söndag 28 augusti 2016

Ranarim i internetskogen - Vi skippar vintern å går rakt på vår!


Fick ett tips och skulle egentligen fiska fram Ulrika Bodéns senaste skiva, där hon hängett sig åt musiken och sången kopplad till vallgång - men tji fick jag. Sökte även på youtube o där hoppade väl detta upp i vimlet och SOM jag tycker om den!!! Ulrika (till vänster i videon) hade jag äran att kväda lite med på Urkultfestivalen ett år, när vi båda deltog i den stora invigningen Eldnatt som två av fyra bärande sångare.

Jaja. Maj vare välkommen, med kamraterna i gruppen Ranarim. För mig är maj ALLTID välkommen - särskilt så här års, när mörkret kryper närmre jorden och grönskan helt fräckt börjar gulna och hösta ihop sig. Det värsta med Maj är bara att då tänker jag redan; HJÄLP, snart är sommarn över och det blir VINTER!!!!
(Hösten är helt okej, rent underbar, om den bara inte förebådade den LÅNGA kalla mörka krångliga VINTERN).

Hur som helst; 4 tuppar i NA! Som min CD ;) Och inte en enda tupp i halsen, förmodar jag. Det är briljant som den finaste konstbrodyr, musikaliskt så det sjunger om det, kan man nog säga om hennes stämma och säreget nyttjande av densamma, som ett instrument i sin ton och nyans.

"Te bärga blå", heter ju nyskivan rent av!!! Som min "Blå bergens sång", för det är ju just sånger och lockrop till samma hägring och samtidigt karga verklighet; de ibland ogästvänliga, men ack så livgivande bergen dit jag dagligen styr min kosa för att tränga in i och tolka vallgångens mångfacetterade kulturarv och lämningar, i både stämmor och sten. Vallristningar.

Ska iaf införskaffa. Kanske på något internettiskt vis jag inte lärt mej än... Och snart är det vår! ;)



En till upplaga :) Låten passar väl ypperligt när man ska "släppa vall" just 1a maj...


fredag 19 augusti 2016

Så har Sven från Lisselänga vikit om hörnet...






















Hur det nu kan få gå till så där. Att folk bara ska upphöra att vara här ibland oss. Oåterkallerligen... Med ålderns rätt, får man väl ändå säga i detta fall. Ändå är det alltid svårt, när beskedet kommer. Så mycket det har givit mig att våra vägar korsades för 8 år sedan, och så mycket vatten som har runnit under Blankebron sedan dess... För att inte tala om allt vatten som runnit där innan, som vi tillsammans utforskade, vilket resulterade i min bok. Sven berättade. Jag forskade. Och funderade. Fotograferade och komponerade... Bloggen är inte min mest aktiva arena för tillfället, som ni säkert märker, och mycket annat tar mycket kraft jag inte har, så det får hanka sig fram... Men Förunderligt ändå, att bara några dagar efter att dottern lämnade beskedet till mig, sitter sonen och zappar bland alla kanaler på stor-TVn medan jag hölls med annat. Plötsligt tyckte jag att jag såg Svens far, Karl Larse, skymta förbi!?! Vi letade oss tillbaka. Och Där Var Han! Vår Käre Sven! Levande och klurig, sittandes på platsen där barndomshemmet stod för länge sedan, dit vi ledsagat SVT:s utsände, för ett reportage. Ett inslag. Det blev ett hjärtslag, en hälsning från den sidan till vår, rätt in i vardagsrummet. Just som det ska va! För kanske är det där hörnet, som Sven brukade prata om, i själva verket en slöja, en "ridå", där det fjärran okända kanske är närmre än vi tror? Mer närvarande, mindre ändligt - ändå.










Naturbilderna är från Lisselängen ikväll, tagna av Mats

Jag tycker ändå det är så fint uttryckt, som Sven brukar säga. Att någon har "Vikit om hörnet".
Nu har han gjort det. Och vad som väntar där... ja, det får vi andra vänta med att se!

Men Hur...? Hur kan ett inslag på mindre än 5 minuter återsändas efter flera år, bara några dagar efter att han vikit runt hörnet, och vi råkar ha på TVn exakt just då, och Sami zappar runt bland kanalerna just då, och jag får se denna millimetersskymt... Just Då. Är det det som är perception? Att vi är mottagliga? Synkronicitet. Meningsfulla (oftast oförklarliga) "sammanträffanden" Jag blir så Glad, mitt i allt. Det säger mig att slutet inte alltid är så stumt som vi kan tro. Och att själva Livet är rikare än så. Rikare än vi vet. Kanske är döden bara en förlängning av livet? Av annat slag... Kanske kan man tänka så.

Vi ses, Sven! Vi ses vid ditt avsked i Kils Kyrka den 15 september.

Det blir Vackert Så.

Många har gått före. Nu blev det Du.

T a c k   f ö r   A l l t .















Blomman kallas Natt och dag, eller Svensk soldat, och växer rikligt vid "Änga". Bilden med leendet har jag fångat från TV-inslaget, bearbetad här till minne av Sven.

onsdag 10 augusti 2016

Var ska man bo...?
























Jag är inte skapt för det fyrkantiga. Kvadratiska. Lägenhet. Usch!!! Så mycket av livet som går förlorat när man tillbringar stora delar i ett hem som är en del i ett hyreshus, där inte minsta utesyssla finns. All den där rörelsen och göromålen som vi människor behöver fylla livet med, fylla våra kroppar med, lite lagom. För att må bra. Andas, uträtta, tillfredsställelsen i att se det som blir gjort, i samklang med årstiderna. Här ska jag inte bo. Det vet jag. Men VAR? Var så nära, så nära, att få skaffa mitt drömställe, men det dribblades bort, i ofattbar dumhet, så som det inte ska kunna få gå till. Så vad blir det då? Den som lever får se. Och lever gör man bäst med kontakt med NATUREN. Inte i lägenhet. (Bilden är från Island. Ser du stjärnorna?)

onsdag 3 augusti 2016

Det var på tiden... men hemskt att det behövs!

https://www.theguardian.com/world/2016/aug/03/canada-indigenous-women-missing-murdered-inquiry
Kanada, där jag levde under ett år på ett indianreservat, och fick se och höra mycket av det som ingen veta eller tro... men än värre tycks det vara i städerna. Nu händer det något iaf!