onsdag 7 december 2016

Random bouppteckning

Det är lite som musik.
Snett och vindlande,
filuriskt och mödosamt
- vuxna bergsmän
som förevigar sina
namn och hemvist
på bouppteckningen
från 1770-talet

Ringshyttan...
Husby...
Uskeboda...


Jag bara ville fånga det.
En liten glimt. Hej!

lördag 3 december 2016

Karsikko - Ristningar från Finnmarken

Naturen är vackrast.
Naturen är bäst.
Ibland kan vi människor
tillföra något magiskt

I detta möte
mellan människa-natur,
kan något uppstå som
binder ihop våra världar
och väsen
Blir till något nytt
Uråldrigt
Evigt?
Nej. Inte i det fysiska.
Men i det själsliga.

För Mig är detta vackrare
och mera värdefullt
än alla smycken i världen
Alla skulpturer och statyer
av tronande män
Det talar till sinnen
som talar till vårt innersta


Nu för tiden är språket så digitaliserat. Man kan inte stryka över dess skrovliga yta. I eftertänksamhet...

fredag 25 november 2016

Fredag. Livet. Hakuna matata


Bästa insmickrande repliken: "Det var oerhört bra!" Vårtsvinet: "TACK!"
(Men nu tappa man ju aptiten för hela fredagsmyset!)

onsdag 9 november 2016

Björnen sover... // Jag har en Plan! LYSANDE!! :)



Det slog mig precis. Universum må servera vinter (iallafall här i Norden), och jag brukar alltid säga att jag vill gå i ide och komma ut till våren. Slippa kyla, mörker, krångel, halkvägar och elände. Ser absolut INGET positivt med vintern över huvud taget. Men insåg just... Ja, det kanske är fullt möjligt att helt enkelt dra sig tillbaka till sitt enkla lilla bo och helt enkelt blocka vintern. Tidigare har jag tänkt att man kan ha rullgardiner neddragna med härliga sommarmotiv och sommarfönsterutsikt, somrigt och ljust inne på alla vis, kanske fototapet och blomstrande draperier, stor-TVn kan ju rulla med härlig sommar (alltså jag gillar egentligen inte sommaren heller så värst, för varmt för min lekamen, men dubbelvår och dubbelsensommar går bra)... 
Men Hallå. Nya tider, nya möjligheter. 
Linas Matkasse! Eller nån av de där påfunden. Förresten kan man väl klicka vad man vill och få hemkört från affären? Jag har ett perfekt yrke för ändamålet just denna tid på året; tonvis med digitalt material och information att bearbeta, forskning formgivning planering och rapporter, ypperligt att göra hemifrån med sin kära dator (just nu INTE så kär, för den är ny och helt baklänges med det mesta, usch) (Yes, här är vi negativa!). Detta alltså då den högintensiva och slitsamma utesäsongen är över för mig i fält med vallristningarna, fornlämningsområden, stigar och skyddstak mm mm. Hur gärna man än vill är det liksom "lykta dörrar" när vinterridån går ner över bergen. Ett år skaffade jag snöskor och krånglade mig fram för att prova detta med motivframtagning med hjälp av själva snön, påhittig som man ä.

Hur som helst; egentligen skulle man ju likt björnen behöva förbereda sig för sin härliga idegång. Införskaffa flera månaders förbrukningsvaror så som schampo (tvättar man håret om man inte går ut på ett halvår? Ja man lär ju få BESÖK!!) och kanske lite medikamenter - men nä, även DET kan man ju beställa hem på nätet. Hm... Det kanske bara är att sätta igång då? Vi ses till våren! :)

(Eller förresten; med Donald Trump som president skulle man väl hellre krypa fram om 4 år!!!)















Ni fattar bildcollaget va? Autentiskt framgooglat björnide (fast jag vill så klart inte knöla ner mig i ett RIKTIGT sådant, varken ensam eller med björnsällskap!! - eller Donald Trump för den delen, gud bevare mig väl!!!!!!!). Tänk, inga räkningar eller parkeringsböter (förutsatt att bilen står på rätt ställe när man gör sin vintersorti). Man slipper vildvittror och rumpnissar och krångel och hans moster, och när man kommer ut till den befriande kurbitsspirande våren och låter vårskriket ljuda som Ronja över nejden är alla SÅ Himla glada att se en!!
Man blir omfamnad av livets Rövarhövding med flerstämmig rövarsång (inga av rövarna är så klart kriminella - ELLER tondöva - och Skalle-Per/Torparvännen finns kvar för evigt!) och så lever man lycklig i alla sina dagar...

