tisdag 30 december 2014

Fjärilaberget i tonad vinterskrud // GOTT NYTT ÅR!!!

Är inte naturen förunderlig, så säg? Och krånglar man sig bara ut, trots kyla och motstånd, väntar mycket vackert - sådant vackert man aldrig kan få se, om man stannar inne. Eller inte hälsar på i min blogg! =) Vi gick över isen, som är 20 cm djup nu. Gräset böljade i frostiga vågor. Istäcket dånade och sprängde, skrämde mig till fyrstrukna ciss och vi svängde av lite mot strandkanten :)



En härlig dag med två härliga utflykter - den ena till torparvännen med vedspisvärmen, och den andra lite längre ner utför bergen, med toner från det förflutna, go'fika och spännande planer, möjligheter...

Vad kan det BLI!?!?!?!

söndag 28 december 2014

Frost i håret och blånande vinterberg

Det bar mot bergen, medan solen lyste. Vi ville vandra i det fria, inte klämmas in bland mörka granar. Tog den nyligen avgrävda/hyvlade skidbanan som går in vid Blankhult mot Stokavreten och Trolldalen. Vyerna överraskade på flera håll, Fia hade snö på nosen och jag fick frost i håret. Glömde både kamera och mobil så jag fick låna Mats iphone och knäppa några glimtar iallafall... Håll till godo!




På bilden här ser man
Tysslingesjön


onsdag 24 december 2014

HO HO HO

Här kommer en Fiabild från annan vinter (en Pernillabild med hunden Fia alltså), som hoppade fram när jag googlade i förbifarten. Inget vidare sparkföre än, men det kommer ;) Mitt mest älskade färdmedel på vintern i bergen. Hoppas ingen skall känna sig ensam idag. Eller bortvald. Borttappad. Ge den känslan sparken och dig själv en värmande tanke! ;) Och här kommer en från mig: Vila i vissheten att livet är ditt och resan är oändlig, med mycket kvar att upptäcka och glädja sig åt! God jul och ät choklad! :)

Är det själva himlen som jag gungar i min famn...

Giv att dina dagar
Får bli till andras glädje

tisdag 23 december 2014

Skills och swag och en annan dimension // GOD JUL!

Ja, så kom tomten instövlande en hel dag för tidigt med famnen full av det som gossen inte ens vågat önska, installerat och klart så han hinner njuta lite av saligheten också! När man ska bort på julbord och jobba sig igenom x antal chokladaskar, Kalle Anka och rim. Sällan har den ungen tystnat av Lycka. En fröjd att se. Och tillslut får man öppna den där magiska dataspelvärlden trots allt, när alla andra redan är där. Det lyser och blinkar över allt. Men framför allt lyser ungen, och mor får en gloria av välvillighet över sitt ofta tråkigt förmanande huvud.

Allt är frid. Bara lite städning kvar. Gånger tusen, ungefär... God Jul!!!
(Det var en ärkedator med himmelska tillbehör i strumpan, och den magiska spelvärlden nådde nya nivåer!)

lördag 20 december 2014

J U L S T U G A . . .

Bjuder på en suddig mobilbild!
Parkerade bland alla julslädar på ICA Maxis 
megaparkering och kastade mig in i "slagfältet". 
Det blev sen målgång och jag lär inte hämta mig 
förrän te framåt julafton! Har iaf haft lite "jul-
stuga" och slagit in några klappar framför sonens 
Madagaskarfilm. Chokladekorationer är roligt,
och så kom jag på att 
man ju kan ta  polka-
griskäpparna och lägg 
ihop till ett hjärta!!!
Årets snilleblixt! Ska nog ta patent ;)
Det brukar bli diverse karameller och pynt på 
själva klapparna, vilket är mycket roligare än
att införskaffa dem :(

Hoppas du skrider fram i en evig
julefrid och att den varar ända in 
till påska! (Friden alltså - inte julen!!)

onsdag 17 december 2014

Vindlande Kilsbergsvyer och.... tomtepuss???

Jaa... Vad i hela friden är detta? Besökte vallristarbäcken och där låg en pinne som verkade vara vitmålad. Gick närmare och fick se... ja, vad fick jag se? Något slags frostmustasch, bara för att luften var fuktig där? Ingen frost någon annan stanns... Ett mysterium. Hade tomten fastnat med sitt skägg? Dagarna har bjudit på många turer. Igår blev det Skrikarboda, Hammarboda, Lockhyttan, och så snubblade vi över kolargubbarna som hölls och fällde milved till höstens mila mellan Lockhyttan och Klockarhyttan. Värmande brasor, ko-kunskap, god mat och gott sällskap. Hoppas du har det bra!

lördag 13 december 2014

Aldrig har jag ryst så... // Med Samuel Ljungblahd i himlen!!



Det är inte varje dag jag knatar iväg till kyrkan. Än mer sällsynt om det råkar vara en sk frikyrka. Men nu hände det sig en dag, strax före juletid - för att vara lite biblisk i retoriken - att jag fann mig där trots allt. Eller tack vare, kanske. Tack vare Samuel Ljungblad, som "frälst" mig med sin gudaguldiga strupe och själfulla inlevelse. Uppenbarelse. Jag har haft ett klipp här förut, från så ska det låta. You´ve got a friend. I den här församlingen har man en happening i månaden som heter My Story, där man bjuder in en intressant person med ett särskilt livsöde, som blir intervjuad inför publik. Denna gång var det Samuels tur. Jag var sleten och frusen och urlakad och trött, men släpade mig halvt motvilligt iväg ändå. Det var mycket prat. En härlig personlighet. Och så visades det där klippet på storbildskärmen med full sprutt på ljudet och man blir golvad igen. Lite senare fick dom honom till pianot och han sjöng en vers samt uppmanade publiken att sjunga stämmor i refrängen, "det finns hur många som helst", som han sa. Och då kan ni tänka er att det var en sångfågel från stjärnhusen som svävade ut och sjöng i all himmelens höjd =) Mera prat, och så det där då... Det där som liksom inte nästan ska kunna hända. När han var "förband" till sin största amerikanska gospelidol som inte visste vem han var. Och på Herrens outgrundliga vägar blir uppdragen på scenen inför ett fullsatt globen och får stiga upp till de sällan besökta sfärerna som rör sig högt ovan det jordiskt möjliga, och med hela publiken med i lyftet. Inbjuden i sin största förebilds egen show. Man skulle kunna säga att Ljuv musik uppstår i detta möte... Det finns på youtube, men ljudet är verkligen erbarmligt dåligt där, vilket skalar ner upplevelsen till en 1:a på en 10:gradig skala. Ett blekt återsken. Men ändå. Lägger in det här. Kanske kan ni trolla med ljudet så det närmar sig liveögonblicket eller återuppspelningen i frikyrkan den där kalla mörka onsdagskvällen. Aldrig har jag ryst så mycket. I hela långa kroppen. I tre hela minuter. Till och med på kinderna höll det på och ryste runt runt så det bara kvillrade i hela människokroppen. Uj uj. Nobelpris på det! (hur det funkar alltså) Ett Haleluja-moment, som en störig gammal jurymedlem i idol skulle ha sagt. Fast way beyond. Way up there, with the stars. Thank you.


