tisdag 29 december 2015

S T J Ä R N E V I T . . .




Ok. Jag erkänner.
Det ÄR fint ute.
Med vit mjuk ren glittrande snö.
Men jag tycker inte om vintern för det. Lika lite som jag skulle bli kär i en kallhjärtad fotomodell bara för att denne "ser bra ut" (i rätta ljuset, när den är uppiffad). Nä. Jag är gladast på insidan av fönstret när vintern slår sina klor i landskapet. Fast är det sol är det väl trevligare än annars. Och fin bild vart det ju iallafall :) Med utsikten från mitt köksfönster, florsockerpudrad i gryningsljus. Och en liten ljusgirlang i vardagsrummet... God Morgon!

måndag 28 december 2015

MELLANDAGAR // Oh Helga Vila... // Happy Ending de Lux



Nässpray (nån dunderkombo), Noblessask, Zyx halstabletter, mjuka snytnäsdukar och en God Ny Bok. Detta är uppdukat inom räckhåll i hemmets sköna soffvrå och skall skänka mig en förhoppningsvis flera dagar lång vilostund, med barnvakt och allt. Julefrid! En och annan smällkaramell i TV-tablåerna - liksom i Aladinasken kan man ju välja endast de mest välsmakande skapelserna och programpunkterna - och lite längre fram en julklappsbio med någon go att hålla i handen :) Semesterdagar i dagarna tre och så lite röda på de'. Så lyder receptet min närmaste tid. Färdigfirad (förutom lilla nyår) och färdigäten och släktträffarna är avbetade med "spelhåla" (sällskapsspel) och hemkomna bortflyttade vänner som ska träffas, kylen fylld av mat som räcker länge än. Snön ligger vit på taken. Och jag ligger varm i soffan. Mellandagar... De behövs! Det skulle behövas några stycken i rad i varje månad faktiskt! När man liksom är mitt emellan allting. Inte mittuppi. Något har varit och något skall bli. Men däremellan får vi landa, som i livets mjukaste hängmatta, mellan året som var, och året som blir. Mellan julfirandet och Nyårsfirandet. Mellan då och sedan. I ett vilande Nu.

Kalendrarna är inhandlade för nästa år, men än är bladen tomma och rena. Oskrivna. Obeträdda. Så som dagarna de betecknar. Så skönt att vara här! Downton Abbey-karaktärerna är avtackade och har liksom Robin Hood och Marian och alla dom andra fått varandra, i en Happy Ending De Lux. Det vill jag också ha! För mig och mina Kära! Tusen Tack i förskott till Gud och Tomten och alla Goda Livstrådars Vävande Nornor. Vaka särskilt över mitt barn!  Och så Levde dom Lycklig, i Alla sina Dagar.

torsdag 24 december 2015

GOD JUL GOTT FOLK!

Får ni en stund över i julstöket kan ni alltid klicka på bilen och zooma in, för att upptäcka vilka variationsrika inslag som utgör denna julhälsning! Efter gårdagens julchokladknäckegodisfix blev det lite "digitalt julpyssel" fram på småtimmarna. Jag hämtade olika bildglimtar från nätet och satte ihop till dessa prunkande bokstäver, som väller över av godigheter och glittrande hopp. Samt en och annan outsider. Har varit på fler jobbäventyr och upptäcktsfärder men ej hunnit blogga om härligheten. Önskar er god tid i goda människors sällskap. I andra hand uthärdliga människors sällskap. Eller självvald ensamhet. Vi ber en bön att magarna håller för frosseriet i dagarna och att alla som behöver får en smula på sin tallrik. Att alla ska känna en stråle av ljus, hur den än letar sig in... När natten är som mörkast, är gryningen som närmast.
Nu har vi vänt på mörkertiden och vandrar mot ljuset. TACK för det!

