fredag 31 januari 2014

Snö i håret och insnöad på 1600-talet

Pulsar i snön mot staden och Arkivcentrum. Går framåt, men BAKÅT - i tiden. 1600-tal i bergen... Hur skall man tyda dessa hieroglyfer? Synundersökning innan, men glasögonen lär icke hjälpa mot detta. Här biter bara tålamod, tid och oöverstiglig nyfikenhet. Jag vill ju så gärna tränga in. Förstå. Fiska fram de där små fragmenten som kan ge liv åt hela bilden... Vallristarmarkernas kontext. Innevånare. Vanor. Tradition. Pulsar hemåt igen. Snön yr och fäster sig i mitt långa hår. Januari. 2014. En promenad som sträcker sig över 400 år.

onsdag 29 januari 2014

Finnbygdskonferens i Karlskoga 8-9 februari // Blå Bergens Sång



FINNSAM (Finnbygder i samverkan) är en skogsfinsk nätverksorganisation vars syfte är att underlätta samarbete, forskning och samordning av aktiviteter.
Helgen 8-9 februari håller man vinterkonferens på Karlskoga folkhögskola, för dem som är intresserade av den skogsfinska kulturen och alla dess aspekter, med särskild anknytning till Bergslagen. Program finns på hemsidan finnsam.org men anmälan bör ske snarast!
Egentligen var jag inbjuden för att underhålla med sång och berättandet efter lördagskvällens middag, men av flera anledningar hade jag svårt att boka bort mig så sent. Istälelt är det Degerforssonen och Fasaskogsentusiasten Anders Norudde som står för fiolerna, bokstavligen. Dock räknar jag med att finnas på plats för att ta del av några intressanta föreläsningar och har då boken till försäljning i pauserna. Bara bokköp? Titta in ca 14-14.15, 15.30-16.00, 17.30-17.45


På bilden ovan ser ni Anders när han spelar med prästen Per Saxholm på friluftsgudstjänst i Fasaskogen.

måndag 27 januari 2014

HÄSTMANNEN - Sista striden // Nu på Bio Roxy i Örebro!

Det har poppat upp recensioner och samtal här och var i media. Uppföljaren till Sveriges mest älskade dokumentär, Hästmannen, var på gång. I Stockholm, tänkte jag. Göteborg, på sin höjd. Men så finns en egen hemsida, www.hastmannen.com, där det finns en hel radda med visningsställen runt om i diverse avkrokar i landet. Askersund och Vingåker låg väl närmast till, men då borde den väl även kunna komma till Örebro? Fick iväg en mejlfråga till distributören som råkat glömma Örebro på listan - men visst visas den där!

Hoppar man in på kommunala Bio Roxys hemsida hittar man den härliga karaktären i egen hög person med sina käraste "ägodelar" här i livet; arbetshästarna som är som en förlängning av honom själv, och som han brukat markerna med i enlighet med förfädernas kunskap. En raritet, som får kämpa sig gul och blå för att få finnas till på detta i nutiden egenartade sätt, mot en Länsstyrelse som kanske borde ägna mera kraft åt de stackars djur som fabriksartat massproduceras och aldrig blir bemötta som de levande väsen de innerst och ytterst är. Som aldrig någonsin omhuldas av den kärlek Stig-Anders överöser sina fyrhovade damer med. Komplimangerna och kärvänligheterna haglar, på en egenartad småländsk dialekt jag förutsätter att hästarna lärt sig förstå vid det här laget. Frågan är väl hur väl Länsstyrelsen förmår uppfatta dessa signaler och omvårdande månanden. Konsten av kommunikation.

Månanden ja... Som av en tillfällighet är det just hästen Mona som Stig-Anders visar sin ömhet för här (bilderna är hämtade från hemsidan). Om en människa med hela sitt väsen är välvilligt inställd till sina medvarelser och gör så gott hon kan, räcker inte det? När det finns de som uppenbarligen aktivt plågar sina djur (och medmänniskor!), försummar dem och domderar, dominerar och härjar. Är det länsstyrelsens eller hästarnas behov han inte kan tillgodose? Ja, frågorna är många. Var jag själv står? Jag tycker de sista som håller djur på gammalt vis ska få göra det. Nästa generation kan bygga lyxsviter enligt konstens och eus alla regler.

