lördag 31 januari 2015

BLOGGSPECIAL RETRO: Vinter i Kilsbergen förr



SM i Kilsbergen pågår för fullt, och jag tänkte bidra med några nya bildfynd från Bocksboda, där det varit gott om vinter genom tiderna, kan man konstatera!

Gott om vinter, och GOTT OM SNÖ!












Ja, ibland var det inte långt till skidbacken!
När drivsnö packats utan människohand mot uthuslängan får man ta tillfället i akt!


Att komma åt vattenpumpen kanske inte alltid var så lätt...
Men man får gräva sig fram!
Av bilden på Fallets förstukvist och mannen framför förstår vi att snödjupet ibland var för "tungrott" för att skotta - det var lika bra att skida fram på den snöhöjd som var.
Jag kommer att tänka på Hulta-Julles lilla Märta (nu inte så liten, till åldern sett!) som redan som pallevante fick spänna på sig skidorna för att ta sig till DASS!!













Snön räckte till och blev över, och stannar än idag ofta in i maj! (Bilden tv är av bastun vid Fallet) Jag vet inte HUR många gånger jag drabbats av vårkänslor och dragit kosan mot bergen, bara för att finna ankeldjup snö när det blommar och grönskar på slätten... Tills jag lärde mig lite mer om dessa våra blå berg :)








Ville man att det skulle gå undan förr i världen kunde man häva sig ut i Leandersbacken, där sommarens skrantängar blev till slalombacke innan den grodde igen som nu, med träd som skymmer hela den förr så fantastiska utsikten över Bocksbosjön, den vida mossen och blånande berg i fjärran.

Hur hurtiga var egentligen folk förr!?!?
Stassare (stadsbor) tog bussen till Klockhammar och segade sig sedan för egen maskin uppför de OÄNDLIGA backarna förbi Tomasboda, Nybråten, Skogatorp, Blankhult, Getdalen och Bocksboda, för att SEDAN åka utför i Leandersbacken!
Och sen skulle man väl helst ta sig hela vägen tillbaka också...



På den tiden kunde man fortfarande möta foror med kolryssar fullastade med kol, med de mångklingande pinglorna som varslande bud över bergen och nejderna. Här ser vi Leandersbacken, eller Norrgårdsbacken som den också kallas, med lite andra åkdon; Ingvar Kilsberger har spänt för arbetshästen och lastat släden full med familjemedlemmar som bjuds på en vintrig färd.







Lite lugnare gick det väl med spark - även om jag själv för något år sedan gjorde en rejäl vurpa i Norrgårdsbacken, som verkligen bär neråt när man följer vägen. Som tur var landade jag mjukt :)

Detta är för mig ett oslagbart trevligt och bra färdmedel på vintern, som sorgligen tycks vara på "utdöende".

Skaffa spark!!


















"Älgdyrkaren" Axel Borg har ett av sina många Kilsbergsalster i ett av dessa album. Anoraken med luva verkar nästan också vara på utdöende...
































För Kilsbergsborna var skidor lika naturliga som att gå barfota på sommaren, det hörde livet till och var ofta enda sättet att ta sig dit man ville och behövde. Här några åkare av ännu äldre skick. Mannen i mitten bär den förr så vanliga huvud"prydnaden" som i den i Kilsbergen ofta fräcka och gladlynta "folkmunnen" kallades Luskvävare!







Inne värmde bergslagskaminen och gör så än idag...



Sist en fin bild av Alvar Isaksson som ung. Alvar, som växte upp i Tomasboda och Bocksboda, var under många år värd i Kilsbergsstugan, där han tog emot skidåkare på helgerna med varm brasa och kaffe och inte minst, sin omvittnat trevliga personlighet! Han var också siste brukare i Rustorpet, och flyttade 1959 till Blackstahyttan.

