onsdag 30 april 2014

Sprakande brasa, fyrverkeri och Penllasång med tal i Närkes Kil















Ja, så var det dax att samla sig för vårens stora eldfest och firande... Vill du så beger du dig till Närkes Kil invid de Blå Bergen, där jag ska hålla ett historiskt vårtal (lät ju som skryt men jag menar med historiska vingslag, levande och ... ja, ni får väl se!) Raka spåret från stan ut mot Kil, inget svårt alls. Här ser ni lite klipp från nätet ang begivelsen. Hoppas vi ses!
















söndag 27 april 2014

VALLRISTNINGAR & Vårtal // Nog är det väl en lycklig lott...

...där mången ser en klippa blott /att ha förmåga se däri / naturens under, fullt av poesi.
Ja så spontandiktade Kilsbergskonstnären Axel Borg. Versraderna fick inleda min första Kilsbergsbok, men nu hoppade orden fram igen och ville liksom passa in ur ett annat perspektiv. Men något LOTTERI var det ju verkligen inte, nej, det var 7 svåra år det tog (ungefär) att få till detta jobb, där jag utforskar och dokumenterar ristningar i bergen. Jag prövar mig fram, uppfinner metoder, har utbyten och grunnar, söker mig bakåt i tiden längs släkttrådar och stigar... Tre dagar spenderade jag på hällen. Myggorna hade fest - men det bjöd jag på.

Valborg håller jag vårtal i Närkes Kil kl 21.
Ingen längtar våren som jag! VÄLKOMMEN 

lördag 26 april 2014

Många vintrars möda svävar över min säng

Bjuder er på en suddig morgonbild.
Förmodligen är ni redan ute i vårsolen
och skuttar, strövar, njuter... men själv
har jag fortfarande ryggläge och försöker
vila min lekamen medan jag krånglar
med datorn som krånglar och krånglar...
Över min säng svävar indiandräkten
jag skapade under många vintrars möda
i det lilla torpet i skogen i Vibytrakten.
7 pärlor på varje stygn, segt skinn att
tränga sig igenom med nålen, alla pärlor olika stora så man får blanda medvetet
tunna och tjockare eller de där lite mer
sällsynta som är lagom stora.

Enveten måste man va. Enträgen.
Lustfylld, och brinnande av längtan
att få SE det färdiga resultatet.
Så är det alltid med mig.
Men nu för tiden försöker jag
påminna mig om att njuta av resan
och vara i nuet. När jag ligger på min
vallristarhäll i vårskogen och taltrasten
introducerar ett helt nytt språk, när
man hör röster på avstånd och tänker
sig tillbaka till den tiden då det var
LIV i skogen på många fler vis.

Man ska ha Åstakommande dagar. Och sedan Återhämtande dagar.
Idag är en sådan dag.
Hoppas ni får det fint!

tisdag 22 april 2014

En liten hälsning // Livet spränger fram...

Du är som jag,
du lilla blå.
Tränger igenom,
hittar en väg,
en glugg
med plats för Liv
En väg till ljuset
Till värmen
Till det vackra
som alltid
kräver sin plats
hur vi än försöker
snickra och dona
välja och vraka
Naturen tar 
sina egna vägar
och tur är väl det
För annars
skulle det bli
ÿtterst tråkigt...
Tack för att du kom
Lilla Blå!


Hemma och vänder. Hinner inte mer, men det kommer!!! Från Ljuva dagar i bergen...

lördag 19 april 2014

onsdag 16 april 2014

Medan de gamla finns kvar... // En Underbar Dag

Här går en människa som betyder så väldigt mycket för mej. Att han går är ingen självklarhet. Det blev lång tid på sjukhuset, och sedan inbjöd inte vintervädret till några längre promenader. Men Nu. Nu när solen lyser och fåglarna sjunger, gick det lite bättre. Tänk att jag fick med mig honom idag! Ända upp på Skogatorpaklinten, vilket väl nästan blev vådligt, men är man envis så är man (och denna gång var den envise inte jag!). Lisa Nilsson sjunger om ett långsamt farväl. Då och då kommer tanken som jag aldrig vill ta till mig eller kan vänja mig vid. Att han en dag inte finns. Med de där stora knotiga skogshuggarnävarna och säcken full av minnen ingen levande människa här i krokarna delar med honom längre. Jag delar dem, så gott jag kan. Samlar våra stunder, och tar vara på tiden. En dag som denna kommer aldrig igen. Så underbart skön och vacker den var! Men det kommer många andra. Och jag är glad så länge han finns. Så länge han kan berätta att det där är orrspillning, och på höjder kan man hitta legor där älgar har hållt till i många generationer, det blir alldeles kalt på en sådan plats. Jag känner ingen annan med fickorna fulla av så mycke natur och levande kunskap, humor och klokskap, om vart annat. L E V
L Ä N G E  L E V  L Ä N G E  L E V  L Ä N G E  L E V  L Ä N G E  är mitt mantra. Han har lovat att försöka :)

Vid det fd torpet Skogen finns ett ärevördigt åldrat träd som blivit ett konstverk i sig...!



måndag 14 april 2014

Kartor på längden och bredden och tvären























Man ä VERKLIGEN ingen datanörd.
Ändå sitter man där å slavar, tills det skaver
både här och där. Man vill ju bara se lite till,
och lite till, och lite till, för att någon gång,
i slutet av datatunneln och förståndsmaskine-
riet, äntligen få grepp på den berömda men
ändå så okända och, som det känns för det
mesta, smått OUPPNÅELIGA  H e l H e t e n .

