fredag 28 november 2014

Terrängkörning i Kilsbergen skadar marker och ristningar // NA (men värsta skadeboven är ändå det "organiserade" skogsbruket)



Viktor Kilsberger, nästa generations skogsägare i Kilsbergen, lyfter en viktig fråga i gårdagens NA: http://na.se/nyheter/orebro/1.2737921-nojesakning-ett-osynligt-problem. (Lite mysko rubrik på artikeln, för spåren är ju tyvärr i högsta grad synliga!) Blogginläggets rubriktillägg att terrängkörning även skadar ristningar har jag själv lagt till. Det finns konstnärsristningar på stigen Blankhult-Tomasboda som repats sönder av icke naturanpassade däck från någon slags motorcykel. När skadorna är färska lyser de ljusa, sedan mörknar det och man vet inte vad som är vad; ristning eller skada. Människan lämnar sitt avtryck i naturen på ofta brutala vis. Men även när hon inte tänker på det, eller förstår. Så synd att en stunds "nöje" ska innebära konsekvenser som ibland är eviga, ibland hundraåriga... SUPERBRA att Viktor tog tag i frågan! Kanske skulle man ta ett "naturkörkort" för att över huvud taget få braka in i bergen med sina fordon; kunskap om djur och natur, skogsfågelreden och livscykler i flora och fauna... Allt det där som pågår och som vi kallar SKOG.
 Många ser inte skogen för alla träd. Ser inte LIVET.
Sedan är det alltjämt ett beklagligt faktum, att de största markskadorna står ju själva skogsbruket för, med alla sina entreprenörer och vinsttänk, dygnetruntarbete över ofrusen mark, många som gör sitt jobb i en hytt och i ett naffs, utan att sätta sig i förbindelse med den natur som är deras arbetsplats. Stiga ut och för en stund ta in det faktum, att här är Liv. De flesta basvägar läggs DIREKT över gamla kulturstigar, vilket är förbjudet, men likväl som sagt praxis. Om detta vittnar bl a en orienterare, kartritare och torpinventerare med dryga 50 års nära förtrogenhet med bergen. Det är inte mindre fult och sårigt för att den som var där hade ett "uppdrag" och var känd av markägaren. För skogen finns ingen "markägare". Den bryr sig inte om vilken person eller maskin som lämnar skador. Skadorna är desamma, och kanske värre när de sker med åsamkarens "goda minne", än av direkt okunskap och nonjalans? En liten tanke, från en som arbetar i skogen och bergen, men på annat vis. Hoppas det kan bli bättring på båda fronterna! Det vore underbart fint, skönt och välbehövligt.


Jag kom att tänka på ett blogginlägg jag skrev för tre år sedan. Klistrar in det här:

BEDRÖVELSE // Förlåt oss våra Maskiner...

Vad ska man säga? Och HUR? När hela kroppen bär på en olust, obehag, istället för den vederkvickelse och påfyllning man brukar få efter en vandring i markerna. Det hade inte behövt vara så. Men det Är, och ... jag saknar ord. Får ingen lust alls att skriva, förmedla, för det är så idiotiskt sorgesamt och onödigt. Men hur som helst; i två av Kilsbergens vallristarområden har man nu gallrat skogen med maskiner, och därefter kört ut virket med ENORMA tunga maskiner som gräver oläkbara djupa sår i markerna. Det är för surt i markerna, och maskinerna är inte avpassade efter den miljö de skall röra sig i. Det kallas skogsbruk, men det är missbruk. Som en gigantisk upphackad potatisåker, istället för en levande livsmiljö med stigar och lämningar från dem som gick Före. MOT alla rekommendationer kör man med band och kedjor på, som ofta krossar, annars helt skär sönder de stenar som mycket väl kan innehålla vallristningar. Eller som bara skulle kunna få fortsätta finnas i sin miljonåriga form, så som de skapades, innan Maskinerna brakade längst in i skogens mossklädda finrum.