Evert i Hyttebacken fick hjälpa honom att leda en av de två korna till Östra Ökna när dom skulle säljas. Alvar har även ristat på en av de fina prakthällarna vid det sk Kalvafallet i byn, 1935. Det kunde han gott göra, kolare och koletare på kvällskvistarna som han var! Och felan kunde också åka fram...


Som den TOTALA ICKE-VINTERÄLSKARE jag är har jag nu ändå bjudit på några glimtar av Kilsbergen från gångna tider. På bild är vintern ganska fin! :)

B I L D E R N A   Ä R   T A G N A   A V   H E R B E R T   I  " K A R L - P E R S   P Å   F A L L E T " !

tisdag 27 januari 2015

Gotta sej i solen inför Skid-SM i Kilsbergen

Åh vilken underbar dag!! Trädäcket skottates rent och solstolarna kånkades ner från vindsluckan - här ska lapas sol! Värme! Vänlighet från bergen! Ljus, äntligen detta underbara undergörande ljus. Överallt väntar fantastiska bilder jag väljer att inte ta just denna dag, då lunchen och pojkvän väntar i stugan. Några björkvedsklabbar åker in i vedspisen i köket och sprider sin underbara doft där utanför. Gode gud. Småfåglarna "knirpar" och sjunger. Hämtar frö ur den goda fågelbuffén. Tänk om spåret gick rakt här utanför, säger Mats. För imorgon smäller det. SM-invasion!




























Det har plogats och preparererats och debatterats. Denna dag bjuder på Kilsbergens bästa; mängder med snö, sol och någon plusgrad. Och framför allt detta LJUS. Det är inte alla som har fjällen 20 minuter från stan! Vi tar en tur till Blankhult varifrån vi vandrar, lapandes detta härlighetsväder. Möter en förtvivlad bilist som saknar GPS-täckning och har kört vilse i 3 1/2 timme. Han vill till Örebro. Ja, bergen tycks vänliga, men det är inte nådigt om man kommer vilse alldeles, bilen stannar, maten tar slut... Förhoppningsvis får Sverige ta del av det finaste med de Blå Bergen denna omtalade SM-vecka. Själv väntar jag på sparkföret. Då ska torparvännen och jag ut och åka. Utan startnummer!


fredag 23 januari 2015

En Lurig man på en parkering vid Sannakroa // Locklåtar i januari



































Man får ju sina infall. Hittar på lite kors å tvärs. Och nu var dag dax att införskaffa Näverlur. Jarå. Plikten kallar, trots att jag inte vallar :) Men så fick jag låna en så länge. I min alldeles egna tonart. Överlämningen fick ske på en parkering vid Sannakroa. Lite malplacerat kan tyckas, men hellre än Jula (Marieberg) vilket var första tanken. Då jag gärna ville få höra några exempel på speleriet kändes ändå den snöiga övergivna bensinstationen lite bättre. Se på bilden överst... vilken Antites till den där urromantiska visionen av fäbokullan som står på en grönskande höjd i allmogedräkt och lockar... Blåser kvällsfrid, eller vad det kan vara. Här blev ingen vidare frid, det vrölade och tjöt så jag lär väl få skaffa hörselkåpor - men VACKERT ska det bli!! Frågan är bara var man ska träna? Grannarna lär väl inte jubla, innan man kommit över värsta nybörjarstadiet. Får väl bege mig till en avlägsen Kilsbergstopp... Men det är fantastiskt hur låtarna letar sig fram till mig, från 1800-talet, från våra bergstrakter, uppteckningar man inte trodde fanns men som finns ändå, fast ändå nästan inte... Man måste väl vara lite Eljest för att ge sig i kast med vissa saker. Anders Norudde är så eljest att han bygger instrument som nästan inte finns, och spelar på dem allihopa. Sedan for han till en Klok gumma för lite botekonster, och jag kastade mig hem till ännu en historisk leverans i brevlådan från något fjärran antikvariat och låtar som vill upptäckas... Väckas till liv... I den tid som är Vår :)

