fredag 27 juni 2014

Fin bild från stiftelsen och länk till fältrapport // Hällristningar



























Nu har Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar lagt ut sin senaste fältrapport på hemsidan, där bl a mitt studiebesök ingår, samt denna bild där tillåmä lilla jag tittar fram! Fr v: Tommy, Arvid som ritar passmärken på kalkeringsplasten, Pernilla, Anders som är granne och far till Arvid samt den lille barnvagnsåkaren. Länk till fältrapport: http://www.hallristning.se/faltrapport_2014.htm

torsdag 26 juni 2014

Kamomillte för själen...

Jag sökte efter en gammal fäbodam på nätet men fann detta istället, och låter denna fagra bild segla in på denna min lilla blogg, som en skön påminnelse om att sakta ner och ta det lugnt. Kamomillte är lugnande och rogivande. Liksom naturen är. Ibland kan man insupa något bara med blicken och sinnet och kanske ändå få en viss lugnande effekt ;) Är ju ingen tedrickare av rang, men gillar mynta, citronmeliss och yogite. Och prästkragar, men inte att brygga dryck på :P Då passar kamomillen bättre och är nästan lika sommarfin...

50 000 besök på bloggen!! // Önskar er en Härlig Sommar!

Hallå! Oj vad jag håller på. Hinner INTE blogga, men upptäckte just att ni nu har varit här och hälsat på i mitt Pernillaland över 50 000 gånger! Det måste ju firas :) Jag utbringar en skål, i svalt och underbart kallkällevatten från Lisselänga. Livets vatten. Vi har så mycket att vara glada och tacksamma för. Jag har mycket som väntar och som vill bli gjort, men försöker vila ikapp mej med tiden också. Idag referensgruppträff med Vallristningsprojektet i bergen, innan folk skingras på semester och jag kan grotta in mig ännu mer i mitt älskade jobb och dessa ristningar. Önskar er en härlig sommar! Förgyll den gärna med en och annan Pernillastund när andan faller på :)

torsdag 19 juni 2014

Ett skepp kommer lastat! // Hällristningsresa i Bohusläns världsarv BLOGGSPECIAL: Text & bild Pernilla Sundin (Äntligen klart!)

Allt var så himla bra planerat. Så här skulle det INTE bli: Jag skulle inte stiga ut på morgonen och mötas av glassplitter på parkeringen. De rötägg som fick för sig att slå sönder någons bilruta skulle i stället ha haft något mycket mer konstruktivt och uppbyggligt för sig. Jag skulle alltså INTE behöva springa till tåget med packningen och se det glida iväg framför mina ögon, och därmed hela min resplan, alla biljettbokningar, anslutningar... Nej. Så skulle det ABSOLUT Inte gå till.


(Men jag kom dit jag skulle till sist - därav bilden ovan. Vet ej hur de fina blåtonerna uppstått...)





















Efter några ledsna timmar på den ödsliga och obemannade södra station hade jag dock lyckats krångla ihop en plan B, med hjälp av snälla medmänniskor. Bilen skulle hämtas, en ny biljett blev bokad, och under resans första etapp fick jag forska vidare i den fortsatta. Ovan tv har jag äntligen landat på tåget med mitt pick och pack samt förevigat ett av alla de graffitidekorerade som for förbi under min väntan. Kan inte låta bli att dra parallellen till de bronsåldersskepp jag styrde kosan mot (fotograferat på plats). En halvtimme innan Vitlycke museum stängde hade jag nått fram och tog en komprimerad tur genom utställningen. Efter stängningsdax vände jag min uppmärksamhet till de stora hällar med imålade ristningar som finns i området. Jag har sett dom förut, så jag sprang inte omkring överallt. Jag satt bara där, och tog in allting, medan solen sakta sjönk...


























På vandringen tillbaka till Gästgiveriet i Tanumshede där jag lämnat mitt bagage lite tidigare, hann jag även ta in själva landskapet. Kvällen var ljum. Prästkragarna vajjade i gräset längs min väg - de första jag sett i år. En å slingrade sig fram... Det låter fridfullt men jag fick någon pollenreaktion och nös som en mistlur hela vägen tillbaka, och slutade inte förrän jag kom hem till Örebro... Dom slog hö för fulla muggar i trakten. Kände mig lite som figuren i tunneln jag fotade under nämnda promenad ;-P Annorlunda "klippkonst" än den som skapades under bronsåldern, men alltjämt - ett uttryck. Om de haft sprayfärg - (hur) skulle de färgsätta sina verk?