Till nästa vinter. Och då har man ett härligt rustikt sommarhus i Spanien...
(Men är inte det OCKSÅ lite krångligt?) Eller så. (Skrap skrap skrap: Plötsligt händer det!!)
PS HATAR reklam. Men Älskar den med gnällspik-miljonvinnarna!!! Närke de lux! :P - På Gotländska.

lördag 5 november 2016

Basic är Bäst


Perfekt söndagslåt, om än en lördag. Försöker ha söndag varje dag ett tag... Behövs!!! Buble är det som sjunger dessa tillbakalutade varma trygga rader.  Det där som ändå består och rullar på, tillförlitligt och förutsägbart, när allt annat har sej hit o dit, vare sig man vill eller ej. Livet finns för alla, och allt kan inte väljas. Hans son fick cancer. Har man ett barn med sjukdom eller diagnoser, påverkas så mycket ingen annan kanske kan förstå. Viktigt att man Har Varandra iallafall. Det bästa. Alltid. Se det Goda man har, så ofta och mycket man kan. Trots och genom Allt.


torsdag 3 november 2016

Men Älskade Trollis-unge!!!!!!!

Kära Värld. Man får ju sötchock i efterskott!!!!!!! Lille skutt... i stallet och överallt, högt och lågt, och vips i hökärran med inslag av underlaget i sitt vilda hår :) Ett hår som han alltid landat mjukt på - både vid eventuella våghals-fall och för förlåtelse efter de allra värsta Emil-hyssen.

tisdag 1 november 2016

Bro bro brejja... Va ska man säjja...


















Ingenting alls. Bara ett Livstecken - ett mirakel i sig, under rådande omständigheter. Omöjligheter.
En av tusen bilder. En av tusen stunder. Låt dom godaste komma, stanna och bestå!
Låt Vallristarbäcken minnas mitt namn, och sjunga det ömt, genom århundraden av Liv.
Tid... Liv... och stjärnhimlar av oändlighetens befriande Glömska. Vila i vår Evighet. Amen.

söndag 9 oktober 2016

KANELBULLENS DAG och många andra i Vallristarskogen mm


























I bakgrunden ser du en av de ristade flathällarna...

Mitt "lägerliv" i bergen och vallristarskogen börjar nå sin ände för denna säsong. Visst kan man dokumentera och fixa, men målning går nog redan på övertid ;-S Länge var det så milt och varmt. Sen kom oktober ikapp sig själv, och jag fick upp en muurikka med metallhink som eldstad för lite värme och trevnad. OBS endast lövved för att undvika glödsprätt och med stor vattendunk till hands. Storhällen är väl till största delen klar för i år, och flathällarna fick mina sista veckor och kylslagna dagar. Solen går ned tidigare och tidigare, och står lägre och lägre. I september bröt jag upp vid kl 20 pga mörker, nu är det slocken sol och råköld vid kl 14 däruppe.




Elden är välsignad på många vis! Mysfaktorn blir hög (när man väl släpat upp veden och släckvatten) och Mysfaktorn blev ännu högre när MY kom på besök två dagar - inprickandes kanelbullens dag. Kreationerna lades på värmning i "spisen" och gav lite extra guldkant på tillvaron i oktobers sista mellanvarma soldag. Sedan har det varit bistrare. Man rör sig ju inte så mycket när man ligger och målar, så kroppsvärmen är inte hög...



















Dä ä ett evigt klurande och krånglande kan ja lova, med detta antikvariska "urtidsmåleri". Överväganden på längden och tvären och djupet och sedan femton vändor till, innan man lägger den "sista handen".
På hemväg vräkte himmelen på med än mer eld över bergen samma afton...


















Och i Konserthuset bjöd Sebastien Dubé med vänner (Stinnerbom Stinnerbom och Ale Möller i andra halvlek) på annan form av eld och glöd, som vi var många som avnjöt! Jaa... Dagarna snurrar på, men bloggen går lite på sparlåga. Lägger allt mitt krut på projektet, dag för dag för dag... men snart blir det vintervila! :)
Och de målade ristningarna får också vila... slumra sin vintersömn, som de gjort i 300 år, för att snart, någon gång nästa år, välkomna dem som vill se... När allt är klart, antikvariskt säkrat och iordningställts för publik.
När det är DAX får ni veta det HÄR! Hösten 2017.

lördag 1 oktober 2016

DEN VACKRASTE DAGEN // Oktober



















Åh. Vilken Vacker Dag. SAGOLIK, som Sven från Lisselänga skulle ha sagt. Så Tacksam! Solnjutning och arbetsro, helt inramad av naturen och genomsyrad av densamma, besjälad... medan ristningarna på hällarna kommer till liv, målas och träder fram. 
Solen var min vän idag. Så mild, klar, oktoberhärlig och livgivande. Dagen innan tog blåsten tag. Och så dök vännen My upp i Vallristraskogen! Hon fick möta dessa figurer och karaktärer på hällarna, och så klart lilla Mej. Ovanligt och härligt med sällskap i markerna! Och MYISKT dessutom! Ibland är det bra att bjuda in nya ögon i en värld man harvar i så länge att man nästan tappar perspektivet. Det ÄR slitigt. Tålamodsprövande. Svårt och krångligt. Ensamt och ofta rätt hårt - särskilt när man haltar som en 92-åring. När My tog farväl återstod några svalare timmar, sedan packade jag ihop och gick ned för den mindre branta stigen ner till kolarkojeruinen och vek av mot portalparkeringen. Och DÅ, visade sig dagens ANDRA finbesök!! En fjoling, som kom uppskuttande från bäckristningarna mot Vallkorset, stannade och bligade ett tag och så vidare över bäcken. Hänförd och glad blev jag! Vandrade stilla framåt. Då kom nästa! En Älgtjur, med riktiga skovelhorn! Också den, nere från bäckristningarna. Minst 10 taggar. Den brakade vidare med fjolingen i sikte, då det är brunst och parningstid. Så GLAD man blir när skogens innevånare visar sig så där! Och aldrig har de kommit farande vid ristningarna. Jo en gång hördes ett brak, vid Hultafallskärret... men ingen i sikte!



