fredag 28 februari 2014

En ung samisk jojkare från Colombia // Minnesjojk till avliden vän


Ibland kan det vackraste leta sig in i det mest banala och störiga. Som programmet Talang. Det blev som man säger nu för tiden en "viral storm" av känslor och rörelse när den unga killen framförde sin minnesjojk för att hedra sin avlidne vän. Här ovan har du bara själva sången. Nedan hela inslaget med lite mer om rösten bakom den starka känslan som förmedlas. Vissa kan sjunga ut sina känslor, medan andra kan följa med på färden och finna lindring och läkedom däri. Gott.


onsdag 26 februari 2014

Snöskor och lodjursspår vid ödegården // Hemlighetsfulla jag



Äntligen tid för invigning av mina snöskor i bergen! Inte för jag älskar utrustning, eller snö för den delen heller - tvärt om faktiskt. Men de var länge påtänkta och nu införskaffade, så det var bara att ta tjuren vid hornen och spänna på sig den lilla anordningen. Skulle bana mig väg fram till en ristning för att låta motivet framträda med snö. Valde en som inte ligger långt bortom allt. Det fick bli stenen vid Norra gården. Lodjuret kom före. Smög med sina rundade tassar över gårdsplanen och mot ett av de nedrasade uthusen. När jag ser spåren från mina snöskor ser de nästan djuriska ut, i den lilla metalldelen som skjuter ifrån när man tar sina steg. Det var lättare än jag trodde. Men vid Norra gården får man inte vara harhjärtad. Det dundrar och slår och har sej inifrån den förfallna forna vackra världen. Man hoppar till titt som tätt, med hjärtat i halsgropen. Det är som om husen ropar; kom hit och röj upp! Befria oss från denna själsförmörkande övergivenhet. En gård full av kraft, kunskap och livsmod, med utsikt över Bocksbosjön och mossen och de blånande bergen i fjärran, är som utstött ur livets cirkel. Utsikten igenväxt. Minnena förmultnande...






Här, ett annat spår. Näpnare, vassare...








Och så nästa dag, på solvandring nere vid bergens fot, i känslan av april. Min fot och en annan, av stora mått (dock inte lodjur denna gång).






Usch, datorn krånglar och stretar emot. Nu går det inte ens att få texten i vänsterkant! Jag håller på att byta från den gamla till en ny, men det är många steg och mycket material och rutiner som ska ställas om. Så ni får nöja er med detta denna gång. Kan väl bara tillägga att jag tillbringade gårdagen på ristade hällar nästan inne i stan, och fyndade som aldrig förr, för att sedan styra kosan mot caféscenen på stadsbiblioteket och som en i en månghövdad skara få lyssna till Therese Söderlinds författarföredrag (Vägen till Bålberget), där även min bok förevisades av henne med varma rekommendationer. Ett värmande plus i livskanten! :)

Men vänta nu, rubriken då? Hemlighetsfulla jag... Ja, det är de där fantastiska ristningarna och bilderna från igår jag väl syftar på. De tycks inte vara registrerade någonstans, och jag håller på det hela lite till... men håll ögonen öppna längs din livsväg. Där döljer sig långt mer än du tror. De som gick före dig lämnade spår...

fredag 21 februari 2014

En Kilsbergsskildrares vägar äro outgrundliga...

Kära Ni. Egentligen ville jag ju bjuda er på en mysig bild från igår, när vi grävde fram en grillplats i bergen och gjorde en soffa av snö där vi satt och grillade i skymningen och blev inpyrda i kläder och hår. Min kofta doftar ännu av denna värmande brasa... Men min mobil är på lagning och lånemobilen jag fotade med är alltför hemlighetsfull för att släppa ifrån sig dessa bilder till min mejl... Har haft en maratondag av ostörd släktforskning bland gårdarna i Kilsbergen som berörs av mitt vallristarområde och därmed projekt. Skulle skriva ut några avfotograferade gårdsägarförteckningar när jag plötsligt skådade mina blommiga gummistövelklädda fötter på en trasmatta under träbordet där fyndet låg... när jag fotograferade av det hemma hos Majken. En väldigt talande bild av det arbete jag gör och de många olika vägar det kan ta sig! =) Och MEJ!

Ja, bilden är som den var där och då, med bara en liten målad kant här... Paparazzibild av mig själv :)

onsdag 19 februari 2014

Vägen till Bålberget - Therese Söderlind till Örebro 25 februari!

