tisdag 26 maj 2015

Ja tror ja emigrerar...


Bort från allt krångel och ohänynsfullhet (det är inget ord men det finns ändå, tyvär)
Naturen läker alla sår, sa Torparvännen ikväll i sitt kök.
Ja, men inte mina, sa ja. Trött på allt ont och sjukskriven. Men jag hade fel.
Det är bara när det skövliga tränger ut själva naturen som det blir sårigt.
När det blir mer människorejs och härjning än just... Natur.
Jan Johansson läker alla sår.
Till å mä dom i naturen, nästan.
Hittade en hyllning till honom. Lyssna och sprid! Sköna nytolkningar.
Det vackraste lever. Och kommer alltid igen. Hoppas vi.


Jag tror jag får dra med mig en bandspelare ut i skogen
och lysa Frid över allt elände

I N K L U S I V E   M I G   S J Ä L V   : )

Så dä kan bli som dä ska - en vacker da

lördag 23 maj 2015

Härligt Vårbesök vid Skrikarboda och Flyckeberget!




















Ja vars. Det ser ju inte så jättehärligt ut efter denna avverkning. Men det är de fd inägorna, uppbrutna öppna landskap, som nu skymtar fram vid det gamla Flyckeberget. En bit bort blänker Ramsjön blå från det stora kalhygget. Det är Närkes Skogskarlar som bjudit in till vårting, vilket börjar en timme tidigare än jag fått information om, vid själva Skrikarboda. Där har just en syskonskara vars farmor bodde här berättat om tider som flytt, när jag anlände. Det var stor uppslutning och många trevliga återseenden. Jag trodde det var vandring mellan de båda Kilsbergsställena men det var bil som gällde..
Så efter fika vid Skrikarboda bar det av till syskonskarans egentliga barndomshem.
Kerstin (th) hade förberett och berättade medryckande och bra, om de strapatser det innebar att växa upp på ett så avlägset Kilsbergstorp.


Stugan står nu öde, sedan en man i Malmö haft den och tillbringat det varmare halvåret där fram på 80-talet. Systrarna föddes i den gamla stugan som inte står kvar. Det gör heller inte lagården med det omtalade dasset med längst fallhöjd i bergen. Ej heller det hemliga svinhuset i skogen, där fadern gömde undan husgrisen under krigsåren.



Långt bort över kalhygget skymtar en annan rödaktig stuga. Det är Norra Flyckeberget, dit vi också tar oss. Den ursprungliga stugan flyttades till Skrikarboda, men brann ner. Detta är iallafall platsen där kolaren som blev uppbränd i en kolmila bodde, som du kan läsa om i min bok.


Det var många kolare på plats denna dag, från milan i Pershyttan. Mången trevliga ting avhandlades och bekantingar uppdaterade sig om hälsa och väl och ve. Dagen blev varm och god och sinnena likaså! Men kanske det bästa av allt för mig var, att jag fick Kerstin att härma hur farmor Ellen vid Skrikarboda brukade lockade hem korna på kvällen!

Åter fick de toner och rop ljuda, som sedan länge har tystnat.

fredag 22 maj 2015

Skrikarboda - Flyckeberget lördag kl 11


Nu på lördag, 23 maj, har Skogskarlarna vårting. Det börjar i Skrikarboda, där en person med släktanor knutna till platsen berättar, sedan är det vandring till Flyckeberget. Vid Flyckeberget hålls själva "tingsmötet" som ej är för allmänheten, men det övriga är öppet för alla. Kanske ses vi där! 
Var annars tar man sitt årliga vårskrik, om inte vid Skrikarboda?!?! Dock har jag inte haft hälsan med mig, men hoppas kunna komma.

torsdag 21 maj 2015

Nu är det Vår - PÅ RIKTIGT!

Varma dagar kommer och går. När dom kommer tycker vi det är som det ska, när de går kan både himlen och vi fälla en tår. Regn regn regn. Och så ÄNTLIGEN; En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar, sjunger molnen som är så höga så de ens inte syns. Himlen är bara Blå Blå Blå och livet på jorden så rätt, så behagligt, så spirande skönt. Lite trassel får man hacka i sig. Så länge vårfåglarna sjunger och bäcken stämmer in, har jag en melodi som gör livet lite härligare och lättare att leva. Maratonveckor av migrän till trots. Så gott som varje dag sipprar giftet ut i huvet och förstör större eller mindre delar av den dagen. Förklenar minnet, orken, koncentrationen. Men jag är bra på att komma igen. Ta nya tag. Dag efter dag. Migrän eller ej.