Och så DENNA välsignade solklara dag. Dagen efter älgbesöket. Allt är perfekt. Stilla. Ljust. Varm choklad i termosen. Rätta beslut och alster som tar form, precis som det ska. Gud så gott!!! Två dagars jobbpaus pga väder gör att lusten fylls på, det blir roligt och nytt och dagarna är ju räknade nu... innan vintern. Lördagsgodis blev det också i bergen; Polly!! Men sedan... när det var dax för hemgång, ville livsandarna annat. Så jag banade mig fram genom skogen för att se hur det såg ut sedan skördarna varit där och tagit ner 2 hektar skog. Även DETTA var vackert och sagolikt! Massor av frötallar sparade, världen ljusnar och man ser alla höjder och dalar, alla små kringelkrokar i skogen själv. Går upp på höjden, och DÄR, så breder himmelen ut sig, vyerna, man ser Skogatorpaklinten och slätten och Andas, hänförd. Tänk att något så vackert kan finnas så nära, och trollas fram så lätt!!!

Och lyckan var inte slut där. Gjorde ett särdeles välkommet fynd, som kommer visa sig så småningom =)
ÅH vad man vill vara i dessa tider, när livet bara Skänker en förgyllda gåvor efter alla svårmodigheter och prövotider som tär på människohjärtat och kroppen. Nu blev det tid för det efterlängtade. Varandet, i skogen. Två vandrare dök upp från ingenstans (Jo från Ullavi Klint - händer ju ALDRIG vid mitt läger!) och sa;
Det där måste vara det bästa jobbet i världen!
Jo... Jag börjar just inse det. Inte lätt. Men Välsignat, på många vis.





Min kulning ut över nejden från höjden i klingande aftonen fick bli ett Tack till min lyckliga stjärna som ledde mig hit fram på levnadsstigen. Och jag ser fram mot den fortsatta resan. Allt som ska uppenbaras och fullbordas.

Tänk att jag ändå är där jag är. Mitt i Livet.

PS När jag satte mig i fina bilen (gåva från ovan) kände jag MILRÖK! Ända från Pershyttan...? Nä, från filten jag hade svept om mig där härom kvällen när jag var där :) HÄRLIGT så.

Hedniskt och Härligt!!


Villade runt i Kularnejder på nätet och så kom detta fram... Aldrig hört tar's um!

torsdag 29 september 2016

Kolarglädje, Kolbullar och Skogaråa i Pershyttan



Denna utesäsong har jag tillbringat så gott som varje dag i Kilsbergen med vallristningarna, och sällan lyckats slita mig förrän sent på kvällen. Mörkret faller allt hastigare nu, och ofta är jag så uppslukad (eller trött) att jag inte märker hur det skymmer så snabbt. En sådan kväll blev det till att ringa ett litet nödsamtal till M i Bocksboda för att be om lite manlig/mänsklig eskort ner för berget och den branta stigen, med utrustning och allt. Har ett krånglande knä och vild fantasi ;-S Hjälpen infann sig (hann då fullborda ett spännande moment) och till civilisationen kom jag även denna gång, helskinnad. Men så härom kvällen skedde en liten sensation. Jag hade plockat ihop redan vid kl 18 och skulle svänga hemåt Örebro, och såg fram emot några välbehövliga dagars vila från utearbete, då lite sämre väder vankades. Men HUR det var, så svängde jag inte till Örebro. NEJ. Jag fick istället den gudomliga ingivelsen att svänga mot Nora och Pershyttan, för ett besök vid kolmilan!

Milröken kändes i bilen redan vid stora Norakorset! 
Jag svepte om mig en filt som jag hoppades skulle "suga upp" den underbara milröken.

