar utom söndagar, dragspelaren om hur många knappar det fanns och däremellan allvarligare stråk, om kvällens ändamål; insamling till Barncancerfonden. Det blev en så fin gemenskapskänsla, en känsla av en levande bygd som går samman och bjuder på alla sina talanger och goda initiativ. Att höra kören sjunga min Äkta barn var så klart magiskt, oförglömligt, och kanske är den inte "min" längre, utan... den tillhör nu alla dem som tar den till sitt hjärta. En liten skara barn framförde också Lisselängabarn, och som avslutning ser ni alla på scenen med välförtjänta rosor i en fin färgskala. När jag hämtat mig från senaste tidens "rejs" ska jag leta fram kameran och se vad jag har knäppt... och vad som knäpptes på mig när jag tvärt emot planerna ändå hamnade där uppe på scenen... Tills vidare har jag "kapat" bilden på Den Blå Trådens Blogg. Tack alla besökare och musikmakare! En blå tråd med ett rött, levande hjärta.

fredag 8 november 2013

Himmelska toner på körrep inför lördagens konsert i Kil!

Man åker ner för bergen. Har hållit på tills man stupar. Knepar och knåpar inför Blå Trådendagen på lördag, på vallristartemat. Far genom mörkret. Kompakt och höstruggigt, även om regnet slutat falla. Men så syns ett ljus i fjärran. Det lyser inifrån församlingshemmet i Kil, och därinne pågår något som är lite svårt att föreställa sig förrän man får uppleva det i verkliga livet; flera av bygdens sångförmågor har samlats för att framföra min sång Äkta barn, i körarrangemang av Matts Norman. Det är delar av gospelkören och den förra kyrkokören, som med gemensamma krafter, inlevelse och känslighet, blåser liv i den enkla sången tills den får håret på armarna att resa sig flera gånger om, ögonen tåras... och man undrar... Hur gick det här till? Hur kan något som inte fanns, plötsligt finnas, formas i mitt inre, och sedan färdas vidare ut i världen, för att i detta nu landa i dessa strupar och hjärtan och förvandlas till något större? Gripen och tacksam och otroligt förväntansfull inför lördagens konsert (se förra inlägget) där även barnen ska framföra min Lisselängabarn till fint pianospel i folklig känsla, far jag hemåt och landar inför nästa uppstigande. Dan före dan... Å så på´t igen! Hoppas vi ses imorgon lördag i Närkes Kil, Klockargården! Och i kyrkan.

PS: Det som berör mig så starkt, förutom att höra ett egenskapat verk framfört av andra, i kör, är att dessa toner och ord skall få klinga i Kils kyrka. Den kyrka där många av de utsatta människor jag följt i gångna tider, fick sten på bördan och blev kallade oäkta om fadern svek, eller lösaktig och syndfull om man stod ensam och övergiven som mor - oavsett under vilka omständigheter barnet kommit till. Min önskan är ju att denna sång skulle sjungas i alla kyrkor, i hela vårt land, som en upprättelseakt till alla dessa själar. Hidinge kyrka var först. Imorgon blir det Kil.

onsdag 6 november 2013

Lördag: Den Blå Tråden - upplev Kilsbygden. Jag är med! Vallristningar och Blå Bergens Sång i Klockargården












"Denna dag erbjuds Du besöka människor som valt bo och 
vara verksamma i Närkes Kil med omnejd. Genom att färdas 
genom vår vackra socken får Du lära känna entreprenörer, 
konstnärer, hantverkare och aktiva föreningar som bjuder på 
späckat program och inspirerande upplevelser!"

Dagen avslutas med konserti Kils Kyrka kl 18.00
Kyrkan har endast 250 platser, så för a säkerställa Din plats bör du förboka: 
019-280012 eller 019-609 00 4 4 Entré = Frivillig GÅVA till Barncancerfonden!







































Som ni ser ovan så finner ni mig i Klockargården, där jag tänkt visa några vallristarmotiv och låta besökarna spekulera och tolka och associera - säkert fångar jag upp någon fantastisk tanke som leder vidare i utforskandet av vallpojkarna och vallpigornas efterlämnade budskap.