Vore jag ett djur skulle jag hellre leva med en egensinnig och mångkunnig man i hatt och långt skägg som gör så gott han förmår, än en myndighet som fastnat i byråkrati och kanske missar det allra viktigaste. Det där bandet mellan människa och djur som gör att de båda känner att de finns. Räknas. Lever. Kanske är det ingen tillfällighet att (vård)hundar ibland kan förmedla mer medkänsla till åldringar och cancersjuka barn än de som hastar förbi i ett späckat schema.

Nu har jag inte sett filmen än, men man får känslan av att Stig-Anders per automatik hamnar i ett underläge gentemot en blytung myndighet med sitt språk och riktlinjer, mätpinnar och formulär. De två ytterligheterna möts i denna film, som det verkar, och en del av dramaturgin handlar alltså om denna kamp; Ska Stig-Anders få fortsätta verka i naturlandskapet på det vis han snart är unik och ensam om att kunna? Och som han med all tydlighet endast kan göra så länge han får leva och verka i samspel med sina älskade djur.


Oavsett hur det slutar, vet vi hur den STÖRRE sagan slutar. Den levande historien och traditionen av hur människan i flera hundra år levt i samspel med sina djur och tillsammans satt sitt avtryck i markerna. Marker som idag gror igen och aldrig får känna en vårdande hand, betande mule eller den ovärderliga mångfalden av spirande frön. Det finns några egensinniga vrångbäsar som stretar på, på gammalt vis. Men när länsstyrelsen och övriga instanser gjort sitt, är de alla utplånade från vår jord, och med dem denna kunskap som aldrig kan återvinnas. Ty den ärvs från generation till generation. Långt bortom allt, som stavas  b y r å k r a t i .

Inte ska vi JAGA ut dessa människor ur samtiden! Det de står för och representerar kommer ändå gå förlorat. Låt dem finnas och verka och låt oss ta vara på dem så länge de finns. Tids nog är de borta ändå. Och med dem en hel epok. De är bärare av en levande historia. VÅR historia. Vårt ursprung.









Hur det än går för Stig-Anders i filmen, kan vi räkna med naturlyriskt foto, i en värld som inte är rekonstruerad för filmandes skull, utan som fångas och skildras av filmarna i ett levande nu. Eller ett levande "nyss"? Peter Gerdehag har gett ut boken om hästmannen på samma förlag som gett ut mitt första stora Kilsbergsverk. Till sin hjälp har han Tell Aulin.

Roxy har krånglat till det lite med en lång harang. Tolkning:

Filmen visas kl 19
t o m onsdag denna vecka,
och även kl 14 på tisdag. 

Biljetter bokas på 019 - 21 60 90
och kan även köpas på Örebrokompaniet.
Visst kommer den på TV men bör ses på bioduk!

lördag 25 januari 2014

Revir och märkliga fenomen...

En märklig tendens tar form... läste jag, och kom direkt att tänka på mina egna funderingar kring detta med människans påfund att hon kan äga jorden. Att hon liksom bara kan??? Jag menar, vem köpte hon den av från början??? Efter mitt år hos en indianstam i Kanada skulle jag försöka "återanpassa mig" till ett liv i hemtrakten. Parkerade min bil och fick böter. Det fanns ett slags företag som fått för sig att rita en ruta på Moder Jord, och den rutan tillhörde DOM och om JAG ställde min bil i "deras" ruta skulle jag betala BÖTER!!!??? Det är ju en sån himla absurd tanke när man drar den till sin spets. Vem kan liksom säga att jorden är hans eller hennes? Om något så tillhör väl VI själva jorden, vi som lever på och av henne. HON klarar sig utmärkt utan oss. Ja, kanske bättre. Det gick ju "åt helvete" med Adam och Eva från början (eller "åt skogen", som det också kallas), får man väl säga, med ormen och äpplet och det där i lustgården. Men vad är budskapet? Är naturen farlig? Är hungrande efter kunskap en synd? Jag skrattar för mig själv och tänker på alla husvagnsägare som parkerar på en jättestor "semesteråker"/myllrande människohage och slår upp ett litet trevligt staket. Här går gränsen. Hit men inge längre! Men själv, är människan gränslös.