Hade sån tur så det var Hasse som hade vaktpasset, med en för mig okänd stjärna, som gnodde på och arbetade ihärdigt och som det verkade, rätt så vant. Jo vars, han hade minsann kolat två EGNA milor! Inte förr i tiden, utan nu för tiden. I Fornabodatrakten, som också var hans hemtrakt. Allt enligt "boka", som verkade lika helig som bibeln för denne. Att det finns fler kolarböcker... ja, det räknades inte hur som helst. Näpp! En mila skulle bara ha alved osv. Nåja, härligt med ELDSJÄLAR! =) Och kolarkojan han snickrat ihop syns på en av hans egna lite mera dimmiga bilder (pga linsen) här överst. Gillar skarpt!!! Sedan är jag ju barnsligt heligt sagolikt frälst i detta med Kolbullar. Och minsann om han inte hade med sig ingredienser för denna sällsamma skogens delikatess, och satte fyr på en av grillanordningarna med ved och galler och gjutjärnspanna. Vid det laget hade vi fikat med lite fruar som sedan vinkats av, och mörkret var nu kompakt. Jag tror minsann detta var den godaste kolbulle jag någonsin ätit! Och jag fick rent av göra en själv på slutet, vilket blev premiär. Haleluja kan man nästan utbrista över sådan tur och kulinarisk salighet! Och så trevligt sällskap, förståss. Inte gick det att slita sig heller. Det finns ju så mycket att avhandla! Det visades bilder på en trettontaggare från Stadra och ljögs på längden och bredden (att ljuga vid en kolmila innebär inte nödvändigtvis att man far med osanning, det är mer att man språkar och kastar sig in i alla möjliga spörsmål som letar sig fram där i mörkret). I Pershyttan har de tur, som har strålkastare utan aggregat som surrar och harvar. Nej, här finns elkontakt! En liten avstämning om milan blir det också, så klart - större än någonsin i år. Ändå döptes hon till Marie-Louise i, efter OK-milans späda ordf (?) tillika landstingshövding många år bakåt. Maken hade dock varnat för att hon var lynnig, och det visade sig rejält när man satte på skorstenen. Då slog hon stybben av sig på ena sidan. TRE GÅNGER I RAD!!! Detta har aldrig hänt förr här. Usch, precis sådant jag själv var rädd för när de döpte milan i Lockhyttan efter mig. Hemska tanke!!! Men som tur var hände det när ett vaktlag gick av och ett annat gick på, så de var 6 man. Annars är detta med mannarna ett stort problem, för det är glest med folk som vill skriva upp sig på vaktpass, och då blir det ju svårt. Kanske blir det sista milan, siar någon. Jag hoppas inte det!!!


Oj, glömde ju nästan... Efter alla lingondryckrecept och hit och dit så sa jag till Janne med milan i Fornaboda att man ju helst inte ska kola ensam, men att de väl oftast var ensamma förr. Förutom att de hade viss hjälp av Skogaråa! utbrast jag. Och plötsligt, EXAKT då, döp hon upp!!! Ett långhårigt kvinligt väsen lösgjorde sig ur mörkret och steg fram i kolarcirkeln med ett utrop: Pernilla! Ja, det var nästan som en hägring, för hon var ju bortrest och visste inte att JAG var där. Min MY alltså, vars lille son hade drabbats av samma kolmilelust som jag när mamam kom hem sent den kvällen från sin resa. Därav blev det en sällsam kväll åt Norahållet istället för att svängan raka vägen hem till Örebro. Härligt så!


Stora bilden är från föreställningen vid Klacka Lerberg och den minsta iklädd rollen som Gruvpiga!

Här några länkar om ensamkolaren i Fornaboda!
http://na.se/nyheter/lindesberg/1.2222512-jans-egen-milstolpe
http://na.se/nyheter/lindesberg/1.3161290-jans-mila-far-nu-vila
http://www.utsidan.se/blogs/majjens/spar-efter-lucifer.htm

Varannat år reser han in en, och varannat år kolar han en. 2017 blir nästa kolning.

lördag 24 september 2016

Och tiderna går... och det är Mila vid Pershyttan...



















Jag hålls ju mest med "hemligheter" ute i markerna, som inte ska avslöjas än... Men där hålls jag iallafall. Det blir allt svalare. Men då tänder OK Milan sin mila vid Pershyttan och bjuder på kolbullar (bjuder och bjuder, man får så klart köpa ;) ) och trevliga återseenden. Hasse donar med rökarna på kullen och jag och My pratar ikapp om allt mellan himmel och jord - eller himmel och helvete. LIVET iallafall. Som ju pågår å hålls, lite som det vill ibland känns det som. Det gäller att hålla fast vid det man älskar och ta vara på det som är gåvan i alltet. Och hinna mötas! Hinna skratta mitt i sorgen. Allt blir faktiskt lite bättre, vid en kolmila! Där är tiden vid och nära.

J o r d n ä r a .    Det behövs!

söndag 28 augusti 2016

Ranarim i internetskogen - Vi skippar vintern å går rakt på vår!


Fick ett tips och skulle egentligen fiska fram Ulrika Bodéns senaste skiva, där hon hängett sig åt musiken och sången kopplad till vallgång - men tji fick jag. Sökte även på youtube o där hoppade väl detta upp i vimlet och SOM jag tycker om den!!! Ulrika (till vänster i videon) hade jag äran att kväda lite med på Urkultfestivalen ett år, när vi båda deltog i den stora invigningen Eldnatt som två av fyra bärande sångare.

Jaja. Maj vare välkommen, med kamraterna i gruppen Ranarim. För mig är maj ALLTID välkommen - särskilt så här års, när mörkret kryper närmre jorden och grönskan helt fräckt börjar gulna och hösta ihop sig. Det värsta med Maj är bara att då tänker jag redan; HJÄLP, snart är sommarn över och det blir VINTER!!!!
(Hösten är helt okej, rent underbar, om den bara inte förebådade den LÅNGA kalla mörka krångliga VINTERN).