söndag 20 december 2015

På Vallristarjakt med sagesmän i Södra Kilsbergen





















Ja, det ni ser till vänster är vad jag hittade, sedan dessa båda inbitna skogs- och bygdeherrar ledde mig på "rätta vägar". Någon hade visserligen hittat detta förut. 2003 blev fyndet anmält till Länsstyrelsen, men ingen skylt och föga känt. Dvs NU för tiden. För 100 år sedan var det annorlunda. Det kan man rent av LÄSA sig till! På själva stenen då. Eller hällen, som det ju är. En liten bergskam, granitådra, där bergart av mjukare slag skjutit fram och lockat skogsbesökare till att rista en hälsning. I norra Kilsbergen är de flesta ristningarna från 1700-talet. På denna bergknalle är dock den äldsta från 1860-talet. Rena ungdomen! Flera har även ristat på 1890-talet, och sedan har vi 1906 och 1907 i miniatyr, samt 1911. Mina vägvisares fäder hade talat om platsen som kallas Täljebärje', och den ene hade varit här 1980. För 16-17 år sedan var en Sveaskogare och besåg det hela också, men sedan dess lär den ha legat i glömska - förutom vid anmälan vill säga - , för hela hällen var överväxt när jag fann den, och den lilla bokstavsraden JAASB är det första jag fick fram. Infällt i den större bilden är samma motiv framborstat med potatismjöl, och ett årtal som står snett till vänster ovanför är inlagt i bild ihop med bokstäverna. Hällen ska få andas och naturrenas och besökas av en hel syjunta med kavaljerer till våren, bestäms det på stående fot. Det blir Gökotta och grillning borta vid en älgjaktslya, och så blir det lite mer dokumentation på torr häll innan den möjligen får täckas över för bevarande.





































 En sektion av den ristade hällen, här lite framhävd med skärpa och ljusreglering digitalt.

Tänk om man fick kalla in alla dessa "karvare" på ett litet "husförhör" så här i efterhand. Inte nog med ett det vore roligt att SE dem och att få SPRÅKA med dem. Men de kunde ju även hjälpa till att tyda sina ristningar. KFÄR? Eller är det KF och sedan ÅR? (Ano brukar det stå annars.) 1891 eller kanske 96... Och nån annan har lagt till i egen ram över den större: Hm... 19.. 14? Eller är den andra siffran en ofullständig 8a som har halkat ner i storrutan (18) och spökar över Aet, som kanske inte alls är något Ä eller Å??? Och ser man inte att det är något hedhalkat ovanför R:et också? Då kanske det inte står 14 ovanför utan... ja, vaddå? 1901? Kanske ett återbesök efter 1890-talsbesöket, ligger nära till hands...

Medan världen löser klimatfrågan ägnar jag mig åt "korsord" i sten. Ibland är de ristande inte ens skrivkunniga själva, vilket gör det hela än mer knepigt. Spegelvänt och snurrit... Å andra sidan; hur lätt är det att tolka MINA kråkor i alla anteckningsblock? Stackars den som ger sig på att lösa DEM om 100 år!


Mina fantastiska hjälpkarlar var inte bara hemma i markerna, de höll låda så själva TRÄDEN lutade sig närmare för att höra. Om jag inte hade glömt mobilen i bilen skulle jag ha spelat in. Man tror inte de finns kvar i livet idag. De där som lyssnade när de Gamla berättade, och som ryser än idag när de minns de ruskigaste kvädena och livsödena - och nu är det de själva som är äldst. Alla dessa myllrande namn på mossar och stenar, folk och företeelser, djurliv och jakt både förr och nu. Själva dialekten var en fröjd i sig. Och äggmackorna smakade extra gott i så gott sällskap! Dagen innan visste jag inte ens att de båda fanns, och inte fanns jag heller själv i deras tankevärld. Men stenar och ristningar kan bjuda på minnesvärda möten och sammanträffanden, när december bjuder på snöfria marker och milda dagar. TACK för Hjälpen!

onsdag 16 december 2015

Kristyrpalats värdigt en pepparkaksgumma






















Det här huset är faktiskt rätt så likt det jag själv bebor. Förutom kanske att det är gjort av pepparkakor. I år blir det nog inget pepparkakshus i hemmet - det har ändå en förmåga att omärkligt uppslukas, bit för bit, tills det bara är en liten ranglig kuliss kvar. Nån långsida på huset, vars dekoration av non stop och glasyr gör byggnaden så väldigt försvinnande åtråvärd. Just det här bygget drar in pengar till Stockholms Stadsmission. Och det vore nästan en Ärkesynd att äta upp det! (Istället kanske man kan ta en tallrik pepparkaksfil (!), som jag såg i butikshyllan idag...)

söndag 13 december 2015

GLAD LUCIA på er i stugorna!