Sådana spörsmål kan man med fördel dryfta med Andreas Toreld och Tommy Andersson - de två arkeologer som sedan många år har hand om fältarbetet som bedrivs inom Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar, med "basläger" och residens i källaren på Vitlycke museum.

Dessa båda bilder hämtade från Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningars hemsida (fältrapport 2013)














Arkeolog Linnéa Nordell från Bohusläns museum skulle visa mig maritima ristningar nästa dag, och ville uppdatera sig genom att ansluta till fältdagen med kamraterna i stiftelsen. Kl 8 var vi på plats vid Vitlycke för kaffe med prat och planering med nämnda duo och vapendragare, som vid detta laget är så samspelta och inkörda med varandra som ett gammalt äkta par, kunde de skrattande konstatera. Förr var det mycke nattlysning och inhysning i diverse hyrstugor under säsong, men numera försöker man arbeta främst i dagsljus och även räcka till för respektive familj. Här hade vi kunnat bli sittandes länge - och det blev vi väl också, men efter kvinnokönristningar och diverse andra intressanta samtalsämnen var det dags för dagens uppgift.



Vi ska ta oss till norra Tanum, där en lagom stor men tydligen särskilt intressant häll väntar på att förevigas för eftervärlden, genom Andreas och Tommys konster. Eller arbetsmetoder, som de själva skulle säga. Och trots att dom är så noga med att poängtera att dom förhåller sig milt sagt skeptiska till hela den där "kultkulten" som råder vad gäller tolkningar av dessa bildvärldar, börjar det hela faktiskt med HANDPÅLÄGGNING! (Här är det något alldeles särskilt spännande de har kommit på spåren, men det kommer vi till sen...)

Okulär besikting kallas det, när man använder sin blick för att registrera ristningarna på hällen, som för det otränade ögat inte ens framträder utan släpljus eller vatten. Men snart förstår jag att det är lika mycket en TAKTIL process, detta att söka ta reda på vad som är inhugget i berget, och var. Dvs man använder sig av sin känsel, sina händer, fingertoppar, erfarenhet... Sedan är det dax för FROTTAGE:








Sedan berghällen borstats ren från alla pålagringar, inkl grässtrån som annars kan spöka till det värre, spänner man upp långa pappersark över hällen och tejpar fast. Idag är det egentligen för blåsigt, men det underlättar när man är flera som kan hjälpas åt. Andreas lägger karbonpapper runt en ihoprullad handduk och börjar med lagom tryck att föra den mot pappret, varpå stora grova konturer framträder... Där det är ristat blir det vitt. Likaså i sprickor och skrevor... Skuggor av det förflutna träder fram, medan skuggor från nutiden fångar mitt öga och min kameralins. Hur många händer ser du?



















Ser du skuggan av örhänget? Linneas "yrvädershuvud" och de tre nyfikna huvudena som tittar fram...




Man arbetar metodiskt och lägger dit bit för bit, stycke för stycke, långa längder, om lott lite grann



Sedan tar Tommy vid, och fingnuggar med gräs, för att få fram de mindre detaljerna. Man jobbar på diagonalen över motivens linjer, för att inte färga i själva ristningsspåren. Jag får prova detta moment...




















...innan frottagestyckena rullas ihop och vi far iväg till fantastiskt häftiga och vackra Fjällbacka för lunch






















Inte en Läckbergdeckarmördare så långt ögat når. Rader av skepp, men av helt andra slag...
 



Tiden går som i vågor...

Ebb och flod...

Forntid och nutid...

 




Medan killarna återvänder till hällen i norra Tanum för att treva sig fram till de motiv som skall målas upp med temporär färg (vilket tar några timmar) tar Linnea mig med på en liten rundtur bland några andra hällristningsplatser, innan vi ska återvända för att se vad de lyckats "trolla fram".
















De särpräglade Bohuslänska stengärdesgårdarna syns här och var. Även vid ristarhällarna...

Det runda motivet som fällts in i collaget är ett brunnslock, där kommunen stoltserar med sina hällristningar.

De kallas ristningar men är inhuggna, och man vet inte om de haft någon färg imålad, och i så fall ej heller vilken kulör. Den röda färgen kommer från runstenstraditionen men är väl inte längre helt allenarådande. Här och var har man fyllt i med vit färg istället, och ovan ser vi hur det sedan gammalt är rött i botten och över detta en vit färg som redan lakats ur... Det är Andreas som varit där och målat för inte alls så länge sedan. Beständigheten beror på "belägenheten" - ofta finns det en överrinning på ristarhällen, vilket i sig kan hjälpa mönstret att träda fram, men även skapa algpåväxt. Färgen tar sig olika ut också beroende på klipphällens art, nyans och ev påväxt. Den vita ifyllningen kan lätt se "sjaskig"/smutsig ut rätt snart, men påminner annars mest om den nyhuggna brottytan vid ristningens tillblivelse. Den röda färgen kan inte urskiljas av färgblinda (Andreas är en av dem) och bl a därför testade man en färg nära guldockra (se tidigare i inlägget) som radarparet i stiftelsen samt flera med dem tyckte såg mycket lovande ut, men det blev nej från "högre ort", utan vidare förklaring. Kanske är det en generationsfråga? Något av "vanans makt"?