Hur som helst; 4 tuppar i NA! Som min CD ;) Och inte en enda tupp i halsen, förmodar jag. Det är briljant som den finaste konstbrodyr, musikaliskt så det sjunger om det, kan man nog säga om hennes stämma och säreget nyttjande av densamma, som ett instrument i sin ton och nyans.

"Te bärga blå", heter ju nyskivan rent av!!! Som min "Blå bergens sång", för det är ju just sånger och lockrop till samma hägring och samtidigt karga verklighet; de ibland ogästvänliga, men ack så livgivande bergen dit jag dagligen styr min kosa för att tränga in i och tolka vallgångens mångfacetterade kulturarv och lämningar, i både stämmor och sten. Vallristningar.

Ska iaf införskaffa. Kanske på något internettiskt vis jag inte lärt mej än... Och snart är det vår! ;)



En till upplaga :) Låten passar väl ypperligt när man ska "släppa vall" just 1a maj...


fredag 19 augusti 2016

Så har Sven från Lisselänga vikit om hörnet...






















Hur det nu kan få gå till så där. Att folk bara ska upphöra att vara här ibland oss. Oåterkallerligen... Med ålderns rätt, får man väl ändå säga i detta fall. Ändå är det alltid svårt, när beskedet kommer. Så mycket det har givit mig att våra vägar korsades för 8 år sedan, och så mycket vatten som har runnit under Blankebron sedan dess... För att inte tala om allt vatten som runnit där innan, som vi tillsammans utforskade, vilket resulterade i min bok. Sven berättade. Jag forskade. Och funderade. Fotograferade och komponerade... Bloggen är inte min mest aktiva arena för tillfället, som ni säkert märker, och mycket annat tar mycket kraft jag inte har, så det får hanka sig fram... Men Förunderligt ändå, att bara några dagar efter att dottern lämnade beskedet till mig, sitter sonen och zappar bland alla kanaler på stor-TVn medan jag hölls med annat. Plötsligt tyckte jag att jag såg Svens far, Karl Larse, skymta förbi!?! Vi letade oss tillbaka. Och Där Var Han! Vår Käre Sven! Levande och klurig, sittandes på platsen där barndomshemmet stod för länge sedan, dit vi ledsagat SVT:s utsände, för ett reportage. Ett inslag. Det blev ett hjärtslag, en hälsning från den sidan till vår, rätt in i vardagsrummet. Just som det ska va! För kanske är det där hörnet, som Sven brukade prata om, i själva verket en slöja, en "ridå", där det fjärran okända kanske är närmre än vi tror? Mer närvarande, mindre ändligt - ändå.










Naturbilderna är från Lisselängen ikväll, tagna av Mats

Jag tycker ändå det är så fint uttryckt, som Sven brukar säga. Att någon har "Vikit om hörnet".
Nu har han gjort det. Och vad som väntar där... ja, det får vi andra vänta med att se!

Men Hur...? Hur kan ett inslag på mindre än 5 minuter återsändas efter flera år, bara några dagar efter att han vikit runt hörnet, och vi råkar ha på TVn exakt just då, och Sami zappar runt bland kanalerna just då, och jag får se denna millimetersskymt... Just Då. Är det det som är perception? Att vi är mottagliga? Synkronicitet. Meningsfulla (oftast oförklarliga) "sammanträffanden" Jag blir så Glad, mitt i allt. Det säger mig att slutet inte alltid är så stumt som vi kan tro. Och att själva Livet är rikare än så. Rikare än vi vet. Kanske är döden bara en förlängning av livet? Av annat slag... Kanske kan man tänka så.

Vi ses, Sven! Vi ses vid ditt avsked i Kils Kyrka den 15 september.

Det blir Vackert Så.

Många har gått före. Nu blev det Du.

T a c k   f ö r   A l l t .















Blomman kallas Natt och dag, eller Svensk soldat, och växer rikligt vid "Änga". Bilden med leendet har jag fångat från TV-inslaget, bearbetad här till minne av Sven.

onsdag 10 augusti 2016

Var ska man bo...?
























Jag är inte skapt för det fyrkantiga. Kvadratiska. Lägenhet. Usch!!! Så mycket av livet som går förlorat när man tillbringar stora delar i ett hem som är en del i ett hyreshus, där inte minsta utesyssla finns. All den där rörelsen och göromålen som vi människor behöver fylla livet med, fylla våra kroppar med, lite lagom. För att må bra. Andas, uträtta, tillfredsställelsen i att se det som blir gjort, i samklang med årstiderna. Här ska jag inte bo. Det vet jag. Men VAR? Var så nära, så nära, att få skaffa mitt drömställe, men det dribblades bort, i ofattbar dumhet, så som det inte ska kunna få gå till. Så vad blir det då? Den som lever får se. Och lever gör man bäst med kontakt med NATUREN. Inte i lägenhet. (Bilden är från Island. Ser du stjärnorna?)

onsdag 3 augusti 2016

Det var på tiden... men hemskt att det behövs!

https://www.theguardian.com/world/2016/aug/03/canada-indigenous-women-missing-murdered-inquiry
Kanada, där jag levde under ett år på ett indianreservat, och fick se och höra mycket av det som ingen veta eller tro... men än värre tycks det vara i städerna. Nu händer det något iaf!

lördag 30 juli 2016

Västanå FOLK Festival i helgen // Ja det är sant !!!




















