torsdag 29 oktober 2015

C R E A T I O N - Ancient native history


Njut av dessa toner och landskap...


I Nordamerikas ursprungsbefolknings klippmotiv avspeglas en hel tankevärld, mytologi och förklaring över universum samt hur allt hänger samman. Är det det som är felet? Att vi inte längre hänger samman? Med Skapelsen... är en del i helheten. Kan orientera oss i den själsliga sfär där det som är vår ande dväljes. Den trivs inte i fyrkantiga lägenheter och tv-program. Den har andra former, syften och djup. Talar ett annat språk. De tidlösa tecknens symbolik.

Cirkelmotivet känns igen i Kilsbergen. Timglasformerna likaså!

tisdag 27 oktober 2015

Sol och dimma vid bergens fot








Efter soldag i bergen blev det dimridåer just vid dess fot, på väg hem, i kröken mellan Ullavi och Klockhammar.
Mobilen kan inte riktigt ta in hela solen där den glöder som vackrast (nedan). Det blir utfrätt. Men det är fascinerande hur det kan skifta mellan slätt och berg och att röra sig i gränslandet där emellan. Ofta får jag åka ner på slätten för att lapa lite solljus när den redan gått ner i bergen där jag hålls. Det gäller ju att ta vara på de där solstunderna. Ladda sig med ljus. Det som finns och står till buds. Så ock idag. En dag som istället kan betecknas som de lättande dimmornas dag,
än närmare klarhet. Tack!

Make it right! Tack


Yo. Make it right. Please. Lite Acid jazz-feeling. Precis så där som dom brejkdansar i brejket, så vig och rask känner jag mig nu efter veckor av evigt grusigt slit. Jorå. Värsta sköna låten iallafall. Time to make it right now. När det har varit för mycket "make it wrong". Det kostar, men det kanske ger sig till slut... det kanske blir bra. Låt oss hoppas det! Det är Tid för det nu.  V E R K L I G E N .

fredag 23 oktober 2015

Musikalisk och själslig fristad // Hämta KRAFT


Vad är musiken? En kraft som lyfter oss upp. Upp, ovanför vardagens grå strävan. Upp för att sväva och få välbehövligt perspektiv. En farkost som förenar oss med våra känslor och vår kärna. Vår själ. Livet ser inte alltid ut som man önskar, runt omkring. Men det finns en plats, en fristad (som i titeln ovan; Songs of Sanctuary) där vi alltid kan stiga in och finna ro. Finna mening. Finna samhörighet med alla andra själar som också söker sin väg här i livet. Sin mening.
Musik är magisk. Den kan "kamma ut" tovor i håret, om håret symboliserar livstrådar och känslosträngar. Den kan uttrycka vår sorg, vår förundran, vår tacksamhet inför allt det vackra som ändå finns, mitt i allt det där andra. TACK för denna sång! Detta alster. Framdrömt av en skapande människa, förverkligad av flera. Varje stämma är en beståndsdel i den gemensamma farkosten. Kraften i en kör är mäktig. Kraften i gemensam riktning och avsikt är det likaså. Vi är mer än vi tror. I musiken vecklar vi ut våra vingar och blir fria att vara den vi är. Och ännu något mer. Något större, utanför oss själva. Kanske rent av det Gudomliga?






























Det finns en plats, som en gång var en sådan Livgivande läkande fristad för mig. Som fick hjärtat att sjunga, som renade och förnyade. Välkomnade. Låt det få bli så igen!

tisdag 20 oktober 2015

D a g s v e r k e . . .



Ännu en klafsig grusig dag avklarad.
Dimkölden kryper in under kläderna.
Älgflugorna inte lika ivrigt i ruggväder.
Alltid något! Det tar ett halvt dygn
att tina upp, och då ska man ut igen.
Men fredag lovar sol. Om dom inte
tar tillbaka den, som dom så gärna gör.

Det händer mycket i skogen iallafall!
Högt och lågt. Sten och grus och löv och
klurigheter. Det kanske låter obegripligt
och det är det väl också. Men det hålls
jag med nu. Restaurering av "restaurerad"
kulturstig, skulle man kunna säga.
Fast bakvänt och tillkrånglat.
Vi gör det bästa av situationen.

söndag 18 oktober 2015

En stund på rygg i vallristarskogen...






















...efter timmar och dagar och veckor av slit.
Björkar svävar i guldstänkta skyar, löv faller till marken och döljer det gamla,
blir till näring och livskraft för det nya... Det ser jag fram emot.
 








Med lite kreativa vändningar, av himlabilden och verkligheten,
kan det ju bli så här... Genom att dubbla och spegelvända. Klura och kreera.

Medan du sov i stan...

