onsdag 30 juli 2014

En annan sommadröm...? Nä Verklighet! =) Å glass i STORA lass!

Jag kan knappt tro att det finns ett sådan badställe i våra krokar, fast jag nu varit där och sett det med egna ögon. Helt otroligt!!! En spontantanke och en underbart skön sommarkväll, efter en helt overkligt otippad dag... Jag vet knappt hur det gick till, men på något vis fick vi helt enkelt ett lass med glass av en extra GOD fe!!! :) Vi var tvungna att ta kort för att tro det själva!















Roligt med riteffekten på glassungen! :) Ett minne som inte smälter bort i första taget!!! Den varmaste veckan på år och dar. Det kallas tajming och gudomlig vänlighet samt supertur :) Och Guldkant.

måndag 28 juli 2014

En sommardröm... i en Himelsk kokong

Aldrig visste jag, när jag steg upp den morgonen, att jag denna dag skulle få blicka upp på något sådant. Ej heller hade jag väl kunnat gissa vad det var. Kan du? Det som framstår som en ljuv och skir, svalkande sommardröm började med ett smärre litet drama. Moran på Fröjdeluckan bröt sig i ett sorkhål - hemma på TOMTEN, till råga på allt!! Elände och sattyg. Jämmer och pina. Men maken bar snällt ut en säng under stora fina rönnen, som bäddades så gott. Däröver svävade snart myggnätet som inhandlats många år tidigare, men aldrig blivit invigt. Inte heller kunde moran på Fröjdeluckan ana vilken fröjd den där lilla olyckan skulle leda till. Ja, för fler än hon själv rent utav! Som oss gäster. Jag, som tog plats, och aldrig höll på å komma upp igen. Och så torparvännen, omgiven av alla pratglada sällskapliga vänner. Och i förlängningen kan det bli till lycka för många fler, för moran planerar att öppna Bed and breakfast. Ekologiskt och närodlat. Kanske rent av bädd under bar himmel. Saliga tanke och verklighet!

Lägg dig nu och blunda . . . .  Och njut av denna sköna vy . . .


fredag 25 juli 2014

En kopp med sommar...



Åh så gott! Men smultronen har torkat bort i denna eviga hetta. Så detta är en utbringad smultronskål i
kaffekopp vid Hyttebacken för några år sedan...
Sommar är smultron för mig. Hoppas ni finner svalka i värmen. Själv är jag i bergen knåpandes på min slutrapport, och så lite högt och lågt på utfärder i krokarna :) Må gott!

måndag 21 juli 2014

Blå Bergens Sång och jag på Kulturveckan i Viker onsd kl 14

Skall väl påannonsera att min bok med cd finns till försäljning under hela kulturveckan i Viker, i församlingshemmet, samt att jag NU PÅ ONSDAG finns på plats från kl 14 om någon vill språka eller få någon bok signerad eller varför inte tipsa om några heta ristningar!!! =) De som ju annars upptar all min tid nu. Kul att titta ut lite med boken ändå. Det finns mycket fint till salu, fika och våfflor har jag för mig, lite loppis och program för hela veckan... Fotoutställning... Jag hittar ingen bra länk men det ska vara annonserat i NA och i detta blad finns program: http://issuu.com/bengtstromberg/docs/f__rsamlingsblad_2014_juni_nr_2

Smedja i Getdalen



Dom är så tysta nu. De där byggnaderna där livet bultade och slog, pumpade genom bygden. Där järnet formades, där själva LIVET utformades, förfärdigades. Här fanns bälg och städ, här fanns han som hanterade det hela. Vad finns nu? Ett kroknande tak. En sommaräng som kommer och går, omsluter det där tysta huset där ingen längre sätter sin fot. Så länge det står där, går minnet som en vind genom gräset. Och sedan finns det inte mer. Och jag tänker... Vem bygger i framtiden en smedja?

lördag 19 juli 2014

VARGGROTTAN och vallristningsjakt i Lockhyttan

Bilden visar bara en liten del av de klippformationer och hålrum som utgör Varggrottan.
Jag älskar att det finns så mycket att upptäcka i den närmaste närheten. Man tillbringar livet med att drömma sig bort, och sent om sider vaknar man upp och vänder sig till det man i förbifarten har missat - allt det där man inte upptäckt, inte har en blekaste aning om, fast det är så nära. Alldeles inom räckhåll. Ändå fördolt, för de flesta av oss.





