Sen såg jag att det stod En MÄNSKLIG tendens tar form... men Märklig är den!!

fredag 24 januari 2014

T O T E M // Naturmagi & lite trolleri




Jag ser bergatroll
med smala armar,
prydda med armringar
i tallrotsguld...



Tänker jag ska fiska fram en bild
som jag mejlat till mig själv
från mobilen... Snubblar över den här.
Eller snarare, nedre vänstra halvan.
Där är utgångsbilden som jag tagit
på vandring i Kilsbergen. Jag har
duplicerat och roterat och expanderat
den. Vikt ut dess blad i en fyrklöverbild
som bildar magiska mönster -
just så där som alla våra
knotiga rötter gör. Bildar mönster
som vi ibland är medvetna om.
Ofta inte... I detta totem finns figurer
och symboler i oändlighet.
Jag klipper ut några... Delar dem här...




Den långbenta alvpojken...


Den spindellika väktaren
Trollsländeansiktet med ben och 
överkropp, mörka vingar och bakdel...


Kanin-buffel-skallen
Eller vad man ska kalla den...
Med vingar? Krona?

L ä g g d a x ! !










...Och Jordebägaren rinner över. Prydd med en präktig rosett...

måndag 20 januari 2014

V i n t e r v ä g a r . . .

Oh Store VinterGud. Snöviddernas Herre. Eller varför just Herre förresten, jorden är kvinlig men det så klart - himlen står för det manliga hos indianerna, och står ju även för snön som faller från skyarna - så ok då.


Åsch, det är bara så Magiskt
att fara fram genom landskap 
som nyss var gråa, våta, 
novemberdaskiga ända in i januari.
Plötsligt är världen vit, och jag 
kan faktiskt njuta för en stund.
Har haft "inre tjänst", som Torpar-
vännen kallar det, länge nu, med 
omorganisation och annat. Så idag, 
efter timmar med telefonen 
klistrad vid örat, bröt jag mig loss, 
gjorde mig fri, for iväg... till allt 
detta Nya, Rena, Vackra... 
Och fick med mig något av 
det svala hem. Det självklara.

T a c k .






Jag ser trådarna på övre bilden, och jag tänker... Det är det jag gör nu. Drar i lite trådar. Dom ä rent välsignade, kan ja lova!

Tv: Utsikt över Bocksbosjön (mobilfoton)

söndag 19 januari 2014

Musikalisk Härlighet!! // Good Harvest till Örebro 31 jan!!













Foto taget med blixt genom fönstret till Scandic Grand Hotel, scénen Verandan på Folk at Heart

Befann du dig som jag på Fok at heart
i Örebro i början av januari kan du inte ha undgått att upptäcka den bubblande Faluduon Good Harvest, som redan visar på musikaliska höjder, finlir och stämning, i dubbel bemärkelse; sköna låtar med feeling och story, och stämsång så förvillande vacker att man inte alltid vet hur broderistygnen går över tonslingorna. Men de sitter, de växer, de sväller och smyger sig ner i präriegräset och vajjar lojjt i vinden, för att blossa upp och spira i stjärnfall och gnistrande starka refränger. Ungefär så. Man kan se och höra själv när de kommer tillbaka till vår stad på releaseturne (EP-omslaget ser du här till vänster).


31 januari (OBS! Inte 30:e som det stått i NA) intar de scenen på East West Sushi kl 22.00. 100 kr i entré och alla är välkomna, hälsar tjejerna. Detta torde betyda att man räknar med att alla som trängdes på duons populära programpunkter i värmen på showcasefestivalen här skall få plats och avnjuta en hel konsert. Detta på Engelbrektsgatan 8, mitt emot slottet i centrala Örebro.På hemsidan kan du njuta av några spår! Allt är ju fagert och vasst men lyssna på Sugar; Bring your horses home - Let them run and Sing their heartfelt song... Hur kan man sjunga det trovärdigt i levande tonlandskap? Good harvest kan. Sitter stadigt i sadeln. Varje låt är som en liten resa, med vida horisonter. Man vill bara följa med :)


Pssst! Tjejerna spelade visst inpå sena nattkvisten på Live at Heart, men det hindrade inte att de kravlade sig upp i ottan för att infinna sig på ett äldreboende i staden, med konsert kl 9. Detta för att finansiera sin medverkan i FAH inkl resa och hotell. En lyckostund för dessa gamlingar tänker jag - och hoppas att det kan vankas sådan högklassig musik när man själv sitter där en dag... Fast då är väl risken att det blir trestämmigt!


lördag 18 januari 2014

J O R D E B O K // Rottrådar och snirkelskrift // Här bor jag!


