måndag 31 mars 2014

En stjärna från Alaska // Att uppfylla drömmar - vad händer sen?


Vilken Kraft man lägger ner. På att nå sina mål. Vad de än må vara. Så har det varit för mig. Om det så är rösten inom en som måste ut, och nödvändigtvis ska föra en till Hollywood av alla ställen, eller själen som vill hitta hem, och hittar ett sätt att få leva ett år hos en indianstam i Kanada. Eller orden som vill ut, och man finner sig på Reportagelinjen på folkhögskola, och det ena, med det andra med det fjärde...  Att spela in en skiva. Få ge ut en bok. Är inte det en dröm som många går och bär på? Jo, visst är det så. Böcker är födda ur starka drömmar, av de mest skilda slag. Varenda bokrygg i din bokhylla började som en tanke, en uppenbarelse, inom en människa du kanske aldrig möter - men ändå möter, i deras verk. Ord. Gärning.

När jag kom hem från bokmässan efter migrän och magkatarr och feber som gav sig, och hade "klarat av" mina två programpunkter, infann sig en snopet konstaterande undran. Man försvinner i mängden. Det pumpas ut seminarier i flera filer samtidigt, och när jag skulle dela min upptäcktsfärd och min sång med hemstadens mässbesökare stod Kalla fakta-succéförfattaren och ropade i väster, Egenmäktigt förfarande-författaren ropade i öster, länets egen författardrottning Anna Jansson ropade i norr, och själv var jag i källaren en stor ekande trappa ner, med dom som blev kvar. Nä - med dom som valde mej! :) Jag minns hur jag besökte bokmässan på slottet för flera år sedan, med ett eget alster på framväxt. Hur jag på förra mässan nästan var framme, vid en helt annan bok - och Nu, var jag Förlöst och Välsignad med en alldeles egen, färgsprakande kreativ och frigjord skapelse. En bok. Författare blir man visst när man har gjort två (fast min var ju liksom två i en - minst!). Men ändå. Man får magkatarr och migrän och feber ÄNDÅ, och bilen är otvättad efter otaliga bergsturer och middagen ska fixas och ... ja, livet liksom pågår precis som vanligt. Det närmaste "författarflärd" jag kom var att jag pga sjukdom fick tillgång till en egen VIP-loge. Det var väl Björn Ranelid, Jan Guillo och jag, kanske.

Hur som. Det var förberedelser för kung och fosterland, till innehåll och tidtagning, musik och teknik och klädeskrud - och så den sista lilla kronan på verket; vad ska man ha för örhängen? Pga vissa omständigheter jag inte kan orda för mkt om här, är jag tämligen genomgående endast ägare till ETT örhänge av TVÅ när det gäller par. Det kan ju bli lite skevt. Men så slog det mig. Jag ska ha det pärlade eskimåörhänget jag köpte i Alaska! Stjärnfallet - en liten viskning i örat om alla mina drömresor och upptäcktsfärder och bestigna berg (nu menar jag inte K2 eller vad dom heter, utan hinder och utmaningar i själva LIVET) som fört mig hit, och som skall föra mig vidare. Men framför allt för den inre ledsjärnan mig Hem. Och jag tackar särskilt för det härliga författarsamtalet inför publik med Dixie Eriksson som verkligen kunde dyka in i min skaparvärld och se det som kanske gått många förbi. Så Härligt!!! En resa i sig. Ett möte, som avslutades med en sång a´capella.


Du vind som susar i skogen
Du regn som svalkar den
Du sol som värmer var blomma
Du rymd som famnar allt
Ta vård om minnet av män´skor
som levde och strävade här
Förhindra glömskans kvarnar
att mala dom ned till stofft

En diktvers av Greta Adrian som jag tonsatt

PS nästa dag: Kanske skulle Kilsbergsskildraren Greta njuta av att veta att hennes ord fått musikaliska vingar och lever i detta nu... Kanske var salen fullsatt av dem som redan gått vidare, vars ande svävar mellan mina boksidor... i mina sånger... Bäckmansmora, Änga-Kalle och alla dom andra.













Stjärnörhänget i min hand, förevigat lite mer i förbifarten, påminnande om ett hjärta...