Det är ju som en DRÖM. Och får förbli en dröm ett tag till... till nästa år kanske, för mig, som är mitt inne i ett flera veckor långt migränstim, då det slår till nästan varje dag och ibland även 2 ggr/dygn. 2 veckor avverkade och i värsta fall väntar 2 veckor till. Men ni som INTE lider av migränmaraton eller annat tråkigt; Hasta hasta till Sunne och denna fantastiska skapelse som inbjudes till igår och idag! Det utlovas komma igen nästa år. Hoppas vid gud att Sebastien Dubé ingår även DÅ. Ni som varit i Berättarladan vet vad det är för magisk miljö. Ni som hört stråkar och annat gnidas där inne, förstår att detta är en magnifierande upplevelse gånger 5, men även i mindre portioner och mindre format, under samma tak - och i Yurtan, Sibiriska tältet. http://www.vastanafolkfestival.se/
http://nwt.se/sunne/2016/04/06/musikfest-i-dagarna-tva
http://nwt.se/noje/2016/07/29/laddat-for-fest-i-vastana
http://www.visitvarmland.se/sv/evenemang/vastana-folk-festival-i-berattarladan-47493




tisdag 26 juli 2016

Summer is here... // Grönska och skönhet och fin melodi

20130318-223158.jpg

När jag åkte hem från bergen härom kvällen spelades denna låt på radion. Så skön! Hittar bara en jättemysko video till den, med utländska städer, barn och katter och obegripligheter, men musiken finns där =) De sommarlojja tonerna och känslan som behöver infinna sig så här års. Att få vila i sommaren och naturen, att livet är lite vänare och mera varsamt med en. Och vi med oss själva! Det är väl just det sommaren ska ge oss. En vänlig strykning på kinden och i själen... 

Bilden ovan får väga upp lite mot den mysko videon - lite som Hertig Karls Alle här i stan ser ut nu, när kommunen sått blomsteräng där träden en gång stod... Så Vackert!!!



Branden i Kilsbergen in över Kartlamossen och Kartlaö // FILM




















Måndagen blev en hård arbetsdag för brandsläckarfolket, och flera medier rapporterar med både bilder och filmade inslag. Det var lite olika bud i början; första "brandchefen" sa att det var söder och öster om Fagerbosjön, men när Torparvännen får se flygbilderna sent måndag kväll säger han att det var mitt emellan Gäddtjärn och Fagerbosjön. Här nedan pekar han på den andra NA-flygbilden, strax under Kartlaötjärn (för den första flygbilden se förra inlägget).






















Utanför stugan är höet slaget och strängat, men inte upphämtat. Ej heller är skranten slagen, eller Säkratorpet heller för den delen. Ur Bocksbosjön hämtar brandbilarna vatten, men här vid vägs ände råder lugnet så som oftast. Man får SANNERLIGEN vara glad att elden inte rört sig mot bebyggelsen!






















Däremot visar den sig ha förflyttat sig från Vikers marker in på Bocksboda ägor, vilket så klart drabbar privatpersoner och markägare. Rävabergsön man pratat om från början blev en del i förödelsen. Och Mytomspunna Lappa-Pelles Kartlaö (torpruinen med dess lämningar) lär inte ha kunnat komma undan lågorna, som de drog fram. Elden slog visst upp på ett annat håll också, men kunde snabbt vattenbombas / släckas. Ett efterlängtat regn föll den kvällen, men behövdes mycket mer...



Örebro Tribune har filmat och lagt upp på youtube




Och Viktor - vilken ÖVERJÄVLIG händelse, i Absolut SÄMSTA läge!!!
Att han opererat ryggen 2 dagar innan är det ingen som vet eller kunde tro... Kanske har han glömt det själv?
(De som har tid och möjlighet att ställa upp och hjälpa till med efterbevakning lär behövas framgent!)
Viktor i NA: http://na.se/nyheter/orebro/1.4103903-brandkar-och-hemvarn-deltar-i-slackningen

Foto: Filip Erlind NA film: http://na.se/nyheter/orebro/1.4103418-na-tv-valdigt-svart-att-fa-fram-vatten-




Filmat SVT Örebro: http://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/se-flygbilderna-fran-skogsbranden



Bild från SVT:s film






söndag 24 juli 2016

Ingen svalka i bergen // Skogsbrand väster om Bocksboda!








Årets hetaste dag i våra nejder, och det går inte att uthärda värmen i lägenheten. Men hos M i Bocksboda är det svalt som en Dröm. DIT styr man kosan! Nästan framme i Kil ringer M på vift och säger något om att det ska vara någon skogsbrand väster om Bocksboda, enligt räddningstjänsten. Jag når fram till den välbekanta, älskade vyn och ser rökpelare stiga upp där i fjärran...


