måndag 31 augusti 2015

Commanche Rock Art

Naturens egna skiftningar är alltid det som är vackrast. När människan samspelar med denna, lämnar ett avtryck med intention och avsikt, eftertanke... kan det skapa något värdefullt. Ett samspel mellan naturen och en del av denna; Människan. Ibland tror jag det är bättre att inte HA tillgångar till alla dundermaskiner. Att det blir ett möte av mer primitiv art, men ändå kanske mer sofistikierad. Intonad. Inkännande. Att stiga in i ett Naturrum är en ynnest. Att vistas där är ett ansvar. Att lämna platsen, som den var när man kom. Kanske med Något som förhöjer, skänker mening och djup... Ett Minne.

lördag 29 augusti 2015

Allt är inte vad man tror...

Vad ser du? Och vad ser Den?  T r o l l s l ä n d a n ...
för det är en sån. Det är en sovande trollslända med daggdroppar på ögonen.
Det kunde vara tårar. Tårar som mångfaldigar och förstorar de många mångfacetterade skiftningarna i ögonen, det unika, det som ryms i trollsländas blick... I dröm och vakenhet. I längtan och verklighet. Men när man känner varje sorg... när man ser varje skiftning... När man inte kan stänga själens ögon och bara vara avstängd... då gör det ont. Ont att se det som inte borde ske.
Ögon som Ser får aldrig vila. Och när ska man då hämta kraft?
Trollsländan är magisk för mej. Den kommer i den bitterljuva sensommartiden, när augusti blir september och ger oss varma dagar med solglitter och tystnad i den höga klara luften, vingesus från de svärmande drömbärarna, de som visar oss hur man skall Se Igenom Illusionen, enligt den indianska läran... Men om det är illusionen vi vill ha? Om den spricker och ingenting FINNS där bakom, under... Det är svindlande att släppa taget. För man vet inte vad som gömmer sig bakom illusionen. Det kan bli tomhet.  Men det bäddar väl också för en rikare och sannare Verklighet. Hoppas jag. En vacker trollsländebevingad skimrande dag.

måndag 24 augusti 2015

T a c k s a m h e t . . .


Är inte i något "himelrike" själv just nu, men drömfångaren påminner mig om att det finns en väv av liv och att vi måste väva våra drömmar för att kunna träda in i dem när de blir verklighet. Helt och fullt. Den är en gåva från en läsare, så fint skrivet brev och en stor drömfångare, som tack för min bok. Idag kom ett nytt brev; hon hade blivit så tagen att hon köpt en extra bok (Blå Bergens Sång) och skickat den till Kungahuset och nu fått tackbrev att den hade kommit fram. Kära nån. Kanske själve Karl Gustav just nu vänder blad i min bok?!? Bekantar sig med Pojkarna på Hyttebacken och suktar efter gyllene hjortron, läser om Änga-Kalle och Lisa... Ibland undrar man verkligen vad som står skrivet i ens egen Livsbok. Vad nästa kapitel ska innebära. Hur det ska sluta. Happy ending? Eller mera pina och plåga, prövning och elände? Den som lever får se. När den egna livskronan är rejält på sniskan värmer det extra fint med så uppskattande, målande ord. Att det man gör i stor strävan och mycket möda, men också hängivenhet, landar i någons hjärta och vardag och blir till något omvälvande positivt som väcker tankar och minnen. Känslor. TACK!

lördag 22 augusti 2015

Livsandarna och Livsturen behöver sej en skjuts!


Pepp-kombo med Salem Al Fakir!
Å sen kan man bre på med denna refräng och tänka sig Solsidan av tillvaron! ;)
Framförd och komponerad av samme artist:



I´m so happy heter den faktiskt. Låten med Salem Al Fakir.

måndag 10 augusti 2015

All this time... The river flows... Endlessly...


Floderna flödar och forsarna nynnar... vad som än händer...
När vi själva inte orkar vidare...  Vet Var eller Hur...
så strömmar livet och livskraften alltjämt inom oss
och i jordens alla glittrande trösterika bäckar

Om bara vi hittar dit, kan vi Se ... - ... En vacker dag



Tiden för oss framåt

till Förståelsen och Försoningen

med allt som tycks oss övermäktigt

i sorgestundens evighet


måndag 3 augusti 2015

Dan A-veckan: Hon kom, Hon sågs, Hon segade... (Uppdaterad)

Läs noga nu, för dä va inge skryt! Hon Segade. Ja, inte under själva programpunkten såklart, och inte på hela den där dagen egentligen kanske, men herregud SEN, med alla dessa mil och mil och backe upp och backe ner, kors å tvärs... Men klart man måste passa på! När man är i Dalabygden.

Men jag kanske SEGRADE också?! Fick ihop allt och hela mig själv och tjo faderullan. Får väl bjuda på några bilder iaf. Den första från Pajso, på väg hem från Hoberget bortom Luosa...






















Men första anhalten på fredagen var ju Kullen, i Grangärde Finnmark, där Dan Anderssonveckan gick av stapeln med mig på tapeten. Ett tält skulle skydda mot ev regn men vi fick faktiskt strålande fint, till skillnad från övriga veckan och sommaren... Till ackompanjemanget av tre koskällor, som alla ljudit i denna bygd, sjöng och berättade jag om vallgång och vallristningar från Kilsbergen till Finnmarken framför en trevlig och öppen och lyssnande, ömsom klappande, ömsom skrattande publik. Jag varnade för mina ofärdigheter på näverluren, trots tapper blåsträning, men fick ändå godkänt på de få toner jag serverade som ett lite fördröjt "extranummer"


Finaste bordsdekorationerna: Vildblommor och blåbärsris med frestande bär! Och så en fin flaska till tack :) När allt var ihopplockat bar det iväg till det omtalade brandtornet med milsvida utsikt över finnmarken. Vid vägen satt en liten affisch om det som nu var aklarat och "lyktat".


















