fredag 30 maj 2014

T Y S S L I N G E D A G E N // Saras Sagostygn

Migränen vek hädan och jag fick ge mig av, mot grönskande försommarnejder utmed Kilsbergskanten, där Tysslingedagen lockade med närodlad kreativitet i varje vrå. Min kompis kompis hade modevisning i det stora vackra gjuthuset i Latorp. Där hade hon vuxit upp i kollektiv från 5 års ålder, och så återvänt i en annan epok där det blivit bostadsrättsförening med gemensamma utrymmen där visningen hölls. Foton ovan: ett kort jag köpte, samt något du kommer få se längre fram... 












Konceptet är att redesigna gamla kläder, gardiner, dukar och sängkläder som får nytt liv i sagostygn-Saras hand, samt de kvinnor hon leder i skapandets tyglandskap . Detta på ett både smakfullt och förvånande sätt.
I juli öppnas butik och ateljé i Wadköping! INFO: sarahillersberg.com

























Kreationer som den här ovan skapas också till lokal revy och teateruppsättningar. Interiör och rabatt utanför.

Modevisning kl 12, 14 och 16 stod på schemat och vi prickade in den sista, efter ett litet besök vid det fina gamla torpet lite längre bort i Latorp där kommunen har renoverat samt restaurerat marker/kulturlandskap.
Här på bilden kan man nästan tro att det här var själva catwalken, men så var inte fallet. Nej, det var i husets allrum, tillika yogarum, och modellerna var från mini till vuxen i ett precis lagom fullsatt rum. Catwalk på trasmattor är ett mode som inte riktigt hunnit fram till Milano och Stockholm, men det kanske kommer...









Gardiner blir till kläder, men i fönstret hängde några som hittills kommit undan :)


Kläder för stora och små - och för de små fanns även helt bedårande käpphästar där gamla gardiner blivit huvud och man och själva gardinstången käpp! Vore jag inte 40+ skulle jag ha köpt den turkosa här nedan.
Anna och Jenny botaniserar bland små och stora konstverk sedan den sista kreationen svept ut ur portalen




Det finns väl FÅ catwalks där man faktiskt kan förvänta sig att just en katt kommer spatserande med svansen i vädret! Här hade ingen blivit förvånad :)




















Men nu stänger vi de vackra dörrarna bakom oss och beger oss i tanken åter till Skölds torp lite längre bort...


































För hur var det nu med där lilla mysteriet inledningsvis... Den där träådrade bilden... Jo, här ser ni en lite större bit av motivet. Kan ni se? Alltså om ni bortser från den människolika gestalten med svallande hår och en ovanligt rund haka! Det är två stycken mycket originella träbänkar/picnicbord som kommunen ställde dit dagen innan. Sittbrädena är formade som stammen de kom ur. Ädellövträ ska det viss va.



Snart förstod vi att den lilla fårskocken man tagit dit dagen till ära fick se sig brädade av den fina träbänkkonstruktionen, som alla frågade om. Så fantastiskt fint! Annars kan här rekommenderas ett strövtåg längs Vinteråsens lummig stråk, där nyutslagen akvileja och midsommarblomster bugar längs din stig.

tisdag 27 maj 2014

KULTURARVSLYFT: Temadag i Kilsbergen // HimlaJorden

När man har en stund på jorden, som Laleh sjunger, får man se till att ta vara på den på bästa sätt. Denna dag, denna milda väna lagom varma majdag, kan jag inte tänka mig någon vackrare plats att äta medhavd lunch på, än vid bordet nere vid sjön vid det gamla grånande torpet i bergen. Men vi började i skogen, vid bäcken och sedan på höjden, bland vallristningar och olösta mysterier från förr...

Dagen var planerad som en temadag för deltagarna i Kulturarvslyftet, men det var bara tre av dem som orkade pallra sig iväg, så jag fyllde på med andra intresserade och vakna människor - varav den äldsta 90 år. HON orkade! Flera gånger fick vi stanna upp och bara förundras över den sagolikt vackra dagen. Göken hälsade oss, bäcken porlade, den nya spröda grönskan bäddade in hela skogen i ett vårligt skimmer av spirande Liv.