Jordeböcker. Uppteckningar och kartor, skrifter från 1600-talet, strömmar emot mig genom datorns skärm. Letar... På upptäcktsfärd... HÄR BOR JAG!!! Roosta By och Egor. E litta stuga tittar fram, i ensamt, snudd på ödsligt, majestät, invid svartån. Mycket vatten har runnit förbi, och många liv. Mansåldrar.




























Kartan ritades 1655. 300 år senare förvandlades åkermark och gårdsägor till ett unikt utformat bostadsområde, döpt till Stjärnhusen, efter de former som kan skådas från ovan. Gård efter gård efter gård, som utgör en större gård, och så ytterligare en. Med GÅRD menar vi ju idag kringbyggnader med någon lekpark i mitten, så länge vi inte befinner oss "på landet". Här, tack och lov, sluter sig de K-märkta byggnadsslingorna runt två gigantiska gröna lungor, parker med träd, kullar, och så bäcken... På landet var det ju förståss, när kartan ritades. Gränsen mot landet förflyttas hela tiden. Men jorden har vi under oss. En dag kommer vi behöva bryta upp asfalten för att föda alla hungringa munnar på vår jord. "Landet" är bortom staden, men "Jorden" finns alltid under oss. Under asfalten. Under tiden.   Av Jord är du kommen. Jord skall du åter varda.
















Jag börjar i Närke men halkar uppåt, till fäbodland, och jag undrar... Hur var det här? Mellan slätt och berg?










Och se bara på denna Ögonfröjd! Sådana vackra bokstäver, smyckade med omsorg och känsla för form.

fredag 17 januari 2014

U R B E B H O V E T // Att uttrycka sig

Oj, veckan sprang iväg och jag hann inte meddela mig med er här! Dessa små inlägg försvinner in i cyberrymden när min tid på jorden ebbat ut, tänker jag. Medan det finns andra spår, som lämnas kvar på andra vis. Långt mer bestående. Jag kastar mig ut i min dataväv och hittar en infångad bild med fornvård i Norrköping. Tänk dig det. Någon satt, låg, och ristade här. Någon som levde för över 1000 år sedan. Och idag sitter en prydlig tjej och fyller i dessa spår. En tjej som till vardags uttrycker sig på tangentbord med flyktiga rörelser, till skillnad från hennes föregångare, som ristade, högg, sitt budskap här. Jag är så evigt fascinerad av och dragen till dessa vittnesmål från den tid som flytt. Kan inte tänka mig något mer intressant än bakåtblicken och djupseendet, och utifrån detta kan vi blicka framåt. Vi kan bara vara tydliga med det vi menar och vill. Sedan får omvärld och eftervärld söka tolka efter bästa förmåga. Då har vi redan "sagt vårt", och övergått till den symbolvärld där urtid och evighet smälter samman i en kollektiv dröm som kanske är den Egentliga Verkligheten. Vem vet...? Min Upptäcktsfärd i tid och rum går vidare.