Här hittade jag tidigare okända vallristningar på en sten som undgått maskinens krosskador och illristningar med en centimeters marginal
Vi är där för att leta upp några av dessa Vallristningar, men beskrivningen vi fått utgår från stigen, och stigen, den urgamla, är ju helt krossad, söndermosad, utraderad för evigt eftersom man I REGEL lägger basvägarna (maskinvägarna) PÅ de gamla stigarna, inte intill, parallellt, eller i en egen fåra, nej, tvärs över de livslinjer som berättar för oss om livet här, vandringarna, och kring dem; kolbottnar, vallristningar, minnesstenar, fångstgropar...
Stigar är berättelser. Stenar bär på berättelser. Man snitslar in de vallristningar man känner tilll (de flesta är ännu inte upptäckta, men finns strax ikring, det VET man!) utan marginal, maskinen kör sönder stenen i ytterkant, det går inte att se om det var vallristningar innan maskinristningarna kom, för evigt dittvingade på en sekund, av obetänksamhetens mästare. Människan av Idag. Så jävla futtigt och oförsvarligt. Vi kan inte ens hitta stenarna, för de är begravda under berg av grenar och sly som man lämnat kvar i spåren av de oproportionerliga, olämpliga, ändamålsvidriga åbäken som människor i framtiden kommer ställa sig totalt frågande inför. En skam. Det finns vinter. Det finns tjäle. Det finns något som heter respekt och varsamhet. För att inte tala om Sunt förnuft, som Oren Lyons lyft fram i tidigare inlägg här... Och jag kommer att tänka på Maria Westerbergs egen tolkning av en gammal bön, som ramar in detta ödesmättade sorgestråk i vår tid. Hon kallas även Vildhjärta och har gjort en fantastisk bok. Ni kan läsa orden här nedan, samt se dessa länkar på min blogg:

http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/underbara-vildhjarta.html
http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/det-finns-en-plats.html

På slutet gick det inte ens att gå i dessa spår. Här påväg ut mot vändplanen före Lisselängen.

 O c h   j a g   t ä n k e r . . .

Vallristningarna, med sina symboler, årtal, initialer, tankspritt klotter och vävar på vävar av människohand, blomvaser i kurbits, kyrkan i Kil... Och så Maskinristningarna.
Dessa, så obegripliga. Omöjliga att tolka. Lika planlösa och irrande som den generation som lämnar dessa spår. Eller sår. För det är skillnad på vad vi gör, med fötterna på jorden, eller instängda i en hytt med Mix Megapol. Som om naturen inte var levande.


M A S K I N R I S T N I N G A R       


_________________________________________________________

Sist vill jag citera min gamle torparvän, tillika skogshuggare i hela sitt liv.

Först kom maskinerna, och det var bra.
Sedan blev dom större. Och större. Och in i helvete tyngre.
Idag är det helt galet! Dom är inte anpassade efter den natur de ska verka i.
Det gick för långt. Det är bara vinst, vinst, vinst som gäller.
Det FINNS inget annat!
Sen får det se ut hur fan som helst bakätter'.

Jag kan inte annat än hålla med.

___________________________________________________________

Här är inlägget med Oren Lyons jag hänvisar till i texten ovan:



Inspiration, ansvar och indiansk visdom

Lördagen den 29 oktober är jag inbjuden till hembygdsförbundets höstmöte för att tala om mitt Kilsbergsprojekt och skänka inspiration för nya infallsvinklar och engagemang i att föra fram vår lokalhistoria och närmiljö. Temat för dagen är barn och ungdom / natur och miljö. Självklart blir det något musikaliskt framförande också...
Mötet är enbart för aktiva i hembygdsrörelsen, skall väl tilläggas. 


Bilden visar en övergiven Hälsingegård jag hittade på min resa i somras. Ett unikt fynd...