Hm... hittade en med sämre bild fast kanske bättre ljud? Dock ej den som flest klickat...
Eh... Ja... Alltså "körSÅNGERSKAN"!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

onsdag 10 december 2014

Fantastiskt & Mäktigt: Folkmusik, folktro och natur på SVT play!

Visst missar man ett och annat på dumburken. Men ibland har man tur! Såg att detta gick i repris från lördagens primetime och tackar min lyckliga stjärna. Passa på och kolla innan det försvinner från nätet! Gud vilket ovanligt och fullödigt programkoncept, med musik, stämning och berättarkonst. Och inte blir det sämre av att tyngdpunkten ligger i Hälsingland - min farfars hemvist och min barndoms besjälade sommarlandskap.


Riksspelman Jörgen Antonsson (svt bild) står i spetsen för Gävle symfoniorkester, och naturprofil Martin Emtevik filisoferar i skogen. Direktlänk: http://www.svtplay.se/video/2525909/med-djavulen-i-halarna

lördag 6 december 2014

GAPA STORT! // Å vargen tog en älg i Prästabacken // Tillägg: en liten uppdatering på vargfronten

Det är jordkällaren som gäspar i skymningen, nära ristningarna nedom Nybråten. Ett litet monument över ett nyss flytt torparliv. Jag vandrade över Skogatorpet, uppför Stokavreten, där man äntligen dragit ihop allt ris och till och med fick ta bort de flesta vindfällena, som alla väntat så på. Djupa spår blöder tjärsvart i marken, men bergslagsleden är intakt. Det är där den Gamla Vägen gick. Det var för vackert för innearbete eller latsida så jag begav mig uppåt. Fick reda på efteråt att en varg synts vid Skogatorp, och att ett kadaver ska ligga vid Prästabacken. Det visste jag inte då. Men nu vet du mä!

Tillägg: Vargen sågs vid bommen där vägen till Tomasboda går upp. Och så 4 st i Tysslingetrakten.

fredag 5 december 2014

En dag närmare våren...

...kan man ju tänka, istället för att vargavintern närmar sig dag för dag, och med den minusgraderna och snöyran och det där jag så helhjärtat gnäller om irl och på min blogg!
Ännu en bild från finpromenaden i bergen den där sällsynta fina dagen. Dagen då vi fångade solen de få timmar den tittade fram, innan molntäcket och eftermiddagsmörkret tog vid. Mycket att göra med mitt jobb. Kul! Andas mellan varven. Längtar sommar. Hammock. Barfota!

onsdag 3 december 2014

D E C E M B E R . . .





Mjuka mjuka December... Varför är du så Kall? I stunder är du vacker. Fångar mig och lyfter sinnet. Men mest är du mörk och sträv. Biter och viner. Jag får ta fasta på det vackra. Ta vara på dagsljuset. Vända mig mot det goda som väntar, pågår och vill bli Till. Det är underbart mitt i det där jag helst vill slippa. Önskar mig en evig vår. Amen.

måndag 1 december 2014

Det ljusnar bland bergen // Kartlamossen rimfrostig med orresång

























Jag fyllde år igår, men presenten kom idag! Vet ni hur magiskt det är, när världen plötsligt öppnar sig och man står inför något så självklart, som bara finns där. Men just denna dag - i just detta ljus. Och orrens sång som kom kullrande över Kartlamossen... och sedan en till, lite längre ifrån... En ingivelse; vi går i öppen mark, nu när det för en gångs skull ljusnat för några timmar. Och vi tar den här hjulspårsvägen (meterdjup), och så in här bortom spåren för att se vad som finns...
Skönhet. Det är det som finns. Tystnad. Solljus. Orrsesång. En bra förmiddag!

Tog en bild på mossen och en på himlen för att få verklighetsljus i båda, och lagt ihop (lite suddigt).
Vet att det går att göra per "automatik" men inte hur... Får väl lära mig, en vacker dag!
En mörktonad inramning omsluter min fina gåva. Känner mig som en målarinna, fast jag bara fotat!

fredag 28 november 2014

Terrängkörning i Kilsbergen skadar marker och ristningar // NA (men värsta skadeboven är ändå det "organiserade" skogsbruket)