Själv tycker jag om när det uppstått någon slags patina. När de ursprungliga inhuggningarna möter nutidens uttolkares pigment och måleri och naturen gör sitt för att sudda ut gränserna, färgerna, skapa nya sammansmältningar och effekter... Så som på första bilden i detta inlägg, och här till vänster, där jag sedan justerat lite inställningar i photoshop för att ljusa upp och få motivet att avteckna sig bättre.








Även den vita färgen kan tona bort på ett naturligt vis. Åldras med skönhet och värdighet.





Vid den fyndrika platsen Aspeberget kan man möta ristningar och imålningar i olika stadier. Livscykler. Man har även lämnat vissa hällar omålade, för besökarna att se.




























Just vid Aspeberget förekom en extrem vittring, varför man här gjort olika försök att hejda denna, och som det verkar har det nu stannat av. Fortfarande kan man se några övertäckta ristningar (exempel ovan th), och en tid hade man även motiven tryckta på övertäckningsmaterialet, så besökarna fortfarande kunde ta del av vad som dolde sig där under. Ovan th ser du även en cementkant man har ordnat, för att hejda vatten från att rinna ner över hällen.
Stenkonservator Eva Ernfridsson är ansvarig för den bevarande och vårdande delen, och forskning pågår, vilken snart kommer presenteras i rapporten RenSten. Jag skulle även tillbringa tid med Eva vid mitt besök, men hon fick förhinder, så det får anstå på framtiden. Sett i det långa perspektivet kommer ristningarna ohjälpligen slutligen försvinna, varför arbetet med dokumentationen är så oerhört viktig, som stiftelsen utför. Och nu är det dax att återvända till duon vid hällen i norra Tanum och se vad som hunnit hända där!










Och minsann: En ny upptäckt har utkristalliserat sig!
De hade det på känn - eller rättare sagt, upptäckten gjordes redan vid dagens början. Det som som tidigare inventerare tolkats som en ofärdig överkropp (mkt logiskt), tycks i själva verket vara en stor keltisk sköld! Och än är de inte så luttrade och blasé att de kan avhålla sig från att kasta sig över just DEN imålningen det första de gör efter lunch, samt lägga upp den på stiftelsens facebooksida. Den roligaste och intressantaste hällen hittills i år, summerar man lite senare. Kul! (Linnea håller i den tidigare tolkningsbilden från 1996. Klicka för större bild.)





























Vi skulle överraska med lite glassleverans i värmen, men det hade tillkommit publik; en närboende med sin lille son, varför glassen nästan hann smälta innan vi vågade ta fram den. Desto snabbare gick den ner, och vi fick följa slutspurten i "utröningsprocessen" där man använder en tavelkrita för att markera ut hur man tror att linjerna och urhuggningarna går. Fingertoppskänsla är ett ord som passar otroligt bra här! Genom att känna på ytskicket och jämföra strävhet, spana ur alla möjlig vinklar samt diskutera utifrån det enormt breda basreferensbiblioteket de båda har i sin minnesbank, letar de sig fram. De är alltid två, och är de inte ense om en figur eller tolkning så lämnas den där hän. Släpljuset på eftermiddagen/kvällen underlättar arbetet.













Det blir ofta långa dagar och man får anpassa efter väder. Vi tar farväl och jag varvar ner på det mysiga gästgiveriet, med anor från 1600-talet, innan vi möts på museet nästa morgon, för en givande sittning kring Vallristningarna i Kilsbergen. Jag har tagit med mig visuella presentationer och tankespår, och får med mig mycket matnyttigt från arkeologtrion. Värdefullt! Sedan beger sig killarna åter till hällen medan jag och Linnéa styr kosan mot Smögen, där hon ska visa mig några maritima ristningar, vilka ligger närmre de ristningar jag själv arbetar med, till innehåll och tidsepok. I strålande väder går färden, och man får påminna sig om att njuta av detta sköna sceneri.


