söndag 24 september 2017

Dagar och nätter mellan himmel och jord // Kolmilan Kerstin




















Ja, tiden har ju en tendens att forsa fram, oavsett vad vi människor vill eller tänker om saken. Utan uppehåll. En ständigt flödande ström. Av dagar och nätter och allt vad de innebär. Så här kommer ett litet "komma-i-kapp-inlägg" mellan mina Dalareseskildringar och Fäbovistelser, med början förra lördagen när min älskade S fyllde år. Då tändes även kolmilan i Lockhyttan (samtidig som det hölls SM i Orientering längs samma lilla skogsvägkrok). Milan är den största i Kils hembygdsförenings historia, uppåt 14 käppars omkrets mot de vanliga 12. Då tar hon längre tid att kola, men det är gott om folk som slutit upp i år, så det ska nog gå bra. Förhoppningsvis med nya skorstenen också, som ju förkortar kolningstiden mycket jämfört med den äldre metoden (utan). Så här såg hon ut 3 veckor tidigare, med riset framburet som läggs mellan milved och stybb:














Ser ni Backlunds motorsågsskulpterade kolargubbe längst till h i bild i skogsbrynet...?
Den nyaste kolarkojan är bakom milan och syns ej i bild.

För den som vill ha en nutida beskrivning av hur kolning i Kilsbergen kan gå till rekommenderas mitt Kilsbergsverk Blå Bergens Sång! Mer info i listen till höger (Votum förlag eller kontakta förf.)
Där dokumenteras detta i ord och bild i flera kapitel, mellan massa annat smått och härligt och gott :)

OBS: Vid DETTA besök hade jag bara MOBILKAMERA men fick ändå med lite liv och gnistor!
























Det är nysnickrad trapp för i år. I början är det mest vattenånga som undslipper milan, innan det blir ljuvligt doftande Milrök!

 
Att en kolmila är ett kvinligt väsen och således begåvas med ett kvinligt namn kanske inte precis alla känner till, men så är det (här iallafall). Varje mila uppkallas efter någon minnesvärd/förtjänstfull/utvald (i regel levande) kvinna. 2009 var den stora lyckan och äran kommen till mig! Men i år var det HÖG tid att på detta vis hedra Kerstin Möller, gift med en strävsam kolare (som pryder omslaget till min bok) och ansvarig för föreningens minnesskrifter, vid sidan av egen forskarkarriär mm mm.




























Nu tar hon fyllved i tändtrumman och eldkvasten påminner om forna tiders masugnsblåsningar.
Hm - det är nästan lite hårdrockskonsert/scen över det hela! ;) Ni vet pyroteknik och action...
(Men rent musikaliskt kan sägas att det spelades NÄVERLUR på invigningen tidigare på dagen)




"Hett om öronen" 
och andra ställen... 

Men Sten-Ove är härdad. Förra milan sjönk han ned i till midjan, vilket är ett helt fruktansvärt tillbud som kunde slutat hur illa som helst. I år tänkte han nöja sig med bara ned till knäna, säger han. Hur som helst tänkte jag bilden även kunde gestalta tillståndet "blåskatarr" i någon apoteksskrift. I sin mest inflammerade form då kanske...

För den som ej förstår så står han på "kullen" (högst upp på milan) och lutar sig framåt/nedåt mot tändtrumman vid Kungen (inte den som är gift med Silvia, utan den som är centerpelare i hela milan), där fyllveden sprakar och gnistrar, och jag har fotat bakifrån.







































Klockan är inte ens 21 på kvällen men det är mörkt. På bilderna ser man inte ens vem som står vid ljuskäglan - och då är ljuskäglan milan SJÄLV. Plus de batterilysen kolarna har på sina kepsskärmar (som lyser blått). Tidigare år har man ofta haft en strålkastare i en gran och ett brummande agretat som då slås på vid behov, men det slipper man nu och slipper då även de skuggor som kastas.