När man kommer närmare är det bakom Ullavi klint. I Klockhammar ser man också röken. Åker upp mot Nybråten, och där är luften frisk och klar. Torparvännen säger i luren att det har åkt något flyg i en timme mellan Lisselängen och Tomasboda, men att det har lugnat ner sig. Sen får han ett besök, och en påringning från Skjutfältets fältherre, tar sig till Lisselängen där brandförsvarets styrkor samlat sig, och får titta på kartor. Det sades det var Rävabergsön/mossen ut mot Kartlamossen som stod i brand, men stämde ev inte riktigt.

Två "läsarbilder" från ovan, plublicerade av NA, tagna av Hani Tuffaha

Flyg hade hjäpt till att ringa in den en gånger en km stora brandhärden till öster och söder om Fagerbosjön.

OBS Tillfälligt ifylld med grov krita i uttydningssyfte, med Torparvännen. Senare imålad med svart färg.

Räddningsstyrkorna blev omdirigerade från Lisselängen till Kartlaövägen längre bort mot Stora backen, där man når fram bäst. Kartlaövägen, där jag förra året fyllde i en stor ristad (huggen) sten med färg. Dock en "vägsten" från 1970-talet, inga vallristningar från 1700-talet. Skofabrikörerna Gustavssons byggde vägen för att kunna dra ut älgar från jaktmarkerna längre in, och vägen kom sedan till glädje när timmer skulle dras ut.
Idag och i natt fick den dock en helt ny funktion...


(Bild: gäststugan) Jag var iallafall glad att det inte var i vallristarmarkerna det brann, om än nära. Långt ut i "ödemarken", kan man väl säga, men faktum är att Ms hus är väl det närmaste bebodda. Det blev ju lite motsägelsefullt att jag skulle upp dit för att finna svalka, och istället möttes av rökpelare och skogsbrandsbesked, så nära inpå knuten. Jag dröjde mig faktiskt kvar ett par timmar nere vid "portalen" vid Nybråten och de fyndplatser jag jobbar mest med nu, med lite radiodokumentär och framfiskat torrare tilltugg i bilen, tills situationen hade klarnat lite. Men till slut blev det hungern som drev mig upp, och då var ju iallafall brandplatsen fastställd och läget någorlunda under kontroll. Man vill ju inte heller vara i vägen, då det knappt går att få möte på den skruttiga skraltiga så kallade vägen som leder förbi stugan ner mot händelsernas centrum. Väl på plats vid stugan så var röken påtaglig och nära, men ändå på lite betryggande avstånd.


Det blev jättegod sen middag och svalka i hängmattan, medan vi forskade vidare och lyssnade till djungeltrummorna i bergen, där telefonledningarna gick glödheta, kompletterat med NAs uppdaterande av officiell info (http://na.se/nyheter/orebro/1.4100335-omfattande-skogsbrand-i-lanet). En helikopter med vattenbombningsfunktion skulle anlända från Västerås på en timme enligt skjutfältsbasen, men dök upp över trädtopparna 20  minuter i förtid, tack och lov. Redan nere vid portalen hade brandfordon defilerat förbi på väg upp (liksom mängder av "nyfikenhetsbilar" som åkte upp och ner), och under kvällen anlände allt fler; Brandbilar och även med släp med fyrhjuling, elaggregat osv. Framåt 22.30 luktade det starkt av brandrök i hallen, och jag skulle dra mig hemåt...

MEN. "Kilsbergsskildrare" som man väl ändå är, kände jag ändå en viss "plikt" att kanske åka fram lite grann och föreviga det hela på lite lagom avstånd, när det nu blev en sådan stor operation, och nytillkallade fordon hade ebbat ut några timmar tidigare. Sagt och gjort. Mörkret hade lagt sig, och den välbekanta vägen med alla sina hålor tog mig förbi Fjärilaberget, Blankebron, avtaget mot Lisselängen, Gröna dal´n där det INTE var läge att hoppa ur och plocka smultron denna timma... En samling yrkesfordon avställda där den lilla Kartlaövägen sticker av tillbaka mot samma håll man kom, men ut mot Kartlaömossen och Fagerbosjön. Längre fram stod även 4 större brandbilar, till synes övergivna, och långt där framme i mörkret glödde det som av en eld. Förmodligen var det dock utryckningsfordon och arbetslampor. För att kunna vända med bilen åkte jag fram lite till, hoppade upp på en stubbe och spanade neråt. Sedan fick det vara bra!


Det säger sig själv att terrängen är svårforcerad, och bilvägar saknas så klart i största delen av området. På utryckningsfordonen stod det Pålsboda, Fjugesta osv, dvs hela länets styrka verkar vara insatt, och det lär väl sannerligen behövas, med ett så stort område, och med Västmanladsförödelsen i färskt minne. Torparvännen trodde blixten slagit ner när åskan gick tidigare på dagen. Torkan ute i markerna är helt extrem, och vallristarbäcken så gott som utsläckt. Men Tack och lov var det VINDSTILLA! Och kommer så fortsätta ett tag till, som det synes. 