(Halvknackigt mobilfoto där jag klistrat in några av ristningarna så man ser vad de tittar på)


Som en Gåva från Gudarna hade jag planerat in lunchen vid underbara Hyttebacken. Vi ställde bilarna vid naturreservatsskylten och promenerade längs den slingrande grusvägen utmed sjön som nu syns i all sin härlighet från alla möjliga håll sedan den efterlängtade gallringen kunde genomföras förra året... Det vore ju liksom tjänstefel att ta bilen ända fram till torpet vid vägs ände, när man kan avnjuta sådana vyer till fots... och hinner TA IN allt det vackra. Andas berg och sjö och myr och vår.






Ingen mat smakar så bra som den man intar i det fria, gärna i gott sällskap, i skönaste väder... Vi var 10 personer plus hunden Thea, samt två som inte riktigt hittade fram.

Åboen själv infann sig för att förgylla stunden med sin närvaro, humor och friska tag i ett friskt sinne. Goda samtal, spörsmål från förr och nu, bäverspaning, spegelblank mossekantad skogssjö och en aldrig sinande känsla av välsignelse, att vara Där, just Då...


Dessa 3 fikabilder bjuder Kjell Möller på. Resten av sällskapet slog sig ner i den omgivande terrängen...






Det är alltid lika svårt att slita sig från denna sällsamt vackra himlajord på alla vis, men nu väntade andra hägringar, på de stora hällarna nedom Bärj... I Bocksbodas äldsta, skönaste skog.


På väg in i dess svalkande dunkel höll jag en liten presentation i skogsbrynet. Fick denna bild skickad till mig - ser lite ut som jag kramar min kära avbildning av praktvasen vid Stenbrofallskärret och kniper ihop värre, men jag tar väl med den ändå, så sällan som min nuna tittar fram här på bloggen... :) Tack Gunnel!

Obs ristningsmotivet är ej fullständigt, en detalj tillkom vid belysning i mörker...
När dagen var till ända och uppdraget slutfört, blev det att ta farväl av bergen och landa där hemma, vid bäcken i Stjärnhusen, och invänta sin pojke, som kom smygande och kittlade mamma under foten. Jag älskar vild natur, och slåttrad, men kan även finna ro i den putsade, välansade, till nöds. Sämre kan man bo! Sträcker ut kroppen i gräset och låter tanken vila. Läser.,, Dröjer mig kvar, i en känsla av förnöjsamhet.

lördag 24 maj 2014

Fin är du när du går till din vän // Svensk folkvisa på osvenskt vis

KLICKA HÄR:  https://www.youtube.com/watch?v=QRKKdIvOjVM

Vet inte varför jag inte lyckas fiska fram denna att lägga in på bloggen, men hoppas länken funkar! Såg att någon sökte på "fin är du när du går till din vän" härom dagen och hamnade på min blogg... En så Underbar Visa! Första gången jag hörde den var med Ale Möller Band i Örebro, och nu har någon lagt upp samma låt från annat ställe på youtube. Lyssna och gläds. Härligt arrangemang!

Mamadou Sene som sjunge var vallpojke i barndomens Senegal, då han lärde sig spela. En livs levande herde alltså, på tal om alla dessa vallristningar och dess upphovsmakare jag grunnar över! :)



Här sjunger jag med Mamadou på Världsmusikfestival i Stockholm (folkmusiksångerskan Ulrika Bodén t v)

torsdag 22 maj 2014

Jag var där // En stund på jorden... Hur Underbart var det!


Några gånger när jag farit mot bergen på sistone, har Lalehs magiska sång klingat i radion. En stund på jorden. Ja, hon är så där magisk, för hon målar med stora kosmiska penslar som drar med sig både stjärnor och känslor, djup och eufori... och mina tankar går till alla dem som ristade de ristningar jag utforskar, förevigar, tolkar, söker... Alla dom var Där. Här. En stund på jorden. Samtidigt får jag veta att några av dem som vandrar här kanske snart har vandrat vidare. Att de knappt kan vandra mer. Det är en sådan sorg. Så finns det de som kan, men inte idds. Som glömmer att ta vara på Sin stund på jorden. Ta emot de gåvor som väntar, om man bara Stiger På. Gör sig tillgänglig. Tar emot. Tar del.