Hemkommen med mobilbilder kan man lägga in dem i photoshop för att ljusa upp och få syn på omgivningen lite mer. Här syns då utsocknes nykolaren Ola framför en kolarkollega med stören man packar veden (kolen) i tändtrumman med (eller råkar det vara ett Spett just här?). Han har tagit ledigt från jobbet en vecka för att vara vid milan 24/7 och hade gärna tagit en till.

Väldigt bra med återväxt av kolare, yngre engagerade förmågor som kan föra traditionerna vidare!

Invigning och samkvämsdagar har kolarna alltid blårandig skjorta. Kolarna från förr tog dock sina mest slitna och smutsiga paltor, som oftast fick brännas upp efter veckorna i kolarskogen och den fönsterlösa kolarkojan.




Nedan är mobilbild och brevid till höger är samma bild men uppljusad



























Jag gör ljudupptagning till kulturarvsprojektet och ska återkomma när det är mindre folk som dividerar för att spela in när kolarklubban används.





Det härliga med att komma till milan är ju också att språka och ljuga och klura med kolarna förståss. Och kanske grejja lite på ett hörn, där det kan behövas. Jag högg lite tändved till tändtrumman som trilskades och behövde extra torrmatning och vi surrade en bunt i ståltråd som firades ned som vid första tändning.

Sen måste man ju krypa in i kojan och ljuga lite DÄR också. Nu blev det nykojan, som Lennart, Starke Arne och Sten-Ove byggde inför förra milan. Det är också dom som har första nattens pass. Kjell Möller är också här med en vän, och de huserar i HUSBIL lite längre bort minsann! Så finns det ju 2 kolarkojor till, varav den mittersta är den jag bott mest i. I den nya är ett större fönster (och ALLT är större) så man ser milan och allt som händer bättre.




Lennart plockar fram gästboken i kojan där folk från Kanada till Kullby (ja kanske inte BOKSTAVLIGEN just Kullby, menar inhemskingar/Närkingar/Svenskar men drog till med Kullby för blev som en alliteration med Kanada som är helt sant) lämnat en hälsning. Så också en namnlös vandrerska...



Backlunds figurer som omnämns är kolaren och Skogaråa i naturlig storlek - även om just skoagåra råkar vara ÖVERNATURLIG, och ibland mycket större än en människa, när jag tänker efter

"Vid pennan - En skrivarinna" står det lite avklippt i bild längst ned. Ja och en skrivarinna kan ju vara någon som skrivit en bok, och som även har en blogg, till exempel... ;)


Måndagen efter invigningen svänger vi dit med ett arbetslag i Kulturarvsprojektet för att grilla lite korv till lunch och insupa miljön som endast SVAGT doftar av milrök än så länge. Sedan dess har jag inte hunnit förbi, men hoppas allt gått bra och alla kolare är hela om än orena =P Kjell har lyxat till det med husbilen istället för kolarkoja som sagt och kolbullegrillavdelningen som Alf timrade upp har fått tak. Bit för bit växer det till...


Här hittar du info om föreningen och kolmilan man reser in och tänder varannat år: https://www.hembygd.se/kil Onsdag 27 september kl 18-20 serveras kolbullar & fika till musikunderhållning som den sista av 4 samkvämsarrangemang vid milan.



Kära ni. Jag påbörjade detta inlägg för en vecka sedan och tillvaron ger inte utrymme för hälften eller en kvarts del av det jag vill och behöver. Så något vidare "komma-ikapp-inlägg" blir det ej. Men NÅGOT mer ska jag väl lyckas klämma in, av allt som hänt och allt vatten som runnit under broarna... Och då får det bli med anknytning till kolningen, trots allt. Närmigen en vacker HYTTA, som vi fann på en "Roadtrip".