"En modell får en snilleblixt" // Kunde inte låta bli =) (men blä!)


fredag 28 mars 2014

Hopp om livet för mörad författare // BOKMÄSSAN LÖRDAG!






                                        Kära ni. Febern har vänt, och allt är möjligt inför lördagen. Denna dag, fredag, blir det återhämtning och kraftsamling och imorgon är det dax...

Vi ses på bokmässan! 

L Ö R D A G :

Kl 10.30-11.00 blir jag intervjuad på författarscenen.

Kl 14.00-14.30
är det lite mer stämningsfullt på teatercaféscenen med sång och berättande ur mitt Kilsbergsverk, och boksignering och försäljning efteråt.


torsdag 27 mars 2014

Varma ögon och tio timmars skogsljud i hopp om sömn...


Varma blickar är väl rätt så positivt. Varma ögon lite sämre, när bokmässan väntar och man inser att kroppen har toppat med feber ovanpå de andra härliga krämporna. Då stiger även tinnitussymfonin till olidliga höjder och sömnen kan gäcka en, tinnitus kan väcka en... Hittade detta på youtube. 10 timmars skogsljud. Det kamoflerar faktiskt fint! Föredrar så klart den äkta varan, men glad för allt som får mig att ta mig framåt och förhoppningsvis till mina båda framträdanden på bokmässan lördag. Gonatt från skogen i stjärnhusen!

onsdag 26 mars 2014

M e d k ä n s l a . . .

...eller vad det kallas, när djur känner av våra mänskliga behov. Alltså när det levande möter det levande. Tyckte bilden var så fin. Det är en döende mans sista önskan att få besöka det zoo där han arbetat i många år. Vi människor kan så mycket. Men det där att bara SE varandra en stund. Mötas i ögonblicket... det är en konst. Och där kanske djuren ligger lite före.

måndag 24 mars 2014

Det Livet vill ge och det Vi vill ge Tillbaka // Finna Ro














Så mötte mig bergen igår... Bärandes på allt det vackra jag skulle få, som jag ännu inte visste. Jag älskar det med livet. Att det innehåller så många gåvor. Prövningar - ja visst, ibland i överflöd, men när man lirkat sig förbi alla hinder, tar dom som dom kommer och höjer blicken för att se det som är viktigare, ja, då väntar så mycket annat. Tranetop, prinsesstårta, hänförande tidigare okända vyer, ristningar och insikter, kvällssol, älskling, Torparvän och Allt det där som gör mig Hel. Så lämnade jag bergen idag.

lördag 22 mars 2014

Svanarna kommer och jag välkomnar ljuset

Har haft vad Torparvännen kallar "inre tjänst" och går igenom trettiarton externa hårddiskar och försöker pussla ihop mitt dataliv igen, sedan den gamla trotjänaren rensats och räddats en stund till på jorden, och den nya är konstig i färger och allt möjligt. Så jag vet inte riktigt hur bilderna ser ut som jag lägger ut på bloggen, men minns känslan när jag tog denna bild, på väg hem från några magiska dagar i Hälsingland, uppäckande att det är Gud så vackert i mitt Närke också! Och nu kommer ljuset... Äntligen! Och 2000 svanar vid Tysslingen :)

fredag 21 mars 2014

Whishful thinkin´ // H A P P Y Y Y Y ! ! ! ! ! ! !


OH YES!!! Jag är INTE frustrerad över all världens idiotiska onödiga tröghet. ACK NEJ!!! Med ett överseende leende och iiiidel förnöjsamhet gliiider jag genom en dag som enbart bjuder på medvind (ironi). Vad passar då bättre än denna lilla visa... Om inte annat så för att kunna skaka på axlarna och gå vidare, lycklig över att man inte ägnar sitt liv och sin eventuella gärning åt baklåsthet. Jag vet att det inte är ett ord, men nu ÄR det det. Anyway. Clap along... Och tryck på helskärm (nedre högra hörnet i bild). Och PS: Käre Gud, låt detta befriande motgift flöda på alla stagnerade ställen där surmularna regerar och smilbanden gått i strejk. Please!!