Först en dag i kyrkböckernas vindlande släkt-
gångar, in och utflyttningar och barn som dör,
pigor som gifter sig och någon döms för stöld.
Och så Kartdagen idag. Imorgon däremot väntar
VERKLIGHETEN och NUTIDEN i badande sol!
Äntligen ut och lufta vingarna. Låta allt det man
skrapat ihop och fått sig till livs kunna verka
i det sjätte sinnet. Det där som sammanför allt
man vet och inte visste att man visste ni vet...
Nej, nu är datalådan stängd för idag!


Min laptop och stora bildskärmen som de står
















Det är skifteskartor från vallristartiden jag gräver fram och pusslar ihop

lördag 12 april 2014

Glitterbäcken ger mig Liv

Två ljuvliga dagar vid vallristarbäcken i vårtiden. Jord under naglarna, pinnar i håret, lera på stövlarna, avtäckta hemligheter och fågelsång och porlande bäcken genom allt. Som att vara i en stor sal av vårlig fröjd. Inte alltid lika fröjdefullt att släpa med sig all utrustning för branta backar och törsta ihjäl men inte kunna slita sig från allt för att krångla sig NER för nämnda backe bort till bilen och släcka törsten med den lilla slurk man visst hade av drickbart vatten - å så upp igen (jag HATAR uppförsbackar, intensivt och helhjärtat). Man tänker liksom ofta att "jag ska bara..." och tror inte att man skall fångas och bli kvar och drivas framåt av denna nyfikenhet, upptäckarglädje och funderingar tre varv runt jorden och solen, bakåt i tiden och framåt, till stundande stora samverkansträffen i bergen. Knäpper en bild med mobilkameran. Bara som en glimt. Bilder av mera fasta former, alla dessa mönster och symboler och lämningar och spår, sparar jag som vanligt på till framliga tider. Men OH vad fint och häftigt det blir!!! Bit för bit för svindlande bit skapas en levande, berättande bild...

torsdag 10 april 2014

Urbehovet av att uttrycka sig // Beständighet och förgänglighet


En klippvägg i Utah. Den Amerikanska ursprungsbefolkningens kulturarv. Sydvästra USA är en rik oas av klippkonst från dem som gick före. The Ancestors. I århundraden kan dessa uttryck för levande sinnen som ej finns kvar i levande kroppar, bevaras och beskådas. Och så finns Navajofolkets sandmålningar, som frambringas med sådan precision och tålamod, tradition och inre mening. På dessa verk, inom dess cirkel och sfär, kan den som behöver helandets kraft få placera sig för att mottaga ceremoniella välsignelser, läkedom och vägledning. När allt är klart suddas motivet ut, liksom hos tibetanerna, långt därifrån. Avtryck. Intryck. Och sedan... Vad? I det ena fallet nästan evigt. I det andra som en del i det större kretsloppet vi alla är en del av.




Jag lever med mina ristningar, i min tankevärld och den fysiska. Jag ser broar emellan dessa världar och kontinenter, besläktade formspråk... och låter allting växa fram. Få ta tid. Kan inte stressas. Det ger sig själv när tid Är. Och det år Då, jag måste vara Där. Vara Närvarande och Tillgänglig för det som vill framträda. Avslöja sig. Beröra mig. Stiga fram ur berget och tidens töcken. 
Jag vandrar med dem som vandrade Före.

tisdag 8 april 2014

Uråldrighetens oslagbarhet // Trassel och snår och vägar igenom







Bohulta-Per har burit varenda sten. Brutit upp dem ur marken som han odlat för att föda sig och sin familj. Så många rörelser, så mycket stret. Ett arbete som tycks som en oändlighet. Ändå var det bara en enda generation. Det var han, och hans hustru och barnen som flög ut. Flög bort, och lämnade hans Livsverk därhän. Värken kanske han fick kvar. Som han bar! Urstark som en oxe, enveten som få. Och hans byggnadsverk; fantastiska jordkällarvalv, men även formen av en fot som skulle kläs av skorna han tillverkade med sina sträva, strävsamma, mångkunniga nävar.