Viktor Kilsberger, nästa generations skogsägare i Kilsbergen, lyfter en viktig fråga i gårdagens NA: http://na.se/nyheter/orebro/1.2737921-nojesakning-ett-osynligt-problem. (Lite mysko rubrik på artikeln, för spåren är ju tyvärr i högsta grad synliga!) Blogginläggets rubriktillägg att terrängkörning även skadar ristningar har jag själv lagt till. Det finns konstnärsristningar på stigen Blankhult-Tomasboda som repats sönder av icke naturanpassade däck från någon slags motorcykel. När skadorna är färska lyser de ljusa, sedan mörknar det och man vet inte vad som är vad; ristning eller skada. Människan lämnar sitt avtryck i naturen på ofta brutala vis. Men även när hon inte tänker på det, eller förstår. Så synd att en stunds "nöje" ska innebära konsekvenser som ibland är eviga, ibland hundraåriga... SUPERBRA att Viktor tog tag i frågan! Kanske skulle man ta ett "naturkörkort" för att över huvud taget få braka in i bergen med sina fordon; kunskap om djur och natur, skogsfågelreden och livscykler i flora och fauna... Allt det där som pågår och som vi kallar SKOG.
 Många ser inte skogen för alla träd. Ser inte LIVET.
Sedan är det alltjämt ett beklagligt faktum, att de största markskadorna står ju själva skogsbruket för, med alla sina entreprenörer och vinsttänk, dygnetruntarbete över ofrusen mark, många som gör sitt jobb i en hytt och i ett naffs, utan att sätta sig i förbindelse med den natur som är deras arbetsplats. Stiga ut och för en stund ta in det faktum, att här är Liv. De flesta basvägar läggs DIREKT över gamla kulturstigar, vilket är förbjudet, men likväl som sagt praxis. Om detta vittnar bl a en orienterare, kartritare och torpinventerare med dryga 50 års nära förtrogenhet med bergen. Det är inte mindre fult och sårigt för att den som var där hade ett "uppdrag" och var känd av markägaren. För skogen finns ingen "markägare". Den bryr sig inte om vilken person eller maskin som lämnar skador. Skadorna är desamma, och kanske värre när de sker med åsamkarens "goda minne", än av direkt okunskap och nonjalans? En liten tanke, från en som arbetar i skogen och bergen, men på annat vis. Hoppas det kan bli bättring på båda fronterna! Det vore underbart fint, skönt och välbehövligt.


Jag kom att tänka på ett blogginlägg jag skrev för tre år sedan. Klistrar in det här:

BEDRÖVELSE // Förlåt oss våra Maskiner...

Vad ska man säga? Och HUR? När hela kroppen bär på en olust, obehag, istället för den vederkvickelse och påfyllning man brukar få efter en vandring i markerna. Det hade inte behövt vara så. Men det Är, och ... jag saknar ord. Får ingen lust alls att skriva, förmedla, för det är så idiotiskt sorgesamt och onödigt. Men hur som helst; i två av Kilsbergens vallristarområden har man nu gallrat skogen med maskiner, och därefter kört ut virket med ENORMA tunga maskiner som gräver oläkbara djupa sår i markerna. Det är för surt i markerna, och maskinerna är inte avpassade efter den miljö de skall röra sig i. Det kallas skogsbruk, men det är missbruk. Som en gigantisk upphackad potatisåker, istället för en levande livsmiljö med stigar och lämningar från dem som gick Före. MOT alla rekommendationer kör man med band och kedjor på, som ofta krossar, annars helt skär sönder de stenar som mycket väl kan innehålla vallristningar. Eller som bara skulle kunna få fortsätta finnas i sin miljonåriga form, så som de skapades, innan Maskinerna brakade längst in i skogens mossklädda finrum.

Här hittade jag tidigare okända vallristningar på en sten som undgått maskinens krosskador och illristningar med en centimeters marginal
Vi är där för att leta upp några av dessa Vallristningar, men beskrivningen vi fått utgår från stigen, och stigen, den urgamla, är ju helt krossad, söndermosad, utraderad för evigt eftersom man I REGEL lägger basvägarna (maskinvägarna) PÅ de gamla stigarna, inte intill, parallellt, eller i en egen fåra, nej, tvärs över de livslinjer som berättar för oss om livet här, vandringarna, och kring dem; kolbottnar, vallristningar, minnesstenar, fångstgropar...
Stigar är berättelser. Stenar bär på berättelser. Man snitslar in de vallristningar man känner tilll (de flesta är ännu inte upptäckta, men finns strax ikring, det VET man!) utan marginal, maskinen kör sönder stenen i ytterkant, det går inte att se om det var vallristningar innan maskinristningarna kom, för evigt dittvingade på en sekund, av obetänksamhetens mästare. Människan av Idag. Så jävla futtigt och oförsvarligt. Vi kan inte ens hitta stenarna, för de är begravda under berg av grenar och sly som man lämnat kvar i spåren av de oproportionerliga, olämpliga, ändamålsvidriga åbäken som människor i framtiden kommer ställa sig totalt frågande inför. En skam. Det finns vinter. Det finns tjäle. Det finns något som heter respekt och varsamhet. För att inte tala om Sunt förnuft, som Oren Lyons lyft fram i tidigare inlägg här... Och jag kommer att tänka på Maria Westerbergs egen tolkning av en gammal bön, som ramar in detta ödesmättade sorgestråk i vår tid. Hon kallas även Vildhjärta och har gjort en fantastisk bok. Ni kan läsa orden här nedan, samt se dessa länkar på min blogg:

http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/underbara-vildhjarta.html
http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/det-finns-en-plats.html

På slutet gick det inte ens att gå i dessa spår. Här påväg ut mot vändplanen före Lisselängen.

 O c h   j a g   t ä n k e r . . .

Vallristningarna, med sina symboler, årtal, initialer, tankspritt klotter och vävar på vävar av människohand, blomvaser i kurbits, kyrkan i Kil... Och så Maskinristningarna.
Dessa, så obegripliga. Omöjliga att tolka. Lika planlösa och irrande som den generation som lämnar dessa spår. Eller sår. För det är skillnad på vad vi gör, med fötterna på jorden, eller instängda i en hytt med Mix Megapol. Som om naturen inte var levande.


M A S K I N R I S T N I N G A R       


_________________________________________________________

Sist vill jag citera min gamle torparvän, tillika skogshuggare i hela sitt liv.

Först kom maskinerna, och det var bra.
Sedan blev dom större. Och större. Och in i helvete tyngre.
Idag är det helt galet! Dom är inte anpassade efter den natur de ska verka i.
Det gick för långt. Det är bara vinst, vinst, vinst som gäller.
Det FINNS inget annat!
Sen får det se ut hur fan som helst bakätter'.

Jag kan inte annat än hålla med.