Sist jag var på City konferenscenter var för att sjunga på Stora Klimatdagen, i samband med att Onondagahövdingen Oren Lyons talade. En väldigt givande dag, med dialoger och mindre samtalsgrupper. Och ju fler sinnen som berörs, ju lättare och djupare landar budskapet i människan.

LYSSNA EXTRA NOGA 2.50 IN I KLIPPET!

Första gången jag berördes av Oren, var genom TV-rutan. Han satt vid ett träd och strök med handen över vegetationen, och förklarade att varje träd var mer än ett träd, det är ett eget litet samhälle, med en mångfald av livsformer som är beroende av varandra, och som vi människor också är beroende av, kanske utan att veta om det. Bara detta med medicinalväxterna - alla är ännu inte uppenbarade för oss. Jag bestämnde mig för att jag måste träffa denne man, vilket förverkligades i vildmarksbyn Eden utanför Lysvik i Värmland, 2001. Tio år har gått, och vägarna har strålat samman flera gånger. Budskapet han bär är lika angeläget idag, som då. Lägger därför in ett videoklipp där en del av hans visdom kommer er till del. Han talar om ledarskap, vilket är i högsta grad aktuellt idag. Vilka är politikerna som styr våra gemensamma livsvillkor idag? Bland hans folk var de utvalda för sina ledaregenskaper och klokskap, inte för att de ville göra "karriär". Ingen kom undan med att vara någon annan än den utgav sig för. Dessutom valdes ledarna av Klanmödrarna, vilka altså indirekt hade högsta ansvaret för folkets väl och ve.

Det finns oändligt mycket klokskap i Six nations, sammanslutningen hans stam är en del av.
Man tar ansvar för de kommande sju generationerna i varje beslut.
Här verkar framförhållningen bara gälla det närmaste budgetåret, om äns det. Suck. Oren är idag 81 år och är professor i indianfolkens historia, han anlitas av FN och både regeringar och företag, och anser att båda är lika viktiga, då det de fakto är en övervikt där företag styr världen till stor del idag. Att dessa tar ansvar är helt avgörande. För övrigt hatar jag ordet tillväxt, och det börjar äntligen uppmärksammas hur urholkat infantilt detta begrepp är. Det finns andra värden, som först och främst måste respekteras, om vi ens ska ha en framtid på denna underbara och i människans regi bitvis fruktansvärda planet.

En stund med Oren Lyons är en bra början!

Oren Lyons är ledamot av the Executive Committee of the Global Forum of Spiritual and Parliamentary Leaders on Human Survival och en av de tongivande personerna i the Traditional Circle of Indian Elders, ett årligt återkommande rådslag bland ledarna för de stora nordamerikanska indianstammarna.

__________________________________

Jag vill ha bjälkar i taket, böcker och bokhyllor och värmande brasor. Men också livgivande promenader, återhämtning och inspiration. Livsrum för själen, och för alla andra varelser, växter och väsen som har sin hemvist i naturen. Skogsbruk är en grundförutsättning för vårt liv. Hur det bedrivs är dock en fråga som behöver ses över i grunden - ett ansvar som är Vårt. Idag.

onsdag 26 november 2014

Blå Bergens Sång på julmarken' i Garphyttan Lördag fr kl 10!




