Vi tar oss dit upp via Övre Hyttebacken, en dold värld som öppnar sig för oss, och hygget ligger blödande längs stigen mot den gamla bosättningen. Någon har rest en stege över Bohulta-Pers vindlande mur. Jag tänker på alla hinder som livet lägger för våra fötter. Alla bördor och krångligheter. Det ser så enkelt ut; bara att resa en liten tarre (Kilsbergsmål) och kliva över. Är väl inge å gnöla över?? Det gjorde nog inte Bohulta-Per! Näminsann.

Några andra flitiga nybyggare i bergen har åstadkommit en mur av trädgrenar istället för sten. Det är bävrarna som konstruerat en fördämning bakom Lisselängen. Vi klaffsar och trasslar oss dit nästa dag, för att beskåda byggnadsverket och dess verkningar. Hos Svartfotsindianerna är bävern Helig. Här ska det väl sprängas och skjutas kan jag tro. Inte får några fyrbenta gnagare bygga sig ett bo! Var i vildmarken får de slå sig till ro?





















Så här ser det ut i deras vardagsrum. Lite som mitt! :) Jag som kånkar hem krokpinnar från vildskogen vid Jönsamossen där den trollkunnige Värmlänningen bodde med fru och barn i en jordkula många år, i stor nöd och intet av överflöd. Jag som storknar av kala väggar och strikta linjer. Det måste få vara krokigt, egensinnigt och kreativt. En levande process, som Livet själv. Ett litet axplock från min helg. (Men då har jag envetet gömt de finaste skatterna till framliga tiders avslöjande stund... Vilka fynd!!!)

Bistert PS: Min nya kamera tar verkligen blaskiga suddbilder! Då duger mobilkameran bättre, som här.

söndag 6 april 2014

En liten vardagsglimt // Tvåsamhet och härlighet

Det är dagarna som går som är livet, sjunger någon i en låt jag inte visste att jag mindes. Jag har haft en fantastisk helg med så många guldkantade inslag jag inte visste om när jag begav mig till bergen med mina planer och önskningar den enda soldagen på år och dar framåt, såg det ut som på väderprognosen. Så glad! Och uppfylld...

Mitt i allt fick jag syn på detta; mina favoritfinkuddar och pojkvännens älskade motorsågshjälm (det är väl inte själva hjälmen han älskar utan den nya motorsågen) i en varsin fåtölj, bredvid varandra, framför den stora härliga trädtavlan. En vardagsbild av tvåsamhet, som man får försöka få till när det går. Ja, nu var det visst helg och inte vardag, men ni fattar. En liten glimt från dagarna som går. Som är Livet.

fredag 4 april 2014

Guld och gröna skogar - och dödligt tråkig statestik





Jag älskar mitt jobb. Så klart. Men det innehåller så mycket mer än de flesta tror. Visst är det fritt; jag lägger upp tiderna själv och får ägna mig åt det jag älskar. Men en stor del av arbetet är mer än tradigt och tråkigt. Föga upphetsande. Rota igenom Saxonarkivet på jakt efter skriftliga källor, tillbringa timmar med näsan i böcker ingen människa läser nu för tiden, i jakt på just det där som kan LEVANDEGÖRA mina fynd och sätta dem i ett verkligt SAMMANHANG. Jag talar alltså om vallristarprojektet i Kilsbergen som jag driver sedan ett drygt halvår. Sedan går det åt många timmar till ansökningar och trassel, administration och redovisningar. Jag vet inte hur det ser ut framåt och måste ordna min egen tjänst för att ha en inkomst och trygghet för mig och mitt barn. Kunna bo där jag bor. Osv. MEN. Jag kan ta med mig "kontoret", kasta mig i bilen och fara upp till bergen, duka fram alla block och mappar och fillijox på utebordet i solvrån hos Torparvännen och andas frisk vårluft medan jag mejlar runologiprofessorn på riksantikvarieämbetet och rådgör om färgkvaliteer och gör iordning matsäcken till mig och vännen, som slumrar sin middagssömn i stugan.

Foto: Ja jag vet att det är synd och skam att köpa vatten på flaska, men det var en nostalgisk ingivelse; när jag gick på sångskolan i Hollywood fick jag köpa en sådan, men mycket större, varje dag, för det rådde ökenklimat och vattnet i kranarna gick ej att dricka. Nu vandrar jag på grusvägen längs en trollsk Kilsbergssjö istället för The Walk of Fame
(ni vet stjärngatan med alla skådisar och, ja, "stjärnor") och jag älskar det lika mycket, men på ett annat sätt.



Härligt! (nä inte så värst...) Statestik på längden och bredden och tvären. Tidens dunkel måste klarna i ett upplysande ljus för den enträgne kulturarbetaren som står med ena foten i folktron och huldrornas värld, och den andra i länsstyrelsens formaliamaskineri. Båda aspekterna behövs. När den ena utesluter den andra blir det antingen torrt och platt eller utsvävat och oförankrat. Kultur är en väv med många trådar.