onsdag 19 mars 2014

Älska böcker! // Blå Bergens Sång på bokmässan lörd 29 mars

Bokomslag kan vara så vackra så man vill gifta sig med dom. Själv är jag lyckligt gift med mitt! :) Och här intill en glimt av ett annat bokomslag jag fångade med mobilen på stan, när jag skulle hämta ut glasögon och rollator... Eller nä, det var visst bara glasögon men ett ålderstecken icke desto mindre, då jag verkligen börjar se att läsa som en kratta. Tänk vilken gåva att Se, att Ta in och tolka allt, och sedan få ge uttryck åt det, som i en bok. Eller vilket medium man nu väljer. Själv har jag lyckats koka ihop ord, ton och bild, och jag njuter av allt!

Njuter också att bara få gå in i en bokhandel och botanisera, sluka det visuella, drömma sig bort... Men det tycks endast ske en gång i halvåret, pga tidsbrist. Man borde lägga in en boktid i veckan där man bara gottar sig i alla dessa underbara böcker som finns! Tillåter sig sjunka in i ett annat sinnestillstånd. Låta sig förflyttas till andra världar...

Vissa skriver rent av medan DE SJÄLVA förflyttas till andra världar. Någon som beskrivit resan från det fysiska till det där bortom är cancerdrabbade musikern och skribenten Gidlund, vars bokomslag brinner frejdigt dalarött i hyllan, sedan han själv lagts i jord. En livsresa packeterad och levererad till den som vill. Det är väl det alla böcker är... Det är en ynnest att få välja resa. Köpa biljett till den destination som lockar, väcker nyfikenhet, vill bidra till vår erfarenhet av att vara människa på jorden, själar i kroppar som lever en tid, innan Intet väntar - eller Altet...


Bokmässan i Örebro pågår 28-29 mars och på lördagen har jag mina två framträdanden: Kl 10.30 blir jag intervjuad på Författarscenen och kl 14 framför jag sånger och berättelser ur mitt Kilsbergsverk på Teatercaféscenen. Direkt efteråt är det signering i foajen. Välkomna!

måndag 17 mars 2014

Vattenhämt vid Lisselängen // Det renaste som finns!


Vi tar alltid hem dunkar med vatten från kallkälleupprinningen vid Lisselängen. Eller de är närmare bestämt SJU till antalet, och Sven har en gång lagt dit en slang, så det är bara att låta denna livsnödvändiga nådegåva flöda in i dunkarna, alltid lika kristallklart och kallt, oavsett vilken tid på året man är där. Vattnet i Örebro är förorenat och hyllorna med vatten i affärerna gapar tomma. Men vi åker hem med det bästa vattnet som står att finna, och delar med oss lite på vägen, till den som inte har.

Suddiga mobilfoton

lördag 15 mars 2014

Knöliga klippor och knorrhanar // Sköldristning vid I3



Hm... Ja, detta skulle ju kunna vara en tatuering. På en klipphäll nära I3 och bussgodsterminalen. En vapensköld är det väl hur som helst (tips mottages!). Hörde talas om den och Karl-Anders Lindsten kom ut med en kvast, men mossan bet sig fast, så det blev att återvända en annan gång, bättre rustad. Borstade och vattnade och fyllde sedan i med gatukrita (ursprungsbilder från den gången har jag ej i denna dator). Själv hade han fyllt i med svart färg en gång i tiden. Den syntes inte mycket nu. Min plan var sedan att återvända vid solväder och hälla vatten i ristningen, så den framträder tydligare när ljuset reflekteras i vattenytan. Passade på på lunchrasten igår vid länsarvet. Ja, inte rast, det är ju mitt jobb nu för ti´n, men paus från arkivmaterialet jag satt och gick igenom denna soliga dag. Hade förberett med en dunk vatten och har ju bilen full av vallristargrejer, så det var bara att skrida till verket. Nederst ser ni hur den såg ut när jag kom igår. Lite av gatukritfärgen fanns kvar, men jag hällde vatten och efteråt har jag fyllt i lite på datorn med färg.