Cornelis har också sjungit om en stund på jorden. Den stund han var här. Men sångerna sjunger än... Och jag tänker, att Livet i mångt och mycket blir var vi Gör det till. Då tackar jag mig själv :) Jag är Nära. Jag är Här.


Magiska ristade kvinnor vid Pundet // Grangärde finnmark

Ja, snart bär det av uppåt DalAr, som man säger i Kilsbergen. Närmare bestämt till denna gäckande ristning, som skall finnas i närheten av Pundet, på ett stenrikt hygge som nu är bevuxet med ungskog. Den upptäcktes som så ofta vid slutavverkning. I Dalarna är ristningar kopplade till vallgång inte ovanliga. Ett fyndrikt ställe inte så längt ifrån oss är Hästbergs klack. Där bodde Sylvia Ingemarsdotter, som gjorde en högskoleuppsats om dessa, samt broderade ett av motiven på tovad ull. Hon är god vän till paret Holmdal vid Finngården Rikkenstorp, och Helene Littmarck-Holmdal tog konceptet vidare och broderade dessa kvinnofigurer på just tovad ull, som så träffande gestaltar den sten där de lever, i det tysta, i skymudan, men exponerade här, i Rikkenstorps fina lilla gårdsmuseum. Någonstans vid Pundet väntar de på mig och ett sällskap bestående av Dalfolk med anknytning till Kulturarv och ristningar som planerar en liten exkursion i början av juni.
Det skall bli spännande att möta både dem och dessa kvinnofigurer!

Bilderna är lite suddiga mobilkamerabilder tagna inne i gårdsmuseets dunkel när jag övernattade på gården efter min berättarkonsert under Dan Anderssonveckan 2013. Vallristningarna följer mig, och jag följer dom :)

måndag 19 maj 2014

Morgongåva från Lisselängen, Kartlamossen och de Blå Bergen


Vad ser du?

Mindfulness...
handlar väl om att
vara Närvarande
i Nuet

Jag drabbades
av detta
när jag satt i solen
på morgonen
och drack
Lissevatten
ur mitt ljusblåa
bubbliga glas
från Indiska



Fångades... av det som mötte min överraskade blick
och bestämde mig för att fånga det, föreviga
ett litet ögonblick som annars flyger förbi...
Nu kan du försjunka i denna vardagsvision du med
Om du så önskar...


fredag 16 maj 2014

Vårfröjd, vallristarfynd och mystiska vägvisare



Nu var det dax, som ett av alla myllrande myriader av steg i min utforskande process, att en gång för alla ta itu med de där mystiska pilarna som finns ristade på tre fyndplatser i Kilsbergen. Björn Pettersson inkallades, med karta och kompass, och jag visade fram alla mina små telningar. De pilar jag funnit. Pekade dom i enlighet med några väderstreck? Eller pekade dom rent av i någon riktning som ledde till något särskilt? Kanske där ristaren kom ifrån, eller där han/hon var städslad, där djuren som vallades hörde hemma? Eller är det en variant av bomärken...? Frågorna är många. Pilarna likaså.


På bilden närmast ovan här har jag "skärpt" till ristningarna genom kontraster i photoshop så de syns bättre.

Svaret blev entydigt. Intressant. Rent ofattbart. Det är den enda rapporten jag kommer med nu! :) Färden för oss via gamla stigar och bortanför dessa, mot ett vackert skogslandskap på en höjd. Vackert - eller som skogsbrukarna skulle säga; "Här var det dålig återväxt", menar Björn. Tänk va bra att det kan få va lite dåligt i vissas ögon, vilket skänker skönhet och lisa för själen för många andra!





















Björn lyfter på mossan vid ett av fyndställena och avtäcker så två fina rader av ristningar minsann! (Se bilden överst, men för att "läsa"/tyda måste du vända den upp å ned) De döljer sig ju både här och där, och mycket finns kvar att undersöka, bara i anslutning till de kända fynden. Sedan finns allt det andra... Jag tar farväl av Björn och bäcken och far mot Hyttebacken och annat sällskap, lunch i det fria och trevligheter i vårsolen. Gott!!!