Varje dag man lagt sig ner på jorden (i gräset) och låtit blicken vandra genom nyutslagna björkars trädkronor är en bra dag. Att ta sig den stunden. Ah!!! :)

lördag 16 maj 2015

Kindlahöjdens naturreservat - TACK!

Jens var där
och knäppte.
Jag är här
och njuter! :)
Delar med mig
till er med...
En bildpärla
av vår magiska
lilla värld.

När det våras
och krånglas
får man minnas
det Vackra.
Låta ögon
och sinnen
dricka något
skimrande
gott.

Ta sig ut ur
tråkbubblan
och finna vägen
till det sanna
hjärtats sång

söndag 10 maj 2015

Navajo bön // Välsignelsesång: Vandra i Skönhet


Ibland behöver vi Andas - och ta till oss det som Ger Liv. Sätta form på hjärtats röst. Be en bön och låta svaret komma. Välsignelsen. The Blessing Way, som Navajofolket säger. Dineh. En värld där tillvaron innehåller lager på lager av mysterier och gåvor, sammanlänkade trådar i en underbar väv. När man Sjunger Skapelsen, kommer Allting till Liv. Ho'zho'


lördag 9 maj 2015

Dagarna som går... som är Livet // Med ögon för det udda




























Det var kanske inte alls så den hade tänkt sig. Den lilla frögnistan av liv som hamnade på den där stenen. Eller var det stenen som hamnade under? Det kanske inte alls var så som STENEN hade tänkt sig. Att ha ett helt träd stå och klämma över en. Eller kanske man kan se det på något annat vis? Ett slags skogens famntag? Förevigt förenade, två olikheter samsandes om samma plätt på jorden. Eller för evigt var väl att ta i. Men i skogen är varje stund Evig. Har ni tänkt på det? Har ni märkt det? Där råder urtidspulsen, årstidsandningen, de myllrande myriaderna av liv som har sin egen form av ogripbar tid.

Jag vill lära mig. Men jag vill inte förlora det där rnagiska. Att bara se och uppleva en skog som en SKOG, Ett vilorum och livsrum, för både mig och alla andra livsformer. Jag vill inte titta på några träd och tänka; där skulle björken ha tagits vid gallring för att främja granarna. Eller tvärt om. Eller där står 2000 kr, som en fantastisk gammal skogsmänniska utbrast på kolarkojevandring med mig uppåt Born.

Jag vill ju gärna kunna skilja på tall och gran. Löv och barrträd. Så långt går det bra! Men ibland borrar man ner sig för mycket. Vill se och lära, förstå och kunna. Men kanske går då något förlorat? Något som man kanske aldrig mer kan få tillbaka, när man ryckt livshöljet för ögonen och bara ser materia? Tillväxt? Jag vet inte. Eller jo, det vet jag. Att jag inte vill förlora det. Det är i den andan, i det livsrummet, som alla sånger skapas. Det är där jag föds på nytt och får Liv. Insipration. Vila. Arbete.

Du Älskade Skog - Tack för att du finns!

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


 ...och jag som skulle skriva om hur vi använder vår tid. Hur glad jag är för alla stunder jag ägnat på vandring, upptåg och lärorika humorstunden med torparvännen, som inte alltid kommer kunna gå, och inte nu, som vi gjort. Jag ville fånga dagen och fick syn på den där bilden i datorn, när han visade mig sin favoritplats i sina blå berg - de otillgängliga grönskande Lutmossarna där han nästan strök med som 15-åring, men kärleken bestod - och kände sådan Tacksamhet, för de där dagarna som vi investerar på bästa sätt, istället för dess motsats. Vilken skönhet och frihet det ligger i det. Att bara få vara, och få må bra. Det är min Önskan.