...vaknade morgonen i Kilsbergen med dimma och sol inför en klar fin dag. Mats tog bilderna!



fredag 16 oktober 2015

Sällsynt snövit slåtterblomma gömmer sig i Kilsbergen






Slåttergubbe har man ju hört talas om. Den gula, som växer i sällsynta exemplar. Men igår fick jag stifta bekantskap med en annan växt med närbesläktat namn; Slåtterblomma, enligt en flitig fotograferande vandrare som här är så snäll att han delar med sig av sitt fynd på bild. Se och njut! Foto: Hans Johansson

















Det är ju
som gröna små
hjärtan...














Naturen är 
förunderlig
i sin sinnrika
detaljrikedom
och funktion.
För att inte tala om
SKÖNHET och tröst

torsdag 15 oktober 2015

De gula lövens tid...


















...är snart förbi. Tid att njuta av färg och Nu, knallblå himmel och ett avsked till sommaren som var.
När oktobersolen går till kojs klär hon sig i glödande rött. Här har det dimrats ner över bergen...
En eldfågel stiger upp ur de dunkla dalgångarna som döljer sig i den blå bergsranden.
En fågel fenix? Återuppståndelsens tid? Ja, kanske för mej!  Ä n t l i g e n ! !

onsdag 14 oktober 2015

Lite värdelöst tyckande?

Ja, som värdelöst vetande.
Om det nu finns något sådant.
Jo, det finns det väl.
"Hur hög är en sockel?"
Denna bottenlöst ointressanta
S J Ä L S D Ö D A N D E  fråga
fick mig att ta klivet rakt ut ur
gymnasielinjen (efter 2 månader)
och in i min egen livsresa, på annat vis.
(Men Hallå, vad ÄR ens en sockel???
Jo det är den där "listen" man inte ser
som liksom sitter under alla köksskåp
och så där. 90 cm. Så hög är en sockel.
Det vet jag nu, men har ALDRIG,
skriver A-L-D-R-I-G haft någon som
HELST nytta av detta "vetande".
Nä. Jag tog lite andra vägar.)

Men nog om detta.
Jag tänkte bara helt enkelt slå till med lite
värdelöst tyckande, nu när jag faktiskt har
en egen blogg att "härja fritt i", och den
senaste bergsbilden inte är i mobilen utan i
"riktiga" kameran, så det blir ingen bild här nu.
Nej, jag satsar på värdelöst tyckande.
För nog TYCKER man saker, som man
kanske inte ens borde tycka, eller tänka på.
Tänk bara på ett sånt otroligt onödigt
irriterande namn som inte ens borde finnas:
AnitRa! ??? Alltså hur tänkte föräldrarna,
för sisådär 65 år sedan? Åh, vad ska hon heta,
Anita? NEJ, vi knorvlar till det lite i onödan
och sätter lite snurr på bokstavsföljden
så att varje människa i hela hennes liv kommer
att haja till, det kommer skava lite och sticka ut,
få alla att tro och tänka att något är fel. Anitra.
PernillRa? MatRs? LassRe? MartinRa???
Usch. Så onödigt onödigt bara.
Och VERKLIGEN inte värt att ödsla tankar
och skrivelser på. Men nu blev det ändå så ;-S

(Eller kunde föräldrarna inte stava, och stavfelet
blev för evigt inristat i kyrkboken och personbevis??)
Lite som Oprah Winfree, som skulle hetat Orpha)

När jag ändå är igång; varför finns det Inger och Ingrid
så att man i evighet alltid ska vara osäker på om man
säger rätt till dessa stackars personer?!? Onödigt.

(Och nu kom jag på; var det i själva verket den
VUXNA Anita som vaknade en dag och tänkte;
Nä, det här är inte jag. Det är något som fattas.
Jag är ju lite mer speciell och liksom ovanlig och
det borde ju avspegla sig i mitt namn... Unik.
Nä, jag klämmer in en bokstav till här på måfå, 
jag tar ett R och skojjar till det lite. Så får det bli!
Så skrev hon till skatteverket och saken var klar.
Ändå känns den så väldigt oklar!?!?!?!?)

Nej det här blev alldeles för långt och jag hann ju
knappt tycka nånting innan jag fastnade i en liten bokstav.
Men har man för vana att grubbla över livets lite mera
existentiella mysterier kan det vara bra omväxling
att få störa sig lite på en lite annorlunda Anita.

Tack för ordet :)

_____________________________________________

Jaha, sen kom Wikipedia och slog hål på hela
denna långrandiga utläggning; Anitra är ett kvinnonamn
skapat av den norske författaren Henrik IbsenAnitra var 
en beduinflicka i versdramat Peer Gynt från 1867.[1]
ALLT är alltså en norrbagges fel! Så typiskt. Tack då.
(Men man kunde ju ändå välja att låta bli)

PS 43: Jag kände en indian i Kanada som hette Anita.
Obs inte AnitRRRa. Och Här sätter vi (än en gång)
punkt för dagens värdelösa vetande och tyckande.
En parentes i en annars rätt så "tyck-befriad" blogg.
.

söndag 11 oktober 2015

De dimhöljda bergen...
