Sänder en tanke till den som inte kunde vara med oss idag, av sorgliga skäl. Livets villkor - då, som nu.

onsdag 14 maj 2014

Nattskiftet i vallristarskogen



























Våren som kom och flirtade drog sig snabbt undan och lämnade oss med en oändlig myckenhet av väta från ovan. En väta som av naturliga skäl landar "nedan" och gör markerna leriga och klaffsiga. Men man vill ändå passa på innan värsta mygginvasionen, och medan mörkret faller någorlunda före midnatt. Det blir nattskift i vallristarskogen - härom kvällen utan sällskap, vilket blev lite väl "spökigt", så till tisdagkvällen hade jag lyckats få sällskap av en hjälpsam varm och trevlig själ (tillika pojkvän). Då gick hela uppmärksamheten till ristningarna och dess belysning, istället för allehanda fantasifulla möjliga senarion i en becksvart skog. Det är ju inga verkliga faror man fruktar, utan det är mer de där "overkliga". Ja, jag har FULL förståelse för mina kollegor och föregångare som ägnade sig åt kolning i bergen. Inte för att jag själv kolat så värst mycket, men jag har varit med, övernattat och vakat, och - ja, det händer faktiskt lite annat om natten i bergen än i stan!!! Helt klart.









Nåväl. När alla lampor och borstar och skopor är ihoppackade och man lämnar lerbadet för en färd mot civilisationen, till tv och handfat med varmvatten och varm choklad - då känns det rätt så väldigt bra. Ja, jag skrev så med flit. Rätt så väldigt bra. Till och med TRÄNINGSVÄRKEN dagen efter känns rätt så väligt bra. Man vet att man gjort skäl för sin lön, utan ob-tillägg och spökförsäkring. Tagit vara på tiden, på ljus och mörker. På en dedikation till att utforska det som så länge legat i skuggan, utom synhåll för andra än ett fåtal.

måndag 12 maj 2014

VALLRISTARTÄFF: Samverkan kring Kulturarv i Kilsbergen!






Zlatan förbereder sig för ligatitelmatcherna. Jag förberedde mig ungefär på samma nivå, känns det som - för det gäller att förvalta och tillvarata tiden på bästa sätt när man fått ihop en sådan inflytelserik skara vad gäller natur och kultur i vårt län och våra berg. Ja, både min och vallristningarnas framtid hängde till stor del på detta möte, denna dag. Kilsbergen gömde sig retfullt under ett otippat snötäcke två dagar innan, men när Dagen D var kommen var marken bar, och regnet som fallit i olika former dagarna innan och skulle falla dagar efteråt, drog sig undan och lät mig genomföra denna avgörande ödesmatch.





Hm... Va ä dä nu dom går å glyser på? Ja, det kan man undra. Det syns väl inte så vidare värst i bild, så jag har plitat dit ett litet exempel. Efter samling vid stora vändplan och 20 viga skutt över bäcken utforskades klipphällarna intill densamma, vilka smyckats av kreativa personligheter några hundra år före vår tid. Initialer och årtal, men också geometriska mönster och symboler, någon stjärna, och så de märkliga pilarna... Allt beskådat av den både man- och kvinnstarka skara som tog sig hit, knökfulla kalendrar på alla håll till trots. Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, Kommunbiolog och -ekolog, programdirektör, kulturchef från både kommun och Landsting, det var Kilsbergsfrämjandet och Regionförbundet, landsbygdsutvecklare, turistchef och hembygdsförening med flera. Otroligt positivt att så många inbjudna kunde komma!!







Beväpnad med min långa snöborste med gummiskrapa från Jula (det finns inga redskap för vallristarforskning så man får använda sin uppfinningsrikedom!) tog jag täten och ledde skaran bakåt i tiden och in i vallristarnas rike...