torsdag 22 januari 2015

Gud va man håller på!!! // Ristningar och rapporter // INSNÖAD


Och varför blir bilder på bloggskaparsidan alldeles grådaskiga på sistone??? Mkt märkligt. Och senapsgul ram??? Nej tack!! Visst är det härligt med datavärldens krånglerier. Så härligt så man blir rent salig.Nä. Hatar krångel. Vill att allt ska flyta och flöda, som det gör i kreativiteten, skapandet och skrivandet. Här en liten glimt av framsidesdel till en av mina digra rapporter... Insnöad som man är :) (Bildligt och bokstavligt!) Vad gör ni själva i vintervädret?

söndag 18 januari 2015

Fick denna bild av en vän just den dag jag behövde det som bäst

Visst är det fint, hur någon tänker på en och skickar ett livstecken (i dubbel bemärkelse) just precis när det behövs som bäst, utan att de visste, men ändå visste...? Någon har samlat på hjärtan. Naturhjärtan som formats i sten. Sten är visst en av mina största kärlekar :) Men jag tycker det symboliserar det fina i att söka efter det goda i livet, de små värdefulla guldklimparna, de små hjärtestunderna som är värda att uppskattas i det lilla, och som tillsammans bildar det hjärta, den person och den närvaro, man är här på jorden. Om några fulfula ilskstenar har letat sig in kan man slänga bort dem. Inte samla på dem. Leta efter dem. Fokusera på dem. Se det goda bakom allt. Så kanske det finns där... Om vi tror.

lördag 17 januari 2015

Älskar denna låt...


...och ikväll var den god nog att infinna sig i mitt sinne med raderna i refrängen,
så jag kunde leta fram den. Nån slags mindfulness :)
I wouldn´t wanna be anywhere else but here...
Länge i livet längtade jag till något. En längtan ledde mig till Hollywood,
till sångskolan, till att få ut min röst, som jag kände att jag hade...
(Jag drömde alltså inte om HOLLYWOOD men sångskolan råkade ligga där)
I många många år längtade jag till Indianerna.
Också denna dröm blev verklighet.
I nästan ett år levde jag där.
Det var så mycket tuffare än jag trodde.
Inte ALLS som jag trodde.
Då hade jag nog inte längtat så mycket dit... till dem... och det synsätt
som jag trodde fanns där. Jag hade liksom bortsett från det där
gigantiska såret i hela indiankulturen som gör att de bara lever
i spillrorna av en dröm, en verklighet som är en annan.
Och när jag hör låten tänker jag på alla "platser" jag varit på i livet.
Alla stadier, processer, "epoker" (låter som jag är 180 år!!)
Och jag är så väldigt till freds med att vara HÄR just nu.
Här i mitt liv och i min dröm och verklighet.
Där jag får upptäcka och utforska något så otroligt spännande
- och det fanns här, hela tiden.
Men jag visste det inte.

Nu vet jag.
. . .

En sak till:
Den där längtan var oerhört mycket värd, i sig själv, ser jag nu.
Oavsett vad som fanns vid dess destination.
Att brinna för något och ha en längtan, vision...
Och få sträva mot ett mål.
Följa sin inre kompass.
Det är Liv.
För mig.

Det man kommer fram till är kanske inte alltid det man tror.
Man kommer liksom fram till.. sig själv.
Sitt liv. Lite mer. Lite mer på riktigt, lite mindre dröm.
Lite mer verklighet.
En som man kan gilla.
Och finna sig till rätta i.
Helt enkelt... Leva.

torsdag 15 januari 2015

KULTURARAV KILSBERGEN - HERE WE GO!!!