Bokmässan i Örebro närmar sig, men redan den 25 februari kommer alltså Therese Söderlind till Örebro - författaren till den historiska romanen Vägen till Bålberget, där 70-talets Ångermanland flätas samman med 1600-talets häxprocesser i samma trakt. Jag har själv läst den och gett bort i present, och nu finns det inträngande och mångbottnade relationsdramat även utgivet i pocket. Man kan inte annat än förundras över denna förmåga att gjuta liv i en så avlägsen tid, fylld av känslor som var lika verkliga då som nu. Författaren ryggar inte för människans tidlösa mörker och gör det oundvikligt för oss läsare som följer med på resan att reflektera över just människans natur, oavsett tidevarv. Therese har synts både här och var i media under året som gått och var flitigt inbokad på stora Bok- & biblioteksmässan i Göteborg, där jag såg till att överlämna ett ex av mitt eget verk, Blå Bergens Sång, då jag såg beröringspunkter med det historiska skildrandet och människoöden, om så uppdiktade eller verkliga. På hemsidan www.theresesoderlind.se kan du läsa mer. På youtube finns en glimt av innehållet.

Härom dagen var jag och träffade ansvarig för bokmässan i Örebro och berättade just om Therese. Vi talade även om lokaltidningens förändring och obenägenhet att ta kultur på allvar, utan istället klumpa ihop det med nöje och rapportera om alla som "kommer till Örebro". Inte vilka som kommer FRÅN och UR vår stad och region. Problematiken med att NA inte längre recenserar lokala författares verk, varför det aldrig kom någon recension av min bok i vår lokaltidning. En bok som jag arbetade med i flera år, med ord, ton och bild, research, formgivning... I samband med bokmässan utses Årets länsförfattare, men då denna bara sker varannat år så faller min utgivning bort med två små snöpliga veckors marginal. Jag gläder mig ändå åt det otroligt varma, innerliga mottagandet från läsare när och fjärran, och dristar mig till att här dela med mig av orden som lyfte mig högt, i den delvis alltid ensamma värld man verkar i som gestaltande, skapande människa. Orden kommer från en hyllad författare - nämligen Therese, som är lika bestört över konsekvenserna av bortseendet från det som görs och skapas ur den egna myllan. Ett märkligt fenomen som går igen på många håll. Så, istället för recension i Nerikes Allehanda kommer det, sent om sider, några rader i min blogg istället!

"...den är ett äventyr in i det som varit, djuren, bergen, människorna, liksom det är ett äventyr i sig att upptäcka alla de fantastiska fotografierna och den omsorg du lagt ned på kompositionen och att ge ingångar till det du vill berätta om. Det är helt enkelt ett privilegium att få ha den uppslagen i knäna och även att få lyssna till din musik!"
Ja dessa ord nådde mig under hösten, då jag ju egentligen hade tänkt föra ut boken lite mer på riksplanet, men istället fick nöjet att kasta mig över Vallristarprojektet, som nu tar all min tid. Således befinner jag mig ännu i det tidevarv även Therese har besökt, och vore jag lika rättfram som min musikervän Anders Norudde ("min musik går rakt in i mitt hjärta!" är ett nedtonat exempel) skulle jag kanske även våga ta med att hon rent av skrev din vackra, genomarbetade, makalösa, fantastiska bok och låta de fina orden lysa över denna min enkla sida i väven. Hm... Kan man inte det?  Man kanske KAN?!
Det kostar ju inget att lyfta varandra med några väl valda, uppriktigt menade ord. Så värdefullt! Dyk nu in i boken som fångade mig, eller dyk in i mina älskade Blå Berg. Vi ses!

måndag 17 februari 2014

V Å R T E C K E N // Boka in Bokmässan i Örebro 28-29 mars!

Du slipper krångla dig iväg till Göteborg, lära dig åka spårvagn och boka hotell. Du slipper rusa runt med en hopplös karta medan svetten lackar och föreläsningarna du ville gå på hinner ta slut innan du hittat dit, bland alla våningar och labyrinter och ljudväggar och myller. Du kan bara i lugnan ro styra stegen mot Medborgarhuset i Örebro och låta dig berikas av en uppställning som hela tiden växer - många är det som vill vara med vid de dukade dignande bokborden och bidra till att bokälskarna får ta del av en författares tanke, dröm och verklighet. Lärdomar har man dragit från förra gången, och det är ABF som håller i rodret, med sikte på varannat år. Här blir det fina lokaler och inte krockande föreläsningar, det finns teatercafe med poesi och det finns författarscen med intervjuer, det finns något för barnen i Stora biblioteket och det finns något för alla andra: orebrobokmassa.se. Förra gången, 2012, var jag där som nyfiken rookie och visste att min bok skulle ges ut. Nu är den här - och självklart är jag med! På lite olika vis. Det låter och det berättas och... ja, ni får se! Men rita in det i kalendern, så ses vi :)