En grå dag är också en dag. Strilande duggregn och annat till trots.
Leif Stinnerbom bjöd på en spirande paus under radiodokumentären om Västanå pulserande folkliga teater.

lördag 10 oktober 2015

Ännu en dag... // De Blå Bergen skiftar i rött






















Som en annan indian på mitt forna reservat (vid Klippiga bergen i Kanada) for jag fram i en stor pickup över skjutfältet med siktet inställt på en väldigt vacker vallristarplats. Mobilkameran visar en glimt... Jag trodde jag var helt ensam, men älgflugorna hittade mig och ville gärna följa med hem. Jag som trodde de "gått i ide" nu när det blivit lite svalare. Och nu närmar sig själva älgjakten... Kunde dom inte skjuta av de där enerverande närgångna släbbklängiga hårkrypande krypen när dom ändå är igång??? Det vore en välgärning som få! Om man med huckle ska slippa gå... avslutade hon poetiskt. Hon som jobbar och drömmer och vandrar i skog.

fredag 9 oktober 2015

Andas klar oktoberluft






Klarhet
betyder Allt
när det varit
för oklart
för länge


Andas ut

Nytt hopp

Andra tider


(och nytt dammbygge
vid Hyttebacken)

torsdag 8 oktober 2015

Tack och lov fick jag inte Nobelpriset i litteratur i år heller



Jag menar, hur skulle man ha TID?! Och ge djuplodade segerintervjuer på ryska (eller kanske sitt modersmål då), sprätta champagnekorkar och ila runt till världens alla hörn för att bli frotterad i alla de finaste hotellens spaavdelningar mellan alla författarhappenings. På tal om litteratur har jag just slukat Martina Haags oroliga (alltså o-roliga, fast ändå rätt så roliga, och orolig som i mörk och livskrishemsk) rödrutiga bok "Det är något som inte stämmer". Så många gånger jag förlängt livet med skratt till hennes halsbrytande vardagsbravader och tankeeskapader i tidigare verk, men här var det tvärt om. Modigt att skriva om det man aldrig vill vara med om. Se livet i vitögonen och ryta tillbaka. Tala Sin Sanning. Uppfriskande.
Sen kan jag tycka det är rätt åt vissa Historieätare att de får sleva i sig levrad njure och inlagda tupptestiklar, dallrande surnad släbbsill och allt vad det är i de där populära matprogrammen, när det framgår hur dom prasslat bakom intet ont anande familjeryggar som var varma trygga famnar men som blev gapande tomma och värkiga. Hu. Hejja Hejja Martina!!!

PS Hm... Sen har vi ju den oslagbara boktiteln "Underbar och älskad av alla - och på jobbet går det också jättebra!" som i sig själv kan vara grymt tragikomisk, satt i sitt sammanhang för en och annan :-S

PS 2: Den olycksbådande undertonen i fjälldelen i rutiga boken begrep jag kanske inte lika bra, men tre dar senare tänker jag att den kanske visar hur man kan ha onda aningar och skrämma upp sig i onödan, och att man kan ha aningar som är verkliga, som i (det starkt självbiografiska) hemlivet och familjedelen i boken. Där var de värsta farhågorna sanna, medan fjällmiljöns "hjärnspöken" mest visade sig finnas i människans sinne. Sken-oro kontra verklig. För författarjaget/Martina var det nog mer overkligt och osannolikt att det hon misstänkte hemma kunde stämma. Kanske ligger en del av storyns upplägg där.

måndag 5 oktober 2015

Någon har lämnat sina skidor...






















...mitt i storskogen. Hen kanske gav upp. Kanske fick nog av inge glid och dålig valla. Eller kanske var det snön som tog slut? Vintern? Ja, låt oss hoppa över den totalt!!! Gud så underbart. Gröna skogar och ingen snö. Inget mörker. Bara en kvarlämnad tanke, nonjalant lutad mot en stadig fura, rödmålad och smäcker med gulddetaljer. So what?!?!? Skogen är väl bebodd av alla möjliga och omöjliga väsen. Osynliga skidåkare...
Ja, vem vet. I vallristarskogen kan mycket hända. Allt utom att vallristarforskarinnan själv kommer stakandes på ett par laggar, kanske. Hon går helst i ide tills det våras igen! Möjligen med några avbrott för varm choklad vid en värmande brasa. Goda Drömmar Önskas.