tisdag 29 augusti 2017

Dalaresan 2017 Del 3 // Cowgirls i Skallskog och vidare äventyr!





























Ja nu var jag tvungen å blomma ut lite i hej vild kreativitet... och lekfullhet, vilket sannerligen behövs ibland, på denna knaggelväg kallad Livet. Detta för att inleda den tredje passagen i mitt lilla Dalaäventyr och dess bloggskildring med en "dragbild" som det kallas i tidningssammanhang (men i form av collage här då).
Och så har vi Land Alice i tre olika skepnader; på förstukvisten i "vardagslag", nedan i boskapsskötartagen samt högtidsklädd (dräktbild fr Leksands kommun vid högtidlig invigning av Skallskogsrundan 6 juni 2017).
Vi ser även dekorationen på spiselkransen från berättarafton kvällen innan...



Var var vi nu... Jo, bland Skallskogs fäbodar, just hemkomna efter att ha vallat korna ett stycke i morgondimma och svävat hem i salighet (talar för mig själv men nog även för andra) över sådana gåvor på jorden; att få njuta dessa syner och ljud i vår tid. Det är sannerligen ingen självklarhet! Utan Alice och hennes medsystrar och bröder vore det redan en omöjlighet. Så vi får Tacka dem varmt, och följas åt på vägen!



En riktig arbetsmorgon kräver en riktig frukost. Hillevi har kokat gröt som ätes i träskålar, medan djuren förser sig ur naturens skafferi bäst de kan och vill och tar sig dit dagen för dem. Det börjar bli svamptider, som lockar och drar... Men det får visa sig framåt kvällskvisten var de dyker upp vad det lider. Själv lider jag inte Alls. Man har rent av möjlighet att krypa till kojs och blunda en stund (det är jag inte ensam om, fäbofolket lurar efter morgonpasset), kika på bilder och i böcker, dividera och filosofera...





Här ovan en bild från Alices omtalade Sillaftnar, med betydligt fler gäster på fäboden. Nu är vi bara mor, dotter Hillevi, 2 pigor och jag.

Pigan Lina
(ni kanske minns hennes
fina träskor från första inlägget
- ja jag har någon märklig förkärlek
för prydda träskor! och har här fått låna en ÄNNU härligare bild!)
bubblar av kotankar och livfulla berättelser.



Att vara piga och heta Lina är ju smått välsignat
av självaste Astrid Lindgren liksom (EeeeeeeMIL!!!! ni vet), och innan dagen var slut skulle det visa sig att Linas och mitt öde var sammanlänkat på ett sätt ingen av oss kunde ana. Låter dramatiskt, men det var det faktiskt, fast på ett bra och härligt sätt! När livet överraskar som bäst, kan man säga.



Käre gud, Emil får mig ju osökt att tänka på min egen käraste hyssige snickerboeunge där hemma som jag ju nu skulle koppla av litegrann ifrån var det tänkt... Hujedamej!








Lina hade nyligen varit med i tidningen. Ett helt uppslag!

"När Lina mötte nr 0745 gick kärleken inte att hejda"


står det om
den kobenta hjärtevännen; kalven Saga :)











Det händer väl inte så ofta att man träffar en ung människa som talar så passionerat om en KO, eller ens en ung människa som HAR/har haft en ko. Just en KO liksom!?! Jo, men Lina verkar se på kor på ett helt eget vis, och ändå på det vis som kvinnor gjort i årtusenden före henne. Så samtalet på förstukvisten i solen vindlar sig fram och jag knäpper bild för att kunna läsa tidningen senare och ta vara på tiden Här och Nu.































Men bilderna blir ju så små å  suddiga så jag har i efterhand fått botanisera i hennes digitala "album".
Det liknar ingen annans, kan man väl lugnt säga. Håll till godo!














Jag har blandat de båda korna som ni kanske ser. Mor och dotter - blir Lina ko-mor och ko-mormor då? ;)














Hm... jag växte upp med att läsa tidningen "Min HÄST" och drömma om en häst, i förrådet borde väl gå, tyckte jag. Men vem skulle väl komma på tanken att lansera tidningen "Min KO"?!?

Det var nog så att Lina ville ha en häst men fick upptäcka att det gick lika bra med en ko. Ja kanske rent av bättre, på lite andra sätt!
Det är ju lite som Emil och griseknoen fast väldigt väldigt mycket mer, om man ska knyta an till tidigare tankesprång ;)































Från Linas Facebook:

"Minnen från förr: Någon gång i mars 2012 tror jag efter ett lektionspass som var i salen precis över ladugården så jag drog ner och gosade med Saga. Det var första gången hon somnade i min famn."




