måndag 25 april 2016

Men Huuuu...!! // Tre snöstormar på samma dag. OCH hagel!!






















Lite vackert, kanske optimisten hävdar. Jo, men det är slutet av april! Åker upp till bergen för att få hjälp att plocka bort vinterdäcken. Marken ligger bar. Solen tittar fram. Och så bryter det loss. I TRE hemska omgångar. Hagel OCH snö!! Men kära nån, ögat och sinnet orkar liksom inte MED nåt mer av det där vita så här års! Skön dag ändå, men på helt andra vis - och mestadels inomhus :)

lördag 23 april 2016

April och jag finns till




















Oj vad tiden går, bloggen har inte varit prio på ett tag och kanske inte blir det än på en stund. Vi får väl se. Men livet trillar ju på, med berg och dalar och ristade hällar. Nu när snön dragit sig tillbaka kan man åter dra fram sina borstar och ficklampor och hinkar och allt vad det är, och dra ut i fält för att umgås med de som gick före. De som ristade. Ja, det är ju mitt jobb nu för tiden! Och ibland behöver man vidga vyerna. Skulle så gärna åka tillbaka till Kanada och besöka deras oerhört rika stenristarskatt... men Grythyttan ligger förståss lite närmre. Där finns en stor skifferhäll som är ristad under samma epok som vallristningarna i Kilsbergen, och får väl räknas som sådana. Även om vissa mumlar om att det kan ha varit folk som väntade på att beskåda avrättningarna vid den närbelägna galgbacken, som roade sig med att lämna en krumelur och "signatur" till dåtidens nutid och eftervärlden. Två besök har det blivit, men än har inte Grythytteglass öppnat för säsongen (kära gode gud, åk dit!!!! Så oändligt god och smakuppfinningsrik! :). Kyla får man väl ändå, om både ändalykta och huvudknoppen, där inne i skuggskogen. Men när solens strålar letar sig fram vid rätta tiden framträder ristningarna så mycket tydligare. Här har jag dock lekt i photoshop och gjort flera lager, där motiven är framlyfta och färgade. Till höger ser ni prov på frottage, som inte funkat så bra i kärnområdet med smala ristningar och knöligare hällar. Här gick det bättre! (Motiven syns dock ej i bilden här). Grythytte kyrka sägs vara avbildad här. Stjärnorna, som förr var både skyddssymbol och kunde vara bomärke, lyser på hällen när jag kommer hem, i bilden jag skapar ur fotografiet. Det är skönt att dom finns där, när det är mycket mörker och krångel man måste styra med. Stjärnorna, och alla fina vänner. Tankar. Vårtecken... Återfödelse.

Hm... Kanske inte muntraste bilden, men nog är det rätt vackert ändå, där syndarna fick jordelivet ändat i tider före våran. Vackert var väl säkerligen inte tillvägagångssättet. Ej heller de brott de dömdes för. Men när jag tänker galgbacke tänker jag också Galghumor - hur GLAD jag är för att kunna skratta åt saker och ting! Om än inte just detta...


Livet går vidare. Vart - det vet inte vi.

måndag 11 april 2016

Lapptäckes-Tipi


På tal om inlägg om indianska boningar - "snokade" lite i lokaltidningen för det samhälle som ligger närmast det indianreservat jag bodde i i Kanada och fick se denna härliga bild från insidan av en gigantisk tipi. Tanken är att människor i samhället skall bidra med en egen stickad/virkad ruta, och så sätts de samman till ett enormt lapptäcke som sedan skall bli en tipi och erbjuda skydd till dem som behöver. Det kanske vore synd att elda i den, och jag ser väl inga smokeflaps, men härlig ide är det! Snarlik min egen, minus tipi då, när jag hade min stora utställning som final på projektet där jag arbetade som Kreativ Resurs i ett utsatt område och uppmanade alla att bidra med grytlappar, pärlplattor, batikade skapelser - allt sattes sedan samman till "lapptäcken" av de mest skilda slag under rubriken Livste/äcken. Att komma samman och skapa någonting stort.

http://www.pinchercreekecho.com/2016/04/05/knit-a-teepee-for-south-country-fair

lördag 9 april 2016

Det blir aldrig som man tänkt sig // Brustna liljors filosofi

En suddig mobilbild gör dem ej rättvisa.
Jaha. Man tycker man behöver något vackert, som lyser upp. Något färgrikt och soligt, i allt det gråa där utanför; blaskregn och aprilsunk. Köper en bukett med liljor. Hälften av dem går av vid hemkomst; släpper just under knoppen. Tar ett "finglas" på fot och lägger de stackars avhoppade knoppande alstrena i. Snart trängs de och vill slå ut! Får skaffa flera glas, och flera... Det blev en bukett med blommor, och fyra blåsskimrande glas, med var sin vacker prunkande brandlilja.
Summa summarum: Det blir Ytterst sällan som man tänkt. Oftast inte lika bra, eller kanske inte lika dåligt. Det enda man kan vara säker på, är att det "blir". Sen VAD det blir - ja, det får man försöka ta som det är. Eller rabbla den där serenitybönen. Be om visdom att släppa det man INTE kan förändra, när man gjort det man kan.

Vem vet. Kanske slår de brustna drömmarna ut, var och en för sig, i ett lite mindre sammanhang, och finner sin väg till Livet och Ljuset trots allt. Man ska nog inte ge upp för tidigt iallafall. Detta sade mig liljebuketten, på sätt och vis man kanske inte förstår men som ändå går.




En suddig mobilbild gör dem ej rättvisa.

torsdag 7 april 2016

Adobe Dreams // TAOS i mitt Hjärta

Kära Goda Fina Gud. Ta mig tillbaka dit... Låt månaderna gå. Låt mig sluka allt det vackra med mina sinnen, bara vara i allt det där som Talar till mitt Hjärta...


Jag kanske skulle dö av lycka...? Men varför dö, när Drömmar och Verklighet finns.













































Taos, för den oinvigde, är ett ställe i delstaten New Mexico, USA, där jag för första gången kom i kontakt med Nordamerikas indianer, under en resa i början på 1990-talet, när jag gick på sångskola i Hollywood. Formen på eldstäderna, färgen på lerhusen med bara tillåten turkos accen - ja, till och med McDonalds är vackert där! Där kan man vara... om man bara tar sig dit. Jag får nog börja ta sats igen... Indianbyn ligger vid foten av deras heliga berg. Där började en lång resa för mig... i mitt inre, och i denna Min Värld.




















































































































Concider this

My Prayer

of Return

lördag 2 april 2016

Blackfoot language - a melody of Memory


Ibland svävar jag iväg... till en verklighet som en lång tid var Min.
Jag har ju en tendens att göra så där. Följa drömmen. Ta mig DIT. Och nu... är jag Här. Ser på avstånd... Minns. Jag hör nyansen, att svartfotsdialekten hos denna stamgren skiljer sig aningens aningens från den stamgren jag själv bodde hos och levde med. Överlevde med... Det längre stycket som talas i inledningen på Blackfoot är en bön. Det hörs att det är en Elder som talar. Och jag minns, många Elders... som nu har vandrat vidare. Vem minns OSS när vi inte längre finns kvar?