Kära ni. En klapp som värmer länge... är mitt Kilsbergsverk, som kom till världen för snart två år sedan. Det första året flängde jag och for, sjöng och berättade, men sedan tog Vallristningsprojektet över hand och har fått prioriteras. Härom dagen sjöng jag dock och berättade för nästan 100 personer i Adolfsberg, och påmindes om hur roligt det är att möta de Kilsbergsintresserade, väcka människoöden till liv och förmedla något av det bästa vi har i våra nejder - berättelsen om våra Blå Berg. Varje år har Stockhaus puffat på; ska du inte vara med på julmarknaden i Garphyttan?! Jo! Men det blev inte tid. Nu BLIR det det! Jag såg planschen i Kil igår och har nu bokat in mig. På lördag hittar du mej och min älskade bok med sånger på Garphyttans industrimuseum, bland ca 30 prunkande bord där vi bjuds på allt mellan himmel och jord. Fika och korv ska finnas på plats. Kom HEMSKT gärna och skvallra lite med mej! :) Om de blå bergen och det som rör sig kring och i dem. Och har du någon som vill ha en bok, be dem komma och köpa den av mig, så får de den signerad och jag får en slant för mitt mångåriga arbete (vilket nästan inte blir fallet ute i handeln), Så får vi ju råkas ett slag! Jag kan inte lova och svära att jag sitter fastnaglad till klockan 16, men till 14, och till 15 ska jag väl stå pall! Hälsan är bättre men det är inte Wasaloppsform kan väl sägas :-S Tipsa dina vänner, kom och köp dem en värmande klapp eller ge mig en liten klapp på kinden i all vänlighet :)
PASSA PÅ: JULMARKNADSPRIS 299 kr! (Annars 350:-)
UPPLAGAN ÄR INNE PÅ SISTA 500 EX, SÅ PASSA PÅ OM DU VILL HA, FÖR DE LÄR TA SLUT...

tisdag 25 november 2014

Bäcken sjunger och jag med den // Fantastiska nya vallristarfynd!

Om du tittar närmare... så kanske du ser dem. Vallristningarna. De som stupar ner i bäcken. Bäcken som sjunger så friskt och vackert nu, fylld till brädden inför vinterns stillsammare vaggvisesång.

Jag var där idag. I lite hemliga ärenden! :) Solen lyste och kallade på mig med sin klaraste stämma. Och så vidare, till en annan vacker fyndplats, där många överraskningar väntade.

Två kyrkristningar är registrerade på den hällen. Jag har hittat en till. Och idag, när skymningen föll och vallristarlamporna kastade sitt magiska klargörande sken där i skogens mörker, så hittade jag... två till! Det betyder i så fall FEM kyrkristningar, utöver vår fina Kyrksten där Kils kyrka finns avbildad.

Jag kanske inte borde sjunga ut om fynden så där rakt uppåner, men vad gör man inte när solen skänker sina gyllene strålar en endaste dag, bäckarna sjunger och tider som flytt stiger upp till ytan, så oväntat... HÄRLIGT!!

Men ETT fynd lyckades jag hålla tyst om... ÄN :)

Ä N T L I G E N ! ! ! ! ! ! ! ! // Älskade Livgivande Sol









...och den Vackraste Sången i Världen....



söndag 23 november 2014

På sommarn är det för varmt och på vintern för kallt och krångligt


























...och hösten är för mörk och tråkig och hemsk - särskilt när man vet att det är 300 år till våren. Eller 150 dagar av fel årstid. För mej. Gnäll Gnäll Gnäll! Piggar upp mig med denna härliga Kilsbergsbild tagen i närheten av Gröna Dal'n. Fina Fia poserar som en rutinerad fotomodell. Världens bästa Fia. Som valp älskade hon att tumla runt i Gröna Dal'n. Ja hon blev nog ALLTID valp när hon kom dit, i alla år. Tills det skövlades bort. Rakades rent, men smutsigt. Så sorgligt. Gapande grå ödslighet där mossorna frodades och skogen var SKOG. LIV. Ja tänk att jag hittade något negativt med denna bild också :) Skulle gärna åka till ljusare nejder ett slag, om det inte var så krångligt och omständigt och långt bort och flygplanskrävande och packning och ännu mer krångel - och så denna krångelmage som nog inte ALLS vill åka utomlands. Kan man lämna den hemma? Imorgon ska jag sjunga och berätta för en stor skara. Jag kanske bara sjunger sommarsånger? Den blomstertid nu kommer? Man får väl se fram mot en och annan Aladinask (men det är ju bara några bitar som ä goda) och sen är det snart februari och ljusare och semlor och sparkföre och SEN börjar Livet igen. Amen.