Du kan även köpa min bok med cd i folkton; Blå Bergens Sång, och få den signerad.
EN UTMÄRKT JULKLAPP!!!
Till dig själv, dina efterkommande eller någon som skulle uppskatta det.

PASSA PÅ!! Större delen av upplagan är redan såld!!!


Stationerna är bemannade kl 10-17 och du kan samla stämplar i ditt program och vinna priser.
Jag har inte hälsa/ork till konsert efter en heldag men Kils kyrkokör och barnkör framför två av sångerna från min skiva; Lisselängabarn och Äkta Barn - den mest älskade sången av dem alla.

Julia Rosqvist guidar oss genom kvällens musik, poesi och personliga möten. 
Medverkar gör bl a:
Barn- & Vuxenkören i Kil 
Birgitta Göthberg 
Lisa Hübbinette Sundström 
Torsten Sundströms Jazzband 
Gospelkören i Kil 
Anna Sundström 
Folkmusiktrio 
Per-Fredrik Löthgren 
Julia Rosqvist 

HÄR HITTAR DU PROGRAMBLAD

VARMT VÄLKOMMEN! SPRID BUDSKAPET VIDARE!


måndag 4 november 2013

Nattskiftet i Vallristarbergen // Kasta ljus i tidens mörker


D A G S L J U S :
Ordnar med allt mellan himmel och jord. Ritar av symboler genom genomskinliga slöjor, material, och provar mig fram. Trampar stigar. Trampar hjulspårssår.
Äter mat. Nästa tur....

K V Ä L L S M Ö R K E R :
Ficklampa med uppladdningsbara batterier, stövlar och varma kläder, målmedvetenhet och snitselletning i skogen ovan bäcken, det går uppför, uppför, det mörknar men ljusnar, det väntar... Det där mysteriet som jag tycks ämnad att lösa. Lösa upp, ur tidens bojor. Ur stenarnas stumma rynkade hud. En följeslagare känns bra i mörka nya marker. Nya, men gamla... som berget själv. Det jag finner hade jag aldrig kunnat drömma, vågat tro.

Skall försöka i natt, om jag kan...



Genom släpljus i mörker trollas vallristarnas symbolvärldar fram och kommer till liv. Det här fotot blev till lite av bara farten, vid sidan om, medan kvällsljuset ännu dröjde sig kvar - men mystiskt i sig självt :)

söndag 3 november 2013

Något ska man ju bjuda på... // Vallristarland

Dagarna går och fylls av innehåll, mestadels i bergen i Vallristningarnas tecken. Mellanlandar hemma och ser att bloggen vilat i väntans tider... så något måste man ju bjuda på! Kameraladdaren är på rymmen så jag får mejla en bild från mobilen till mej själv, som jag grejar lite med. Detta från lördagens expedition, med två stigfinnare av rang och så själva jag med mina uppslag och doningar och målsättningar och väderleksspaning som gav oss en regnfri dag med helt otroliga fynd på vallristarfronten... Det kommer ta tid att smälta! Här är vi på väg till en av dagens två destinationer. Det fanns en enklare väg tillbaka. Fulare, om möjligt, än hygget här, pga skogsmaskiner som kört upp en "autostrada" genom skogen. Eller virkesplanteringen. Vad det nu kallas nu för tiden, mestadels. Ändå på sina håll; förtrollande, vildvuxet och levande, trots allt. Precis som jag.
OBS PÅ LÖRDAG DELAR JAG MED MIG AV LITE VALLRISTARSYMBOLER UNDER DEN BLÅ TRÅDEN-DAGEN I KLOCKARGÅRDEN, MED MIN BOK TILL FÖRSÄLJNING!