torsdag 24 september 2015

Klackarna i taket - fast inte som det var tänkt

Nä. När man stupar och ramlar och slår sig illa, ensam med massor att streta med i skogen... Då är det inte klackarna i taket på det där festliga viset, nej det är bena i höjdläge för att minska svullnad och blånader på knä och ben, plötsligt halt och lytt och ont och inge rolit alls. Hur ska det nu gå med allt???
Stenar kan vara både vassa och hårda... Men sedan, en annan dag, kan man dimpa ner här ett slag...



...på en tjärdoftande nysnickrad vildmarksveranda utanför en vedeldad bastu i en liten gäststuga, med vyer som septemberkvällningen lindar in i ett mjukt varmt dimhöljt ljus...  A n d a s .   H o p p a s .   V ä n t a .
På att Allting skall Lätta och Lyfta någon gång. Bli som det skulle få va.

tisdag 22 september 2015

Pincher Creek - mina forna marker...

Once upon a time... there was a Dream. En dröm om att få leva ett år på ett indianreservat. Eller kanske ännu hellre, innan det BLEV reservat... eller inte. Risken var ju rätt stor att man inte överlevde diverse rivaliteter, då verkligheten ofta är mycket hårdare än vi vill måla upp i våra drömmars värld. Pincher Creek var det närmaste samhället utanför Svartfotsreservatet där jag bodde i Kanada. Stammen bodde på prärien, men där prärien möter Klippiga Bergen finns de Foothills som är så magiska för ögat och livsandarna. Så vackert!!!! Helt sagolikt. Jag var där. En stund på jorden.

http://theplanetd.com/the-many-sights-of-pincher-creek-alberta/

torsdag 17 september 2015

Nävermyr // Hitta andningshål...



Näverluren.
Och Myren.
Mossen...
S t i l l h e t e n . . .


Jo... Man får leta sig fram. Leta sig UT. Leta efter de där små vattenhålen, lufthålen, inspirationsturerna mellan allt det oönskade. Om så en liten liten stund. Om så bara tranan eller någon annan namnlös fågel hör din sång. Din längtan. Din stämma. Ditt Rop efter Något Annat.

Här om kvällen, på väg någon annan stanns... stannade jag och tiden ett litet slag. Jag var snart tillbaka igen, i staden och stojjet. Men bilden dröjer sig kvar...
Så också Här.


Det må se Vackert ut. Men det är en Grav. En torvmossegrav. Ett torvtag. Så var det med det.

söndag 13 september 2015

Ä N T L I G E N ! // Milrök i håret...

Milrök i håret.
Solen bryter fram.
Skogen som sjuder,
av vimlande folk
som saligen intager
Svea Rikes Godaste
Kolbullar.
Återseenden och stunder
som nu förflyter där i kolargläntan de närmaste dagarna och nätterna... tiderna...
När Då blir lite Nu
När ljusen brinner
och elden värmer... 
och historierna letar sig fram under Kilsbergsnattens
eviga stjärnevalv

måndag 7 september 2015

K n a g g e l v ä g e n . . .

Jo. Man går där på knaggelvägen.
Masar sej fram. Sommaren försvann,
och mycket annat. Och var tog hjärtat
vägen? Färgerna och skimret, glädjen...
Man går där å glor. Passerar i förbi-
farten något som får en att stanna till.
Det kanske inte är ett Guldfynd.
Det kanske nästan inte är något alls.
Men jämfört med nästan inget alls
är det ändå värdefullt?`Ett hjärta.
Kanske inte ens ett hjärta, bara lite lera
som råkat hamna på ett visst litet vis
på en viss liten gråsten på en viss
liten luggsliten grusväg som kanske
inte ens leder någon stanns...




Men man knagglar på. Knagglar där ändå. Letandes efter färgerna, sången och motiven.
Och Något vackert kanske man alltid kan göra...

























T I L L B A K A   T I L L   D E T   M A G I S K A .
           P  E  R  N  I  L  L  I  S  K  A 

lördag 5 september 2015

Nu är hon redo... // Kolmila i Lockhyttan


Ja, nu finns hon där. I den stora kolargläntan mellan Lockhyttan och Klockarhyttan/Klockhammar. Om en vecka ska hon tändas, och förvandla platsen till en magisk levande milrökdoftande samlingspunkt; både för samkväm, kolbullar och musik, men även enklaste samspråk i sena kvällstimmen med en kolare eller två. Medan stjärnorna ser på...



















På vägen hem kom två ryttare i den tidiga septemberskymningen, förevigade i min mobil.