Tänk om man fick "kalla in" den som ristat och hålla ett litet förhör. Nä, men ett samtal. Det är så mycket man undrar - allra helst vad gäller VALLRISTNINGAR i Kilsbergen. Men även detta verk; vad ÄR det för krumelurer som villar ihop det upptill, och hur gick det så bra med hela lejonen utom när det kom till huvudena? Tog konstnärsskapet slut där? Eller behöver man bara ta sig lite tid?

Det här är inga ristningar jag fördjupar mig i, så jag gör bara en liten test - långt ifrån fullkomlig, blott en påbörjad process...




























Jag hittade även några tidigare okända bokstavsristningar vid mitt första besök. Och denna dag; en ensam tussilago som jag satte mig vid för att njuta ett slag, av vårkänslan i luften och en spirande Tacksamhet, som hjärtat nu så väl behövde.

torsdag 13 mars 2014

Vallristarkvinna på grönbete // Trolldalens Väktare

För en gångs skull låg den vackra gula solen KVAR på väderkartan när torsdagen anlände - annars har den ju en förmåga att krypa undan, undan för undan, dvs existerar bara i själva prognosen, inte i verkligheten. Realtid. Så skönt att få vara i fas med naturen och vädergudarna! Bilen får extra skjuts av musiken som strömmar ur radion, himlen är hög och blå och jag styr så klart mot bergen, efter att jag befriats från ett mera administrativt elddop och kunnat fylla på i hela livsdepåerna istället, denna ljuva ljuva dag. Det blir ett besök hos Torparvännen, sedan helt överjordisk god lunch (och nu överdriver jag verkligen inte, den var Fruktansvärt underbart god) som serverades i en annan liten stuga, och så Ut. Skrida till verket. "Jag har en plan"... Enligt denna var det bara vi två, mattrollaren och jag, när skidspåren inte längre är skidspår men ej heller torkat upp för vandring. Men så stod den där ändå. Orubblig. Rör sig inte ur fläcken. Den ständige väktaren över trolldalsportalen. Och även fast konstnären själv blivit ofärdig och längtar ut ur lägenheten i Lundby så svävar hans ande för alltid på denna plats, genom detta Närvarande Verk. Det är fint det!


Planen ja... Jag har printat ut kartor och allt möjligt, och vi blir glada när vi når denna punkt. Tar oss så småningom fram dit vi ska, men att hitta det vi sökte blev värre. En ristad sten så klart - vad annars - men utmärkningen var inget vidare och vi fick blotta många kandidater under en dryg timme innan porten till vallristartiden öppnade sig, i ett sista, väldigt riktat försök. Där slutar jag nu. För orden tryter. Som de alltid gör, när man fått vara med om något Helt Fantastiskt. Och Vad - det får ni veta när jag har ruvat på det en stund :) Storslam!!!

onsdag 12 mars 2014

Solgrus och fågelsång // Ä N T L I G E N ! ! !

Åh vad skönt att andas vår. Andas hopp. Andas frihet. Bara promenera och översköljas av alla osynliga fåglars hängivna drillar, så välkomna och efterlängtade och hemmahörande i våra vårglada hjärtan. Mycket mycket mycket har det varit och mycket är det, men imorgon rymmer jag till bergen och friheten som där kan få vingar. Det blir Min dag, efter så mycket annat. En dator som inte kan starta. Alla vackra bilder jag vill dela med er. Ni får denna så länge. Resten finns därute, i naturen och våren. Alldeles om livshörnet. Hopp om livet! :)

söndag 9 mars 2014

Livskraft // Migränkurvan och Pernillalivet enligt densamma

Ännu en dag fylld av möjligheter. Eller fylld av huvudvärk.
En enveten värk som lägger sig ivägen för allt det där jag vill göra och skulle, om jag kunde. Oftast kanske jag försöker göra det ändå, men kan inte njuta av färden och får gå igenom dagen TROTS helvetet där upptill, som påverkar allt; Livskvalitet, tankeförmåga, koncentrationsförmåga, körförmåga, uthärda ljud-förmåga (har svår tinnitus), tålamod och tolerans med hyperaktiva explosiva älsklingsungen som är som tio barn i ett.