Ja, så var det Lucia också.
Ett steg närmre våren... =)
Även om vinterkängorna,
mössan, varmsockorna och
reflexerna nu är inhandlade.
Man får väl vara realist.
Och glad, att solen lyser,
trots allt. Helgpyssel 
(menar ej smällkarameller
utan mera tvätt o fix)
och en ny arbetsvecka i sikte,
med arbete som trots allt
ger glädje. Bit för bit
lär man sig att förstå,
sig själv och dem som gick före.


Bilden blev en glimt av mitt linneskåp med hjärtat som hänger året om. Skåpet, med blyinfattade glasrutor, väger ungefär 3 millioner ton fast det inte är särskilt gigantiskt- STACKARS bärarkillarna från Myrorna!!! Men de fick extra godsaker som tack - har jag målat om och tapetserat på sidorna. Tycker om när man får en glimt av alla fina tyger och färger och mönster även när de inte är framme och används för tillfället.

PS Jag funderar på att ställa mig på något lämpligt myllrande ställe och sammanhang och sälja min kära Kilsbergsbok någon dag inför jul. Har ni några förslag?

onsdag 9 december 2015

Hela Hälsingland å rakt in i Björnidet...

 Av Stolt Hälsingesläkt som man ä, smiter man in på "Hela Hälsingland" för att förkovra sig (leta skvaller) om den i stugorna så uppburne och högt älskade bonncharmige Hälsingepöjken i årets säsong av Bonde söker fru. Kvällstrött ä man, å vad ser man? En webkamera i ett björnide. Live. Det är ju där man hör hemma så här års! I ett ombonat och skönt ide. Skulle man önska. OBS Helst Björnfritt då. Det är väl nackdelen med Hälsingland; för mycke björn, om man ä lite räddhågsen av sej för dessa varelser, som minsann förtjänar sin respekt. Hu!! Men här får ni också kika. Det var det "hetaste skvallret" jag hittade på min lilla kvällsräd denna mörka decemberafton... Godnatt! (Med indianinspirerad Björnbild!)

Länk till direktsändning/Live in björnidet: 
http://www.helahalsingland.se/allmant/halsingland/folj-idun-och-ungarna-live-i-idet

Å här blev det bondenapp ändå! 
http://www.helahalsingland.se/halsingland/nordanstig/nu-har-tv4-bonden-stefan-gjort-sitt-val

Fast den här va ju snäppet bättre!
Med film och bildspel från Hälsingegården:
http://www.helahalsingland.se/halsingland/nordanstig/jag-ar-fodd-100-ar-for-sent

 U T D R A G ;
– Allt var bättre förr, utom underkläder, framför allt var möblerna vackrare, gedigna, i trä. Även om det är praktiskt med elektricitet, telefon och rinnande vatten, så känner jag att jag är född 100 år för sent!
– Jag lever på det sätt jag vill, men när jag ser mig om undrar jag varför alla tror att man blir lycklig av att shoppa? Det är en helt annan tillfredsställelse att göra något själv, och det ska inte vara "standard" – den enda standard jag vill ha här är att det ska vara gammalt!

lördag 5 december 2015

Favorit i repris, för att hedra Gunnar Backlunds minne: ADVENTSPECIAL // Fackelvandring i Tomasboda

Vi återser ett av de populäraste inläggen jag någonsin haft på min blogg! :)




En regnbåge över slätten och Kilsbergsstugans vänner bjuder in till adventsvandring kring Tomasboda. Vid Klockhammar börjar isgatan och på vägen upp mot stugan ligger snön kvar. Vinden tar i, men det avskräcker inte en manstark skara från att sluta upp för den årliga traditionen - som väl oftast förekommer med snötäckta marker och mera julstämning i luften. Dagen innan föll några centimeter, och mer var det väl i Ånnaboda, men nu är det plus och solen tittar fram. Och varmare ska det bli - när vi tänder törefacklorna som guiden Gunnar Backlund har förfärdigat.