Ja, herre jösses, när vi satt där på förstukvisten och allt så fattade jag väl inte i vilken omfattning hon omfamnat detta med kärleken till en ko, och vilka egensinniga eskapader hon var förmögen till och utvecklat i gemenskap med just... en ko, eller två. Och ändå var det MEST obegripligt ofattbara för Just mig: Bilden med Ko-kransen!!!!!!!
































Jag som i mina efterforskningar funnit ett folkminne i våra trakter, där vallflickan vid midsommar band en krans av varje sorts blomma hon kunde finna, som skällekon fick bära när man gick hemåt på kvällen. Jag, som ägnat långa tider åt att finna någon ko för att iscensätta folkminnet för bilder till vår portalskylt, men de flesta är avhornade, hade sökt längre bort och lirkat, men till sist funnit på närmre håll trots allt, väntat in midsommar men blåklockan var på gnällen att den hängde med, lyckades knyta en sådan krans och träda den på trenne kohuvuden - till kor som var vana vid människor, vilket behövdes, som jag inte hade tänkt på. Och så langar någon fram en tidning med en sådan ko-krans-bild?!?!?!? Och det var INTE utifrån folkminne, nej det var för att Lina firar alla högtider med sin ko. Men ÄNDÅ! Förunderligt, och kanske ett litet tecken i sig...




Nej nu får vi slita oss från förstukvisten och Linas både värmande och stundtals ko(!)miska bravader ett slagOckså JAG skulle ju iväg på vidare "bravader" var det ju tänkt! Jag skulle träffa Rolf Lundqvist, som i 30 år inventerat ristade träd i Dalarna. 


















Här ovan syns han i Dalarnas museums årsbok som Alice hade. Vi kom i kontakt för några år sedan, men hade ej haft tillfälle att stråla samman. Så nu var det på tiden! Jag hade ju länge velat uppleva denna form av kulturarv i vallristartraditionen, även om vi inte i Kilsbergen har belägg för att ha haft ristade träd.

Hade mejlat inför min tripp, men han var ju så analog att han oftast inte läste mejl eller sms fick jag höra sedan. Fick till sist tag i honom på telefon dagen innan avfärd, och då var han precis i färd med att åka hem från en längre vistelse vid Lillhärjåbygget, en fäbod i Härjedalen i väglöst land, med utgiven bok på samma förlag som min Kilsbergsbok! Gården på fjället  // Lillhärjåbygget Sen skulle det passa bra med utfärd. Men då gick det inte att få kontakt! Trots att jag laddat både mobil och powerbank den lilla (o)heliga stund aggregatet brummade. Vad göra??? Det var ju liksom nu jag skulle VIDARE.


På Andra håll fanns folk med andra bekymmer. Förr kommunicerade man fäbodarna emellan med näverlurar. Nu finns det Facebook! 

När Lina "pigade" i Skallskog redan 2015
Jajjamensan. Hillevi hade loggat in på mobilen och sett att en kollega var i nöd, det sista höet behövde bärgas på hemgården men ingen fanns att ta hand om kor och mjölkning på fäboden så länge. Det var bara ett av alla ämnen det småspråkades om i det fina augustivädret. Kanske var det på tal redan kvällen innan. Och hur det var började det talas om att man kanske rent av kunde avvara Lina, nu när kalvarna fick gå å "pappa" (dia) och man inte hade så mycket mjölkning här. Och dubbla pigor. Jo, men kanske det! Ja... fast hur skulle det gå till? Det låg verkligen inte i närheten, förstod man. Kanske tåg till Mora? Och upphämtad där? Ja, kanske! Lina hade inget emot arbete, TVÄRT OM! Och RAKT ingenting emot KOR, som ni väl förstått. Man fick väl se. Man ringde och kollade lite. Klurade vidare... medan jag gjorde detsamma i mitt stilla sinne. Jag skulle ju vidare, men fick inte tag på Trädristarnestorn, märkligt nog. Då kanske jag lika gärna kunde åka till den där andra fäboden och ge pigan Lina skjuts? Så fick jag ju se den, och kanske fick tag på Rolf dagen därpå, för vidare färder och planer. Jo, så fick det bli! Men först ville jag vara med och hämta hem kornanu när det ändå var dax. Men var FANNS dom?



