___________________________________________________________

Här är inlägget med Oren Lyons jag hänvisar till i texten ovan:



Inspiration, ansvar och indiansk visdom

Lördagen den 29 oktober är jag inbjuden till hembygdsförbundets höstmöte för att tala om mitt Kilsbergsprojekt och skänka inspiration för nya infallsvinklar och engagemang i att föra fram vår lokalhistoria och närmiljö. Temat för dagen är barn och ungdom / natur och miljö. Självklart blir det något musikaliskt framförande också...
Mötet är enbart för aktiva i hembygdsrörelsen, skall väl tilläggas. 


Bilden visar en övergiven Hälsingegård jag hittade på min resa i somras. Ett unikt fynd...



Sist jag var på City konferenscenter var för att sjunga på Stora Klimatdagen, i samband med att Onondagahövdingen Oren Lyons talade. En väldigt givande dag, med dialoger och mindre samtalsgrupper. Och ju fler sinnen som berörs, ju lättare och djupare landar budskapet i människan.

LYSSNA EXTRA NOGA 2.50 IN I KLIPPET!

Första gången jag berördes av Oren, var genom TV-rutan. Han satt vid ett träd och strök med handen över vegetationen, och förklarade att varje träd var mer än ett träd, det är ett eget litet samhälle, med en mångfald av livsformer som är beroende av varandra, och som vi människor också är beroende av, kanske utan att veta om det. Bara detta med medicinalväxterna - alla är ännu inte uppenbarade för oss. Jag bestämnde mig för att jag måste träffa denne man, vilket förverkligades i vildmarksbyn Eden utanför Lysvik i Värmland, 2001. Tio år har gått, och vägarna har strålat samman flera gånger. Budskapet han bär är lika angeläget idag, som då. Lägger därför in ett videoklipp där en del av hans visdom kommer er till del. Han talar om ledarskap, vilket är i högsta grad aktuellt idag. Vilka är politikerna som styr våra gemensamma livsvillkor idag? Bland hans folk var de utvalda för sina ledaregenskaper och klokskap, inte för att de ville göra "karriär". Ingen kom undan med att vara någon annan än den utgav sig för. Dessutom valdes ledarna av Klanmödrarna, vilka altså indirekt hade högsta ansvaret för folkets väl och ve.

Det finns oändligt mycket klokskap i Six nations, sammanslutningen hans stam är en del av.
Man tar ansvar för de kommande sju generationerna i varje beslut.
Här verkar framförhållningen bara gälla det närmaste budgetåret, om äns det. Suck. Oren är idag 81 år och är professor i indianfolkens historia, han anlitas av FN och både regeringar och företag, och anser att båda är lika viktiga, då det de fakto är en övervikt där företag styr världen till stor del idag. Att dessa tar ansvar är helt avgörande. För övrigt hatar jag ordet tillväxt, och det börjar äntligen uppmärksammas hur urholkat infantilt detta begrepp är. Det finns andra värden, som först och främst måste respekteras, om vi ens ska ha en framtid på denna underbara och i människans regi bitvis fruktansvärda planet.

En stund med Oren Lyons är en bra början!

Oren Lyons är ledamot av the Executive Committee of the Global Forum of Spiritual and Parliamentary Leaders on Human Survival och en av de tongivande personerna i the Traditional Circle of Indian Elders, ett årligt återkommande rådslag bland ledarna för de stora nordamerikanska indianstammarna.

__________________________________

Jag vill ha bjälkar i taket, böcker och bokhyllor och värmande brasor. Men också livgivande promenader, återhämtning och inspiration. Livsrum för själen, och för alla andra varelser, växter och väsen som har sin hemvist i naturen. Skogsbruk är en grundförutsättning för vårt liv. Hur det bedrivs är dock en fråga som behöver ses över i grunden - ett ansvar som är Vårt. Idag.

onsdag 26 november 2014

Blå Bergens Sång på julmarken' i Garphyttan Lördag fr kl 10!




















Kära ni. En klapp som värmer länge... är mitt Kilsbergsverk, som kom till världen för snart två år sedan. Det första året flängde jag och for, sjöng och berättade, men sedan tog Vallristningsprojektet över hand och har fått prioriteras. Härom dagen sjöng jag dock och berättade för nästan 100 personer i Adolfsberg, och påmindes om hur roligt det är att möta de Kilsbergsintresserade, väcka människoöden till liv och förmedla något av det bästa vi har i våra nejder - berättelsen om våra Blå Berg. Varje år har Stockhaus puffat på; ska du inte vara med på julmarknaden i Garphyttan?! Jo! Men det blev inte tid. Nu BLIR det det! Jag såg planschen i Kil igår och har nu bokat in mig. På lördag hittar du mej och min älskade bok med sånger på Garphyttans industrimuseum, bland ca 30 prunkande bord där vi bjuds på allt mellan himmel och jord. Fika och korv ska finnas på plats. Kom HEMSKT gärna och skvallra lite med mej! :) Om de blå bergen och det som rör sig kring och i dem. Och har du någon som vill ha en bok, be dem komma och köpa den av mig, så får de den signerad och jag får en slant för mitt mångåriga arbete (vilket nästan inte blir fallet ute i handeln), Så får vi ju råkas ett slag! Jag kan inte lova och svära att jag sitter fastnaglad till klockan 16, men till 14, och till 15 ska jag väl stå pall! Hälsan är bättre men det är inte Wasaloppsform kan väl sägas :-S Tipsa dina vänner, kom och köp dem en värmande klapp eller ge mig en liten klapp på kinden i all vänlighet :)
PASSA PÅ: JULMARKNADSPRIS 299 kr! (Annars 350:-)
UPPLAGAN ÄR INNE PÅ SISTA 500 EX, SÅ PASSA PÅ OM DU VILL HA, FÖR DE LÄR TA SLUT...

tisdag 25 november 2014

Bäcken sjunger och jag med den // Fantastiska nya vallristarfynd!

Om du tittar närmare... så kanske du ser dem. Vallristningarna. De som stupar ner i bäcken. Bäcken som sjunger så friskt och vackert nu, fylld till brädden inför vinterns stillsammare vaggvisesång.