Det känns lite overkligt att plötsligt vara här, och bara för några dagar. Inte lata sådana, men ack så härliga :) Sedan jag var 8-9 år har jag tillbringat två veckor i augusti utanför Strömstad, där familjen haft andelshem. När det blivit av på senare år passar jag alltid på att besöka ristningar och lämningar, som alltid fascinerat mig så. Linnea och hennes kollega har jobbat en del ute på öarna, vid så kallade naturhamnar, där de fyllt i maritima ristningar med permanent vit färg. Det är ett himla projekt att ta sig ut med båt och kostar mycket varje gång, så vi ska istället besöka några ristningslokaler på fastlandet, om än maritima sådana.



Linnéa är nyfiken på potatismjölmetoden, vilken vi testar vid vår första anhalt. Till skillnad från vallristningarna i Kilsbergen är dessa inknackade med sten, samt med mycket bredare fåror. Bohusgraniten är dessutom väldigt grovkornig, så någon ypperlig metod för ändamålet kanske det inte är, även om man snabbt kan skaffa sig en överblick vad gäller utbredning av ristningar/förekomst på en plats, vilket Linnea ändå skulle ta med sig. Sedan är de ju individuellt gjorda, så visst kan det lämpa sig som inventeringsmetod, i några fall. Här ovan ser ni försöket. Mot den rosa graniten blir den vita färgen mycket mildare, och lär även tona bort på ett mer harmoniskt, insmältande vis, över tid. Det utsatta läget vid havskanten gör att de även spolas rena och torkar snabbt, vilket är en fördel.
Just dessa ristningar bestod av flera sammanflätade initialer som bildar bomärken och påminner om monogram, samt årtal. De var redan inventerade två gånger av kollegor till Linnéa.

Linnea pekar ut var de målat i många fina maritima ristningar, som även ofta innehåller kompassrosor. Trädgårdskonst i Smögen där vi lunchade vid vattnet.













Efter lunch fick jag välja bland två ställen, och blev helt överväldigad av de natursköna omgivningarna. Ja just ja, sa Linnéa, som inte riktigt tänkt på det. Man kanske blir bortskämd med sådant i detta landskap? Ristningarna vi skulle besöka fanns i ett naturreservat, med karga klippor och vackra vikar. Vi fick vandra en bit...






















...innan vi kommer fram till 1800-talsfolkets blekkorallrosa canvas, nedan. Ännu framträder ristningarna ljusa mot hällen - även om jag på översta bilden i collaget här under har ändrat parametrarna så motiven ska synas än bättre. Under vattensamlingen som liknar ett falköga är bilden dock oförändrad, och längst ner ser du mer av samma häll, med sin naturella, ljust glittrande färg.




































Det sentida ristningar
(omkr 1600 och framåt)
ofta har gemensamt
är att de uppstått under väntan...

Sjöfarare på lugnare vatten och navigieringsmöjligheter. Eller som här, där Linnéa tänker att det handlat om att ta upp nät, och då fick man ibland gå "man" (och barn) ur huse.
Nu är det kastspö som gäller på platsen. Fotografen vill gärna vara med på bild...
Hm; S.O.S... Ett nödbudskap från 1856? Nä, det är nog snarare Sven Olsson, till exempel.





Tiden lider och det är dax att bege sig åter mot norra Tanum. Jag inser att det är mycket man missar när man kommer som semestrande och följer rutinerna; sol och bad, båttur till Norge och lite shopping och mjukglass i Strömstad - förutom de många fornminnena som trakten är så rik på. Men naturen och landskapet i sig har mycket att bjuda på! Väl värt att undersöka.


Ja, här har dom legat å kravlat, och inte på latsidan kan jag lova!

Skålgropar är väl den vanligaste formen av hällristning. Harspåren här är dock mycket ovanliga, om inte unika.





Det vi ser nu är kalkeringsprocessen som tar vid sedan man skissat och penslat motiven med vägledning av frottagen, solljuset och den berömda erfarenheten och finkänsligheten. Med "duttekniken" efterliknar man till viss del inknackandet av ristningen. Där den är djupare ritar man tätare. Det blir dock ingen tydlig outline/avgränsning, men är trots allt detta man bestämt sig för att bevara. Restens slängs och den temporära färgen regnar bort.











Det finns betydligt större ristade hällar. Denna medelstora tog två dagar att dokumentera på detta vis.



















Publiken har kommit åter! Tidigare kom även en bonde som söker fru förbi. Ja - själve markägaren då... Om något av de frimodiga och fruktbarhetssvällande motiven kan ge effekt på potensen även i nutid återstår att se. Inte bokstavligen så klart, men ändå - på en tv-kanal nära dej... Beroende på brevskörd eller ej. (Hemligt värre är det ju) Men visst är det viktigt och värdefullt att de boende i dessa nejder intresserar sig och vill vara med och bevara detta världsarv som lurar i åkrar och skog. Här blir även nästa generation invigd och får vara med på ett hörn. Spännande!
