Jo, hos Alice gick det till så att folk
i bygden brukar RINGA framåt eftermiddagen och säga vart de fått syn på skocken! Och då tar man helt sonika bilen dit och ser till att de styr hemåt. Lite motsats till morgonens stämningsfulla vallgång kan man tycka, men en inblick i fäbodbruk av idag.

Själv tyckte jag även det påminde om hur det var när jag bodde på indianreservatet i Kanada och vi var på jakt efter familjens förrymda hästhjord i pickup över prärien!

Här kände korna igen Alice bil och motorljud och brukade vända hemåt direkt när de blev varse vem som var i antågande. Men vi hoppade ur och språkade lite med kohopen ändå, och kom fram till att Lina skulle valla dem fram till grusvägen och jag slog följe, medan den andra pigan skulle blockera en annan väg så vi fick dem åt rätt håll.


























Det var så vackert där vi for, och vackert där vi går... 















Alla vyer, natur, gamla visten och byggningar...























SOM jag Älskar denna bild! Ett skimrande ögonblick...


Men strax därpå har "kuuna" överlistat fäbodfolket och dragit iväg åt fel håll ÄNDÅ! Rackarns gäng det där.

Så kan det gå. De får väl gå å beta å dra ett tag till, tänker man och åker hemåt så jag och Lina får packa ihop. Vi får en vägbeskrivning till vårt för vår del okända mål, som visar sig inte helt lätt att följa, och ingen av oss har sett själva målet för färden på någon karta (fanns bara en över Leksans kommun) eller har uppkoppling. Linas mobil har havererat, han som har fäboden har dålig täckning men hans gamla mor kan det visst gå att ringa, om man nu har täckning SJÄLV och mobilladdning vill säga, vilket vi knappt hade. Och det började redan bli kväll, och resan skulle ta sin tid. Att det var 20 mil hade jag nog inte uppfattat. Ej heller över 3 timmars körtid pga småvägar... (om man hitta rätt!)




När vi stuvat in det sista och slog igen bildörrarna tyckte jag det inte luktade alltför härligt i bilen. Vad kan en fäbokulla ha med sig för mystiskt i packningen? undrade jag i mitt stilla sinne, men tänkte att det får man väl ha överseende med. Att det kunde lukta ett och annat. (Det fick sin förklaring längre fram...) Vi skulle bese ett hus med knottallpelare och mötte då Alice med pigan som nu skulle få hem korna ordentligt. När vi sedan kom ut på asfaltsvägen stod Alice i väst för att säkra kornas övergång i trafiken. Det var det sista vi såg av Skallskogsvännerna. Ja, alla var ju nya för mig sedan gårdagen, och dit vi skulle var idel okända människor och öden, än så länge... Men pigan Lina var ju trevlig och gemytlig på alla sätt och vis. Hon deklarerade dessutom att hon hade KÖRKORT, så jag kunde få lyxen att sitta brevid och njuta av vyerna! Det hade jag väl aldrig trott när jag begav mig mot Dalarna!




Hm. Det var bara det att det faktiskt inte märktes att hon kört någon gång i hela sitt liv, de första minutrarna, efter alla motorstopp och fadäser. Och inte  nog med det: de ackompanjerades av ordsalvor som skulle göra en sjöman förlägen, och få en borstbindare att rodna. Själv var jag helt rådlös; Det var inte pigan Lina jag fått med mig på färden, det var en helt annan skepnad som tagit över! Krösamaja och kommandoran framstår i jämförelse som änglar, om vi ska dröja oss kvar vid Emilreferenserna. Ska man tänka posivit blev det lite av Liseberg där i Dalaskogarna, med halv risk för livet, och inte blev det muntrare av att första avtaget missades så det blev extrakörning långt åt fel håll. Osv. Gode gud. Nu skulle jag väl knappast ha hjärta eller mage att skriva detta, om det inte i slutänden visade sig att hon rätt så snart blev sig själv igen när bilkörningen var avklarad, och ägnade följande dag åt att be om ursäkt för det humöriska roadrageperformancet som ingen människa kunnat ana lurade i de väna lockarna och älskvärda filosofistunderna vid fäbodiskbänken i Skallskog.

Haha, måste väl påminna om solskensbilden, där den flätade kransen svävade över "koviskerskan" likt en Gloria, vilken i bilen LYSTE MED SIN FRÅNVARO, kan man säga, för att vara fyndig...!