Jag var där idag. I lite hemliga ärenden! :) Solen lyste och kallade på mig med sin klaraste stämma. Och så vidare, till en annan vacker fyndplats, där många överraskningar väntade.

Två kyrkristningar är registrerade på den hällen. Jag har hittat en till. Och idag, när skymningen föll och vallristarlamporna kastade sitt magiska klargörande sken där i skogens mörker, så hittade jag... två till! Det betyder i så fall FEM kyrkristningar, utöver vår fina Kyrksten där Kils kyrka finns avbildad.

Jag kanske inte borde sjunga ut om fynden så där rakt uppåner, men vad gör man inte när solen skänker sina gyllene strålar en endaste dag, bäckarna sjunger och tider som flytt stiger upp till ytan, så oväntat... HÄRLIGT!!

Men ETT fynd lyckades jag hålla tyst om... ÄN :)

Ä N T L I G E N ! ! ! ! ! ! ! ! // Älskade Livgivande Sol









...och den Vackraste Sången i Världen....



söndag 23 november 2014

På sommarn är det för varmt och på vintern för kallt och krångligt


























...och hösten är för mörk och tråkig och hemsk - särskilt när man vet att det är 300 år till våren. Eller 150 dagar av fel årstid. För mej. Gnäll Gnäll Gnäll! Piggar upp mig med denna härliga Kilsbergsbild tagen i närheten av Gröna Dal'n. Fina Fia poserar som en rutinerad fotomodell. Världens bästa Fia. Som valp älskade hon att tumla runt i Gröna Dal'n. Ja hon blev nog ALLTID valp när hon kom dit, i alla år. Tills det skövlades bort. Rakades rent, men smutsigt. Så sorgligt. Gapande grå ödslighet där mossorna frodades och skogen var SKOG. LIV. Ja tänk att jag hittade något negativt med denna bild också :) Skulle gärna åka till ljusare nejder ett slag, om det inte var så krångligt och omständigt och långt bort och flygplanskrävande och packning och ännu mer krångel - och så denna krångelmage som nog inte ALLS vill åka utomlands. Kan man lämna den hemma? Imorgon ska jag sjunga och berätta för en stor skara. Jag kanske bara sjunger sommarsånger? Den blomstertid nu kommer? Man får väl se fram mot en och annan Aladinask (men det är ju bara några bitar som ä goda) och sen är det snart februari och ljusare och semlor och sparkföre och SEN börjar Livet igen. Amen.

onsdag 19 november 2014

Desajna å karva utan glasöger ä svårt // BOMÄRKEN



















PS... nöjd med figuren men själva utförandet är väl mer som en taggbuske ;P (Karvade större för å se bättre)

Ja, men man får göra så gott man kan. Kisa och hoppas att det är träet och inte människohanden man sticker kniven i. Skulle faktiskt föredra en hederlig vanlig morakniv - tillslut fick jag låna länshemslöjdskonsulentens egen, och bordsgrannens läsglasögon medan hon mumsade lusselängd och pepparkaka. Jag trodde först det var föreläsning men det var mest workshop. Endast de äldre bomärkena togs upp, inte de som kom under 1700-talet när man snodde ihop sina initialer till en egen symbol, tills de bara stod som tre bokstäver mot slutet av 1700-talet. Tanken var alltså att man skulle skapa sig sitt eget "bomärke" denna afton. Jag körde 1700-talsstuk med lite egna friheter ;) Både P och S är ju lite rundade och snirkliga, vilket är bökigt när man ska rista (därför var bomärken ofta raka och enkla) men desto lättare med målning/broderi. Tidigare på dagen hade jag faktiskt ristat i sten. Provristningar i mitt projekt. I länsmuseets skaparverkstad (en del i bild) var variations- och idérikedomen stor. Tidigare besökares kreativitet lyste och tjoade från väggarna...
 














tisdag 18 november 2014

Den hemlige stentravaren // Temakväll om bomärken

Jag är helt oskyldig, kan jag tala om! Och lika undrande som ni... Nä inte är det jag som staplar stenar på en sten längs vägen till Hyttebacken i bergen. Figurerna växer undan för undan. Förökar sig. Och stenstaplaren förblir okänd. Jag har mina misstankar, men personen i fråga har tydligen ställt sig nekande. Hm... Nåja, knäppte en bild idag och blåade till den lite. Detta på hemväg efter tillsyn av periodisk täckning av Kyrkstenen (som något smartskaft tydligen fått för sig att lossa och titta under) innan vintern, lite släpljusfix vid några andra stenar och lite trask i den grådaskiga skogen. Imorgon ONSDAG är det temakväll om bomärken på länsmuseet kan jag tipsa om; länshemslöjdkonsulenten håller i det hela kl 17-20, 50 kr för medlemmar och 100 för övriga. Det blir föreläsning, och man får tydligen både designa och karva ett eget bomärke... För den som har haft ett och annat hårdrocksband i sina dar så har man ju redan klurat ut snyggaste och fränaste sättet att designa sitt eget "sigill" (läs; logotype ). Det här blir liksom äldre tiders variant. Hårdare tider, på andra vis. Material och fika ingår i inträdet. Hm... Själv vill jag ju helst rista i sten! Men det kanske inte blir aktuellt. Länk till evenemanget: http://www.olm.se/1895.html

måndag 17 november 2014

Nu far jag mot bergen!