Denna bild tog jag på hemvägen från vårt äventyr. Det är bondabrobäckens vidare färd mot Viker, i otillgängliga stråk inte många stöter på. Endast flodkräftan och flodpärlmusslan... Vi fick krångla med störar och uppfinningsrikedom samt utsträckta händer för att ta oss över. Men tillsammans går allt lite lättare.
Tusen Tusen Tusen Tack för alla dessa dagar! All denna Dyrbara Tid.

tisdag 5 maj 2015

Far Väl - och Nya Nejder



Farväl säger vi. Far Väl. Låt resan bli god och enkel, givande och smidig. Fara Illa vill man inte!
Ibland står vi inför svåra vägval. Det är mycket att ta in. KÄNNA in. Ta hänsyn till. Det är både en gåva och ett ansvar, ofta inte så roligt eller lätt. Något man faktiskt ibland skulle vilja slippa undan. Alla dessa beslut. Val. Men idag är jag glad för jag har valt rätt. Och önskar att jag får Fara Väl på min resa av förkovran och förnyelse denna vecka, fjärran från de Blå Bergen som annars är min hemvist, på så många vis. Nu väntar andra nejder, vyer och intryck, som skall berika mig länge. TACK för det!




Och här en liten bildpärla just från Kilsbergskanten som jag aldrig tidigare visat. Ibland får man krångla sig iväg på okända vägar för att hitta nya, överraskande vinklar. Upptäcka och se saker från ett annat håll - det icke givna. Det gjorde jag här! :)

måndag 4 maj 2015

Hä bar å åk ! ! ! ! ! Å så lite Skäringer på dä


Uj va det är härligt när det inte sitter fast! När man bara kör! Ös!! Och Magi =)



Å så lite annat gött från Värmland, när man behöver skratta lite åt eländet!

söndag 3 maj 2015

"Brumelibrum, vem luffsar där" - i Vintrosa o Kilsbergsnejden


Ja, så låter det ju i Mors lilla Olles visa. Och så här låter det i dagens NA: http://na.se/nyheter/orebro/1.2957010-bjornen-kan-ha-setts-alldeles-nara-samhallet
Tala långsamt och gå baklänges ska man ju göra. Gå därifrån så fort som möjligt står det med lite olycklig felsyftning i NA, men då blir det ju risk för jaktinstinkt... Hujedamej. När jag rest, vandrat och campat i Klippiga bergen och Alaska är det ständiga björnförsiktighetsåtgärder gällande mat, dofter och annat. Det är björnsäkra soptunnor och upphissning av mat i träd. Just Björn är jag inte så sugen på att träffa. ALLS, faktiskt. Nä. För till skillnad från vargen är den ju lite mer reellt potentiellt farlig för människan. Och nog för jag oftast brukar sjunga i skogen. Men när jag väl försjunkit vid mina ristade hällar kan jag vara tyst i flera timmar. Och DET är ju inte bra. Ibland kan en älg bli lika uppskrämd som jag när vi plötsligt blir medvetna om varandra. Kanske dax att ta med sig näverluren till stenarna - nu har jag bara med den i bilen och blåser en tyvär inte så vacker famfar vid framkomst och avgång, ihopp om att det en vacker dag ska låta riktigt bra. Fast inte i björnens öron! =)

fredag 1 maj 2015

Efter dagar av slit - Renande lätt musik

Ulrika Bodén. Vi sjöng ihop på Urkultfestivalen, vid Nämforsen jag snart ämnar mig till, på stenristarkonferens i dagarna tre - närmare bestämt nästa vecka. Fick denna morgon hennes färgskimrande kärleksskiva i sinnet och letade mig fram till hennes hemsida. Klickar du på länken nedan kan du också provlyssna (ej direkt på bilden alltså). Rent, glittrande, frisinnat, som en sinnrikt skapad spetsgardin med detaljer så fina att de tycks helt självklara, om än smått omöjliga att få till. Det förrädiska är, att det som verkar så vackert och lätt, slingrande fritt, lekfullt och klurigt - inget av detta har uppstått ur intet. Det uppstår under djup skapande process, tusen slittrådar att få ihop allt; musik(er), pengar, samförstånd, vidare vidare vidare vidare till priser och halleluja. Före detta en lång stenig krokig uppförsbackig ibland vattenfylld stig. Väg. Utbildning. Trevande fingrar på diverse instrument. Livsvägar och vägskäl, vägval. Den vägen ser ingen. De gläds åt det som kommer fram, men endast skaparen vet Allt vad som ligger bakom.  R e s p e k t . Och eftertanke; hon är ju bördig från de nejder som väntar mig nu! Nämforsens urälgar - Here I come.
http://www.ulrikaboden.se/lyssna/