Jag älskar även det faktum att varje dag är som ett oskrivet blad, fyllt av möjligheter och överraskningar. Särskilt de där dagarna när almenackan ÄR oskriven, öppen, vidöppen rent av... En sådan dag ringde jag till Lennart. Nu måste vi väl ändå kasta oss ut i grönskan och leta efter den där ristningen du hittade som barn? Längs bäcken i Lockhyttan... Kan du? Javisst! Bra! Vi ses!! Och så ut. Iväg. Lämna bilen vid stora silvergranen, ett vägskäl där man lätt kan tänka sig att det har spelats till dans, och så smultron i massor, lysande mogna och söta, och så den där lilla stigen, som en gång var en VÄG, där en BUSS for fram...





















Och så glädjen av att Majken följde med! Majken som är pigg på livet och pigg på benen, ja pigg helt och hållet, trots nyss fyllda 90 år. Jag älskar att vandra med dem som känner en plats genom tiderna. De ser den som vi inte ser den, den är befolkad av deras minnen och bebor deras sinnen, hjärtan... Och vi går över bäcken och vi funderar...





















Är effektiva och konstruktiva, söker av vattenfårans steniga stränder enligt dunkla barndomsminnen, ett halvt århundrade gamla... Hur var det nu? Det är alltid lättare att söka innan sommargrönskan har sprängt fram, då när allt ligger slaget och öppet efter vinterns evighetstid. Vi klättrar och söker, men hela tiden ropar bäcken; Kom och se!!! Se så härligt jag porlara och blänker i bladverkens prunkande vackra inramning... Föreviga mej!! Och TÄNK dej; jag har drivit en hel masugn med min kraft!!! Överallt i strandbanken ligger den blåskimrande slaggen och viskar om vad som här försiggått... Och vi letar och letar men finner bara andra sällsamheter. Ingen ristning denna gång. Men Majkens hemgjorda flädersaft och kaka...





















...och än är inte dagen och möjligheterna och överraskningarna slut! Nej, nu är det på tiden att de visar mig Varggrottan, tycker de. Den man når mellan Lockhyttan och vägen genom Kil. De hittar stigen... tror de. Vi hittar blåbär... Smakar. Det går uppför. Bäckfårans frodiga lövskogsmiljö är bytt mot barrskog och mossa, och ju högre upp vi når, desto uråldrigare, ifredvarande för trycket av skogsbruket... Vet man inte om att denna grotta finns, finns det ingen möjlighet i världen att hitta hit. Och även om man VET att den finns, är det inte helt lätt att utröna VAR... Man får nämligen leta sig fram över en svindlande höjdrygg och sedan ta sig NED för en lätt svindlande bergskam för att nå grottmynningen, som alltså är belägen på en dold klippavsats just under markhöjd när man står där ovan...





















Rakt nedanför stupar det brant utför. Man får faktiskt hålla i sig, när man ska ta lite kort. Ändå har en våghalsad scoutpatrull från bygden med Alf Cronskär i spetsen lyckats bygga ett VINDSKYDD här!! Hur det nu gått till... Dock har det växt igen rejält i branten - här kunde man se hela stan, en enorm utsikt över slätten, berättar mina vägvisare. Själva grottan syns inte på bilden (nej du får väl leta dej HIT!!) men det som däremot syns är ännu ett bevis på att ålder ibland bara är en siffra. 90-åringen tvekar inte över att krångla sig ner hit, och lika lätt går det att klättra uppför för att åter nå skogen där ovan, och stigen. Snart blir det blåbärsplockartur. Livet trillar på. Och vi trillade inte ner :) Detta var bara en del av dagen, men det enda jag minns. Så givande och gott!! Och jag har fått lära känna ännu en vrå av mina outforskade hemtrakter. Tänk vad mycket annat som väntar!

torsdag 17 juli 2014

Å så var det slåtter vid Hyttebacken...






















