torsdag 29 september 2016

Kolarglädje, Kolbullar och Skogaråa i Pershyttan



Denna utesäsong har jag tillbringat så gott som varje dag i Kilsbergen med vallristningarna, och sällan lyckats slita mig förrän sent på kvällen. Mörkret faller allt hastigare nu, och ofta är jag så uppslukad (eller trött) att jag inte märker hur det skymmer så snabbt. En sådan kväll blev det till att ringa ett litet nödsamtal till M i Bocksboda för att be om lite manlig/mänsklig eskort ner för berget och den branta stigen, med utrustning och allt. Har ett krånglande knä och vild fantasi ;-S Hjälpen infann sig (hann då fullborda ett spännande moment) och till civilisationen kom jag även denna gång, helskinnad. Men så härom kvällen skedde en liten sensation. Jag hade plockat ihop redan vid kl 18 och skulle svänga hemåt Örebro, och såg fram emot några välbehövliga dagars vila från utearbete, då lite sämre väder vankades. Men HUR det var, så svängde jag inte till Örebro. NEJ. Jag fick istället den gudomliga ingivelsen att svänga mot Nora och Pershyttan, för ett besök vid kolmilan!

Milröken kändes i bilen redan vid stora Norakorset! 
Jag svepte om mig en filt som jag hoppades skulle "suga upp" den underbara milröken.

Hade sån tur så det var Hasse som hade vaktpasset, med en för mig okänd stjärna, som gnodde på och arbetade ihärdigt och som det verkade, rätt så vant. Jo vars, han hade minsann kolat två EGNA milor! Inte förr i tiden, utan nu för tiden. I Fornabodatrakten, som också var hans hemtrakt. Allt enligt "boka", som verkade lika helig som bibeln för denne. Att det finns fler kolarböcker... ja, det räknades inte hur som helst. Näpp! En mila skulle bara ha alved osv. Nåja, härligt med ELDSJÄLAR! =) Och kolarkojan han snickrat ihop syns på en av hans egna lite mera dimmiga bilder (pga linsen) här överst. Gillar skarpt!!! Sedan är jag ju barnsligt heligt sagolikt frälst i detta med Kolbullar. Och minsann om han inte hade med sig ingredienser för denna sällsamma skogens delikatess, och satte fyr på en av grillanordningarna med ved och galler och gjutjärnspanna. Vid det laget hade vi fikat med lite fruar som sedan vinkats av, och mörkret var nu kompakt. Jag tror minsann detta var den godaste kolbulle jag någonsin ätit! Och jag fick rent av göra en själv på slutet, vilket blev premiär. Haleluja kan man nästan utbrista över sådan tur och kulinarisk salighet! Och så trevligt sällskap, förståss. Inte gick det att slita sig heller. Det finns ju så mycket att avhandla! Det visades bilder på en trettontaggare från Stadra och ljögs på längden och bredden (att ljuga vid en kolmila innebär inte nödvändigtvis att man far med osanning, det är mer att man språkar och kastar sig in i alla möjliga spörsmål som letar sig fram där i mörkret). I Pershyttan har de tur, som har strålkastare utan aggregat som surrar och harvar. Nej, här finns elkontakt! En liten avstämning om milan blir det också, så klart - större än någonsin i år. Ändå döptes hon till Marie-Louise i, efter OK-milans späda ordf (?) tillika landstingshövding många år bakåt. Maken hade dock varnat för att hon var lynnig, och det visade sig rejält när man satte på skorstenen. Då slog hon stybben av sig på ena sidan. TRE GÅNGER I RAD!!! Detta har aldrig hänt förr här. Usch, precis sådant jag själv var rädd för när de döpte milan i Lockhyttan efter mig. Hemska tanke!!! Men som tur var hände det när ett vaktlag gick av och ett annat gick på, så de var 6 man. Annars är detta med mannarna ett stort problem, för det är glest med folk som vill skriva upp sig på vaktpass, och då blir det ju svårt. Kanske blir det sista milan, siar någon. Jag hoppas inte det!!!


Oj, glömde ju nästan... Efter alla lingondryckrecept och hit och dit så sa jag till Janne med milan i Fornaboda att man ju helst inte ska kola ensam, men att de väl oftast var ensamma förr. Förutom att de hade viss hjälp av Skogaråa! utbrast jag. Och plötsligt, EXAKT då, döp hon upp!!! Ett långhårigt kvinligt väsen lösgjorde sig ur mörkret och steg fram i kolarcirkeln med ett utrop: Pernilla! Ja, det var nästan som en hägring, för hon var ju bortrest och visste inte att JAG var där. Min MY alltså, vars lille son hade drabbats av samma kolmilelust som jag när mamam kom hem sent den kvällen från sin resa. Därav blev det en sällsam kväll åt Norahållet istället för att svängan raka vägen hem till Örebro. Härligt så!


Stora bilden är från föreställningen vid Klacka Lerberg och den minsta iklädd rollen som Gruvpiga!

Här några länkar om ensamkolaren i Fornaboda!
http://na.se/nyheter/lindesberg/1.2222512-jans-egen-milstolpe
http://na.se/nyheter/lindesberg/1.3161290-jans-mila-far-nu-vila
http://www.utsidan.se/blogs/majjens/spar-efter-lucifer.htm

Varannat år reser han in en, och varannat år kolar han en. 2017 blir nästa kolning.

lördag 24 september 2016

Och tiderna går... och det är Mila vid Pershyttan...



















Jag hålls ju mest med "hemligheter" ute i markerna, som inte ska avslöjas än... Men där hålls jag iallafall. Det blir allt svalare. Men då tänder OK Milan sin mila vid Pershyttan och bjuder på kolbullar (bjuder och bjuder, man får så klart köpa ;) ) och trevliga återseenden. Hasse donar med rökarna på kullen och jag och My pratar ikapp om allt mellan himmel och jord - eller himmel och helvete. LIVET iallafall. Som ju pågår å hålls, lite som det vill ibland känns det som. Det gäller att hålla fast vid det man älskar och ta vara på det som är gåvan i alltet. Och hinna mötas! Hinna skratta mitt i sorgen. Allt blir faktiskt lite bättre, vid en kolmila! Där är tiden vid och nära.

J o r d n ä r a .    Det behövs!