De många kalkeringsplastlängderna som går omlott markeras noga så de kan passas ihop exakt igen.























Arbetet är uppdelat så att Tommy duttar och Andreas ritar ut sprickor och vittring med röd penna.










Bronsåldern föregick järnålder och asatron, vars främste gudafigur finns inristad i betraktarens arm.



Det sista vi gör är att lossa plasten från hällen och rulla ihop alla stycken i turordning. Lille Arvid får hjälpa till. Jag tror han hette så. Arvid. Hans Arv, tänker jag. Och så undrar jag, när jag ser på bilden, hur länge detta arv kommer finnas i framtiden. Hur det kommer förvaltas och bevaras. Tolkas. Vem vet? 


Nu behövs inte hällen mer! utbrister Tommy radikalt. Nu har den inte längre någon funktion. Va!!?? säger jag. Ja, nu finns ju hela motivet bevarat!
Oj. Nja, det där är väl inte riktigt min melodi. Vi människor tror att vår digitala värld är evig. Men stenarna och bergen är evigare än så, tänker jag. Nu ligger hällen där, blottad och bar, levande och berättande. Vad är dess saga? Regnet sköljer bort kritfärgen. Tiden sköljer bort ristningarna. Om inte människan hinner före...































O C H   D E T   B L E V   N A T T . . .   O C H   D E T   B L E V   D A G . . .   D E N   S I S T A   D A G E N . . .


























En sista natt på gästgiveriet och så en förmiddag på museet, så vackert inbäddat i grönska på bilden ovan, innan färden hemåt Örebro. Dåligt med förbindelser, märkligt nog, så jag vandrade landsvägen fram, hittade årets första smultron, hajjade till av förvåning när det brakade till i en bäckravin nedanför vägen... En KO! Jajjamen, en kohage med eget "spa", i skuggan och bråddjupet. Kossan kände sig uttittat och ångrade sig efter ett slag, galopperade upp igen längs den branta stigen och återförenades med kamraterna i solen, medan jag förundrades över detta plötsliga utbrott av snabbhet och rörlighet. Förvånande terränggång. 















En nutidsfigur i en gångtunnel påminde starkt om sonen därhemma... Och efter en halvtimme var jag där.
Det är en otroligt häftig byggnad, både till formen, exteriör och interiör. Den nya basutställningen bygger på storytelling och är levande till sin utformning, men de asiatiska dragen i bronsåldersfolkets ansikten får mig hela tiden ur kurs. Ett mysterium.



Har man känt att det saknas en slips i garderoben fullpepprad med hällristningsmotiv så finner man den här. Alternativt fluga. Alternativt ugnsvante. Alternativt förkläde. Hittar min favoritbild i världen på ett bokomslag jag en gång vill göra till fototapet... 



Får ett givande möte med huvudansvarig museipedagog som berättar om nya satsningen,
portalen in i världsarvsområdet som invigs om exakt ett år.

















Strosar runt i bronsåldersbyn och låter tankarna vandra, intrycken landa... Innan taxin (i brist på annat och tid) tar mig till hotellet och länsbussen till Göteborg och tvåvåningståget ända hem, medan nutidsvärlden susar förbi utanför. Dit ska jag nu, med huvudet och drömmarna fyllda av uråldriga figurer och dess outgrundliga budskap.































                        -  T h e   E n d  -

                                                      E X T R A N U M M E R :









Ett exempel på (del av) slutprodukt, inscannat och klart i skala 1:10.
Stiftelsen betar sig igenom fyndlokalerna sockenvis. Du hittar allt material på hallristning.se

TILLÄGG: Nu finns stiftelsens fältrapport (vecka 24-26) om arbetet vid mitt besök (Tanum 460:2 i Utby/Hallind) utlagt på deras hemsida. DIREKTLÄNK: http://www.hallristning.se/faltrapport_2014.htm

Fin och rolig bild från stiftelsens hemsida! Tommy tv, lille Arvid som ritar passmärken, Pernilla/artikelförfattaren, grannen/pappan Anders och en lillknodd i vangnen. Andreas Toreld fotade.


E P I L O G




Men bonden som sökte fru då? Själve markägar´n, med sina stiliga motiv på ägorna.

Jo det gick bra! VÄLDIGT BRA!
Bonde fann fru.

Senare följde paret med på en nattlysning, berättade hällristningskillarna.

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar,
önskar man verkligen detta sympatiska par!