Äntligen! Det är sannerligen inte VÄDRET som lockar. Snarare pojkvännen :) Önskar lämna ohälsa och krämpor bakom mig på slätten och få några dagar i välmående härlighet. Som tur är är jag fylld till bredden av minnen och intryck från ljusare årstid - skatter jag ska bearbeta denna långa vinter, vrida och vända på och försöka klura ut. Mina kära ristningar och mina kära ristare och ristarinnor! Inte så mycket action på bloggen här på sistone men det har med ohälsan att göra. Dock anses jag väl nu mer eller mindre halvfrisk och försöker leva därefter. Upp och hoppa! Ut och skutta! I det fula fula tråkvädret... Bilden har jag hämtat från nätet någon gång (fin men ingen superkvalisort). Det värmer att ha något man håller kärt. En härtevän, eller en bergskeda. Gärna både ock! =)

torsdag 13 november 2014

Sida upp och sida ner.. // Rapportskrivning


Eller "skrivning" låter ju fjösigt. Det är ju frukten av ett års arbete, många många krånglande timmar under mörkläggningsanordningar (alla inte helt lysande, skall sägas) med diverse ficklampor, trådar att nysta i som leder till människor man aldrig mött, som kan ha en pusselbit. Det är ett tusendelarspussel, och det ska redovisas. Gott så. Viktigt att det arbete jag fått göra denna tid kan bevaras och öka kunskapen om ett FANTASTISKT kulturarv. Kompassriktningar, mystiska figurer och skrifttolkningar, höjder och bredder och vittring och historik. Allt ska sättas på pränt. 3/4-delar av den redovisande rapporten klar - den som ligger till grund för att föra in uppgifter i formnimmesregistret. Många nyfynd har det blivit - så roligt!!! Nu ska vi bara lyckas bevara dem för framtiden.






OBS Bildcollaget här föreställer inte vallristningar utan andra "inhuggningar" jag dokumenterat; Dalkarlshyttan/Älvhyttan, Garphyttan och Ullavi Klint.

onsdag 12 november 2014

Har fått för mig att leta fram den här... // Mother of devotion


Inte hunnit blogga men hunnit desto mer annat! :) Önskar er goda dagar och nätter... Så hörs vi snart! Tills dess kan ni avnjuta denna refräng... inramad av lite längtansfulla valltoner, minnandes om Värmeland vårt sköna

söndag 9 november 2014

Min vallristarkväll hos Arkeologiföreningen framflyttad

Jag nämnde det i förra inlägget men bäst att skriva ut det tydligt och klart. Jag är sjukskriven och kan tyvärr inte genomföra den planerade föreläsningen hos Arkeologiföreningen måndag kväll. Så himla tråkigt när ämnet är så himla roligt!!! Och ställa in vill man INTE, men hälsan låter sig ej blidkas. Vi får sätta nytt datum när hälsan återvänt. Föreningen har bestämt sig för att ha kvar programpunkten trots allt, och istället kommer medlemmen Karl-Erik Kilsberger, som är den som registrerat vallristningar till Riksantikvarieämbetet tidigare, att berätta. Han är född i området och är väl bortemot 85 år nu. Själv hoppas jag att jag har flera år kvar och kan återkomma med en härlig vallristarkväll! Hoppas vi ses då :)

fredag 7 november 2014

Strövtåg i hembygden utan snö och slask och vinter och elände

...det längtar jag till!!! Ut och gå ska man, för det är bra för hälsan. Men jag vill bara VinterVägra. I fem månader eller så. Det håller inte. Men jag PROTESTERAR. Helhjärtat. Och masar mig ut. Något bättre. Kanske en diagnos på spåren. En lösning. Inte framme än. Men hoppas!!!


Tyvär har jag fått ställa in min medverkan hos Arkeologiföreningen måndag kväll. Sjukskriven tills dess, så får vi se hur jag hankar mig vidare. Jag får boka in ett besök en annan gång, när denna ohälsa är ett minne blott.

måndag 3 november 2014

Sänder en bön till Vallristarbäcken...

En bild från en dag innan smärtan tog över. En bild från en bäck där mina vallristningar väntar. Hoppas vi ses snart! Hälsa från mig! Hälsa Brita och de andra, som ristat där. Dem jag lärt känna, fast det nästan gått 300 år sedan de skådade samma bäck. Vilade sig vid dess ådra. Dess stilla Flöde. Evighetssång. Kanske har jag räddningen i sikte. En undersökning i morgon, akut. Hoppas den kan visa på något som går att åtgärda, så jag kan återgå till mitt Liv, som genomsyras av Dig; bäcken som är längtan och lust efter äventyret, arbetet, att få utforska det fördolda. Uttolka budskap. Skönja avsändaren... Tänk på mej! Så är jag snart åter... Hoppas vi.
Då är Allt som det Ska. Det vill så Innerligen Jag.

fredag 31 oktober 2014

Akuten tur och retur x 6 // ÄGD

En liten rad bara, så ni vet att jag lever. Om jag nu gör det... En vecka med många långa besök på akuten, och ännu ser jag inte ljuset i tunneln. Men hoppas vara i funktion i morgon, då vi köpt biljetter till ÄGD; Fredrik Lindström och Schyfferts raljanta underhållning där konsumtionssamhället synas i sömmarna. Antingen är jag där. Eller på Akuten. Ni vet vad jag hoppas på. Håll tummarna!!!

måndag 27 oktober 2014

Plötsligt dyker en Sjöjungfru upp! // Deckardrottning i farten

Av alla motiv jag "skrapat fram" i bergen är inte detta det mest ekivoka. Nej minsann! Men här kommer hon, sjöjungfrun utan timglasmidja och disneyhårsvall. Lite mera 40-årsbyst och som folk är mest. Det är ingen vallristning. Det är en konstnärsristning, sprungen ur ett projekt vid slutet av 90-talet som sedan länge glömts bort. Konstnärerna fick endast använda de material naturen hade att erbjuda, varför många av verken sedan länge är borta; de har uppgått i naturen eller skingras av klåfingrar på olika vis (både tvåbenta och fyrbenta kan man tro). Men ristningarna finns kvar. Eller snarare inhuggningarna. Det gäller att skilja ut dem från historiska motiv, och en dag blir ju också 1990-talet en slags forntid... förgången, avlägsen, kanske dunkel för framtiden. Då är det bra att registrera och konstatera, att det var Lena Attar Larsson som var i farten just här. Hennes stora hällmotiv var helt överväxt, förutom en liten liten del, och brottytorna i stenar och hällar har sedan länge återtagit bergets egen nyans, sedan det ljusare tonat bort. Jag får vara deckardrottning som vanligt, spårar och nystar och stöter på hit och dit. Tillslut befinner jag mig i bergen med konstnärinnan herself (nu sthlm:are), och vi tar fram det som tiden har gömt. Magiskt!! Kanske ska de målas längre fram...