Sedan bar det brant uppför, till de myckna ristningarna på höjden ovan bäcken. När jag kom dit för några år sedan var hällarna till största del överväxta, men bit för bit har de nu avtäckts och dokumenterats. Alla får gå runt på egen upptäcksfärd, innan jag lyfter fram några tidigare helt okända motiv, som väntat länge på att få träda fram ut tidens töcken. Äntligen! Roligt att dela detta med så många intresserade och engagerade. När jag letade efter en bild jag ville visa och bad deltagarna passa på och prata och skvallra lite under tiden kom det istället till min häpnad en applåd från församlingen (!!), över det jag presenterat så långt. Så kul!! :) Det är liksom ingen som applåderar när man ligger där i myggsvärmarna och gnetar, med jord under naglarna och på de flesta andra ställen (eller i någon gudsförgäten arkivkällare heller, för den delen). Nä. Ibland är det väl inte en levande själ som ens vet var man HÅLLS! Ett ensamt arbete, där man i tanken umgås med dem som lämnat dessa budskap från svunna tiders verklighet och föreställningsvärldar till oss i nutiden och de andra i framtiden - om vi tar dem till vara nu, vilket var syftet med hela denna träff.


Under mitt projektår hittills har jag utvecklat metoder som får ristningarna att tillfälligt träda fram, för dokumentation. De syns inte alltid för blotta ögat - även här till höger har jag fått hjälpa till med lite dataspakar för att linjerna skall bli tydligare. En mkt liten del (utan vissa detaljer) av ett enormt motiv!

Jag hade skapat stora avbildningar av flera ristningar på andra håll i området, som jag presenterade tillsammans med deras egen historia. Här på bilden var det visst en liten en... Jag kände mig lite som en av de där Roparna från väckelserörelsen i Kilsbergen, som klättrade upp på en sten och eldade upp folkmassorna så prästerna i kyrkan inte fick någon ordning alls på församlingsborna. Uppflugen på vallristarhällen lät jag ristarmotiven dra med sig åhörarna längre och längre in i en magisk värld inte många har förstått vidden av, i ett spektrum som rör sig från klotter till ren och skär, makalös konst. Ja, jag tror dom blev frälsta! :)


















Mats Sandqvist och Leif Troeng har delat med sig av sina mobilbilder! Samtliga ovan och nedan.

Sedan väntade samverkansmöte i Blankhults nyrenoverade friluftsgård, där det dukats till de 20 deltagarna och serverades färskt upptaget kallkällevatten från Lisselängen! En flammande brasa och medhavda ristarkonstverk ramade in träffen, där alla fick ge sin syn på hur man kan tillvarata detta kulturarv. Tillsammans kan vi göra något värdefullt, för många generationer framåt.


Mats Rosenberg berättar om kommunens satsning i området, som berör både friluftsliv, natur- och kulturmiljö.



torsdag 8 maj 2014

Utgivning och återhämtning // Min plats på jorden

Det brukar stå Pernillastund eller Pernillaland på mina bilder här på bloggen. Ikväll står det Pernillastrand. Det är vatten som forsar fram på en plats som idag var avgörande för mig, och som jag har en relation till, bortom allt man kan presentera och "leverera". En personlig relation. Vi har umgåtts i många dagrar. Genom år. Den har både dolt och visat mig mycket av värde. Vi hör liksom ihop. Idag har jag delat den med många fler, men bara delvis. Den del som går. Det andra behåller jag. Det är vatten som flödar och som åter flödar, även om bäcken tidvis torkar ut. Kraften återvänder, strömmen går inte att stoppa. Vad är din drivkraft? Och vart låter du den föra dig? Är du på rätt plats? En plats som känner dig, och som du själv lär känna, steg för steg... En liten kvällstanke efter dag i slutet av en vecka och tanke och dröm som går bortom almenackan. Gott så.

måndag 5 maj 2014

Dan Andersson bjuder upp å ja får tacka nej // DA-veckan 2014

Man ska smida medan järnet är varmt. Men även hjärtat måste vara varmt, och det blir det inte om man får för mycket att göra. Eller snarare blir det kanske vidbränt. Ja, jag filosoferar fritt utifrån denna mobilkamerabild från natten efter min berättarkonsert på Dan Anderssonveckan förra sommaren, vid Finngården Rikkenstorp, Ljusnarsbergs kommun. Det glödde inne i den gamla smedjan och himlen där ovan var brinnande blå. Jag blev uppbjuden i år igen, men blev tvungen att tacka nej. Det tänker man sig väl inte riktigt att man ska göra, men nu har jag så fullt upp med mitt vallristningsprojekt och måste lägga tiden och krafterna och Pernillastunderna på det. Förra sommaren fick boken vingar, genom låtarna på skivan jag framförde på allehanda härliga platser, både När och lite Fjärran. Nu får de flyga genom cd-spelare och kanske muntlig tradition, tills jag åter finner utrymme i kalendern och livshjulet för att återförenas med Finnmarksdiktarens tidlösa, urbändiga, ständigt trollbindande ord. Det ser jag fram emot. Kanske blir det på Kullen - det vore kul!