Äh, det där är nog sånt man inte ska bry sig om att försöka fånga på bild. Det är ju oändligheters panorama och sjöar, borttonande berg, i precis alla väderstreck. Men själva tornet hade ju inga väggar eller räcken att hålla sig i, så det blev inte superstigning i själva trapporna för eder undertecknad. Dock många sprängande mogna och smakfyllda, svällande blåbär och en och annan medvandrare på stigen.



Sedan väntade Luosastugan i stillnande afton... bortanför vindlande stenrösen och genom kohagar i ett nästan småländskt landskap, helt plötsligt, mitt i det annars så utsiktsvida och böljande. Den sjungande guiden hade packat ihop, så det var bara Dan och jag. Jag sjöng min engelska översättning av Jag väntar (vid min mila) och undrade vad han tyckte om den. Jo vars. Dä kunde nog va nåt! Söta smultron...

















Sedan blev det kväll men det fanns ett utmål kvar - Hoberg på Hoberget! Den mest avlägsna finnbosättningen i Grangärde finnmark. De som äger och brukar den enda levande kvarvarande gården där dök upp på min berättarkonsert och hade spännande saker att dela med sig av, kopplat till KILSBERGEN minsann! Att de hade fjällnära kor som gick på skogen visste jag, men att även de fina graciösa ystra hästarna som välkomnade efter den vindlande ensliga gudomligt vackra vägen även var deras visste jag ej.



























Förutom gårdsfolket fanns även en skock med hundar, kaniner, getter, får, höns... Alla djur utom hundarna och hästarna av skyddsvärda lantraser (genbank). Och så fanns det ristade trälador och uthus.
 
Den stora kornladan från 1700-talet som stod och förföll är dock ej deras och har hitills ej kunnat räddas. Dess baksida är helt intäkt med den extremt ovanliga och fridlysta gröna varglaven.

Gårdsägarna som guidar och berättar har tacksamt tagit emot gamla berättelser om folket som bodde här förr, namn på olika beten och mossar, halsbrytande historier i ett mycket rikt persongalleri, trots dess avlägsna och avskilda läge. Det är åldriga kvinnor som brottas vid lite vildare mindre smmankomster (i samband med förtäring av viss dryck), tandvärksrönnen som sågades ner, gubben på bostället intill som stämde björn på den stackars vallpigan, eller hölen som det hette här, så hon aldrig mer blev folk, berättelser om när Dan Andersson kom på besök - han som ansågs lat och lite eljest (vi kulturmakare skapar faktiskt så det knakar i långa stycken utan att det kanske direkt SYNS att det pågår just då och HÄNDER)...





Men allra sist blir jag presenterad för huvudpersonerna.
Vi står på en liten äng, omgivna av tät skog. Korna ropas in. Ingenting hörs. Det ropas igen. Tystnad. Så klämmer den andra gårdsägaren i med ett jungande ljust KOOOS! som klingar högt över nejden. Tystnad igen... och så, på långt avstånd, en koskälla där i skogen. Klong. Ett råmande. Snart stämmer en hel kokör upp. Det där är lilltjuren, säger dom. Nu väntar dom in varandra. Nu samlar dom ihop flocken.

Ett egenartat samtal pågår mellan kohopen och dess två manliga ägare och skötare. Tre av korna har skälla, men en har tystnat. Hänger på sniskan. Tre nya skällor är inropade på Tradera. Gud så dom klämmer i! Kvällsklangen är underbart fin i hela den friska stilla luften. Det börjar knaka och braka och råmandena och ropen kommer allt närmare. Snart skymtar något ljust mellan träden, men dom väntar in varandra igen, noga med att alla skall med, innan dom bryter ut ur skogens dunkel och in i den öppna stora gläntan. Sist kommer ett gäng kalvar springande i flygande språng, glada att kunna sträcka ut på den släta öppna platsen. Och efter dem, en maklig mor som ser till att alla kalvarna är med.










Så fina dom är! Fjällnära kor, utan horn. Småväxta och kloka. Kommunikativa och sociala. Hemkära. "Rymmer dom, så rymmer dom hem", berättas det.
 


Och det märks att människorna älskar sina kor. Och att korna är väldigt fästa vid sina människor. Kanske är hjärtat på två av kalvarnas huvuden ett kärleksbevis? (Den ena ser du på stora bilden.)

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
  Nästa dag väntade Tällberg, vila och vyer. Och så hämtades min nytillverkade näverlur! Nu ska det låta, hoppas jag - lite mer som det SKA låta! Lättblåst, skulle det va. Ja vet inte ja... om det nånsin blir särskilt lätt. Men nu är den Här!













Och här va ja själv; ett litet rum med denna "uteplats" och vy mot Siljan och bergen - HUR mystigt som helst!!!





















Här är en länk om du vill veta mer om gården Hoberg och se fina bilder:
http://www.dt.se/dalarna/ludvika/har-raddas-hotade-djurarter