På sistone har jag verkligen drabbats av onödigt krångel. Människor som nästan lägger energi på att se till att man själv inte kan göra det man ska. Ynkligt, ja visst, men icke desto mindre verkligt. Men om dom visste? Om dom visste att min tillvaro i många år varit en kamp, snudd på outhärdlig - skulle de ändå vika sin dag och gärning åt att göra motsatsen till att underlätta? Vet ej. Jag vet bara att jag är fylld av kreativitet, drivkraft och visioner, hunger och nyfikenhet, initiativförmåga och vida horisonter. Att jag tar tag i trådar som ingen trodde fanns, och av alla dessa väver jag något större än allt det där vardagstrasslet man oftast får ägna sig åt, fast man inte vill. Tid som är bortslösad, i ett redan så förslösat liv, på olika, alltjämt ofrivilliga, vis.


Det är söndag morgon och jag verkar säkert totalt bakfull där jag går och kvider i affären och försöker tänka vad jag skulle köpa samt hur man genomför själva köpet när man väl kommit till kassan, omtöcknad och sluddrande av medicin och värk. Jag har avlastning och ska koppla av, det är värt guld och gröna skogar men när värken gör en sällskap redan i sängen på morgonen blir man ledsen ändå. Man får väl ta sig tid för även det. Vara ledsen. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, men för mig blir denna bild väldigt symbolisk. Jag rör mig nästan i en mytisk värld, och äger förmågan att kunna röra mig mellan dessa båda världar; den fysiska, gemensamma, och den formlösa, där andra sinnen måste till. I schamanismen står hästen just för livskraft och förmågan att röra sig mellan världarna. Jag förflyttar mig även in i förflutna tider och tar genom mina sånger, bilder och berättelser med mig dem som vill på färden. Men oftast känns det som jag mest rör mig mellan Värkvärlden och Frihetsvärlden, och det tar på krafterna. Blir så oerhört tradigt, och förutom alla olidliga år utan hjälp sörjer jag framför allt alla dagar och veckor och månader som försvinner av min livstid. Försvinner i värk, när jag är fylld av så mycket annat jag vill åstadkomma och bidra till. Rustningen är på, men min är inte av stål. Då skulle jag heller inte ha förmåga att fånga upp det där subtila och göra det begripligt i den formfyllda världen. Omsätta det i ord, ton och bild.


Ända kostar det, att vara en Kännande människa.
Många tänker nog att jag får en hel del gjort ändå.
Men det är ingenting mot vad jag skulle kunna, utan denna kroniska värk.
Det heter så, när det pågått i mer än ett halvår. Jag vaknar med värk som blir till migrän om jag inte tar migränmedicin, och tar jag migränmedicin blir det först VÄRRE, med känsla av maxad influensa och toppad smärta, för att efter två timmar (av ofta omöjlig vila, som är en förutsättning för bästa effekt) helst ge vika. Många gånger gör den det. Inte alltid. Andra gånger känner man sig som en överkörd fd människa och får stryka den dagen i livsalmenackan. Ännu en dag där man inte kan vara den man är och delta i livet fullt ut. Även detta att gå upp i vikt av alla utslagna timmar och smärta och inte känna igen sig säjlv, är en stor sorg. Ändå är det bara en av alla konsekvenser man kanske får finna sig i att leva med, tills man förmår annat, och omständigheterna har förändrats. Tills dess får man hålla lågan vid liv och sätta upp mål som är anpassade efter denna beklagliga verklighet. Migrändebut 2006, och för några år sedan kunde det bli en vecka i rad. Sedan två. Sedan tre. Sedan fyra. Med ett par dagar i veckan utan.

Min son säger att min värk inte räknas för "jag har den ju jämt". Men tillslut känns det som det är man SJÄLV som inte räknas. Att värk och diagnoser äter upp det som skulle ha varit ens grundkänsla i livet. Den som lever får se, hur det känns att kanske en gång få bli frå. Så gott det går. Men bara så ni vet. Jag är inte bakfull. Jag är full av livsom vill få utlopp och blomma. Växa. Komma till glädje. Och jag är väldigt ofta fylld av värk. Men värken är inte Jag.










Jag tittar på den stora vackra bilden igen, och tänker...