lördag 15 februari 2014

Mamman och storpojken // Lite olika stil



Plockade in disken denna gråfula februarilördag och hajjade till; sonens älsklingsmugg från resan till Gröna lund (eller något), bredvid min älsklingskopp jag unnade mig att inköpa på Indiska igår. Igår på alla hjärtans dag åt vi mintglass med chokladsås och kexchokladdekorationer :) Jag ur min kopp såklart!

Stunderna man har med sin kopp blir ju så mycket vackrare om koppen själv får vara ett kärl av skönhet . . .


"Kärl av skönhet" kan man väl knappast kalla ungens favvomugg, där den hamnade brevid min i köksskåpet, men nog ger den lite lyckokänsla ändå, fast på annat vis kan jag tro. Ja, så ser det ut i köksskåpet hos mej, när lillpysen blir storpys och tonårspyser redan... Då kan man behöva en skön kopp varm choklad att värma sitt hjärta och sina händer omkring... Landa i nuet ett slag.

fredag 14 februari 2014

Happy Alla Hjärtans från "De migrändimmiga bergens Pernillor"

Ja här har man en hel liesmedja i skallen, med glödgade spett och ihärdighet. Ungefär. Migrän. Tvingar mig att göra något ändå, för det är inte så jag vill tillbringa denna dag. Fiskar fram en bild från frusna Bocksbosjön. Snart kanske det kan bli en tur med sparken... Önskar er en fin dag och en givande, avkopplande helg. Önskar mig detsamma ;) Lindar in mitt värkande huvud i lindrande musik och försöker fylla det med mjuka, lenande drömmar... Så mycket jag vill göra! Och så ofta värk. Men lite blir det gjort ändå. En bok. En skiva. Å sådär. Happy Valentines!

torsdag 13 februari 2014

S o m m a r d r ö m m a r . . .

Kära ni... Visst vill man bara ta ett jättesprång över brännässlorna och hoppa in i denna grönskande sommardröm! Kurt Stigsson i Malung fångar fina bilder när han är ute och strövar, och denna fick jag låna till min för tillfället vintriga blogg. Härligt! Man riktigt känner klorofyllen stiga i livsandarna :)
Vi ses i markerna, i våren och sången!

tisdag 11 februari 2014

Skogsfinnar, salvia och eldhägring på väggen // Hemlängtan







Det är sen kväll och jag inväntar en andra migränvåg. Kommer väl under natten... Är inne i ett veckosvep, men förskonades nådigen under lördagens besök på Finnbygdskonferensen i Karlskoga folkhögskola, med vida fönster mot sjön Möckeln. Annat var det för skogsfinnarna förr. Fönster var det väl inte så slösaktigt med, men rök det hade man så det räckte och blev över i sina pörten. Det blir en oerhört givande dag med många värdefulla kontakter och uppslag, med fika och sedan middag i matsalsdelen.
















Där brinner en eld... eller inte. Bara en hägring, på väggen, något jag aldrig sett förut. Det blir så påtagligt att vi lever i andra världar och tidsåldrar. Väggarna är vita. Inte svarta av sot. Träsmak får man väl ändå, i den trevliga konferensaulan, men inte av det där äkta kådrika slaget.

Och själv har jag inandats doften av salvia. Det fortsätter att hända saker här. Jag rensar och röjer och sorterar och dröjer, vid vissa minnen... Gårdagskvällen ägnades åt den indianstam jag levde hos i Kanada. Knippet med torkad vitsalvia gör något med mina sinnen. Indianerna använder salvia, ceder och sweetgrass som själsrenande rökelse. Finnarna och även "skogssvenskarna" lade väl enris på brasan för att få huset att lukta gott? Det som fattas i den där stora fina salen är rökdoften. Den som talar till andra skikt i människan. Som väcker det slumrande till liv. Skogsliv...

Översta bilden är hämtad från Finnskogsmuseets hemsida: finnskogarna.com

Ja, å så sjöng jag Hemlängtan (Dan A), berättade om mitt Kilsbergsverk, Vallristningsprojektet mm, samt avslutade med Lisselängasång, om torpstället nära den stora vida skogsfinskt klingande Kartlamossen... Anders Norudde tog kvällspasset med både möjliga och omöjliga instrument i arsenalen.

söndag 9 februari 2014

Norah Jones är bakåtlutad tillfreds och jag vill följa med...