onsdag 19 november 2014

Desajna å karva utan glasöger ä svårt // BOMÄRKEN



















PS... nöjd med figuren men själva utförandet är väl mer som en taggbuske ;P (Karvade större för å se bättre)

Ja, men man får göra så gott man kan. Kisa och hoppas att det är träet och inte människohanden man sticker kniven i. Skulle faktiskt föredra en hederlig vanlig morakniv - tillslut fick jag låna länshemslöjdskonsulentens egen, och bordsgrannens läsglasögon medan hon mumsade lusselängd och pepparkaka. Jag trodde först det var föreläsning men det var mest workshop. Endast de äldre bomärkena togs upp, inte de som kom under 1700-talet när man snodde ihop sina initialer till en egen symbol, tills de bara stod som tre bokstäver mot slutet av 1700-talet. Tanken var alltså att man skulle skapa sig sitt eget "bomärke" denna afton. Jag körde 1700-talsstuk med lite egna friheter ;) Både P och S är ju lite rundade och snirkliga, vilket är bökigt när man ska rista (därför var bomärken ofta raka och enkla) men desto lättare med målning/broderi. Tidigare på dagen hade jag faktiskt ristat i sten. Provristningar i mitt projekt. I länsmuseets skaparverkstad (en del i bild) var variations- och idérikedomen stor. Tidigare besökares kreativitet lyste och tjoade från väggarna...
 














tisdag 18 november 2014

Den hemlige stentravaren // Temakväll om bomärken

Jag är helt oskyldig, kan jag tala om! Och lika undrande som ni... Nä inte är det jag som staplar stenar på en sten längs vägen till Hyttebacken i bergen. Figurerna växer undan för undan. Förökar sig. Och stenstaplaren förblir okänd. Jag har mina misstankar, men personen i fråga har tydligen ställt sig nekande. Hm... Nåja, knäppte en bild idag och blåade till den lite. Detta på hemväg efter tillsyn av periodisk täckning av Kyrkstenen (som något smartskaft tydligen fått för sig att lossa och titta under) innan vintern, lite släpljusfix vid några andra stenar och lite trask i den grådaskiga skogen. Imorgon ONSDAG är det temakväll om bomärken på länsmuseet kan jag tipsa om; länshemslöjdkonsulenten håller i det hela kl 17-20, 50 kr för medlemmar och 100 för övriga. Det blir föreläsning, och man får tydligen både designa och karva ett eget bomärke... För den som har haft ett och annat hårdrocksband i sina dar så har man ju redan klurat ut snyggaste och fränaste sättet att designa sitt eget "sigill" (läs; logotype ). Det här blir liksom äldre tiders variant. Hårdare tider, på andra vis. Material och fika ingår i inträdet. Hm... Själv vill jag ju helst rista i sten! Men det kanske inte blir aktuellt. Länk till evenemanget: http://www.olm.se/1895.html

måndag 17 november 2014

Nu far jag mot bergen!

Äntligen! Det är sannerligen inte VÄDRET som lockar. Snarare pojkvännen :) Önskar lämna ohälsa och krämpor bakom mig på slätten och få några dagar i välmående härlighet. Som tur är är jag fylld till bredden av minnen och intryck från ljusare årstid - skatter jag ska bearbeta denna långa vinter, vrida och vända på och försöka klura ut. Mina kära ristningar och mina kära ristare och ristarinnor! Inte så mycket action på bloggen här på sistone men det har med ohälsan att göra. Dock anses jag väl nu mer eller mindre halvfrisk och försöker leva därefter. Upp och hoppa! Ut och skutta! I det fula fula tråkvädret... Bilden har jag hämtat från nätet någon gång (fin men ingen superkvalisort). Det värmer att ha något man håller kärt. En härtevän, eller en bergskeda. Gärna både ock! =)