måndag 13 januari 2014

Min Arbetsplats // Skapa Rum för Skapande Liv och Skönhet


Jag älskar att skapa Rum. Att skapa en stämning, en anda, en atmosfär, en reflektion av vem jag är... vem jag varit. Nu när jag går igenom alla gömmor och lådor, reseminnen och askar, steg detta vykort fram ur virrvarret som sorteras och organiseras. Och tanken slår mig... att det är JUST det jag gör nu. Jag skapar ett rum där jag skall skapa i Skönhet, som Navajofolket säger. Skönhet har inget med kajal eller högklackat att göra. Skönhet är en Väg, och det är den väg jag i så många långa år sökt att vandra. Ett sätt att vandra den, är att skapa Rum som ger oss en spegelbild av vårt inre, och ger näring till det vi vill låta Växa.. Mina sköldar... då menar jag inte stridssköldar, utan naturhantverk med inre och yttre mening... En bild av en magisk plats i Klippiga bergen. Trä. Lugn. Flätad korg... Just som den unga kvinnan i en canyon har valt sig en både praktisk och skuggande plats att arbeta, omdanar jag min omgivning här i min ateljé och mitt livsrum till att bli än mer luftigt, med rum för än mer Lust, framväxande mönster och vävar som blir till böcker, sånger... Tankar och bilder längs min väg. Jag, så som Edward S Curtis, vill ta vara på min tid och lämna ett avtryck. Avtrycket är det, som Skaparen ser. Avtrycket består i en strävan och önskan och längtan och drömmar, som en efter en Förverkligas. Jag har vandrat i den vävande kvinnans canyon. Ja, jag har till och med ridit där, med en av hennes stamfränder. Klippväggarna talade till mig. Klippmålningarna sände ekon av förfädernas tankar och inre liv, andliga världar... Jag färdades så långt, i så många år, utan att veta, att Vi, alldeles Här, också har avtryck i berget att tyda. Det är DET jag gör nu. I mitt Vallristarprojekt. Nizhóni.

lördag 11 januari 2014

Wimme håller mig sällskap i min ateljé // Allvädersmusik


För sissådär en 14 år sen tog Wimme Sari sig en tur i sina inre landskap och tonsatte färden i denna jojk. Som en skön våg som långsamt växer och breder ut sig över ändlösa vidder... Tiden går men resan består. Känslan och möjligheten av att smälta samman med elementen när man Sänder en röst... Det Älskar Jag.


Och här får ni slå följe med mig på en egen resa som jag gjorde för kanske 10 år sedan... En sångimprovisation, som Peter lade keyboards på i efterhand. Låt dig bäras... om du vill! Medan jag låter allt falla på plats och bli som det ska va, här i min omdanande kreativa ateljé... Rensa. Rena. Välja. Klarhet.

Tänker... att mina influenser från det indianska uttrycket och jojken smälter samman här... Blir mina Vingar

fredag 10 januari 2014

V I N T E R F A M N . . . (Där sagan om oss lever vidare)


Ja för det där gick ju inte att ta kort på... Hur solen lyste medan snöflingorna viterglittrande dansade i luften på sin färd mot markens vila. Hur hela himlen lystes upp som av ett inre ljus, och bergen välvde sig i sin pudersnö. Ett levande vykort... Ett minne av en minnesvärd, värdefull dag. Där tystnaden alltjämt råder.

Freda´ med Freda´ och oddsen emot sig // Dansa på ängarna



Att heta Uno. Bara en sån sak. Svenningson, till råga på allt! Vara lite frireligiös och kanske växa upp i en mindre håla. Och ändå få ur sig rena mästerverk som liksom är besjälade av något, 80-talet till trots. Vet inte om det var för det är freda´ som hans och bandets "Vindarna" kom svävande till mig just idag. Inte världens snyggaste "video" kanske. Men den låter! Och kanske vill jag dansa runt på ängarna och sväva i det blå, denna bistra januaridag, som Uno kvädar till vännernas trofasta, drivande komp. Om inte där ute på länge, så i sinnet!

 Vind av liv, en känsla av frihet - Vind av sorg, alla dessa tomma rum...
 Jag vill förstå när något berör mej - och andas in den värme som finns 


"Vindarna formar vårt år"... Det som livet bär med sig, för i vår väg, formar våra liv och vår väg. Vårt nya år. Ord som passar i januari. (Tro inte att jag hörde det där själv, han sjunger så eget så man får googla fram texten ;) )

onsdag 8 januari 2014

Vi bär våra barn... Genom Allt.