...men för en gångs skull sparade man det fina stimmet med små blåklockor samt blomsterprakten i "snedden" där fjärilarna trivs så fint. Sådan växtlighet är ytterst sällsynt idag, för att inte säga obefintlig. Hejja Hyttebacken, som håller landskapet öppet och traditionerna levande! Snart kommer doften av hö, när torken sätter på. Och då menar jag inte sån där hötork man har på större gårdar, utan den friska mossedoftande luften...
I sjön ligger näckrosorna vita. Allt är som det ska.

tisdag 15 juli 2014

Rallarrosen är vår vackra vildmarkshäck





















Här i stugan gör vi tvärt emot. Gumman slår med lie och gubben räffsar - men det sistnämnda går lite trögt :P! Detta är vår vildmarkshäck, mot hygget och skogen, där älgmor stod och bligade här för leden. Här är vår träbleka trall, en öppen förstukvist och trappa med frukostbordet i morgonsolen.
Nu drar höbärgningen i bergen igång. Men vår lilla plätt står sig slätt :)

En sommarhälsning från Gårdsjötorp

















Hjortronmyren lyser av röda löften här och där... Löften som skiftar i gult och snart skall bli till Guld. Mossens guld - för det är ju så de kallas i Kilsbergen. Myrarna. Vi lirkar oss fram över spången och njuter av den särpräglade miljön och det myller av livsformer som frodas där. Når fram till sjön där båten ska läggas i. Molnen välver sig över inägorna och solen bryter fram. Det sprängväxer på ängen, av sådd och vildsådd, slumrande frön som legat där under sedan torparnas tid. Hit rymde korna från Lisselängen - eller rymde - de var ju frigående. Numera finns bara frigående höns. Och dom är ju knappt frigående. Jaja - ett litet nedslag i min sommar och ett värmande Hej till dej!! =)

lördag 12 juli 2014

En lång ödestrand vid Torvarpen..





















...och man förstår inte riktigt. Hur kan allt detta vackra bara vila här, utan anstormningar och belägring med hundratals fikande solbadande familjer??? Vet ej. Ett mystierium. Men My tog oss med och vi hade hela långa stranden i stort sett för oss själva. Vyerna var vederkvickelse för själen. Grythyttans hemgjorda glass blev efterrätt. Pst; Här, någonstans vid denna sjö, skall Spelman Glys ha haft en liten stuga, där han vilade ut sig ibland mellan alla långväga vandringar.

Och dagen efter fyllde Sven från Lisselänga 90 år





















Självklart fick han en inramad förstoring av bilden jag tog dagen innan, från hans älskade barndomsmarker i Kilsbergen, och de kära näckrosorna. Istället för papper blev det blommor, samt en kvist med lysande röda smultron däri :) Jag lade det hela på motorhuven innan jag for till firandet, för att föreviga det för mig själv...
Så sjöng jag Lilldrängens visa, som jag skapade till minne av hans far Änga-Kalle, som kom som fosterbarn och dräng till Lisselängen endasg 6 år gammal, år 1886. Mer om det kan du läsa i min bok!

tisdag 8 juli 2014

På själsligt grönbete i Vildhjärteland

Klicka på bilden. Det står ateljé. Och här går en stig. En stig in i en annan värld, där Maria i Ängbråten, Toltan, vänder upp och ned på begreppen för att synliggöra sådant vi människor egentligen är helt beroende av. Som samförstånd med naturen. Brysk humor kommer till hjälp. Människor kommer och öppnar hjärtat på vid gavel, genom att ströva i den natur där Vildhjärta har placerat ut små hälsningar från en annan dimension, aspekt, av tillvaron... Jag skrev i gästboken att Vildhjärtedagen borde firas minst en gång om året, som en nationaldag, röd i kalendern, som hjärtats färg. Kliv åt sidan. Ta dig tid att slå dig ner på en stubbe och fundera på ALLVAR. Möt dig själv, och därigenom så mycket annat. Så mycket mera. Kanske rent av själva  L I V E T .

Hm... Ser du att det blev ett uppånedvänt hjärta i fönstrets blyutsmyckning? Spegelvände, upptäckte och hjälpte till :)


















Beväpnad med kniv och klurighet, konstnärlighet och oslagbar slagfärdighet för hon sin kamp. Hon täljer den i pinnar, som viskar och ropar ut de budskap hon fångar upp och förmedlar, på sitt alldeles egna, skitunika vis. Ett rätt så fult ord - men måste allting vara så fint??? Nå, säger vildhjärta, och går på tvärsen mot allt. Bara för att man kan. Om man vågar och vill. Det smittar av sig! Behövs.


Man känner sig Välkommen. Hemma.
Får en aning om hur det borde vara. KAN vara. Ett levande exempel. En hisnande upptäcktsfärd längs en helt vanlig Värmländsk landsväg, byväg och stig... Stig in!