Nu är det verkligt och igång. Kulturarv Kilsbergen - projektet som jag kämpat så för att gå i land med. Det finns och det blir och det är, 2015 och 2016. Jag vet vad jag ska göra (så mycket roligt!!) och behöver inte oroa mig för inkomsten medan jag hänger mig åt att dela med mig av det jag funnit och fortsätter att finna i våra kära Blå Berg. Stormöte igår på Rådhuset. Kommunen är med, Länsstyrelsen, Regionförbundet och Landstinget Kultur som nu heter Region Örebro. Och Tack vara stiftelsen Activa finns det en huvudman så jobbet jag vill göra, som de alla VILL att jag ska göra, kan bli gjort. Allt märks ju inte, medans man håller på. Verkligen inte. Och länge har det varit och är en hel del hemlighetsmakeri =) Det är ju så många häftiga fynd och möjligheter att man nästan inte tror det är sant många gånger - men allt har sin tid. Och nu är tiden kommen för Vallristningarna i Kilsbergen. De skall lyftas fram, och få berätta om det liv som fanns och levdes i bergen när detta mångfacetterade kulturarv kom till, för omkring 300 år sedan. Ibland blir jag avundsjuk på mej själv. Men jag tror ingen kan förstå vilken oändlig väg av kämpa och slit det är att verkligen få till stånd något som börjar som en dröm men hänger på att andra hänger på, i stor skala. Så det får Bli. Och kan Bestå. Yes!!!

Loggan är designad som ett bomärke från 1700-talet (KAK), vilka urformades så de var lätta att rista (och rita). Färgen är så klart hämtad från de Blå Bergen,, ja den blå. Den gula får ni veta sen!

söndag 11 januari 2015

Våffelstuga i Blankhult: Mumma och Vintermys! :)

Tänkte slå ett litet slag för vintertrevliga aktiviteter - om nu äta våfflor kan anses som en "aktivitet" :) Men ni förstår vad jag menar; ett utflyktsmål för alla åldrar, med alla möjligheter till fysisk aktivitet om så önskas. Puffa vidare till de du känner så kanske vi ses i det härliga våffeloset (i brist på milrök!) vid brasan och kan utbyta tankar och idéer om våra Blå Berg! Eller bara umgås ett slag. Ha en härlig söndag :)

lördag 10 januari 2015

Du varg, du varg... Kom inte hit?

Hm... Ja... Jag tror det är svårt för oss, som aldrig levt med varg i flera generationer, vilket då genomsyrat livet, att förstå den fulla vidden av vargens inverkan på människans tillvaro, och den natur vi ska dela. Jag som sedan en tid "umgåtts" med de vallebarn som hade till uppgift att freda djuren på skogsbete från rovdjur (umgåtts i form av otaliga folkminnesuppteckningar jag arbetar mig igenom), får hålla ett öppet sinne. Det öppna sinnet tycks dock icke råda gällande vargfrågan. Den är så laddad, och allt som är laddat skymmer vår sikt. Förhindrar verklig dialog och kunskapsinhämtning. Avvägning. Det jag tror mig förstått är, att de som ivrar för vargen tycks ha förbisett värdet av det öppna landskapet, som betande djur i alla tider bidragit med. Vargstängsel funkar tydligen inte alltid. Många djurägare kring Nora har fått lägga ner. Det går inte. Någon har tältat i fårhagen, annars får man ha djuren inne på natten. Det man kan konstatera är att den mänskliga närvaron var helt avgörande förr, när det gällde att freda boskapen från rovdjursangrepp. Därvid tycks inget ha ändrats. Men i snart 150 år har vargen varit ett minne blott, och djuren kunde då gå själva på skogen och komma hem till mjölkning. Nu är vargen tillbaka, och då tycks det åter igen krävas en mänsklig närvaro för att skrämma bort dem från tamboskapen. Samerna har i århundraden varit närvarande vid sina hjordar, och på så vis skyddat renarna från rovdjur. Nu dundrar man dit då och då på scoter, motorcykel eller i helikopter, och ondgör sig över de rovdjur som utövar sitt naturliga beteende och skaffar mat i den naturliga näringskedjan. Återigen; finns rovdjur och tamboskap beövs en mänsklig närvaro. Men kan man avvara det nu? Var det därför barnen fick uppgiften att valla förr? För att dem kunde man avvara? Dagligdags. Inte så att man kunde avvara dom och låta dom slukas av vargar - nej, detta hände inte, trots alla sekler där barnen från ibland 6-7 års ålder fick valla djuren (i själva verket var djuren dom VALLADE en större fara, då barnen kunde bli stångade illa, och även dö, liksom vuxna bönder gör än idag). Säkert behövs det en "förvaltning", som människan kallar det när HON tar sig rätten att skjuta och jaga för nöje och gemenskap, tradition mm. Men när vargen jagar för att leva, överleva, är det ren och skär ondska i mångas ögon. Är fågeln ond som pickar i sig en mask? Hur skulle livet vara utan fågelsång? Hemska tanke. Jag själv skulle gärna få höra vargen yla. Men jag vill också ha öppna landskap, och det tror jag alla vill. Även de som kämpar för vargens möjlighet att undkomma jakt. Kunde allt lugna ner sig, och ALLA aspekter vägas in, samt att det kunde fastställas ett lagligt, väl underbyggt regelverk där jakt är genomtänkt och bygger på sakliga grunder, kanske vargens framtid som art är tryggad på bästa sätt. Men en sak vet jag. Jag vill inte vara varg. Varken då, eller nu. Att aldrig vara välkommen i den enda natur man är hänvisad till, för sin överlevnad. För vargen är nog människan den största skräcken.