En vinterdag för 11 år sedan...
I Kilsbergen, vid Ånnabosjön, med min son. Jag har honom i bärsele och ryggsäck på ryggen. Inbyltade och påpälsade är vi båda två. Han är bara några månader gammal och har inte börjat springa sin kos än... Men det var många många springningar se´n...! Jackan köpte jag fem år tidigare, på en båt på väg till Alaska, där jag trodde det skulle vara kallt på sommarn. Det var varmt. Mössan som jag köpte på Noramarken... och drömmarna som jag bar. Vilka har jag kvar?

tisdag 7 januari 2014

Mitt hjärta går i moll... Och det är Vackrast så


För många långa år sedan klädde jag denna vackra urvisa i egna ord. Ännu bär jag dem inom mig, och ännu är de sanna. Livets vaggsång går för mig i moll. Glädjen är bara solstrålarna som silar in genom skogsdunklet, och återspeglas i daggblänk i gläntor och dolda världar där endast Jag och Skapelsen är närvarande - och Alltet bakom denna. Jag trivs bäst i skogen. Mina stigar går i moll.

söndag 5 januari 2014

FOLK AT HEART - EN SUCCÈ! // Landar efter lördan







































UJ va arrangörerna blev glada när det nästan blev ett helt uppslag i Nerikes Allehanda i lördagstidningen. Den superstora bilden som bredde ut sig över två sidor bestod till 83% av tre stora svarta ryggtavlor. En inte så levande bild av detta myllrande musikmecka, minst sagt. Ack ja. Var är lokaltidningen på väg? Hur som helst blev det så fullsmockat på lördagen att man tvingades låta publik vända i dörren på grund av maxantalet som uppnåtts, uppsatt av brandskyddsmyndigheten.









Där inne fanns en varm buffé av toner och konstellationer med alltifrån irländskt, blues, ukulele (när detta manstarka gäng helt ogenerat tågade uppför den slingrande trappan i den gemensamma scenkostymen - kilt - fick man knipa ihop ögonen rejält för att undkomma annars potentiellt obehagliga syner!), amerikana, svensk folkmusik och diverse blandningar av det ena och det andra. Jag fick en snilleblixt och flyttade mitt utställarbord och så öppnade sig kvällen för än fler givande möten och lite försäljning mellan alla egna små turer till de lockande scenerna. Verandan är mysigast, med hästlängder. Där vill jag sjunga, lite avskalat, med musiker nån gång! I foajen avlöste ringdans och beatbox-fiol-kombo varandra, men när en dam började vråla någon hemmafru-blues (så löd refrängen) hade mina tinnitusöron inte mycket att sätta emot, och barnvakten var dessutom slut, så det var "bara" att packa ihop, lite motvilligt. Med lite tur faller sig nästa gång lite bättre och man kan vara med på ett annat sätt, äta mat med goda vänner och vara lite mer "rörlig". I år passade dock detta mig bäst; Bok- och CD-bord och så ett litet sångprogram i anslutning till invigningen, när de flesta av festivalens ca 400 deltagare befann sig på entréplanet omkring foajéscenen. På lördagen var de 450, och då var gränsen nådd. Hur ska alla rymmas nästa år??? Ett delikat problem för arrangörerna. Kanske behöver inte redan etablerade konstellationer som drar masspublik beredas plats, utan det får vara lite mer av upptäckarglädje och lämnas också utrymme för publik som kommer av den anledningen. Stjärnskotten drar fulla hus av sig själva ändå, och det kan man göra i andra hus, bokstavligen, om tanken med mässan ska främjas och man ska kunna röra sig fritt mellan akterna. Som det var nu var det total publikstockning till vissa konserter, och lyckades man klämma sig in ville man lika snart klämma sig ut pga syrebrist och värmeslag. Allt ska väl utvärderas, och så här en första gång kanske det var bra och tryggt att ha några starka "dragplåster" för att säkra publiktäckning. Nästa gång finns ingen sådan oro. Snarare är det en fråga om hur man skall vaska bland alla som vill vara med, och därutöver ha utrymme för lite publik! Det ser vi fram emot :)



















Det blev många kära återseenden, och trevligt tillfälle att uppdatera sig med musikvänner och kulturkollegor, branschfolk och artister - även från andra sidan Atlanten! Man kan byta skivor med varandra, och kommer hem med en spretande skörd att utforska vidare...
