fredag 24 oktober 2014

En kär sommarhälsning från vallristarberget i Dalarna! :)

Kom hem idag efter en andra omgång på akuten - tillbringade halva natten där och så in igen idag - och hittade ett stort kuvert på hallgolvet, innehållande en väldigt fin och oväntad överaskning! Delar den här med Dig. Det var stenkonservator Uttas, som jag träffade i försomras vid Hästbergs klack - det så fantastiskt rikligt ristade valleberget, som stod för hälsningen. Ja, ni ser hans minimålning och raderna här nedan. Med i kuvertet fanns detta "kuliga" (obs obs) klipp.
Så fint med en härlig hälsning från härligare tider när man är som skrangligast. Just nu bättre men det blir säkert en tredje utryckning i helgen :(
Urklipp från tidningen Dalabygden 17 oktober 2014. 










"Några minuters kulning i Hästberg och Du blev en kändis" ...Och nu blev du OCKSÅ lite "kändis", Uttas! :) (Uttas miniakvarell föreställande underbara Hästberg med Hästbergs klack)

måndag 20 oktober 2014

Närkes Kil i höstskrud // Innan vintern smyger fram...



















Huvudvärksdimman har lättat, fri i flera dagar dock med annat helvete i annan hälsoavdelning. Regn så långt ögat når på alla väderprognoser, men jag lär krångla mig upp ändå. Upp och ut på det klaffsiga stenbrofallskärret, till ristningar jag lär känna och marker som ska kartläggas; det är två fina kolarkojor, en stenbro och två nyfynd med ristade stenar. Allt innan vintern lägger sig över nejden. Hämtar en bild från en vackrare dag härförleden. Jag kan aldrig njuta av hösten innan jag släppt tag om sommaren. Detta på grund av den hotande vintern, mörkret, krångelkylan och allt jävelskap som medföljer. Visste man att hösten skulle vara lika länge som vintern skulle jag njuta i fulla drag av denna årstid. Tillåmä av rusk och regn, om det kommer lite lagom ofta. Så är det inte nu. Men man tager vad man haver. Å lever! ;-S

söndag 19 oktober 2014

Istället för en blombukett... // Pest och pina och eländes ohälsa



Jag har mått för jävligt på ren och ful svenska och inte lyckats klämma in något här. Fick iaf denna bild härom dagen av min svampälskande pojkvän. Svampälskande är INTE jag. Men den var ju rätt så fin ändå. Som en bukett med champagnerosa rosor (fast jag antar att doften inte är lika frisk). En läckerbit för en skogsbetande ko kanske. Själv föredrar jag väl en bukett med just blommor, men idag har jag fått blommor på annat vis; underbart god och len och mild potatissoppa som smakar som en dröm, omtänksamhet som uppskattas dubbelt upp när man mår eländigt och knappt vill vara med. Är det inte huvet så är det magen eller båda på en gång. Och min visa dessa dagar är en evig klagosång. Rim. Blir inte bättre än så under rådande omständigheter. För att summera läget: Blä.

torsdag 16 oktober 2014

Vallristarjakt (ist för Älgjakt) i trollskogen med 87-årig sagesman


Jag hade ju funnit några folkminnesuppteckningar om vallarestenar i Lekebergstrakten, och ett tu tre letade jag på just den gamle man som hade en av de två på sin mark! Dock hade han aldrig sett den, bara hört talas om den från de gamla. Vi bekantade oss i det trevliga köket med värmande vedspis, och sedan fick jag häva mig upp på traktorflaket för det bar uppför ordentligt o han va ju född 1927. 87 år gammal. Jag hade ett riktmärke, en kolbotten, vars namn han kände igen och kunde peka ut. Sedan letade vi i den vackraste sagoskog i nästan tre timmar. Inget napp denna gång, men en början på en givande bekantskap och flera utfärder! Det är mycket sällan man får ynnesten att vandra i sådan skog. Det värmer bra, att gå (klättra) och leta under mossa på hundrade stenar. Jag hade byltat på mig de mest färgglada kläderna, men de tre inledande dagarna på älgjakten var ju överstökade och vi hade inväntat torsdagen. Mången spännande berättelse blev det där i älgskogen, om många spännande ting. Man får se till att leva länge, så man hinner ta tillvara allt! Och önskar de Gamla gör likadant.

tisdag 14 oktober 2014

Pinnitus och Hjärtklappning när Maria & co kom på besök

Och vilket "kompani" sen! En hel här av härliga figurer, berättelser och hjärteträffande tankar. Toner.
Lycko Oss som var där ikväll!!! Gott att möta skogsvänliga vänner också!
God Natt från Stjärnhusen

söndag 12 oktober 2014

Nu kommer Maria Vildhjärta med sin nya pinnbok till Örebro!

Häärlig är joorden.
Och skogen. Särskilt när Maria är här! Det kom ett litet mejl. Precis sånt där man alltid verkar få reda på EFTERÅT, svävade fram över nätets röksignalkanal från den annars träspråkige författarinnan och ordvävarinnan och jag bankar vidare på djungeltrumman. KOM!!! ÅH vad jag har längtat efter denna bok! Den kommer som en räddande pinnängel inför mörkret och kylan som obönhörligen sänker sig. Jag har inte facebook men TIPSA VIDARE! På tisdag från kl 18 är det fika och skogsmingel på Kulturhuset, och så program från kl 19. Älskade fina människa och bokmakerska. Pinnmakerska. Det går ju inte att förklara. Måste upplevas. Ta i TRÄ!!!
Vi ses väl där!? =)

Vill du veta mer så skriv bara Vildhjärta i sökrutan överst till vänster, så får du upp tidigare inlägg!