Dagsturen kom till på så vis att jag hade glömt en kofta vid Grythytte Glass i augusti så vi tog en härlig sväng  över skogsvägarna i vår vackra norra länsdel och passerade då ett grönblått torn och andra byggningar som visade att här fanns både folk och tankar, inte bara från dåtid utan även tillvarataget i Nutid, varför vi stannade till.

Det var ju i dessa hyttor kolet från alla dessa tusentals tusentals tusentals kolmilor i sjumilaskogarna framför allt skulle ANVÄNDAS förr i världen, när man varken hade semester eller altan med grill.



































Södra Hyttan i Hjulsjö är platsen vi befinner oss på. Där man tagit tillvara kulturmiljön och skapat levande liv i nutid. Hjulsjö är för MIG mest bekant genom alla folkminnen från vårt läns bergslagsbygd gällande vallgångstraditionen jag forskar kring.


















Här fanns även en högst förbryllande vägg helt översållad med spikar, till synes till ingen nytta. Märkligt. Jag har aldrig sett på maken. Men strax går det upp ett ljus. Det är inte bara i nutid man engagerat sig och satt upp anslag om vad man hittat på här i bygden. Denna långa vägg lär ha agerat anslagstavla flera generationer bakåt i tiden! Före häftpistol och häftstift. En tidsaxel i sig. Nu har man istället satt upp en snillrik konstruktion med anslagstavla och sittbänk och införlivad sinnersten (bergslagssten/slaggsten, den gröna och blåa).


Lösningen med "ladudörr" har jag själv varit inne på i egen skyltdesign, men då ur pedagogiskt syfte för aktuell tidsepok i kombination med säsongsfunktion, konstruktion och beständighet.

Till sist - hur blev det med själva GLASSEN då? Jo. Om man säger så här. Jag skulle inte åka ända dit för just denna glass. Som den varit i år. (Och som jag gärna gör till Nora för Noraglass Hasselnöt!). Men favoritkoftan och de härliga vyerna genom skog och mark och bebyggelse i vårt län var definitivt värt en svängom! Och måltiden vid Mogetorps världshus i världsklass, för att vara en vägkrog. Fem tummar upp!!! Och med trevligt sällskap blir både koftresan och livsresan bättre. Liksom stunderna vid milan. Gott så!

Jag undrar i mitt stilla sinne hur i hela friden 2 bilder av min härliga härliga vän My med härlig son vid milan 2015 helt av sig själv kunde hoppa in i mappen med foton från augusti-september 2017 - men kanske just på det temat! :) Att gott sällskap gör allting bättre. Som igår. TACK!






















Och jag tänker... Som mamma bär man alltid sitt barn på sina axlar. Och så mycket mer. Det är den största gåvan, och den största bördan; att alltid bry sig om någon så mycket att hjärtat brister, och kämpa bortom allt för sitt barn, genom allt. (OBS: Jag menar inte att barnet i SIG är bördan, så klart, utan just detta totala ansvar och engagemang och även sårbarhet som ligger i att bry sig om en annan varelse så oändligt mycket.) Även om de vuxit och är längre än en själv, så är man mamman, som bär sitt barn på sina axlar, och känner dess sorger i sitt hjärta. Men också stoltheten, den enorma glädjen FÖR dem, och MED dem, tilliten, samhörigheten, historien man delar, alla oräkneliga dagar och nätter och stunder och minnen... Allt det goda bär man i sitt hjärta. Allt det andra på sina axlar. Så att de, en dag, skall kunna bära någon annan.

fredag 8 september 2017

Dalaresan 2017 del 4 // "Mindfulness" på Foskdalsvallens fäbod


















Äntligen går min "reseskildring" vidare! Välkomna!