Den bästa skörden var dock Good Harvest, tjejduon som förtjänar ett eget inlägg (kommer!), här på den mysiga Verandan. Tycker du bilden ser lite speciell och glittrig ut så beror det bara på deras glimrande fina musik! Och kanske det faktum att jag fick kvällens ANDRA snilleblixt och fotograferade ute på gatan genom fönstret! :)












Slutar med favorit i repris nu när passerkortet är uttjänt och inträdesarmbandet ska klippas bort...







































Ett Stort GRATTIS till arrangörerna!!!
ANDREAS SVENSSON, ANDERS DAMBERG OCH KRISTINA WESTER
PS: Håll utkik efter Good Harvest-inlägg på bloggen, som kommer vad det lider!

lördag 4 januari 2014

Folk at Heart: Ett pulserande hjärta! // FREDAG

Ja, som rubriken deklarerar. Evenemanget Folk at Heart har ett pulserande hjärta som lever och levererar! Beviset kom igår, när tillströmningen av folk överträffade arrangörernas förväntan och det spelades och minglades i var och varannat hörn. Själv var jag lite darrig efter några dagars sjukdom och höll mig mest vid mitt bok- och cd-bord, när jag väl fått allt på plats och bärgat dit alla tunga böcker. I foajén finns den sk minimässan samt scen med dansgolv, bar och "häng-utrymmen", och två av scenerna återfinns på samma plan. Resten försiggår en trappa upp på ännu en scen och i diverse hotellrum med spellistor och spontanhappenings. Knäppte väl någon bild men de blev ungefär lika darriga som jag själv var...







När "nattpasset" tog vid, kl 23, styrde jag stegen hemåt för att andas ut ett slag inför nästa rond. Vid det laget hade man konstaterat publiksuccé och vid den sena invigningen svarade publiken ett rungande JA! på frågan om man skulle göra detta till en traition. Därpå fick jag ta över mikrofonen en stund och bjuda på några smakprov a´capella, från min Blå Bergens Sång. Och som alltid fick jag ovärderliga möten, upplysningar och hejjarop som ger innehåll och vind i seglen för vidare äventyr och utgivningar...

Blå Bergens Sång är tydligen slut hos de lokala bokhandlarna för tillfället, men bäst är ju alltid om man köper direkt av mig! Jag finns i foajén på Scandic Grand Hotel från kl 17.30 idag lörd.

torsdag 2 januari 2014

Örebro och jag laddar för FOLK AT HEART, Showcase-folkmusikfestival, 3-4 januari på Scandic Grand Hotel

Nu ska det ske. För första gången på Svensk mark, och därtill i Örebro. Andreas Svensson har inspirerats av ett stort evenemang i Kanada och kanaliserar nu erhållen kunskap och inspiration till att anordna en showcase-folkmusikfestival enligt annorlunda koncept. Hotellet är bokat, och flera rum därtill, där det kommer spelas inpå småtimmarna, utöver  tre scener och minimässa där JAG så klart är med och säljer min bok och CD i folkton; Blå Bergens Sång. Denna helg finns även cdn till salu separat, för dem som vill (finns i begränsad upplaga). Är just nu däckad i sjukdom men räknar med att återuppstå för en session på fredagen och kanske ännu mer uthållig på lördagen. Har ej bokat in mig i det officiella spelprogrammet men det finns en öppen scen till dans med spellistor så drabbas jag av oemotståndlig sånglust går det att ordna där och då. Den som kommer får se! Och höra... Här är hemsidan med massor av matnyttig information: www.folkatheart.se
170 musikutövare är inbokade i 60 spelkonstellationer, och därutöver finns branschfolk och så förståss den tillströmmande publiken. Förköp på bl a Ticnet eller betala i entrèn. Kanske upptäcker du några glimrande favoriter du inte visste fanns, och med all säkerhet stöter du på trevliga folkmusikmänniskor som slår sig lösa och delar med sig av sin dedikation till denna fina och ännu levande, vibrerande tradition. Vill du träffa mig finns jag där från kl 18 båda kvällarna, med hemgång efter hälsa och barntillsyn. Hoppas vi ses!

Scandig Grand Hotel ligger centralt i Örebro intill Conventum

onsdag 1 januari 2014