Vid någon slags civilisation åt vi på McDonalds (kontrasternas kontrast - men toaskylten påminde lite om vallristningar! ) och jag lyckades forska fram en vägbeskrivning för sista sträckan från allmän väg till själva fäboden, då vi skulle vara i Särna (närmaste samhälle, sedan vidare norrut ca 4 mil) kring midnatt och det ej fanns ork för sådant Där och DÅ (halvt sjukskriven och helt urlakad i mammahjärnan) samt mobil kunde dö. Jag tog även över ratten för fred på jorden och i vår vidare färd. Ett långt stycke gick över någon "spökväg" där det alltid hände märkligheter med radio och mobiler berättade Lina och skrämde upp både sig själv och mig. Ett tag såg det nästan ut som yrsnö i luften. Vi körde som i en film. Allt var mörker och ödslighet. Ovisshet... men nu fanns inga krösamajor kvar i bilen, tack och lov. Och förhoppningsvis inte på fäboden heller!

Det skulle iallafall bli spännande att vakna i morgon bitti och se var vi hade HAMNAT! sa vi.

(fortsättning följer alltså, om några dagar här på bloggen)

onsdag 23 augusti 2017

Dalaresan 2017 Del 2 // Vallgång och lockrop i Skallskog











Men vad ÄR nu detta för underbart drömsk vision och bild? Som dessutom är stum... men som ljöd så vackert där i den dimmiga morgonen... Men vi tar det från början!
(Ja - själva dagen alltså! Kvällen innan hittar ni i föregående blogginlägg.)


Joo ni, inte blev det väl många timmar sovda i den osviktiga slafen, och inte ville man ju missa något av den nalkande fäbodmorgonen heller, med sina miljöljud som skulle spelas in och eventuella bilder som skulle fångas, liksom diverse kunskap och tankar kring samspelet människa-betesdjur, i sitt naturliga element.
Kl 05.38 är första bilden tagen, och det första man gör på fäboden är att göra upp eld så man kan värma vatten. Vatten som pumpas upp med hjälp av ett agregat som harvar igång och bryter friden, men det får man ta, medan slangar fyller några mjölkkrukor med vatten för inomhusbruk i stugan och allt vad det kan vara.



Medan jag mornar mig knäpper jag några bilder på byggningarna. Här först hemlighuset... 




...med tvättställ runt knuten till KORNAS "hus", som ju även är deras EGET "hemlighus", allt i ett. Där kommer det ut "bakvägen" i DUBBEL bemärkelse kan man väl säga, inräknat själva mockningen när man kastar ut i luckan. Detta är ju visserligen alls inget hemligt eller något att hymla med, TVÄRT OM; förr var den som kunde ståta med störst dynghög stoltast i bygden, för den hade ju flest kor! Och dessutom värdefull GÖDSEL!!



































 När det är mjölkat och klart ska korna släppas ut på bete genom den här genomgången, där högra väggen är översållad med ristningar från tider bakåt


















Korna defilerar ovetandes förbi. De har OCKSÅ haft många föregångare, med namn som genljudit över nejderna. Men dessa har inte ristat på väggar, men väl i TRÄD, på sina egna vis, när de har gått åt dom som betesdjur kan göra... I bildexemplet ovan syns en björk som några gästande getter vilka medföljde en fäbodpiga "skulpterade" med sin aptit. I en vrå står valleslyor som säkert heter något annat här.


I vanliga fall släpper de ut djuren på fritt skogsbete, men denna morgon blir det vallgång ett stycke så jag ska få uppleva detta i levande livet, och kunna föreviga det med ljud och lite bild. (Så gör man också om man vill styra korna till ett visst bete eller undan ett visst besvärligt håll) Även morgondimman bjöd upp till sällsam fägring och stämning. Smått overklig var upplevelsen i all sin drömskhet, så långt från vardagen där hemma... Men Här var jag nu.










Kanske dock lägligt att inskjuta att det inte bara ÄR drömsk och härligt, även om miljön i sig ofta är helt betagande och fyller sinnena med både skönhet och vederkvickelse.



Det är ett SLIT på fäbodar och med djurhållning, tidiga mornar, mjölka diska mocka leta locka laga fejja dona trixa joxa kärna koka värma elda bära vattna hållas, mörker nattköld osv osv. Och då talar vi bara om NU för tiden - inte FÖRR, där mycket annat tillkom, med rovdjur och överlevnad och allt.