Har läst en sådan sorglig bok. Behövde försjunka i andras världar och livsdrama. En sann historia. Slänger saker från det förflutna. Norah Jones letar sig hem till mig på Vintergatan i Stjärnhusen genom tv-rutan och jag minns hur otroligt skönt det är att lyssna på någon som ÄR sin musik. Effortless, låter det. Men det ligger mycket bakom... Som med all musik. Delar hennes sång med dig, denna sena kvällstimme, eller när du vill.

lördag 8 februari 2014

Så undvikes tunga fjät runt gård och stuva... // Finnmarksäventyr !

Först ska jag ta bilen till Karlskoga och Finnbygdskonferensen där jag ska medverka lite kort med bokpresentation och sång. Sedan ska jag hemåt igen över bergen, och nästa dag ämnar jag spänna på mig skarbugorna och utforska lite av vallristarmarkerna till fots denna vintertid. Skarbugor är alltså snöskor. Så här såg de ut förr om åren, men nu har jag inköpt modernare varianter på Jula. Ska bli spännande! I Kilsbergen finns många platser som är svårtillgängliga sommartid, med våta mossar. En gång pulsade jag med snön upp till midjan vid Lisselängen, en annan gång vid Falkasjön. Nu ska jag prova hur detta fungerar.
Men först skall jag kasta mig in i skogsfinnarnas historia och möta många som delar intresset för vår äldre kultur i markerna. Kanske köper de en och annan bok, och Blå Bergens Sång får sprida sig ytterligare över vårt land. Några ex finns redan i USA... Ja, denna sång den räcker långt! :)

onsdag 5 februari 2014

Vårt Vilda Vackra län! // Ö R E B R O


Det här är inte mina bilder. Dom är lånade från en utredning under Naturvårdsverket, gällande myrar i Örebro län. Ja, där kan man hamna när man söker med ljus och lykta efter lokala bomärken på nätet. Å jag blir alldeles knäsvag, när jag får se glimtar av allt vackert och uråldrigt som vilar i vårt landskap, oftast på otillgängliga ställen få känner till. Herregud vilket vackert län vi bor i! I Kilsbergen kallas myrarna för mossar, och de växer igen allt mer, dvs barrträden vandrar in och täcker upp där fordom sikten var öppen och orrspelen utövade sin magi i markerna. Visst finns de kvar och spelar på sina håll... Jag tror vi är alltför få som får uppleva det. Smälta samman med naturen på dygnets alla timmar, så som kolaren, kanske tjuvskytten, av nöden tvingad ut för att nära de sina, forkarlarna... Alla de, som befolkade dessa marker förr och hade namn på varje tuva och sten. Namn som jag vill fånga upp, innan de försvinner för gott. Hoppas ni gör detsamma!

tisdag 4 februari 2014

Ane Brun och Mari Boines Sapmi Session // Episka röster



2an var "slocken" för mig igår, men det lär gå flera repriser på svt (även 24an) och så finns det ju på playen. Ane Brun och samiska Mari Boine har tussats ihop i konceptet Sapmi Sessions och skapar en låt tillsammans i en avlägsen studio till fjälls. Ska själv titta nu, och tipset till dig är att spana in det också! Bara lyssnat på själva låten ännu, meditativ och suggestiv, men förvånansvärt jojkfri... Hm, ett märkligt uttryck. Tänkte att jojken saknades, men jojkfri kan ju också vara ett superhärligt ord, som beskriver den svävande känslan när man hänger sig i en jojk. Man blir fri! http://www.svt.se/sapmi-sessions/se-program/del-3-497?autostart=true


söndag 2 februari 2014

Bomärken från Järnboås // "The Artist" (formerly known as...)

Håller på med att analyserar bomärken från 1600- och 1700-talet och det är så hiimla spännande! Skulle just slå ihop datakontoret för idag (natt) när jag kom att tänka på Prince (Purple Rain, glitter och platådojjor ni vet) och hans mycket uppmärksammade tilltag en gång i tiden. Han fick för sig att endast kallas "The Artist" och istället för att skriva ut själva namnet hade han uppfunnit ett tecken/symbol. Nytänkande värre - eller ett eko från århundradena? Här är ett av alla tecken, nedpräntat av en av alla dessa män som inte kunde skriva sitt eget namn. Och jag funderar... Hur skulle mitt tecken se ut?