Drömma sig bort // Alberta, Canada: mina forna hemtrakter

Regnet vräker mer. Jag menar VRÄKER. Piskar takåsarna, under vilka jag har mitt hem och min borg. Drömmer mig bort, till andra väder, andra tider, andra landskap... 1998 uppfyllde jag en livslång dröm. Eller en kombinerad sådan. Jag ville leva ett år på ett indianreservat, och jag hade alltid velat jobba som volontär någon stans i världen under ett år. Min vana trogen bakade jag ihop flera till synes goda ideer och gjorde slag i saken - men enkelt var det INTE! Det blev många hinder i vägen (och även där), inte minst hälsan, men tillslut så nådde jag mitt mål. Tillbringade  en del av min livstid i en annan värld, som ändå är en del av våran. Det finns ju så många möjligheter! Så många platser på denna jord vi kan göra till våra. Till en del av vårt väsen, våra minnen och vår historia. Egentligen tittade jag bara på härligare höstvyer på youtube; Glacier National Park, Banff... Kära ställen jag besökte under det året, och kära ställen från mina tidigare resor... och så hamnade jag här. I en liten återblick.

Tog tre snapshopts från filmen, men den översta är nästan äckligt tillgjord och perfekt. Det är bara det att jag har varit DÄR. Känner igen platsen, motivet, vyn. Likaså indiantipisarna högt ovanför Old Man Rivers djupa fåra. Jag är här, men ändå DÄR. Härligt!!! Varsågod och hälsa på du med. Klicka på youtube-playen och njut...


Ännu en njutbarhetsfaktor för mig: Jag har INTE vaknat med HUVUDVÄRK idag!!! =) Amen på det.

- - - Jaha, nu säger min dumma kompis Jens att de här naturbilderna ser ut som Jehovas vittnens!

lördag 11 oktober 2014

Rund under fötterna i nya tofflor // Folk kan ju tro att man ä...


...en gammal fylltratt, som man vinglar runt när man är i sina efterdyningar efter migränanfall nr 10 på 10 dagar. Dimmig och lite disorienterad, darrig och svettig, halvmumlande av borttonande smärta, med sängen i sikte, som en hägrande fristad. Med ständiga isfötter fick jag ändå med mig ett kap från dagens lilla utfärd; mjuka värmande tofflor från lilla hälsobutiken vi råkade gå förbi. Och som råkade ha en jättebinge med dessa utanför ingången. Äntligen hemma igen. Får se när denna odyssé av olidliga dagar tar slut.

fredag 10 oktober 2014

Migränmaraton och låtdänga som heter duga

Gudars skymning vad det är eländigt med sådana här episoder. Migrän 8 av 9 senaste dagarna, igår i två hemska vågor :( Kan förstå varför, men det suger. Riktigt. Föll till föga och lät sonen köpa en Absolute Music-CD på macken för någon tid sedan. Självklart vill han bara spela de mest irriterande låtarna om och om igen (extra gärna när jag ogillar dom) men det fanns en pärla. Som en smocka, så bra sjunget och gungigt. Ger er en länk, i väntan på bättre tider... https://www.youtube.com/watch?v=fgdu850meS0

tisdag 7 oktober 2014

MITT HÖJDARJOBB! // Himmelska höstliga Kilsbergsvyer






















Ojojoj. Det har ju sina sidor, att jobba i projekt, med osäkerhet och evig jakt på diverse myndighetspersoner och andra för att få till det hela. Det regnar och blåser och man fotar ristningar i mörker (för släpljuseffekt), ensam i vildaste skogen. Man blir lerig och frusen och älgflugorna kravlar runt överallt och kryper ibland fram dagen därpå. MEN. Kära Gud vad vackert det är ibland! Och härligt! Spännande! Givande! MAGISKT! Som i förrgår. Tog mig upp på bergsknallen över ett av mitt nya vallristarfynd, och hela världen breder ut sig. Iallafall halva Närke. Det räcker och blir över. My cup runneth over, heter det, i lite mer sakrala ordalag. Sedan provmålar jag och blir till mig över resultatet som ingen ingen ingen ser. Än. Men kanske snart...! :)

söndag 5 oktober 2014

HÖSTHELG: Blå Tråden, Torpvandring och välsvarvade äpplen

Ååååh vad fint det ligger!!! Det timrade lilla annexet i Hällby som konstnärliga Ann-Britt Skeppner gjort i ordning till sommarateljé och under Blå Tråden-dagen galleri. Utsikten var dock inte till salu (och inte tog jag kort på den häller, men böljande berg med dalgångar på djupet, där lövträden skiftar i höstliga färger). Annars hade jag slagit till direkt och gett i stort sett vad som helst. I år ville jag som sagt få möjlighet att SJÄLV åka runt till stationerna, varför jag inte anmält mitt deltagande. Däremot råkade jag boka in en torpvandring med Sånnaboda stugförening kl 13, och vädret var ypperligt, ljumt och rart. Ett stort trevligt gäng som möttes vid Emilalogen i Bocksboda, tog bilarna till naturreservatsparkeringen vid Bocksbosjön och vandrande längs denna sagoskatt i bergen, som nu skymtar allt mer efter gallring mellan den slingrande vägen och sjön. Hyttebacken fick ett besök, där torparvännen själv mötte upp, slog följe till den gamla hyttan i bäcken, Säkratorpet och så gick vi andra vidare till Östra Ökna, där det blev fika och sång på Valleberget. Härligt!








Ett Träd som bär en alldeles särskild berättelse. Jag tror jag sparar den till dem, som slår följe med mig någon gång... Men armarna räcker inte runt. Och det finns mycket märkligt att förtälja. Tälja...








Lärjungarna samlas runt Mästaren. Här bor dock bara grävlingen idag...















Vi lämnar lördagen och omfamnar söndagen. Vilodagen. Här i stugan svarvas det äpplen, hemodlade, som sedan torkas och blir till sötma och vintergodis, mycket uppskattat! Gubben har nu farit på svampkurs i Garphytte Nationalpark och för mig vankas lugna stunder med lite småutflykter. Men ikväll väntar ett Äventyr... Vi får se vad det ger! Lite härligt också att veta att många kanske plockar fram min fina bok denna söndag, som de köpte sig igår, på Vedlunds lanthandel, hembygdsgården i Frötorp eller på min vandring, och i ord, ton och bild avnjuter Blå Bergens Sång. Våra alldeles egna, fantastiska rika berg.