Ett slingrande lämmeltåg tar sig ned mot vindskyddet, där högtidligheterna tar sin början, och där facklorna ska antändas. Evald, Backlunds ständige vapendragare, har smyckat sig med tärnglitter i kepsen, dagen till ära. Spelemön Johanna väntar på att få liv i stråke och fiol, inne i stugvärmen.
  

Nu blir det högtidligt värre! Backlund förklarar att vi befinner oss på "Kyrkbärget", kallat så för att Tomasbodaborna härifrån kunde höra kyrkklockorna från Kil som bäst. Kanske samlades man här om söndagar, lyssnade till klockornas högtidliga klang, och läste något bibliskt, funderar vår guide, innan han trollar fram en slags koskälla och inviger själva högtiden med denna något mera blygsamma klang. Allt medan långbrasan framför det timrade vindskyddet matas för att så småningom tända dagens vandrare (deras facklor). Det läses dikt, och så åker själva speleverket fram ur ryggsäcken; den bärbara CD-spelaren, som trilskas en stund. Med sådant ackompanjemang stämmer så församligen upp i några julstämda hymner.Förutom Hosianna blir det Härlig är jorden. Raderna "släkten följa släktens gång" får nya dimensioner här bland bergen...
























Ovan ser ni den sinnrika fackelkonstruktionen; en grövre pinne med folie kring överdelen, och ett nät virat kring törvestickor/bitar, altså kådrik tall som brinner bra. Torparvännen - den mest hemkära i bergena - gick det dock inte att få iväg på slika äventyr. Ja tycker inte ummet, å gå i den där svarta röken! lät han meddela över telefon på morgonen. Praktisk som få. Men att det är fint och stämningsfullt då? Nu var det väl värre med blåsten. 25 facklor delades ut, och jag stoppade in håret innanför jackan, för säkerhets skull. Å så bar det av.

Vi vandrade längs inägorna, där skog nyss avverkats. Två meters fackelavstånd var påbjudet.

Backlunds berömda "gubbar", som i detta fall var både lodjur, björn, en kolargosse och "gumma", var anhalter längs vandringen, med vidhörande berättelser. Figurerna har han sågat ut på plats, både kring Tomasboda och på andra håll i bergen. Karaktärsstarka väktare, som ibland far lite illa...

Så väntade pepparkakor och varm glögg vid stora grillplatsen, innan finalen i Kilsbergsstugan, som ju är öppen varje söndag under vinterhalvåret. Där serverar scouterna smörgås, fika och godsaker och stugan blev full intill sista plats. Johanna och hennes kamrater går runt i de tre små rummen och underhåller med julig musik i folkton, och även här blir det allsång på sina håll.

 Adventsljusen brinner, och disken får klaras av i baljan uppå vedspisen. Flera har vandrat till stugan från Blankhult, medan många tog bilen upp. Det går an nu, innan värsta snön. Jag far ned för berget, glad att ha tagit del av denna mångåriga tradition, med sinnet fullt av härliga intryck.








































¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Vi väljer vart vi styr kosan här i livet.
Varje vägval är en möjlighet att uppleva något som Berikar.
Så blev det, också denna dag.


  Härlig är Jorden - och än härligare blir den, om vi gör

torsdag 3 december 2015

Vandraren har vandrat vidare // Backlund Till Minne










Har du vandrat i Kilsbergen skogar, kanske du har stött ihop med en och annan märklig figur. Det är inte stigfinnaren och inplanterade Dalmasen Gunnar Backlund jag här syftar på, utan någon av hans ur stående furor utsågade gestalter som befolkar bergen och skänker ett stänk av magi. För märklig är han väl inte själv direkt, snarare märkvärdig. Inte så där med näsan i vädret, utan kanske mer i bemärkelsen "värd att lägga märke till". För liksom de besjälade skapelser han lämnat efter sig, var han också en del av dessa berg. Och han inbjöd mången vandrare att upptäcka dem, så som han själv så gärna och ivrigt gjorde, genom att leda otaliga vandringar, röja stigar och märka ut sevärdheter och märkvärdigheter med egenhändigt urfrästa skogsvackra skyltar. Det var också han som visade mig de första vallristningarna vid vallristarbäcken...