Hm. Egentligen borde första bilden vara kolsvart natt, med en pannlampa som lyser i mörkret. Fäbodmannen Stig, som mötte oss vid vårt okända mål, norr om Särna, långt uppi Dalarna, efter många timmar i bil från fäboden i Skallskog, långt nedåt Leksand. Klockan var en bit efter midnatt när vi ankom, och vi visste att vi var framme, för när man kom till en gård med massa skällande hundar hade man åkt för långt. Fäbodpigan Lina, som var mitt resesällskap och helt ny bekantskap sedan kvällen innan, hade säkert inte tvekat att hoppa ut och gulla med "bestarna" i natten, djurälskare av oändliga mått som hon var, men nu var det andra kreatur som väntade, om inte alltför många timmar, när det var dags för mjölkning på den nya fäboden och arbetsplatsen närmaste tiden för henne, och besöksmålet för mig, av en "tillfällighet" som framgår av tidigare blogginlägg. Vi fick varsin bädd i en liten stuga någonstans i kolmörkret och stupade i säng. Tack gode gud att vi var framme och hamnat rätt!
HUR rätt kunde vi väl aldrig drömma förrän vi vaknade och slog upp våra blågrå nästa välsignade dag...














Vi visste fortfarande inte riktigt vad fäboden hette, eller knappt var vi var, men vi var HÄR! Och det var FANTASTISKT!!! Lerigt - javisst. Blandat med "diverse" (koprodukter, ni förstår kretsloppet här). Det hade ju regnat stadigt denna sommar. Grisarna hade swimmingpool/gyttjebad och vi hade öppen spis - idel Lyx! ;) Och på tal om lyx/pool - en vacker å forsade fram utmed hela fäbodvallen och förhöjde hela platsen och upplevelsen. Vad mer kunde man önska? Tja... Frukost, härligt sällskap...

...och massvis av upplevelser i fäbolivets tecken skulle serveras generöst till de nykomna gästerna, visade det sig. Det enda jobbiga var kanske att man fick lite ont i armen av att gå å nypa sig jämt å ständigt...! Nä men Jo, men det VAR faktiskt så!!! Fast då kunde man sticka in huvet i min bil och andas djupt, för att komma ned på jorden och bort från alla härlighetskänslor (hänvisar till den suspekta odören vid avfärd från Skallskog). Då ville man bara nypa sig i NÄSAN istället kan jag lova, och strax förklara. Baksidan av ko-gåvorna, kan man säga (dock ej bokstavligt, dvs dynga).

Men en sak i sänder. Nu tar vi Fäbo'morgon vid Fjätervålen!















Nehej då var jag ändå bara TVUNGEN att tjuvstarta med en så Underbar bild på "Fäbo-Stig" vi bara såg en glimt av i mörkret natten innan, och lilldottern Olivia, som vid det laget sussade sött. Ursäkta mig - men
BLIR man så här söt av Fäbo'mjölken eller vad ÄR det?!? (Syftar ej på "piratpappan" nu - inget illa ment Stig! ;D )
 














Det visade sig alltså att det redan FANNS en fäbopiga på plats. Men hon kanske behövde några år på tillväxt... Så Liten hon såg ut när hon stod där utanför fjöset! Den första människa jag fick syn på den första morgonen, när jag kröp ut ur vår lilla stuga ett par timmar efter pigan Lina, som väcktes för frukost innan mjölkning och alla ko-bestyr. Rena sovmorgnarna för henne jämfört med Skallskog, där det var uppstigning 05.30 och frukost först EFTER morgonrajd i "fäjset".  Men å andra sidan mycket mer att göra, och snart vart hon ensam med allt arbete!



Här fanns dubbelt så många kor, i två fjös, samt kalvar, getter, kaniner, grisar, höns, hund och katter.

Lilla Olivia var kavat som få! Helt Kolugn kring alla kor. Men med getterna var det värre! 















När den lille söte som man fött upp med flaska blev för närgången skrek hon i högan sky, så pappa fick improvisera lite getterapi där i fjöset mitt i morgonmjölkningen och inskolningen av den nya pigan. Sedan gick det bra!
 
















































Hage sedd mellan fjöset och vår stuga. Underbar vy! 


