Så här såg det ut där de fyra brandbilarna var avställda, utmed Kartlaövägen.

När jag så småningom körde hem över slätten, reste sig en enormt stor, glödande augustimåne redan i juli. På radion talas det om pinsamheter i Karlavagnen, och jag fann trots allt min svalka denna dag.

Från kl 7 denna morgon är det 3 helikoptrar med vattenbombningsfunktion som ska försöka bemästra branden, och sedan har de att göra LÄNGE med att hålla markerna under uppsikt, så det inte blossar upp igen...

Men sedan gör Naturen sin magiska verkan och blommar upp på ett alldeles särskilt vis, efter en skogsbrand, med arter som legat i vila och gynnas av sådan förödelse. Vi får verkligen be att inga människor eller hus kommit till skada när historien är över, och att den kan få ett snabbt och Lyckligt slut!


L Ä N K A R


Branden: Tre helikoptrar vattenbombar

Räddningstjänsten kraftsamlar mot skogsbranden under förmiddagen.

Relaterat


Tre helikoptrar och 20 brandmän kämpar just nu mot skogsbranden som härjar i Kilsbergen, väster om Bocksboda.
Enligt räddningstjänsten kraftsamlar den nu under förmiddagen i förhoppning att få branden under kontroll.
Väderprognosen säger att det kan börja blåsa under eftermiddagen vilket skulle försvåra släckningsarbetet.
Branden startade under söndagseftermiddagen och räddningstjänsten hade till en början svårt att ta sig fram i den oländiga terrängen.
Under natten har branden, enligt räddningstjänsten, inte spridit sig men nu riskerar elden att få ny fart när värmen kommer tillbaka.



Skogsbranden riskerar att sprida sig

Publicerat söndag 24 juli kl 22.51
Uppdaterat kl 05.41
Helikopter brand kilsbergen
1 av 2
Flera helikoptrar deltar i släktningsprocessen. Foto: Simon Schagerström/Sveriges Radio
Räddningstjänsten arbetar sedan söndagseftermiddagen med en omfattande skogsbrand i Kilsbergen nordväst om Örebro. 
Larmet kom in vid halv sextiden på söndagseftermiddagen.
Under lång tid arbetade räddningstjänsten med att försöka lokalisera brandhärden. 
– Det är ganska tät skog och dåligt med vägar fram till den här platsen där det brinner,
säger Mattias Heimdahl, räddningschef i beredskap vid Nerikes brandkår.
Vår reporter på plats träffade yttre befäl Mikael Nilsson på måndagsmorgonen.
– Vi börjar få branden under kontroll tycker vi, men vi har inte lyckats ringa in den än.
Vi har dragit 800 meter slang ungefär. 
Helikoptrar cirkulerar och tre brandbilar är på plats, just nu arbetar tio brandmän
med släckningsarbetet. Ännu har de inte kunnat se hur stor branden verkligen är,
men de har bedömt den till att vara en kvadratkilometer.
Är branden under kontroll?
– Nej det kan jag inte säga men vi är på gång att få det under kontroll. Vi är tiotal
brandmän som jobbar nu. Men det är en spridningsrisk med anledning av vädret
om det börjar blåsa nu. Arbetet kommer nog pågå en vecka med eftersläckning.
Ingen boende har behövt evakuering, säger Mikael Nilsson. 
Med hjälp av brandflyget och en markägare kunde räddningstjänsten guidas rätt
under söndagskvällen. 
Den svåra terrängen har gjort att arbetet med att bekämpa branden är komplicerat.
– Det är mossmark och det är svårt att gå. Det är blött och svårt att ta sig fram,
säger Mattias Heimdahl på räddningstjänsten.
Under natten vilade branden något och ett mindre antal brandmän stannade på
platsen för att bevaka. Vid tvåtiden blossade en del av området upp igen men kunde
fås under kontroll. Branden har inte spridit sig.
På morgonen förstärks bemanningen igen till uppåt 20 brandmän och 3
brandhelikoptrar som kan vattenbomba området. 
Texten uppdateras.




Publicerad 25 jul 2016 13:09 Uppdaterad 25 jul 2016 13:30

Foto: Filip Erlind

Varningen: Nytt åskväder kan vara på väg

Vädret kan bli avgörande för släckningsarbetet i Kilsbergen.

Relaterat

Räddningstjänsten har under förmiddagen oroat sig för att vinden ska ställa till problem i släckningsarbetet. Nu kommer dock lugnande besked från meteorologen Erik Rindeskär vid Foreca.
– Det ser ut att bli väldigt svaga vindar under eftermiddagen, säger han.
Hos Nerikes brandkår är det ett glädje besked.
– Det är så klart väldigt positivt, säger Ulf Smedberg, inre befäl.
Enligt prognosen ser det även ut som att små regnskurar kan dra in över området.
– Men de är nog så små att det är som en droppe i havet, säger Smedberg.
I de små regnskurarna kan det även finnas åska, vilket troligen har varit orsaken till branden som nu bekämpas.
– Vi har också fått rapporter om att det kan finnas åska i regnskurarna och det vill vi helst vara utan, säger Ulf Smedberg