Nu har vandringsledarens jordafärd nått sitt slut. Han blev gammal, och han blev smått förbannad, när fötterna inte hängde med och bar honom som förr. Det var så främmande för honom. Han var ju van att ta sig fram överallt och göra som han ville. Och mycke ville han. Att göra det man älskar och samtidigt förgylla tillvaron för många andra - det är ett gott betyg, om något! Eller betyg och betyg... ett gott Livsinnehåll! Och är det inte det vi alla strävar efter? Att hitta vår plats och göra det vi är som gjorda för. Så tror jag det var med Gunnar.

Backlund med Eje Isaksson vid Bäckafors en utfärdsdag med besök vid Lekarhällen, Port Artur, Björnbo...

Vilka har han då lämnat efter sig, förutom de vänner och medvandrare han i livet slog följe med? Jo, Gunnar fick många säregna barn. En blev nybyggare, en kolare, en står vördsam och högtidlig vakt vid Trollporten, och så kanske den märkvärdigaste av dem alla; en mörkhårig dotter med svans. Så nog fick han barn alltid.
De var kanske inte som alla andra - men vem vill vara det?










Alla var de honom tjära. Förlåt, kära. Ja, han smorde in dem med tjära och vi hoppas att de får stå kvar länge än. Jag lämnar er med ett glatt minne - något som Evert i Hyttebacken berättade en gång. Inte är det många som får ut DEN gubben på vandring, men jag har ändå lyckats många gånger, och Backlund var en av få som klarade av det med. (Här måste jag inflika att dessa båda herrar utgjorde en sista spillra av det folk som bar en äkta toppluva högt uppe på huvudkullen, långt ovanför de rödkylda öronen, vilket alltid förbryllat mig!) Evert, bör väl nämnas, är en evig och inbiten ungkarl, ja nästan värre än Backlund, som i alla fall tidvis hade rätt så fast kvinnligt sällskap,vad jag förstått. Därför blev det så komiskt när Evert berättade en gång, om hur han va med Backlund i skogen "å smörjde in den där tröllkäringa". Av själva tonfallet och minerna förstod man att den gode Evert tyckte detta var ett ytterst märkligt spektakel och konstigheter att ägna sig åt - ja, rent av förargligt och opassande, vuxna karlar som de var. Och visste man inte att Backlund som gammal slöjdlärare och nyckelharpemakare hade skötebarn av TRÄ att ta hand om och vårda i bergen, kunde det bli en väldigt märklig inre syn; två gubbar (varav en högst skeptisk och motsvävig) som smörjer en trollkäring!



Nu var det ju Skogaråa de smörjde (ja, skulpturen alltså - o den insmörjningssynen duger ju bra den mä!) och än står hon där, vid kolargläntan i Lockhyttan - nu på lite stadigare gjuten cementfot sedan stubben börjat murkna. Slå dig ner och språka med henne någon gång, så kanske hon kan förtälja något om den som "täljde" Henne.

Så länge vi talar om och minns de som lämnat oss, finns de kvar.
Kanske tänkte han det inte DÅ, men nu är skulpturerna bärare av hans minne.
Jag kan inte tänka mig en bättre minnesplats än den han älskade mest - 
Kilsbergens vindlande skogar. Genom sina alster är han kvar där länge än.

I L L   S I S T :  Bara för att man gått hädan kanske man inte nödvändigtvis skall lyftas ända upp till de högsta skyarna - men med Backlund var det så, att han var smått helig även under sin jordavandring. Han utgjorde nämligen en tredjedel av en bemärkt Kilsbergssvag (svag i bemärkelsen "svag för", märk väl!) trio som allmänt gick under epitetet "De tre vise männen". Nu gör han som alltid... 





Han går före och visar vägen,
på stigar ingen av oss ännu fått beträda.

tisdag 1 december 2015

En solvandring i december // Ristningar vid Ryggsjön

Vintern och snöriket lockar mig inte. Men solen lockade mig ut och upp. Upp i bergen för att märka ut de sista nyregistrerade vallristningarna i trakten av Ryggsjön med temporära fornlämingsstolpar. Klurigare att hitta fram i den igenväxta skogsvillervallan när snön gjort entré, men det lyckades. Och där uppe väntade den istäckta sjön, som badade i eftermiddagens dalande sol. Jag får väl vänja mej att det blir vinter var eviga år. Men det går nog inte. Näij. Jag håller emot lite till! Blundar och väntar på vår.