Den blå, slingrande färdleden, eller bäcken, som skymtar i bakgrunden är hennes livsådra. Den som fört henne ända hit. Till sist får jag syn på den lilla fågeln hon håller i sin hand. Denna symboliserar hennes Hopp. Förmågan att lösgöra sig och sväva ändå, glimtvis, trots allt.

Jag Ser, och jag Tackar, 
för Alla mina Hästkrafter
och den Magiska Resans Rikedom.

A m e n .


lördag 8 mars 2014

Livsandarna dansar i Vårsolen - och vi med dem!


Åh vad stegen blir lätta när himlen är blå efter dagar och veckor och månader av Grå. Det må blåsa, men det är friska vårvindar och hela världen lyses upp, även inne i mångskaparens ateljé, bland kartor och folkminnen och indiansköldar och si så där. Helgen är räddad med en binge god kycklingsallad så kan man ägna sig åt annat, planera låtreportoar till bokmässan, se över livsväven och framför allt; Landa. Lugna ner sig. Låta allting komma ikapp. Önskar dig en Underbar helg! 

torsdag 6 mars 2014

Axplock: LIVET i färg och svartvitt, genom tiderna

Ena stunden sitter man och och tar del av rena trolldomskonsterna i kyrkan - fast man sitter inte i kyrkan, man sitter på en föreläsning av målerikonservator Gabor Pasztor som bokstavligen har trollat fram de gamla kyrkmålningarna i Tångeråsa och framför allt Närkes Kils kyrka. Den stora åhörarskaran bestående av Arkeologiska föreningen och diverse entusiaster drar efter andan många gånger. Nästan andäktigt, som i kyrkan... Och själv får han det å låta som att han har rensat lite i potatislandet ungefär. Inge märkvärdit alls. Närå, s'att...e....

Nästa stund sitter man å mjölkar en ko - eller nä, men i tanken. I sinnet. Jag följer vallebarnen på vandring genom uppteckningarna i historien, får lära mig om deras värld, deras vedermödor och eder, böner, sånger... VALLGÅNGEN, och hela dess mångskiftande rike, som på många vis präglat även vår lilla del av landet. Jag badar i utsagor som förflyttar mig till andra tider, andra kunnanden, tro och verklighet. Mitt i min egen, som just nu består av både färg och bleknade, gulnande ark. Där står det skrivet... Allt som har skett. Själv kan jag skriva... allt som kan ske. När det nu blir. Allt, i sin tid.

Bilden ovan med projicering på väggen samt Gabors egen vägg-målningsbild trixad med och intonad i väggen. Så har vi mjölkerska 
från Närke i länsarvets korridor, med skyddsmärke för säkerhets 
skull, som en åminnelse av de ristningar jag utforskar nu...

Sist vill jag bara utbrista, att det är en riktig pina
att få ny dator som inte är som man är van. Usch!
Avdankade färger, konstiga funktioner som inte förstår sig på mej... Ack!
Så det är lite trögt med bloggandet denna tid, men även av livets innehåll. Allt tar mera tid,
och då gör jag hellre annat... BARE WITH ME! Det lossnar väl till slut (men inte utan motstånd)



PS Tvååriga Lara lever sig in och känner att hon styr hela kören... Så oemotståndlig!!

onsdag 5 mars 2014

Livet flödar och jag följer med...

Hinner inte blogga för är översvämmad av fantastiska fynd att utforska och dyka in i, fånga upp, förundras över, väva vidare i tankarna med... Men hoppas ni har det bra, och ta vara på solglimtarna!

lördag 1 mars 2014

KREATIVITET ¤ FLÖDE ¤ NÄRVARO ¤ INTUITION

Ja' säär, ja' säär, som typ Krösa-Maja sa... Man slår sig helt fredligt ned vid sin gamla dator och det slutar med ett lite vilt tilltag :) Jag skulle bara kolla hur bilderna blev, från den där ristningen igår... Grejar och donar och zoomar och... ja, visst är det en konungakrona som blänker i den skrovliga stenen, känd men okänd, bortglömd, mossbeklädd - tills alldeles nyss. Sen gjorde jag en svart ram. Sen blev den lite mer än svart. Ja det blev som det blev. I LIKE IT!!! :)