Ändå gäller det att hitta lugnet i arbetet, vilket lär vara Land Alice filosofi.

Man får heller inte gå å drömma för mycket rent bokstavligt; på en fäbod måste alla grindar vara stängda! Inte lämnas öppna. Det är A och O.

















Korna dröjer sig kvar och betar kring fäboden, så vi väntar in dem ett slag medan någon kalv får dia och gryningen smyger sig vidare utmed markerna, liksom dimman och samtalen oss emellan... Nypigan har varit på spelmanskurs med norska förtecken talades det om i kvällningen igår, Lina kramar kalv och är koälskare av stora mått. Själv lyssnar jag till skällekons klang och tar in denna stund bäst jag kan, samtidigt som teknisk utrustning ska medfölja, finnas och fungera utan att störa och märkas, ens för mig själv. Lite klurigt, men får gå.




























Till sist låter sig korna blidkas av Alices lockrop;

"Kom Nuuuuu"

som ljuder över nejden och lämnar ett eko efter sig i den fuktiga morgonluften, och de går makligt med på att röra sig uppåt de andra fäbodarna, som ligger övergivna vad gäller djurhållning, men ännu vittnar om dessa tider så vackert och trofast, där de står.

Tänk, att här går ännu människa och boskap sida vid sida i skog och mark. En vacker syn och ett väsen i sig - de bildar liksom Ett, på ett sätt.
























Där uppe finns en stor sten med inhuggningar, dalpilar och berättelser som förtäljes. Man ville ta den och spränga till fyllning vid något vägbygge, men den räddades undan, tack och lov. Människans påfund är ibland påfallande dumma, men turligt nog finns oftast några av motsatt karaktär eller tankeart.


















Alice känner sig lite rostig i strupen men luften är mild och vän och bär hennes stämma, och korna känner den ju utan och innan - ja de känner rent av igen vilken BIL hon har på själva motorljudet, men det får vi återkomma till! Här är tack och lov inga motorer alls. Endast naturen, djuren och vi människor, en tidig morgon i Dalom. Nu bär det iväg i mer skoglig mark, på en stig korna känner väl, liksom alla stigar härikring. Åh, hitåt vill vi gå! Här bortåt rinner bäcken!





















Här hade dock korna fått upp farten så pass att man hade fullt sjå att hänga med. Vid bäcken ville jag spela in ljudet när de vadade över, så som vid vallristarbäcken i Kilsbergen, men hälften av dom klonkade ju ljudligen bestämt över på träbron som hade byggts, så det blev lite hackat å malet å någon suddig bild...




En kossa fångad i flykten och andras bakändar när de försvann vidare i skogen och vi människofolk skulle söka oss hemåt till stugan för frukost och dagligheten.
























Här vid bäcken fanns skyltat med bild och text...


Nedan en förstoring av bilden på skylten, från 2012 när Land Alice buffrade sina rödkullor och fjällkor till fäboden (raser utan horn) liksom hon även gjorde i år, 7 timmar till fots, en större begivenhet minsann.
























Ett av mina mål med Dalaresan var att besöka
träd med (vall/fäbod)ristningar. Här vid bäcken lyfte man fram träd i annan funktion, men det skulle även finnas något ristat, trodde Alice...
Och mycket riktigt, enl FMIS (Fornsök) finns en träff: RAÄ Leksand 1926, just i området av Skallskog, samt en mer än lovligt suddig bild, som jag kopierar och skärper fram så gott det går... (nedan)

Trädristning, ca 1,5 m h från marken på en död tall 
är en ca 40 x 10 cm st blecka med ristningar.
I nedre delen av bleckan är bokstäverna AD.
I övre delen syns vad som troligen är siffror 911, varav sista strecket är delvis övervallad. Troligen kan det ursprungligen ha stått årtalet 1911 och då är även första siffran övervallad. 
Bokstäverna är ca 2-3 cm höga och 1 cm breda. 
Trädet står intill en ruin efter torvlada. 
På trädet finns även rester av ståltråd som man tidigare har hängt upp och torkat torv på.
(AD lär indikera ett kvinnonamn)




























































Hemgång... Alice med ett fång blossande ljung... förbi gårdar med berättelser... till hennes egen, den enda där det ännu skrivs nya kapitel i sagan om fäbodlivet. Frågan är... Hur länge?