På bilden ser vi Ronja Röverdotter med modern Lovis, som sjöng vargsången vid brasan för henne...
"Du varg, du varg, kom inte hit. Ungen min får du aldrig."

måndag 5 januari 2015

Sol i Blå bergen, tapaskalas på Indigo och Dubé & Friends show

En försenad födelsedagspresent som hette duga; goda tapas på härliga Indigo, unik storkonsert med stadens basmästare och diverse musikorakel i släptåg, och allting började med en fin Kilsbergstur i sällsynt sol, som väl tittar fram betydligt oftare nu än under den eländesgråa evighetshösten. Nästan sakral känsla när folkmusiken möter och förgyller Bach, tolkningar som klättrar långt uppåt väggarna men som ändå är så rätt. Klockrena. Landar på fötterna, och dansar hela natten. Ungefär. Och Sami lärde lille Einar att gå! :) God natt!

söndag 4 januari 2015

Det blev bara så...

Lite stiltje på kamerafronten dessa dagar, så fiskade fram en bild från förra veckan och började hitta på lite hit och dit... Spegelvändning och färgning å si så där. Inget mästerverk men ett litet hastverk, mitt i massa annat görande på olika fronter. Mest sådant som passar i kallaste vintervädret. Nu ska jag ordna mig en kopp varm choklad och titta på en film... Bortkopplad från alla apparater och kontaktvägar. En liten söndagsstund, vilodag... Det vi borde ha behållt från den tiden då bibeln fick råda över jorderutinerna. Avkoppling. Koppla av lite av maskineriet och landa i sig själv. Gott så. Önskar dig detsamma :)

fredag 2 januari 2015

Slåtter vid "Karl-Pers på Fallet" i Bocksboda

Jo visst har man att göra en livstid när man väl börjat gräva i alla släktlager och historier, gårdsdelningar och marker, ristningar och ekon av vallrop och koskälla, i de blåa bergen... Härom dagen blev det ett maratonpass med många gamla fotoalbum som hade letats fram... Knäppte bara en halvsuddig bild på kanske en halvsuddig bild så länge, men låter denna gamla sommar från förr lysa upp i januarimörkret. Tänk, doften av nyslaget hö... Imorgon väntar sageskvinna på 93 år, lunch och minnen som skall tas till vara!