torsdag 13 november 2014

Sida upp och sida ner.. // Rapportskrivning


Eller "skrivning" låter ju fjösigt. Det är ju frukten av ett års arbete, många många krånglande timmar under mörkläggningsanordningar (alla inte helt lysande, skall sägas) med diverse ficklampor, trådar att nysta i som leder till människor man aldrig mött, som kan ha en pusselbit. Det är ett tusendelarspussel, och det ska redovisas. Gott så. Viktigt att det arbete jag fått göra denna tid kan bevaras och öka kunskapen om ett FANTASTISKT kulturarv. Kompassriktningar, mystiska figurer och skrifttolkningar, höjder och bredder och vittring och historik. Allt ska sättas på pränt. 3/4-delar av den redovisande rapporten klar - den som ligger till grund för att föra in uppgifter i formnimmesregistret. Många nyfynd har det blivit - så roligt!!! Nu ska vi bara lyckas bevara dem för framtiden.






OBS Bildcollaget här föreställer inte vallristningar utan andra "inhuggningar" jag dokumenterat; Dalkarlshyttan/Älvhyttan, Garphyttan och Ullavi Klint.

onsdag 12 november 2014

Har fått för mig att leta fram den här... // Mother of devotion


Inte hunnit blogga men hunnit desto mer annat! :) Önskar er goda dagar och nätter... Så hörs vi snart! Tills dess kan ni avnjuta denna refräng... inramad av lite längtansfulla valltoner, minnandes om Värmeland vårt sköna

söndag 9 november 2014

Min vallristarkväll hos Arkeologiföreningen framflyttad

Jag nämnde det i förra inlägget men bäst att skriva ut det tydligt och klart. Jag är sjukskriven och kan tyvärr inte genomföra den planerade föreläsningen hos Arkeologiföreningen måndag kväll. Så himla tråkigt när ämnet är så himla roligt!!! Och ställa in vill man INTE, men hälsan låter sig ej blidkas. Vi får sätta nytt datum när hälsan återvänt. Föreningen har bestämt sig för att ha kvar programpunkten trots allt, och istället kommer medlemmen Karl-Erik Kilsberger, som är den som registrerat vallristningar till Riksantikvarieämbetet tidigare, att berätta. Han är född i området och är väl bortemot 85 år nu. Själv hoppas jag att jag har flera år kvar och kan återkomma med en härlig vallristarkväll! Hoppas vi ses då :)

fredag 7 november 2014

Strövtåg i hembygden utan snö och slask och vinter och elände

...det längtar jag till!!! Ut och gå ska man, för det är bra för hälsan. Men jag vill bara VinterVägra. I fem månader eller så. Det håller inte. Men jag PROTESTERAR. Helhjärtat. Och masar mig ut. Något bättre. Kanske en diagnos på spåren. En lösning. Inte framme än. Men hoppas!!!


Tyvär har jag fått ställa in min medverkan hos Arkeologiföreningen måndag kväll. Sjukskriven tills dess, så får vi se hur jag hankar mig vidare. Jag får boka in ett besök en annan gång, när denna ohälsa är ett minne blott.

måndag 3 november 2014

Sänder en bön till Vallristarbäcken...

En bild från en dag innan smärtan tog över. En bild från en bäck där mina vallristningar väntar. Hoppas vi ses snart! Hälsa från mig! Hälsa Brita och de andra, som ristat där. Dem jag lärt känna, fast det nästan gått 300 år sedan de skådade samma bäck. Vilade sig vid dess ådra. Dess stilla Flöde. Evighetssång. Kanske har jag räddningen i sikte. En undersökning i morgon, akut. Hoppas den kan visa på något som går att åtgärda, så jag kan återgå till mitt Liv, som genomsyras av Dig; bäcken som är längtan och lust efter äventyret, arbetet, att få utforska det fördolda. Uttolka budskap. Skönja avsändaren... Tänk på mej! Så är jag snart åter... Hoppas vi.
Då är Allt som det Ska. Det vill så Innerligen Jag.