SIST EN BEFRIANDE MIA-DIKT:

Skönt det är att
bo i skogen
Här finns inga
reklampelare
som påminner om 
att man inte duger
Det sista skriket här
är den som sist skrek
. . . Och vad jag vet . . .
så var det spillkråkan
. . . om någon mode-
medveten är intresserad

Dikten ackompanjerad av en liten ögonblicksbild...

måndag 7 juli 2014

Strövtåg i hembygden bakvägen // Ånnabosjöarna

Naturen är så otroligt generös.
Vi har henne att tacka för så mycket. Ja, för själva livet och livsförutsättningarna. Och så all denna skönhet, utpytsad i rågade, ständigt överflödande mått, alla tider på dygnet, i varje liten vrå... Ibland tror man att man sett det mesta, och så visar det sig att man snarare MISSAT det mesta. Genom att välja den vanliga "ingången" som skyltas och lockar med högsta stämman. Men så slinker man in på en liten bakväg, som av en gyllene tanke, och plötsligt möter man hembygden från en annan sida. En mera outforskad, stilla, trollsländefladdrande vindljummen underbarhetsvärld.

En levande man förde mig hit, och en som inte längre är.
Jag följer i hans magiska spår, följer berättelsen där folktron pulserar mitt i vardagsslitet, sedan milröken lättat.

























Sådan är min upptäcktsfärd i tid och rum. Jag finner en vibrerande berättelse, väcks i nyfikenhet och undran, inlevelse... Söker upp platsen, genom att söka upp någon som kanske kanske kan veta var det var, genom ledtrådar jag nystat fram. Så blir det en gåva i flera led, och i slutänden delar jag den med Dig, i en ännu ofödd men hägrande bok. Jag säger inte mer än så. Säger inte vad som hände här, men jag försjunker i tanken när jag blickar ner i det vatten som väter denna sällsama utsaga. Försjunker i näckrosornas innersta skönhet, och undrar över henne som mannen räddes så... Levde hon i sjön, eller i hans sinnevärld? Det får vi aldrig veta...




torsdag 3 juli 2014

Vildhjärta väntar... // HON FINNS!!!



























OJ VA HÄRLIGT DET BLEV å knåpa ihop något av alla härliga intryck som strömmar emot en på Maria Mia Vildhjärtas hemsida. Lyckogörande samtal idag och allt föll på plats. Blir Sunne vattenland för delfinpojken och så själssafari bland pinnar och sagor, klokskap och verbala tjuvnyp i den där gläntan i Värmlandsskogen där allt är precis som det borde vara på många andra håll. Och tack vare att den finns, BLIR det lite så... (figurbilder från hemsida)



















Hon sätter en GRÄNS, där många bara ojjar och jamsar. Talar klartext, genom skogens krumilurfigurer. De som lurar i de biodynamiska formerna som Pinnmakerskan förlöser och befruktar med sina livgivande tankar. Oj så fint det blev! :) Ja, hon ger röst åt dem som ingen har. De som måste lita till att vi människor för deras talan. Hon är tolken. De är de papperslösa flyktingarna i sin egen skog. Värld. Märkligheter, när man tänker efter...
 

tisdag 1 juli 2014

Sommarhälsningar från bergen // Juniregn och älgko

Lite blandat blir det när jag nedkommit från bergen och alla de turer på håll och nära som det blev, mellan tiotimmarssorterandet bland alla vallristarpappar och lite anant smått och gott. Gott var framför allt Noraglass :) Årets första. Ett av alla tråkvädersinslag man kan unna sig... Dagar av regn, men samvaro och nytta och vila och nöje. Torparvännen på besök, hundpromenad längs Ramsjön, lunch i Gyttorp, besök hos släktforskarfantasten Britt-Marie i Nora, älgbesök fick vi inpå knuten, prästkragarna blommar i klungor, jag slog med lite och letade bortkommen ristad sten och vet inte allt. Ändå rätt så lugnt. Bortsett från alla ettriga knott!!!
:( :( :(





Ett supermyggmedel möjliggjorde en dag vid "syndastenarna" som jag kallar dem, där jag testade en tanke, så man får mörker och släpljus och slipper vara ensam i spökskogen på natten. Funkade bra!


Suck. En hel dags sorterande och det var bara alla "lösblad". Nu väntar lika mycket i diverse anteckningsblock. För att inte tala om allt det som finns i datorn, som ska dras ut och hamna på sin rätta plats inför min lilla härliga slutrapport. Hujj!

Tillbaka till älgbesöket. Det var en ärevördig älgko, som med ålderns rätt fått en "black" färg, dvs ljus. Länge stod hon och bligade på oss, medan torparvännen muttrade om sin bössa. Så sprang hon till skogs med långa kliv.