Vi låter "lillpigan" introducera det andra fjöset också...





där Stig fortsätter att inviga Lina i fäbodens rutiner och djurens alla egenheter, så han ska kunna lämna över "ruljansen" och ge sig i kast med höbärgningen där hemma. Synd att hennes mobil har havererat, annars är det bra att fota "kom-ihåg-bilder" och skriva in där. Lite annat än förr! ;) Jag försöker att inte störa så de får koncentrera sig på sitt. Lina hade väl inte sovit många timmar och låg väl även efter med sömn efter sin "vidlyftiga" utflykt från Skallskogs fäbod till pridefestivalen i Stockholm helgen som var, där hon för första gången i livet tagit sig fram på högklackade skor - i 7 timmar (!!) - fjärran från de färgglada träskorna på Land Alices förstukvist. Eller de glatt prickiga gummistövlarna som på denna fäbod skulle uppge sin sista suck.

















Stig bär mjölken till kallkällan tror jag, där den ska hålla sig sval tror jag. Jag är liksom så uppe i de vackra byggnaderna och de blåa blomstren och har nog redan tänkt tanken att det vore ren och skär galenskap att åka härifrån idag; Denna plats kräver mera tid och utforskande!
Allra helst Varande. Att bara Finnas här ett slag, och låta livet ha sin gång.
Andas en stund, bland dessa fjäll, i denna värld.












I stora stugan med mjölkkärlen på väggen som syns på bilden ett stycke ovan blir det "Lockfika" om ett slag, en slags andra frukost. Då ska jag få bekanta mig med Stigs mor Sonja. Men först ska djuren släppas ut på skogsbete!


Hunden Trixa
snor runt som en tätting överallt och måste leva det Optimala Hundlivet. Alltså Drömlivet. För en Hund. Helt fantastiskt, slår det mig, gång på gång.
























Kor och getter från de båda fjösen styr stegen mot den vackra lilla timmerbyggningen jag just stått och beundrat och fotograferat nere vid vattnet och bron. Trixa hänger med, med liv och lust!





















































Från bron ser man fjället bättre. På andra sidan vattnet drar korna vidare...
















Fjället man ser är Städjan (officciell bild från Idre Fjäll). Lina säger att hon ska ta en vandringstur varje dag mellan morgon- och kvällsbestyr på fäboden. Jag blir vackert grön av avund.




Fäbodliv
är väl boskapens motsvarighet till sommarlov?

























De sista eftersläntrarna makar sig iväg över vattnet. Några getter tvekar men stiger ned -

utom en, som krånglar sig ut genom grinden på bron, lyckligen ovetandes att den spelats in med sina kamrater i min zoom H2a vid dagens vallsläpp. Men nu är morgonkonserten slut!
















Jag är fortfarande saligen ovetande om var jag är på denna jord. Saligen ouppkopplad och faktiskt till freds med att jag inte får tag i "trädristar-Rolf" så jag kan dra upp mina fortsatta resplaner. Utan istället får infinna mig i Livets Större Plan, som oftast överträffar våra egna.


Någon vecka tidigare hade jag mer eller mindre förtvivlat tänkt att jag skulle behöva ta mig till Norrland och sätta mig på ett fjäll för att komma bort och få perspektiv på allt. Lugn och ro. Rymd och distans. Miljöombyte totalt.
Jag tänkte aldrig på att fjällen fanns i Dalarna.

Än mindre att jag skulle hamna på en FÄBOD i Dalafjällen!



Nu väntar Lockfika inne i den större stugan, och snart ska andra komma IN genom grindarna, som familjen slår upp varje tisdag och torsdag eftermiddag under sommaren för besökare som vill få en glimt av fäbolivet. Men nu stänger jag grindarna för DETTA inlägg och fortsätter i nästa, med alla härligheter som väntar. Och lite "ohärligheter" också (min "cliffhanger" om bilodören). Men mest Härligheter.

återhörande alltså!