lördag 3 maj 2014

Jag är inte ensam... men doppar gärna! // Kaffetår


Man känner sig evigt ung när man inte lärt sig dricka kaffe. Får utkämpa långa strider; ska du inte ha kaffe?? Nej, jag föredrar vatten. Vi har the! Ja men vatten är bäst. Kallt vatten. Vi har saft! Nej tack, det blir jättebra med vatten. Ja men vi har nog nån dricka också, loka ??? Nej nej och åter nej. Ändå reder jag mig en skvätt varje morgon, för det är så gott att doppa i =) Och jag gillar doften. Men nej. Nej tack. Två gånger har jag av kulturella skäl fått pina i mig en kopp. Ena gången hos en ceremoniledare vi fick övernatta hos i tipin efter en stormande åsknatt (ja hos Svartfotsindianerna i Kanada), och den andra hos en dagiskompis mamma från Afrika. Annars har jag lyckats undkomma detta svarta elddop. Tycker barnen är kaxiga som provar iallafall!

torsdag 1 maj 2014

Fångad av en STORMVIND // Vintern hade visst inte rasat ut än


Gode gud. Jag får komma håg att skriva in en  U R V Ä D E R S K L A U SU L  vid framtida friluftsuppdrag med tal och sång. Alltså när vädret är så ruskigt att man verkligen inte ens vill går ur bilen - och allra helst inte gå TILL bilen över huvud taget! Det börjar med dystra prognoser, men ingen kunde väl föreställa sig i vilken omfattning vår älskade vår skulle vända oss ryggen och istället visa sin fulaste Iron Maiden-monster-sida. Låga temperaturer och nederbördslöfte räckte inte. Nä. Framåt kvällen kom årets första ÅSKA mullrande över nejden. Regnet kom, och HAGEL, och det var dags att ge sig av och ut för att hålla sitt härliga Valborgstal i Närkes Kil. Väl där så visar det sig att det var rena mysvädret i stan jämfört med här, där det blåste stormbyar som fick regnet att piska stelfrusna händer och inte så jätteglada ansikten. Det blev till att rota i bilen efter flera klädlager, men tro´t eller ej; den ena efter den andra spöklika gestalten kom strävande i blåsten och regnpisket med fladdrade regnponchos, med sikte på majbrasan, eller rishögen, som det då var.
 





















Klockan nio skulle hon tänds - och gudarna ska veta att värmen behövdes!!! Bilar kom, bybor som trotsade vädrets makter och slöt upp för den 40:ionde brasan på denna plats. Det fanns nån liten träplattform, som ett mindre lägre älgtorn, där det väl var tänkt att jag skulle hålla mitt härliga vårtal. Uj vilken INSIRATION man hade!!! Och så en liten ljudlåda, och en mikrofon som förmedade mera stormoljud än vacker sång. Men det var bara att bita i det sura äpplet och masa sig upp. Huvan på huvet, talet i plastmapp som vårvindarna försökte slita ur händerna på den spritituelle talaren. Sen skulle man dessutom vända blad, med ficklampa och mikrofon och evigt piskande regn i vildblåsten. Helt otippat dök Mia Skäringer upp i vårtalet, då hennes lilla berömda fejkmysiga fras passade så bra. Jaa, dä går så bra!!! Fast några skratt blev det allt. Elände förenar. Lite halvhjärtad allsång från sånghäftena och talaren klippte nån bild från tarren / älgtornet / träpodiet, innan fyrverkerierna brakade loss och fick Bofors alla missiler och kanoner i bergen att blekna.
 
 
Gladeligen flydde man fältet, och styrde mot staden och brasan INOMHUS med sina killar, för att tina upp ändalyktan och pusta ut, efter en RUSKIG Kulturgärning som närmast förtjänar en Bragdmedalj! Eller iallafall Tapperhetsstjärna.

Bilden tv: inzomning från den ovan